Vildsint: Skymningslandet är här!
Idag är en stor dag, för idag utkommer den efterlängtade Vildsint: Skymningslandet, där jag medverkar med novellen Den som passerat skymningen. Den troligtvis mest namnkunnige författare som medverkar är dock Anders de la Motte, som belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris för sin bok [geim] som utkom förra året.
Vildsint: Skymningslandet är uppföljaren till novellantologin Vildsint, som utkom förra hösten. Det kan sägas vara ett gemensamt projekt som genomfördes på kapitel 1. Det hela hade dock aldrig varit möjligt utan det beundransvärda arbete som de båda eldsjälarna Jens Stenman och Ralph Wikland utfört. Förra året medverkade jag med novellen Elnora. Årets novell är också fantasy, och bygger också på ett kapitel från Det magiska förbundet som bearbetats för att fungera som en fristående novell. Fast den här gången var det egentligen tvärtom, jag skrev faktiskt novellen först och infogade den därefter i Det helande landet, tredje delen av nämnda serie.
Den som ska besöka bokmässan i Göteborg bör givetvis hålla ögonen öppna efter Vildsint, som kommer att finnas representerad där.
Är fantasyn overklig?
Rubriken kan verka lite konstig, säger det inte sig självt att fantasy ska vara overklig? Själv skulle jag svara både ja och nej på den frågan. Självklart ska fantasyn erbjuda en verklighetsflykt, men det betyder inte att naturlagarna nödvändigtvis måste upphävas. I dagens inlägg tänkte jag ge min syn på hur verklig eller overklig fantasyn borde vara.
Vad är fantasy? är en fråga som ofta ställs, och somliga verkar tro att det är en retorisk fråga som inte går att besvara. I min värld är svaret enkelt. Fantasy är det som absolut inte kan hända i verkligheten. Det är den ”minsta gemensamma nämnaren” som förenar all fantasy. Det finns ingen magi i vår värld, inga piskande pilträd, drakar, enhörningar eller blodsugande vampyrer. Men även om fantasyn bygger på själva verklighetsflykten är det viktigt att den är trovärdig. Det som fantasyn gör är att den visar upp en möjlig alternativ verklighet, men som författare har man en viktig uppgift att se till att läsarna är med på noterna.
När jag började skriva Det magiska förbundet (som var mitt första fantasyprojekt) var min tanke att läsaren skulle känna att ”såhär skulle det kunna vara”. Om läsaren däremot skakar på huvudet och tänker att ”nej, det där är alldeles för overkligt!”, då har man faktiskt misslyckats. Den typen av miljöer som läsaren möter i mina fantasyvärldar har rent geografiskt stora likheter med vår egen värld. Jag ägnade en hel sommar åt att läsa böcker om öknar, grottor, glaciärer, meteorologi m.m. för att kunna skildra trovärdiga miljöer och göra min värld mer levande. Jag har även läst böcker om riddare, vattenlagstiftning under Romarriket (!) och Italien, vilka alla bidragit med intressanta detaljer och uppslag. Utöver detta har jag förstås läst otaliga artiklar på Wikipedia (bland annat om kyrkklockor, för att trovärdigt kunna skildra den så kallade stridsklockan som förekommer i första delen av Det magiska förbundet). Allt för att skapa en så trovärdig värld som möjligt.
När det gäller magin, det tydligaste elementet som inte har med verkligheten att göra, förtjänar det egentligen ett eget inlägg, men jag kan säga som så att jag varit väldigt noga med att beskriva hur den fungerar. Magin i mina världar är inget som fungerar slumpmässigt. Det finns en mekanik bakom det hela. Jag tror att det är väldigt viktigt, för annars finns risken att alla svårigheter enkelt kan lösas med magi. Eller tvärtom, att oväntade svårigheter uppstår därför att det plötsligt inte går att använda magi! (Ungefär som den klassiska klyschan att mobilbatteriet alltid dör när det är som allra mest olägligt i en film.) Ingen läsare skulle köpa det, därför utarbetade jag redan tidigt ett tydligt system för hur magin fungerar, och det har jag hållit mig till. Det fungerar på nästan samma sätt i alla mina projekt, även om de utspelar sig i olika världar. Det är fullt möjligt att göra användandet av magi trovärdigt, trots att den inte finns i verkligheten. Jag kan dock säga redan nu att magi (seriens namn till trots) spelar väldigt liten roll i Det magiska förbundet, som fokuserar mer på äventyr och eftertanke.
Men i sista hand handlar det ju om att berätta en bra historia. En del ”konstnärliga friheter” har jag tagit mig. Jag vet att somliga resor går betydligt snabbare och enklare än de skulle ha gjort i verkligheten, och en del sekvenser som inbegriper sprängämnen skulle se häftiga ut på film, men knappast vara realistiska. Det allra viktigaste har jag dock inte tummat på, nämligen hur de olika karaktärerna reagerar på allt som händer! Vare sig man skriver fantasy eller annan litteratur är det viktigaste troligen att man känner igen sig i hur någon reagerar på någonting som händer!
Förvirring i första person
Läste precis Ulla Lundqvists recension av Susanna Alakoskis senaste bok Dagens Harri i DN. Recensenten skriver dock någonting som jag inte riktigt begriper. Nämligen: I ”Svinalängorna” utnyttjade Alakoski den finess jagperspektivet erbjuder: läsaren vet mer än den som för ordet. Greppet har ofta med skicklighet använts också i barnboken.
Jag får det faktiskt inte att stämma. Syftar Lundqvist på att läsaren vet mer än ”berättarjaget”? Läsaren kan väl omöjligen veta mer än berättaren i en bok skriven i första person, där är det ju berättarjaget som bestämmer vad läsaren får veta! Det faller på sin egen orimlighet att läsaren skulle kunna veta mer än berättarjaget.
(För övrigt en stor eloge till Susanna Alakoski för en mycket bättre titel på sin nya bok än den förra. Håpas du trifs i fengelset är ärligt talat en av de fånigaste boktitlar jag någonsin hört …)
Varför fantasy?
Jag insåg just att jag har bloggat i nästan tre månader, men faktiskt aldrig skrivit något inlägg om den litterära genre som jag brinner allra mest för och som jag själv skriver, nämligen fantasy. I det här inlägget tänkte jag berätta om vad som fick mig att fastna för fantasy och varför det tilltalar mig så pass mycket.
Första gången jag kom i kontakt med fantasy var när jag läste Min morbror trollkarlen av C.S. Lewis. Jag tror att jag var åtta år då. Men märk väl, det var inte den som fick mig att fastna för fantasy! Den var okej, men inte mer än så. Jag gjorde ett försök att läsa en viss bok om en ring också, där någonstans, men tappade intresset ganska snabbt. Det skulle dröja några år till, tills jag läste Krönikan om Prydain av Lloyd Alexander innan mitt intresse verkligen väcktes. Jag läste seriens alla fem delar inom loppet av en dryg vecka. Jag kommer troligtvis vid tillfälle att skriva ett helt inlägg tillägnat denna underbara serie, så jag lämnar den därhän för nu.
Steget till att börja skriva fantasy själv var inte särskilt stort. Jag kände tidigt att det var den genren jag tilltalades mest av, men framför allt att det var där jag hade mest att tillföra! Inom fantasy har jag alltid haft gott om idéer. Inom de flesta andra genrer har jag aldrig upplevt samma känsla. Jag skulle inte kunna skriva någon deckare, och definitivt inte någon vardagsnära roman som utspelar sig i vår egen verklighet. Varför? Det enkla svaret är helt enkelt ointresse. Jag har verkligheten omkring mig 24 timmar om dygnet, och den är inte alltid särskilt rolig, jag behöver helt enkelt inte mer av den! Jag skrev en gång på ett forum att ”om jag känner behov av att uppleva verkligheten kan jag gå in i köket och titta på den smutsiga disken i diskhon en stund istället”, och jag tror att det beskriver det hela ganska bra. Fantasyn erbjuder den verklighetsflykt som jag så väl behöver!
Att skriva fantasy är dock ingen dans på rosor. Trots att tidernas mest sålda skönlitterära bok är just en fantasybok är det definitivt ingen genre man bör satsa på om man vill bli tagen på allvar. (Ja, det är den där boken om ringen jag syftar på.) Inte heller det faktum att världens rikaste författare (J.K. Rowling) skriver fantasy gör det till en mer respekterad genre. Det finns nog ingen genre som bespottats så mycket som just fantasy, och när andra tidigare bespottade genrer (som vampyrlitteratur och deckare) är på allas läppar får fantasyn finna sig i vara kvar ute i kylan. Man kan spekulera om varför det är så, men det tänker jag inte göra åtminstone i det här inlägget.
Men jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre om den saken! Jag skriver fantasy för att jag känner att jag har många intressanta historier att berätta. Förutom de projekt jag för tillfället arbetar med har jag idéer till ännu fler.
Avslutningsvis tänker jag ställa mig den fråga som troligtvis är den viktigaste av alla inom just fantasyn: Vad skiljer mina verk från det som skrivits tidigare? På vilket sätt är jag annorlunda? Jag utger mig inte för att vara nyskapande. Det är många som utger sig för att vara det, men få som verkligen är. Jag är dock inte ute efter att upprepa vad som gjorts tidigare. Jag har tagit fasta på ett av de vanligaste klagomålen när det gäller fantasy, nämligen det tröttsamma påståendet att den är ytlig och overklig. Även om jag givetvis använder klassiska element som magi och även om det självklart förekommer strider har jag koncentrerat mig mest på det mer vardagsnära, de tankar och känslor som vi kan känna igen från vår egen vardag. Människors komplicerade relationer till varandra, personliga dilemman och det oundvikliga steget att bli vuxen är såna teman som upptar stort utrymme i mina verk. Hur skulle någon kunna kalla det ytligt eller overkligt?
I morgondagens inlägg tänkte jag återkomma till hur jag gör research för mitt skrivande (för det gör man faktiskt även när man skriver fantasy, trots att somliga inte verkar tro det).
När mannen själv får välja
Med risk för att detta framstår som ytterligare ett debattinlägg, men jag skriver detta för att kommentera den här artikeln, som publicerades i DN 15 augusti. I artikeln berättas om den stora skillnaden mellan män och kvinnor i fråga om att välja böcker. Artikelns rubrik antyder att män helst vill läsa om ”krig och brott”, och jag ser ärligt talat inga större problem i det. Man ska i första hand läsa om det man är intresserad av. Jag kan definitivt känna igen mig i konstaterandet att män sällan är intresserade av skönlitteratur. Jag har absolut inget emot skönlitteratur, men för varje skönlitterär bok jag läser läser jag antagligen 10 fackböcker (en stor del av dessa läser jag dock i researchsyfte för mitt eget skrivande).
Artikeln beskriver hur flera förlag inför hösten nischat sin utgivning för att den ska tilltala män. Personligen tycker jag att det är en jättebra idé. Det är ett ganska välbekant (men sorgligt) faktum att män läser betydligt mindre än kvinnor. Varför inte då ge ut såna böcker som intresserar män specifikt? Möjligheten är stor att intresset för läsande väcks hos dem som är läsovana, och det kan väl aldrig vara fel? Jag ser absolut inga problem i att litteratur är nischad mot det ena könet. Män och kvinnor har inte nödvändigtvis samma intressen, men det är väl inget konstigt med det? Det är heller inget konstigt i att en kvinna läser en bok som är nischad mot män om hon råkar vara intresserad av just det ämnet. Ett klassiskt uttryck när det gäller marknadsföring är att om man försöker nå alla kommer det att sluta med att man inte når någon.
Personligen anser jag att alla åtgärder som kan öka läsandet hos dem som vanligen tillhör ”lässvaga” grupper är bra! Det kan vara en sån åtgärd som väcker ett intresse som man inte visste att man hade, vilket gör att man i nästa steg söker sig till annan litteratur. Att man inte är intresserad av något innebär ju inte att man inte kan bli intresserad!
Recensenten kom undan
Läste precis på DN:s hemsida att Justitiekanslern (JK) inte kommer att väcka åtal angående den hatiska recensionen mot bandet Takida (som jag skrivit om tidigare). Somliga skulle nog kalla det en seger för yttrandefriheten. Jag kallar det en stor förlust för oss alla. Genom sitt beslut visar JK att det är fritt fram för recensenter att komma med förtäckta mordhot mot dem de recenserar och göra livet ännu värre för dem som lider av Downs syndrom. Nog för att man kan tycka att usel journalistik inte borde vara juridiskt straffbar, men jag misstänker att det vore enda sättet för somliga journalister att lära sig. Det är nämligen inte så att det råder brist på dåliga recensioner i medierna. Hade jag varit lite mer debattglad och på lite sämre humör hade jag gladeligen tagit upp en del pinsamma exempel. Man kan bara konstatera att de här recensenternas arbetsgivare verkar trivas med att ha värdelösa recensioner i sina tidningar.
Grattis, alla recensenter, ni kom undan.
Booktrack – Soundtrack till e-böcker
Jag anade att det skulle komma för eller senare, men nu verkar det vara här, nämligen Booktrack, som helt enkelt är en teknik för att förse e-böcker med ljud som säljs i form av appar till mobiler. Tanken är att förse böckerna med en ”extra dimension” genom att de förses med musik och ljudeffekter. En av de första titlarna att ”förbättras” med hjälp av musik och ljudeffekter är den gamla klassiska Sherlock Holmes av A.C. Doyle. (Vilken bok som åsyftas är dock oklart, för Doyle har mig veterligen aldrig skrivit någon bok med det namnet.) Även flera andra gamla klassiker är på gång att ges ut i liknande versioner, bland annat Huckleberry Finns äventyr och De tre musketörerna.
Och vad ska man säga om det här? Jag tänker givetvis inte döma ut idén på förhand, jag tror att det finns en möjlighet att göra något riktigt bra av det det hela. Men idén är knappast ny. Den påminner rätt mycket om japanska visual novel, som troligen inte är så känt utanför Japan. Allting handlar om hur det hela genomförs och hur väl det fungerar. Det var nog många som drog på smilbanden när 3D-filmerna återvände till biograferna och trodde att det hela åter skulle handla om en högst tillfällig företeelse. 3D-filmerna verkar dock ha kommit för att stanna den här gången, och sannolikheten finns att Booktrack kan bli ett etablerat alternativ för att konsumera litteratur.
Eftersom jag både är musiker och skribent har jag hela tiden drömt om att göra soundtrack till mina böcker. Ofta när jag har skrivit har jag hört musiken i huvudet medan berättelsen vuxit fram. Det känns som att möjligheten att göra någonting riktigt bra av Booktrack är väldigt stor, men att risken att det hela blir ett utskrattat fiasko är ungefär lika stor. Jag ställer mig frågande till att använda ljudeffekter (då riskerar man att det hela blir ett konstigt mellanting mellan radioteater och musiksagor för barn!), och jag ifrågasätter varför man lägger till musik på redan utgivna böcker, där författaren inte ens har möjlighet att tillfrågas. Däremot, om det hela görs i samförstånd med författaren, och om det genomförs som ett seriöst, väl genomtänkt projekt, tror jag att det hela kan bli hur bra som helst.
Jag skulle gladeligen förvandla mina egna verk till Booktrack om jag hade tillgång till den programvara som skulle behövas. Men för att känna mig helt säker på att detta verkligen är en idé att räkna med vill jag nog först se hur problemet med läshastigheten blir löst. I artikeln i DN (som jag länkade till) uppges att programvaran lär sig hur ofta man vänder blad, men hur fungerar det hela om läshastigheten varierar från sida till sida? Det går alltid snabbare att läsa glest skrivna sidor med mycket dialog jämfört med tätskrivna sidor med mycket information. Jag hoppas att utvecklarna har tagit med detta i beräkningen.
Känns som att jag måste försöka ta mig råd att skaffa en mobil som hanterar appar. Det här kan bli spännande!
Omslag 1 – Andra utkastet
The shadow over Dianor
Såhär ser det andra utkastet till omslaget till den engelska versionen av Skuggan över Dianor ut. Har gjort en del förändringar jämfört med det förra utkastet. Himlen har blivit lite mer dramatisk. Om man ser bilden i fullstorlek kan man dessutom skymta text i bakgrunden. (Texten kommer från en prolog - på svenska! - som jag valde att stryka. Det blir väl bra …?)
Att använda en bild av ett berg är relaterat till handlingen, där ett berg har en viktig roll. Som tidigare nämnts är även supernovan i högra hörnet relaterad till handlingen.
Jag har även gjort omslagsutkast till övriga delar i serien. De ser annorlunda ut, men är i samma stil. Jag ville ha en sammanhållen känsla på de sju omslagen, så att det märks att de är en del av samma serie.
Äntligen ett inlägg om StoryBox!
Som rubriken antyder, äntligen är det dags för ett inlägg om StoryBox, programmet som jag så ofta propagerat för, men hittills aldrig bloggat om. Men nu är det dags. Den första frågan man ställer sig är givetvis vad det är för något? I korthet kan det beskrivas som ett program som specialanpassats för romanskrivande. Till skillnad från andra ordbehandlingsprogram hjälper det dig att hålla koll på olika kapitel, olika karaktärer, olika platser m.m, vilket gör att man slipper krånglet med att ha flera olika dokument öppna för att hålla reda på alla detaljer. Varje karaktär får ett eget dokument som samlas under rubriken characters (som enkelt går att döpa om till karaktärer, om man så vill). Där kan man fylla i alla data som är viktiga att hålla reda på och som man snabbt behöver komma åt under arbetet. Alla anteckningar är enkla att nå medan man har sin text uppe, vilket gör att man slipper växla mellan olika dokument (vilket är en ganska förhatlig syssla medan man sitter och försöker skriva).
Programmet är späckat med andra användbara funktioner. Du kan exempelvis ange hur långt du siktar på att manuskriptet ska bli och se hur långt du har kvar, och du kan ange hur många ord du siktar på att skriva per dag, och se hur du ligger till även där. För varje kapitel kan du även ange status, exempelvis om kapitlet är första utkastet eller helt färdigt. Du kan skapa en checklista över vilka korrigeringar som behöver göras i manuset, och sedan bocka av dem. Dessutom finns en mycket användbar storyboard i form av ”post-it lappar” där man kan planera varje kapitel, och (om så behövs) enkelt flytta om dem!
Bland det absolut bästa med programmet är dock Mark Fassett, killen som utvecklar det (även fantasyförfattare). Han är mycket aktiv på Twitter och tar tacksamt emot förslag på förbättringar. Jag efterfrågade en gång en funktion för att skapa flera manus inom samma projekt (vilket vore användbart för den som skriver serier). Det dröjde bara några dagar så fanns den funktionen i programmet! (Hur ofta händer det …?) Mark är mycket snabb med nya uppdateringar om något visar sig krångla i en föregående uppdatering (vilket jag dock sällan märkt av). De nya uppdateringarna går dock mycket snabbt och smidigt att installera.
En ytterligare funktion som är mycket användbar och värd att nämna är att programmet kan användas för att exportera e-böcker i epub-formatet out of the box! All nödvändig meta-data (som exempelvis omslag och eventuellt ISBN-nummer) går att lägga till. För den som eventuellt vill slutföra manuset i något annat program går hela projektet att exportera som rtf-filer, vilka går att öppna i alla ordbehandlingsprogram (eftersom programmet dessvärre saknar stavningskontroll på andra språk än engelska kan det bli nödvändigt om man skriver på svenska).
Finns det inga nackdelar? frågar man sig förstås. Den största nackdelen som jag upplever är att programmet tar lång tid att starta (även med en snabb dator) och att meddelandet ”programmet svarar inte” som man i regel får upp känns ganska oroväckande. Men, programmet startar alltid så småningom, och jag har aldrig varit med om att det kraschat. Dessutom sparar det automatiskt så snart inget skrivits inom två sekunder. En annan nackdel är att det endast finns på engelska och att det har en viss inlärningskurva. Den som inte är van vid programmet riskerar att bli avskräckt av alla menyer och ikoner, men man lär sig snabbt. Programmet är mycket logiskt uppbyggt. För er som använder OS X är dock den största nackdelen att programmet endast finns för Windows.
StoryBox är så kallad obegränsad shareware. Om man använder det i mer än 30 dagar uppmanas man att köpa det. Men, detta är ingen nödvändighet. Det enda som händer är att man möts av uppmaningar att köpa programmet när man startar upp det och i menyerna. Programmets hemsida uppger att det är gratis att testa och använda så länge man vill. Kostnaden på $ 34 är dock inte särskilt stor om man tycker om programmet (motsvarar mindre än 200 SEK, om jag inte räknat alldeles fel).
Slutligen, eftersom en bild säger mer än tusen ord, varför inga bilder i det här inlägget? Förklaringen är helt enkelt den att för att kunna visa alla intressanta funktioner i programmet måste man ha ett projekt uppe, och det enda projekt jag för tillfället arbetar med i programmet är jag ännu inte riktigt redo att visa offentligt. Därför blev det tyvärr inga bilder att visa. (Tänk om StoryBox hade funnits när jag började skriva Eldskungen, vad mycket enklare det skulle ha varit …)
Att skapa en e-bok – En grundkurs i Sigil
Sigil är gratisprogrammet som jag brukar använda för att skapa e-böcker i formatet epub. Epub är det vanligaste och mest användbara e-boksformatet. Om man kort ska förklara vad skillnaden är mellan epub och pdf så är texten i en epub-fil omflödningsbar. Detta innebär att texten anpassar sig efter storleken på skärmen hos den som läser (en pdf-fil ser alltid likadan ut oavsett om man läser på en stor eller liten skärm). Epub medger även att den som läser gör egna inställningar utifrån smak och tycke. Teckensitt, teckenfärg och radavstånd är sånt som kan påverkas.
Sigil är ett mycket lättanvänt program, men jag kommer i det här inlägget endast att gå igenom det mest grundläggande som krävs för att skapa en e-bok. Mycket mer än såhär behöver man egentligen inte tänka på.
(Om texten på bilderna är svår att läsa går det att klicka på dem för att se dem i originalstorlek!)
Texten på bilden talar för sig själv!
När all text är inklistrad måste du klicka på Tools och sedan på Meta Editor… (F8 fungerar också) och sedan fylla i namnet på boken, namnet på författaren och vilket språk boken är på. Detta är viktigt, för annars kommer programmets valideringsfunktion (mer om denna nedan) att indikera att något är fel!
När all text är inklistrad och uppgifterna i Meta Editor är ifyllda använder du valideringsfunktionen. Den hittar du genom att klicka på Tools och sedan Validate Epub (Control + Shift + V fungerar också). Såhär ser det ut om allt är som det ska!
En sista viktig funktion att ha i åtanke är Chapter Break, som du kan använda för att dela upp ett kapitel i två eller fler. För att använda den funktionen klickar du helt enkelt på ikonen som den fula blå pilen pekar på!
Det var det. Lyckades jag lära mig att använda Sigil kommer du också att lära dig, det är jag säker på 
(Lite kuriosa: Det är jag som har skrivit den svenska Wikipediaartikeln om epub!)
Om höstens heta titlar
Det vore nästan tjänstefel att blogga om skrivande och inte kommentera höstens bokutgivning (okej att jag inte tjänar ett öre på att skriva det här, men jag tror att du förstår vad jag menar). Grubblade en lång stund över om det var värt att kosta på 35 kronor för att köpa Svensk Bokhandels höstkatalog i form av en pdf-fil, men eftersom jag i första hand bloggar om skrivande och inte om böcker ansåg jag inte att det var värt den kostnaden, utan jag utgår istället från de uppgifter som publicerades i DN igår. DN konstaterar att höstens utgivning är större än på länge, och rent spontant borde man ju tycka att det är jättebra. Men när man studerar utgivningen närmare får man känslan av att början av 00-talet snart kommer att maila och vilja ha tillbaka sin bokutgivning.
Till att börja med: 80 deckare! Och det tragiska i detta är inte att ytterligare 80 deckare kommer att dominera hyllorna i bokhandlarna, utan att det faktiskt säljer. Hade det stått 80 romaner hade jag blivit jätteglad. 76 kokböcker. Kokböcker har varit ”big business” ganska länge nu. Hur många gånger om dagen kan man egentligen äta sig mätt …? Jag är förvånad att den marknaden inte redan är mättad sedan länge. Ungefär lika många självhjälpsböcker. Vad ska man säga? Det riktigt tragiska är att folk anser sig behöva dem. Jag äger inte en enda sådan bok, och jag tror ändå att mitt liv har varit betydligt värre än många som köper såna böcker (inte för att det går att tävla om sånt, men jag tror inte att den bästa lösningen på personliga problem är att gå ut och köpa någon självhjälpsbok).
84 biografier känns betydligt roligare. Förvisso finns det någonting djupt tragiskt över människor som håller inne med saker som borde ha sagts långt tidigare tills de får en fet check för att skriva sin självbiografi, men biografier som sådana känns som en ljuspunkt i den här bokskörden (alla biografier är ju inte självbiografier). Som fantasyälskare är det såklart kul att se att DN faktiskt ägnar tre rader åt att konstatera att fantasyn är populär hos unga läsare och att förlagen söker de serier som kommer att ta över efter Harry Potter och Twilight. Nu var det egentligen inte artikeln som sådan jag skulle skriva om, men DN begår ett riktigt generalfel som tror att det bara är barn som läser fantasy! Även vuxna läser fantasy, men onekligen är mesta delen av den fantasy som ges ut i Sverige inriktad mot yngre läsare, vilket är trist för de som hellre vill läsa mer ”vuxen” fantasy (jag tillhör inte dem, men jag accepterar inte att fantasyn betraktas som en genre främst för barn).
Har försökt reda ut vilka fantasytitlar det är som kommer att ges ut och får intrycket av att det till största delen är översatta böcker som kommer att ges ut. Detta går fullständigt på tvärs med rådande trender i övrigt, då merparten av de böcker som kommer att ges ut är skrivna på svenska. Varför förlagen inte vågar satsa på svenskproducerad fantasy utan hellre vill satsa på ”säkra kort” från andra delar av världen skulle jag nog kunna skriva rätt mycket om, men det tänker jag inte göra just nu.
Även om det är kul att inhemsk litteratur får så stort utrymme är det även glädjande att se att litteratur som inte är engelskspråkig lyfts fram. Jag har absolut inga problem med engelskspråkig litteratur, men de författare som inte skriver på engelska (eller finns översatta till engelska) har mycket svårare att nå ut med sin litteratur eftersom färre människor behärskar deras språk (många läser gärna exempelvis fantasy på engelska, men hur ofta läser man fantasy på tyska eller ryska?). Det skrivs mycket fantasy på olika europeiska språk som vi svenskar i regel inte är så bra på. Nu är det i och för sig knappast den europeiska fantasyn som får sin stund i rampljuset, men trenden känns ändå lovande. (En av de mest uppmärksammade fantasyserierna på senare år, serien om The Witcher av Andrzej Sapkowski skrevs exempelvis på polska och har först relativt nyligen givits ut på engelska.)
(Det blir högre ph-värde på morgondagens inlägg, jag lovar!)
Alla älskar en bra myt
Den här intressanta artikeln publicerades i DN den 11 augusti. Där beskrivs den moderna tidens marknadsföringsmetoder när det gäller böcker, som inte enbart handlar om att sälja in boken, utan även om att sälja in författaren. Artikeln tar upp flera intressanta exempel där författaren varit lika viktig att sälja in som själva boken (bland annat J.K. Rowling och Stieg Larsson). Jag kan inte annat än att säga suck! Och jag suckar inte åt de båda nämnda författarna, utan jag suckar åt att vi som läsare väljer att lägga så stor vikt vid författaren och det sätt på vilket förlaget väljer att marknadsföra honom/henne. Man får nästan intrycket av att det har blivit lika viktigt som (eller i vissa fall nästan viktigare än) själva boken, och det är (enligt min personliga mening) inget annat än för sorgligt!
Självklart ska böckerna marknadsföras, jag har inga problem med reklam eller marknadsföring som sådan, men det är böckerna som ska marknadsföras, inte författaren! Det är Ordets makt och vanmakt du förväntas köpa, inte Jan Guillou! Marknadsföring som förefaller inriktad på författaren snarare än boken signalerar i min värld att förlaget inte riktigt tror på sin produkt, och måste ta till andra metoder för att synas/höras i mediebruset.
Det stora problemet med den här typen av marknadsföring är inte förlagen/PR-konsulterna, utan det stora problemet är att den här metoden faktiskt fungerar, eftersom du och jag köper den! Alla verkar älska en bra myt, och det får oss även att köpa böckerna. Själv kan jag inte se någonting romantiskt alls över J.K. Rowlings liv i fattigdom innan genombrottet (ett av de exempel som omnämns i artikeln). Jag har själv varit fattig i stort sett hela livet, det finns inget romantiskt över det! Och jag vill inte att någon ska köpa mina böcker för att jag är fattig, jag vill att de ska köpas för att någon tycker att de verkar bra eller för att någon tycker att mitt författarskap verkar intressant (och blanda nu inte ihop författarskap med författare, det är två skilda saker).
Själv älskar jag inte en bra myt, jag får bara känslan av att bakom myten väntar en bok som inte är tillräckligt bra för att marknadsföras på egna meriter.
Att skildra någon som är ”ond”
Att skildra någon som är ”ond” är bland det svåraste man kan göra som skribent, men samtidigt även bland det mest spännande och intressanta. Notera att jag har satt citattecken kring ordet ”ond”. Att säga att någon är ”ond” eller ”god” gör man gärna av enkelhetsskäl, eftersom de flesta förstår vad man menar. Men jag använder heller uttrycken protagonist och antagonist (som är betydligt klumpigare, men mycket bättre). Jag har sagt det här förut, men det tål att upprepas: Det är läsaren som ska avgöra vem som god och vem som är ond (om man nödvändigtvis måste göra en sådan uppdelning).
Jag vågar påstå att i mina verk och mina världar är det långt ifrån alltid uppenbart vem som eventuellt är god och vem som är ond. Ett av de vanligaste klagomålen som brukar framföras när det gäller fantasy är att de ”goda” helt enkelt är jättegoda och de ”onda” helt enkelt onda. Den som skulle antyda att det saknas gråskalor mellan svart och vit på god-ond-skalan i min värld kommer att få vara beredd på mothugg. För just god-ond-dilemmat är någonting som jag varit noggrann med under hela skrivprocessen.
Men, nu kommer vi till det intressanta. Hur skildrar man någon som är ”ond”? Eller, rättare sagt, hur skildrar man en bra antagonist? Den som läser inledningen till Det magiska förbundet kan enkelt tro att det är ärkemagikern Zamudar som är den huvudsakliga antagonisten i serien. Så är inte fallet. Han är en av antagonisterna, men egentligen har han endast en biroll. Han är inte ens med i alla böcker i serien! (Det är ingen spoiler.) Han är rikets envåldshärskare, i stil med de diktatorer som förekommer på flera håll i vår värld. Han har en uppgift att utföra, och precis som med verklighetens diktatorer uppfattar somliga honom som ondskan själv medan många uppfattar honom som en hjälte. Just det sista är viktigt att komma ihåg. Om alla hatade en diktator skulle en diktatur falla sönder ganska snabbt. Alla i riket Dianor hatar inte Zamudar.
Jag insåg dock tidigt att det var svårt att berätta en intressant historia kring Zamudar. Även om det var han som slöt det magiska förbundet i seriens titel blir han aldrig mer än en figur i seriens periferi och läsaren får egentligen aldrig komma honom särskilt nära. Det är avsiktligt.
Den verklige, och definitivt mest intressanta antagonisten, är väktaren Nico. Nico är en ung man som valde att bli väktare för att få utlopp för all sin bitterhet och all vrede och frustration inom honom. Vad som är viktigt att komma ihåg är att det finns en anledning till att han blivit den han är! Jag har skildrat honom noggrant genom serien. Har är inte den anonyme elakingen som dyker upp på slutet när det vankas slutstrid, utan hans liv och vedermödor skildras ganska ingående, och troligen kommer läsaren (hans mindre hedervärda handlingar till trots) att känna en viss sympati för honom. Han är definitivt inget monster. Hade han levt i vår värld hade han troligen fått stödundervisning och (i värsta fall) tillhört de socialt utslagna i samhället. Men i en värld av den typ jag skildrar finns ingen sådan hjälp att få. Jag vågar påstå att han troligen även skulle ha fått någon form av bokstavsdiagnos om han levt i vår värld. Men återigen, har är inget monster!
Samtidigt är han allt annat än en ängel (vilket dem som läst novellen Den som passerat skymningen känner till). Att skildra en sådan komplicerad människa som honom, utan att göra honom till ett monster och utan att ursäkta hans illdåd, är en av de verkliga utmaningarna med att skriva skönlitteratur! Nico har utan tvekan varit en av de intressantaste karaktärerna att skildra, och hans roll i serien har vuxit avsevärt medan jag redigerat den. Den som sett filmerna Star Wars ep. II och III förstår nog dessutom på ett ungefär var jag har fått inspirationen ifrån (just det! Anakin Skywalker/Darth Vader, vem annars?). Dock inbillar jag mig att Nico är lite mer komplex än Anakin. Och viktigt att komma ihåg är att Nico inte har gjort någon ”resa” från god till ond, som Anakin gör i Stars Wars-filmerna, utan han gör hela tiden det som känns rätt för honom. Han är ingen god människa som plötsligt blir ond, utan är helt enkelt … sig själv!
Bokförlagens miljösatsning
Den 2 augusti publicerades den här artikeln på DN:s webbplats. Den handlar om den välkomna nyheten att ett flertal förlag bestämt sig för att klimatkompensera för den miljöpåverkan som deras pocketböcker förorsakar. Det är givetvis ett välkommet initiativ, eftersom det onekligen går åt en hel del papper för att trycka upp en pocketbok, som i värsta fall blir något av ett slit och släng för köparen. Desto större anledning att klimatkompensera, onekligen.
DN refererar även till en undersökning gjord vid KTH som visar att e-boken endast är ett miljövänligare alternativ för den som läser fler än 33 böcker på vardera 360 sidor (varför de har valt att räkna på det viset framgår inte, 360 sidor är mig veterligen ingen standard av något slag). Det var nog ingen som trodde att en läsplatta/e-bok var helt utan klimatpåverkan, det trodde åtminstone inte jag. 11880 boksidor tror jag dock att de flesta som regelbundet läser böcker kommer upp i ganska snabbt.
Men det finns en aspekt av det hela som antingen DN eller KTH har missat. Hur skiljer sig miljöpåverkan åt mellan e-böcker/pocketböcker åt när det gäller resor? De flesta pocketböcker inköps troligen för att läsas under resor. Hur förändras miljöpåverkan när man köper nya pocketböcker hela tiden jämfört med när man köper en läsplatta som man använder under (låt säga) fem år och kontinuerligt uppdaterar med nya e-böcker, och sedan tar med sig dem på sina resor? Detta borde vara en viktig aspekt av det hela som dock inte framgår av DN:s kortfattade referat. Pocketböcker/e-böcker på resor kan vara en möjlig felkälla. Den sammanlagda vikten av alla pocketböcker som produceras ökar, medan den sammanlagda vikten av alla läsplattor torde vara konstant. (Ex: De pocketböcker jag köper under fem år kanske väger sammanlagt fem kilo, medan en läsplatta har en konstant vikt på runt 200 gram.) (Den här e-boksläsaren väger exempelvis 155 gram.) Visst kan den sammanlagda vikten av läsplattorna öka genom att försäljningen ökar, men detsamma gäller ju pocketböckerna, och jag tror inte att någon köper fler e-boksläsare än pocketböcker. Jag har inte tagit del av undersökningen, så jag kan inte svara på om KTH tagit med detta i sin beräkning.
Personligen kan jag säga att jag förstår helt och hållet varför man vill köpa inbundna böcker. De är trevliga att läsa i och ser fina ut i bokhyllan, men jag lär nog aldrig förstå varför man föredrar en pocketbok framför en e-bok. Jag har aldrig förstått tjusningen med pocketböcker. Jag uppfattar dem som ömtåliga och svårlästa. En inbunden bok håller i regel många år, men jag har stött på många pocketböcker där limmet efter ett mindre antal år börjat torka och sidorna lossna. Vad är meningen …? Då tycker åtminstone jag att e-boken är ett bättre alternativ.
(Och, som alltid när det gäller e-böcker, är jag medveten om att ämnet är kontroversiellt och jag respekterar att alla inte tycker som jag.)
Återvinning när det är som bäst!
I dagens inlägg tänkte jag berätta om hur jag lyckades rädda ett textstycke från fjärde delen av Det magiska förbundet: Kristalltornet, som egentligen skulle strykas, men som istället kom att få en tämligen central roll i serien som helhet. Det är såna gånger man som skribent/författare blir riktigt glad! På grund av att jag vill undvika spoilers kommer dock vissa detaljer att vara lite luddiga, men det hela kommer ändå att bli begripligt.
I ett av kapitlen finns en sekvens där några av personerna är på jakt efter ett föremål, men angrips av en väktare precis när de har hittat föremålet i fråga. En vild kamp utbryter. Så såg det i alla fall ut i första utkastet. Inför andra utkastet hade jag däremot gjort en större ändring i handlingen, vilket gjorde jakten efter föremålet och angreppet fullständigt överflödig. Jag lät det dock stå kvar i texten, eftersom jag tyckte att den var relativt välskriven och det kändes synd att stryka en text som var så pass bökig att skriva (stridsscener är i regel både tidsödande och tålamodsprövande att skriva, och inget man stryker utan att ha tänkt igenom det hela noggrant.) Egentligen var det fel att låta textstycket stå kvar, då det inte längre fyllde någon funktion i handlingen, men ni märker varför det trots allt lämnades kvar. (I andra utkastet fyllde det dock ungefär samma funktion som om huvudpersonen plötsligt skulle gå till affären och köpa ett kilo kaffe …)
När så tredje (och förhoppningsvis sista) utkastet färdigställdes började det hända saker! Plötsligt slogs jag av tanken att jag kunde använda det egentligen överflödiga textstycket till att lösa några besvärliga problem som jag hade att arbeta med. I serien förekommer en väktare vid namn Abele, som kan sägas vara Nicos rival (bara för att båda är ”onda” betyder ju inte att de tycker om varandra! Lika lite som alla ”goda” tycker om alla andra som är ”goda”). Abele beter sig konstigt mot en av protagonisterna, men jag lyckades aldrig riktigt förklara hans något udda beteende, innan jag insåg att den namnlöse väktaren kunde ersättas med Abele! Därigenom uppstod ett möte mellan väktaren och den angripne protagonisten, vilket ger en tydlig psykologisk förklaring till Abeles beteende i resten av serien! Istället för att stryka texten utökade jag den med en högst central dialog, som ger svar på många frågor för karaktärerna (och för läsaren!). Ett riktigt lyckokast! I samma veva fick jag även möjlighet till välbehövlig karaktärsfördjupning för de båda inblandade. Där kan man tala om en snilleblixt (om man nu får säga så om en egen text)!
Det där är en av mycket få gånger som jag sparat en text som saknat funktion, och den egentligen enda anledningen var att det var en stridsscen. Jag brukar säga att om en sekvens inte kommer att finnas med om/när boken blir film ska den inte finnas med i boken heller! Men den där sekvensen (i dess nuvarande form) kommer definitivt att finnas med i filmen (om det någonsin görs någon). Den skulle i så fall utgöra en nyckelscen!
Allt detta kan kokas ned till två goda råd: Var aldrig rädd för att stryka ett textstycke som inte fyller någon funktion! Det tar alltid emot att stryka något som tagit lång tid att skriva, men om man som skribent till och med själv är medveten om att texten är överflödig, hur kommer då inte läsarna att tänka? Men, spar alla längre textstycken som stryks! Jag har ett dokument för varje del av Det magiska förbundet där jag spar alla längre textstycken som strukits. Det är bra av flera anledningar. Den viktigaste anledningen är att man då har koll på vilken eventuell information som fallit bort, och har möjlighet att lägga till den på något annat ställe i texten, om så behövs. Men sedan kan det ju faktiskt även hända att den tidigare strukna texten kan visa sig användbar i ett senare skede beroende hur den övriga texten utvecklas. Allting kan återvinnas, även text.
Hur ser skrivprocessen ut?
Detta inlägg är ett resultat av en uppmaning som postades på Debutantbloggen. Oskar Källner, mannen bakom bloggen, vill gärna veta hur andra författare går till väga när de arbetar med sina texter. Därför tänkte jag berätta litet grann om hur det går till när jag skriver.
- Outline! Jag skriver alltid en outline innan jag börjar skriva. Där strukturerar jag upp handlingen punktvis. Varje punkt motsvarar ungefär ett kapitel, men ibland mer, ibland mindre. Meningen med detta är att vara säker på att jag har handlingen klar för mig, och att det inte riskerar att uppstå några plothål som kan bli svåra att korrigera i ett senare läge. Planeringen är viktig bland annat av den anledningen att rätt person måste hamna på rätt ställe och få rätt information. Såna saker kör man lätt fast på om man inte har tänkt ut det innan! (Därav utropstecknet i rubriken.)
- Första utkastet. Meningen med första utkastet är att få själva berättelsen på plats. Jag ägnar inte alltför stor möda åt språket och kapitelindelningen, sånt korrigeras i regel efteråt om det behövs. Att tänka för mycket på det i det här läget tar tid och kraft från det som är viktigast för stunden (dvs. att få själva berättelsen nedskriven!).
- (Komplettering.) Inte sällan inser jag att manuset ännu inte är helt komplett, utan behöver kompletteras med ytterligare text. När jag skrev Skuggbarnet (första delen i trilogin Eldskungen) lade jag till ytterligare 75 A4-sidor/12 kapitel efter att första utkastet var klart! Står inom parentes, för det är inte alla manus där jag behöver genomgå den processen, i alla fall inte i någon större omfattning. Men alla mina manus brukar kompletteras med åtminstone ett ytterligare kapitel efter att första utkastet är klart.
- Redigering. Momentet som nästan är mödosammare och mer tidskrävande än att skriva första utkastet. Det vanligaste som korrigeras är språket. Men inte sällan skriver jag om stycken som inte riktigt håller, byter plats på kapitel och ändrar kapitelindelningarna. Ibland händer det att jag ändrar personlighetsdragen hos någon karaktär också, om jag känner att det gör texten bättre. I några enstaka fall har jag skrivit om hela kapitel, men det är tack och lov sällan jag behöver göra.
- Korrekturläsning. Det sista momentet. I regel gör jag detta ganska lång tid efter att manuset blivit färdigställt, och då ser man det med nya ögon. I det här läget brukar jag upptäcka en hel del språkliga konstigheter och liknande, som det är skönt att bli av med.
Jämfört med Oskar har jag ganska få punkter i processen, men det är såhär det går till. Arbetet med i stort sett samtliga manus jag skrivit kan sammanfattas i dessa fem punkter. Jag rekommenderar dock att man tar hjälp av en testläsare om möjligheten finns, det kommer att öppna ögonen för många fel och konstigheter.
Är recensioner en fredad zon?
Jag är egentligen inte särskilt debattglad av mig, men jag kan ändå inte låta bli att kommentera den här nyheten, som publicerades på DN:s hemsida den 4 augusti. Artikeln handlar om bandet Takida, som tagit det ovanliga steget att polisanmäla en recensent för en recension som bandet upplever som hotfull och kränkande.
Det här kanske kommer som en överraskning för somliga, men jag stöder bandets polisanmälan (även om jag inte tror att den kommer att leda till någon fällande dom). Självklart är det en demokratifråga att kunna skriva saker som i vissa fall kan upplevas som stötande, men jag tycker att det börjar bli dags att markera vad som är okej att skriva i recensioner/krönikor och i vilka sammanhang det är okej att skriva saker som kan upplevas som hot. Jag är tämligen säker på att avsikten med yttrandefrihetsgrundlagen inte var att skribenter skulle kunna använda den som skydd för att vräka ur sig vad som helst. När saker i stil med den aktuella recensionen skrivs visar det med all önskvärd tydlighet att det är dags att sätta ned foten och markera var gränsen går för vad som är okej att skriva.
Det är få begrepp som missbrukats och misstolkats så grovt som just yttrandefriheten. Jag tycker att Takida gjorde alldeles rätt. Jag anser inte att yttrandefrihetsgrundlagen ska vara något som man kan dölja förtäckta mordhot bakom. Och nog tycker jag att man som skribent bör tänka efter en gång extra innan man ger sig på dem med Downs syndrom. Hur roligt är det egentligen, ärligt talat? Det är fördomsfullt och mycket dålig journalistik.
Jag stöder långtgående yttrandefrihet, men jag vägrar gå med på att den används som en ursäkt för hot och omotiverade personliga angrepp. Angreppet på Takida är enligt min personliga uppfattning oacceptabelt. Som kändis/offentlig person anser jag att man bör tåla en hårdare granskning än en privatperson, men i det här fallet rör det sig knappast om någon granskning, och recensentens påhopp känns fullständigt omotiverat. Att man inte uppskattar det som en artist/författare m.fl. åstadkommer är en sak (och inget konstigt med det), men det får aldrig gå till såna här ytterligheter! Det är fullt möjligt att ge någon ett dåligt omdöme utan att behöva ta till hot och förskolefasoner (fast jag tror inte ens att förskolebarn tycker att det är så roligt att hålla på och skämta om utvecklingsstörningar …).
Dessutom tror jag att få av oss vill se fler recensioner med innehåll som kan uppfattas som förtäckta mordhot. Skärpning! säger jag bara.
Även om det inte framgår känns det rimligt att anta att Takida hämtat inspiration från detta rättsfall från Storbritannien, där en författare stämde en recensent för att ha skrivit en ”hatisk” recension med flera påstådda faktafel. Författaren fick rätt i domstolen och recensenten fick betala ett ordentligt skadestånd. Somliga kan kalla det ett hot mot yttrandefriheten, själv undrar jag vilken författare som skulle vilja läsa en sådan recension av sin bok? ”Jag håller inte med om dina åsikter, men jag skulle kunna dö för din rätt att skriva en hatisk recension av min bok och fylla den recensionen med faktafel” (fritt efter Voltaire). Nja … nog är det väl ändå bättre om recensenterna försöker att vara lite mer sakliga? I längden vinner vi nog alla på det.
Malin gör en PR-kupp?
Det finns många sätt att marknadsföra en bok på. Vissa sätt är bra, andra sätt är visserligen väldigt roliga men kanske mindre bra. Min vän Malin Johansson använde ett väldigt speciellt grepp för att marknadsföra sin bok Kär lek? Att använda undertecknads profilbild är definitivt ett mindre bra sätt att marknadsföra en bok! De stackars läsarna kan ju tro att det är så omslaget ser ut eller att, hemska tanke, jag är med i den!
Kan dock lugna alla bokälskare där ute med att Kär lek? är en jättebra bok (min fru älskar den!) och att jag varken är med på omslaget eller i själva boken Omslaget är jättefint!
(Du får både en stor läsupplevelse och 30-dagars faktura om du köper den!)
Bra titlar – och mindre bra titlar
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om boktitlar som varit riktigt dåliga för att de varit långa och intetsägande. I dagens inlägg tänkte jag ta upp och kommentera ett gäng andra boktitlar. Jag är inte ute efter att stöta mig med någon, så därför skriver jag inte vad författarna heter. Men alla titlar kommer från befintliga böcker (vilket är lätt att kolla genom en snabb googling). Jag tänker inte säga att de här titlarna är dåliga, men jag tänker säga att jag själv inte hade döpt något av mina manus till det här, och jag tänker säga att de här titlarna inte fångar mitt intresse eller gör mig nyfiken på boken i fråga. Jag är inte ute efter att säga någonting om böckerna som sådana, utan det är enbart titlarna jag är ute efter att kommentera.
- Sirila gentlemän sökes. Nej, jag blir inte ens nyfiken på vad ordet siril betyder!
- Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem. Jaha …?
- Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå. Vad ska man säga? Den här titeln känns inte ens fantasifull. Vad betyder den? Kommer du ihåg den om fem sekunder?
- Var inte rädd för att dö min älskade. Var rädd för att inte leva. Ett exempel på en titel som blivit närmast obegriplig i sin strävan efter att vara poetisk och originell. Och två meningar i en titel blir aldrig bra! (Ett undantag är om den andra meningen är en tänkvärd undertitel.)
- Ett moln utan byxor. Känns som att man kan skriva massor med böcker om någon/något som saknar något specifikt föremål. En hund utan iPad kanske blir nästa titel?
- Mike Larssons rymliga hjärta. Det känns som att författaren har bestämt sig för att jag ska vara intresserad av vem Mike Larsson är, men tänk om vi inte är riktigt överens på den punkten …? Och ska Mike uttalas ”Micke” eller ”Maajk”? Nej, jag blir inte nyfiken på det.
- Honungsbiets hemliga liv. Skulle kunna vara en deckare i stil med Män som hatar honung eller Bikupan som sprängdes. Eller en doktorsavhandling kanske? Fast nu råkar jag veta att det är en skönlitterär roman, och då kanske man bör ha en titel som väcker lite mer intresse?
- Och hundarna skällde alltid på nätterna. Är det bara jag som upplever någonting överlägset över boktitlar som börjar med ett och? Ungefär som att jag gått miste om någonting väsentligt som stod före och. Det känns som att författaren stänger mig ute från sin bok när den har en titel som börjar med ett och.
- Rita Rubenstein åker tunnelbana i den bästa av världar. Självklart ska titeln vara lika lång som själva boken. Suck!
- Skulle jag dö under andra himlar. Så vadå …? Blir lite irriterad av boktitlar som utgörs av en huvudsats utan bisats. Ett bra exempel på att skillnaden mellan att vara poetisk och smart och att vara pretentiös är ganska liten ibland.
Om man vill fånga mitt intresse med hjälp av bokens titel kan den istället heta såhär:
- Munken som sålde sin Ferrari. Kort, kärnfull, tankeväckande, litet provocerande. Otroligt bra boktitel!
- Jag vet att du är ensam. Trodde aldrig att en boktitel kunde kännas otäck. Hade jag gillat skräck hade jag slukat den här boken med detsamma!
- Ich bin ein Bibliothekar! Jawohl! Ovanlig titel eftersom den är på tyska, och sticker ut utan att kännas krystad eller ge intryck av att författaren desperat försöker fånga min uppmärksamhet. Bra där!
- Nu dog du. Visst låter det litet tragiskt, men jag kan inte hjälpa att jag ändå blir nyfiken. Du har fångat mitt intresse!
- Losersamling runt bongon. Varför samlas de? Kring vad? Känns som att jag måste ta reda på det …
- Gunillas man försvann. Jag vet inte vem Gunilla är, eller vad som hände hennes man, men jag blir faktiskt intresserad av att ta reda på det! Värt att notera är att om det hade stått ett efternamn efter Gunilla är det inte alls säkert att jag hade blivit lika intresserad, då hade det känts som att författaren redan bestämt att jag ska vara intresserad av henne.
- Älskade krig. Kort, provocerande, tydlig, två motsägelsefulla företeelser som vi alla kan relatera till. Mer än så behövs inte.
- Borta bäst. Kort och tydlig, en annorlunda variant av ett klassiskt uttryck. Varför krångla till det när man inte behöver?
- Sprängskiss. Ju kortare ju bättre, faktiskt. Ett ord räcker för att fånga mitt intresse. Jag blir jättenyfiken på den här boken!
- Så sänkte jag Sovjetunionen. Att skriva böcker med avsiktligt utmanande och provocerade titlar kan bli väldigt fel, men i det här fallet blev det dock rätt. Känns som att titeln är vald med glimten i ögat och litet självdistans.
Mina vanligaste korrekturfel
I dagens inlägg tänkte jag helt enkelt berätta litet grann om de vanligaste missarna som jag måste justera när jag redigerar/korrekturläser mina texter. Förhoppningsvis kan det vara till hjälp även för er andra som skriver. När jag var yngre trodde jag att korrekturläsning bara handlade om att kontrollera att alla ord var rättstavade, men så är givetvis inte fallet.
- Sade X. En av de främsta insikter jag nått under senare år är att det inte finns någon anledning att skriva ”sade X” efter en replik om det ändå är helt uppenbart vem som säger något. Inte heller är det nödvändigt att beskriva precis hur en replik uttalas (den så kallade adverbsjukan).
- Så och hade. Dessa förhatliga småord smyger sig in i var och varannan mening! Lyckligtvis är de enkla att rensa bort.
- Andra onödiga småord. Exempelvis: som, att, ju, genast, plötsligt, knappast och verkligen. Stöter jag på något av dessa ord överväger jag alltid om jag verkligen måste ha kvar dem.
- Förstärkningsord och liknande. Det är faktiskt väldigt sällan som ordet väldigt och andra förstärkningsord verkligen behövs, ändå är jag väldigt pigg på att använda dem litet här och var. Exempel på sådana ord är: förstås, naturligtvis, väldigt, definitivt och ganska.
- Även fast. Nu blir det komplicerat. Det här är ett kontroversiellt uttryck, som jag dock av bara farten använt på massor av ställen i mina texter. Dock korrigerar jag det alltid när jag redigerar. Jag är i första hand ute efter att berätta en bra historia, inte skriva något inlägg i någon debatt om vad som är korrekt svenska eller inte. Och jag är inte ute efter att förändra svenskan, även om jag brukar säga att ett språk är levande och till för att utvecklas. I den här artikeln förklarar språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson varför ”även fast” inte är ett godkänt språkbruk.
- Meningar som börjar på ja eller nej. Om en mening börjar med något av dessa ord brukar jag fundera över om det egentligen behövs. Det låter ganska talspråkligt. I regel blir meningens innebörd densamma, även om det inledande ja eller nej stryks.
- Bortglömda ord. Av någon anledning är jag en mästare på att råka hoppa över ord när jag skriver! Har ingen aning om varför, kanske tänker jag snabbare än jag skriver? Ett ganska allvarligt fel, som tyvärr är svårt att upptäcka på egen hand. Man är hemmablind i sin egen text och så van att läsa den att man inte alltid tänker på att det saknas ord (för man vet ju vad det ska stå). Det som gör detta fel ännu mer komplicerat är att det inte går att hitta genom sök/ersätt-funktionen, som annars är en ovärderlig hjälpreda.
- Intern konsekvens. Bakom detta krångliga uttryck döljer sig det faktum att det som står i ex. kapitel 20 måste stämma med det som står i första kapitlet. Inte sällan ändrar jag någon detalj under skrivandets gång och tror att jag kommit ihåg att ändra på alla ställen där det är aktuellt. Men när man redigerar upptäcker man alltid ställen där man missat att ändra. Oftast är det aktuellt i sammanhang där jag har ändrat en persons ålder.
- Nutida uttryck. Samtliga mina verk utspelar sig i fantasyvärldar som motsvarar vår egen världs medeltid. Även om det är nödvändigt att förenkla språkbruket en aning för att texten ska bli läslig är det kanske inte helt lyckat att använda ord som okej eller tjej, som känns väldigt nutida. Det gäller även att vara vaksam på modeord när man skriver den här typen av texter. Risken finns att det kommer att störa läsupplevelsen.
- Var går solen upp? Jag har haft pinsamt svårt att hålla reda på att solen går upp i öst och ned i väst! I och för sig behöver det inte nödvändigtvis vara så i mina fantasyvärldar, men jag är ju inte ens konsekvent. Och det är knappast så att planeten roterar åt olika håll varje dag. Det är inte enkelt att skriva … (men vansinnigt kul!)
Om att gråta medan man skriver
Jag vet inte om det bara är jag som alltid råkar ut för det, men jag har alltid svårt att hålla tårarna tillbaka när jag läser igenom vissa delar av det jag skrivit. Fjärde delen av Det magiska förbundet, Kristalltornet, är förmodligen värst på den punkten. Jag kan säga som så att jag grät floder medan jag korrekturläste den, trots att jag redan läst igenom den åtskilliga gånger och borde ha vant mig. Det är framför allt en passage på slutet som alltid får mig att gråta. Jag kan inte berätta bakgrunden till det hela, eftersom det skulle spoila ganska mycket, men av de andra huvudpersonerna säger till Elio:
Det är inte jag som ska återvända hem, Elio. Det är du.
Tagen ur sitt sammanhang kan den repliken verka obetydlig, men i sitt sammanhang, när man vet vem som säger det, i vilket sammanhang, och varför, då tror jag att man måste vara en staty för att inte gråta. Möjligtvis kan det vara så att det är alla likheter med mitt eget liv som får mig att gråta varje gång jag läser den. Jag skrev första utkastet till den redan för tre år sedan, och likheterna med mitt eget liv har dessvärre inte blivit mindre sedan dess. Möjligtvis kan jag trösta mig med att Elio i den boken har det betydligt värre än jag. Jag har ett hem, det har inte han. Kristalltornet är verkligen en bok fylld av krossade drömmar, besvikelse, bitterhet och den närmast klaustrofobiska känslan av att hela livet raseras omkring en utan att man kan göra någonting åt det. Och som jag tidigare berättat är det de ”goda” som står för de värsta grymheterna. Men innan du kan läsa den måste du läsa de tre första delarna, som är mindre sorgliga, men precis lika bra.
De fyra första delarna av Det magiska förbundet är nu färdigredigerade och redo för utgivning. Finns snart i en elib eller en nätbokhandel nära dig!
Kill your darlings, eller hur var det nu …?
Nej, det var faktiskt inte så Arthur Quiller-Couch (1863-1944) skrev i On the Art of Writing, utan han skrev faktiskt ”murder your darlings”. Men istället för att vara ett användbart råd för aspirerande författare har det felciterade rådet blivit en av de största klyschorna bland dem som på något sätt arbetar med kultur. Här är min syn på saken.
Nej! Det finns ingen anledning i världen att ”döda några darlings”, eller hur man nu ska uttrycka det. Om något ska strykas i ett manus ska det vara för att det är överflödigt, inte tillför något nytt till handling eller karaktärer, drar ned tempot, är dåligt skrivet och inte kan skrivas om eller för att det helt enkelt inte passar in. Att tro att man ska stryka något bara för att man borde är bara korkat. Alla som skriver har någon gång under sitt arbete tvingats stryka något, vare sig det har varit enstaka ord eller meningar, eller hela kapitel, men det ska finnas en anledning till det. (Att författaren själv vill stryka något är givetvis en fullt godtagbar anledning.)
När jag har hört uttrycket användas är det snarare i ett sammanhang som: Den där sekvensen älskar jag! Den måste jag stryka. Jag tror inte att det var så Quiller-Couch tänkte sig att rådet skulle uppfattas. Översatt till svenska lyder hans ursprungliga text: ”När du känner en impuls att frambringa ett stycke exceptionellt stor skrivkonst, följ din vilja — men stryk det innan du skickar ditt manus till tryck. Murder your darlings.”
Utifrån den citerade texten, och sammanhanget där den förekommer, drar jag slutsatsen att Quiller-Couchs andemening var att skribenten ska hålla sig till den stil man tidigare använt, och inte frestas att försöka prestera stor skrivkonst (fine writing) på ställen där det absolut inte passar och inte fyller någon funktion. Med andra ord ett mycket användbart råd!
Är det något som förtjänar att dö så är det klyschan kill your darlings och inget annat, men det ursprungliga rådet murder your darlings kan definitivt få leva kvar. Dock kan jag tänka mig att det härledda uttrycket (dvs. kill your darlings) har något större giltighet när det gäller redigerandet av en film, där man kan vara frestad att behålla en scen som var kul/rolig (eller för den delen jobbig) att spela in, men som egentligen inte tillför någonting. Filmhistorien rymmer många exempel där scener har klippts bort mot (ex.vis) regissörens/skådespelarens vilja, därför att producenten/klipparen insett att scenen egentligen inte hör hemma i filmen.
Hur mycket vet berättaren?
En fråga som nog alltid uppkommer när man skriver en roman är: Hur mycket vet egentligen berättaren? Oavsett om man skriver i första person (”jag-form”) eller i tredje person (”han/hon-form”) finns det alltid en berättare inblandad. Skriver man i första person är det förstås berättarjaget som är berättaren, och hur mycket känner han/hon till? Det finns såklart inget givet svar på det. Men att skriva i första person innebär en tydlig begränsning i och med att berättarjaget måste finnas på plats för att kunna skildra vad som händer. Jag har stött på exempel i utgivna böcker där berättarjaget plötsligt börjar berätta om saker som hänt när han/hon inte har funnits på plats, och det känns i ärlighetens namn jättekonstigt. Någon kan ju såklart ha återberättat det hela för berättarjaget, men då kan ju inte denne skildra det hela som om han/hon varit på plats! Väljer man att skriva i första person bör man rimligtvis välja att leva med de begränsningar som det innebär.
Det finns författare som använder olika berättarjag i olika kapitel, men jag kan säga som så att jag aldrig hade valt den metoden, och jag kan inte påstå att jag känner mig frestad att läsa en bok som är skriven på det viset (det känns inte som att det blir intressant, utan bara rörigt, och läsaren måste hela tiden fundera över vem jag är).
Skriver man i tredje person blir det givetvis en mer öppen fråga hur mycket berättaren vet. Det finns en del olika skolor när det gäller det, men jag tänker inte räkna upp dem (det går antagligen att läsa om i de flesta handböcker i skrivande). Det som är viktigt är att vara konsekvent, och att man är medveten om hur det skrivsätt man valt kommer att påverka ens text. Det är fullt möjligt att berättaren inte vet någonting, utan bara skildrar det som syns (ungefär som en filmkamera). Då måste man tänka på att all viktig information måste framkomma genom repliker, eller på något annat logiskt sätt. Det är den här typen av berättande som självklart är vanligast i filmer, men den uppenbara skillnaden gentemot en bok är att läsaren inte ser scenen med egna ögon, utan berättaren i boken måste beskriva den för läsaren. Även om jag ofta brukar jämföra mitt sätt att skriva med filmer skulle jag nog ha mycket svårt att skriva en bok på det här viset. Det har förmodligen skrivits många bra böcker med en ”okunnig berättare”, men själv skulle jag ganska snart känna behovet av att ta hjälp av den ”allvetande berättaren”.
Det sätt som jag själv i stort sett alltid använder mig av, den tidigare nämnda allvetande berättaren, gör att man kan utnyttja boken som medium fullt ut. Den allvetande berättaren kan beskriva karaktärsdrag, stämningar och annat som är svårt att utläsa från en bild. Här har man som skribent inte begränsat sig själv på något vis, men det finns givetvis faror och problem även med detta sätt att berätta. I och med att den allvetande berättaren i princip känner till allting går det inte att dölja något för läsaren. Om en person exempelvis har ett annat motiv än vad som först verkar vara fallet kan det bli mycket svårt att dölja. Åtminstone jag skulle som läsare inte känna mig överraskad, utan snarare lurad! Med en ovetande berättare fungerar det, men inte med en allvetande berättare.
Vad är då ”the bottom line”? Som med så mycket annat: Var konsekvent! Läsaren kommer troligtvis inte att köpa att berättarjaget skildrar händelser där han/hon inte är närvarande, att den ovetande berättaren plötsligt sitter inne med massor av viktig information, eller att den allvetande berättaren plötsligt har missat att berätta något riktigt väsentligt för läsaren eller blir hemlighetsfull. Välj ett sätt att skriva, och försök att hålla dig till det så noggrant som möjligt. Det är då läsupplevelsen blir som allra störst.
Nej, det är inte enkelt att skriva, men frågan är om det verkligen ska vara enkelt. Det är ett hantverk! Det är inte enkelt att brodera eller att dreja krukor heller om man inte är tålmodig nog att lära sig.
En solskenshistoria
I dagens inlägg tänkte jag berätta om en riktig solskenshistoria, som publicerades på DN:s hemsida igår. Där berättas om reservofficeren Kaj Karlsson som toppar AdLibris e-bokslista med den egenutgivna romanen Operation Nordvind. Karlsson toppar listan framför namn som Jens Lapidus och Jonas Jonasson. Nyheten är god av flera anledningar. Även om den ännu inte sålt i några massupplagor är det bland det största som hänt inom den svenska e-boksbranschen, och jag hoppas och tror att den kommer att få ett uppsving efter uppmärksamheten i DN. Tråkigt nog har flera etablerade namn misslyckats med att sälja e-böcker, men i det här fallet handlar det om en outsider, något som jag tror kan tilltala en hel del potentiella läsare. Efter de etablerade författarnas oväntade misslyckande satte jag den svenska e-bokens hopp till att någon okänd författare skulle lyckas visa vägen. Och Karlsson kan mycket väl vara den efterlängtade vägvisaren.
Jag tror mycket väl att e-bokens definitiva genombrott i Sverige kan komma i och med Operation Nordvind. De som köper den och upptäcker fördelarna och enkelheten med e-boken kommer troligen att intressera sig för ytterligare titlar, och sedan är bollen förhoppningsvis i rullning. Troligtvis har även försäljningen av läsplattor och surfplattor ökat, vilket borde leda till ökat intresse och ökad nyfikenhet för e-boken.
Boken kostar endast 24 kronor, så jag uppmanar alla som har det minsta intresse för e-böcker att göra en gärning genom att köpa den! Utöver att den har möjlighet att innebära e-bokens efterlängtade genombrott i Sverige verkar det vara en mycket spännande bok, som handlar om ett terrordåd i Sverige.
Förutom att det är en god nyhet för alla som intresserar sig för e-böcker är det en god nyhet för alla som själva ger ut sina böcker. Att vara egenutgivare i Sverige är ett ganska otacksamt projekt. I USA finns författare som byggt upp hela sina karriärer på egenutgivning och som kan försörja sig utan att ha något förlag i ryggen. I Sverige har jag inte lyckats hitta ett enda exempel på någon i dag verksam författare som lyckats slå igenom utan förlagskontrakt. (Och räknar man med författare som inte längre är verksamma är Vilhelm Moberg det enda namn jag fått fram.) Det verkar vara ett sorgligt faktum att vi svenskar är mycket fixerade vid att en bok måste vara utgiven via ett förlag. Med litet tur kan Kaj Karlsson och hans bok öka nyfikenheten för den egenutgivna litteraturen, som inte på något sätt behöver vara sämre än litteratur som ges ut via förlag!
(Och, som alltid, är jag medveten om att e-böcker är ett kontroversiellt ämne och jag respekterar att alla inte delar min entusiasm för den. Därför litar jag på att ni även respekterar mig. Operation Nordvind finns även utgiven som tryckt bok för den som hellre vill läsa den så.)
(Observera att DN råkade skriva titeln fel, bokens korrekta namn är Operation Nordvind!)
Senaste kommentarer