Grattis, Lindström!
De flesta av er har säkert lagt märke till att jag gärna uppmärksammar författare som fått sina genombrott på äldre dar. Idag vill jag uppmärksamma den 51-årige Boråsförfattaren Ulf Lindström, som belönats med ett pris på 50 000 kronor av tidningen Vi för boken En God man. Lindström debuterade redan 1985 med novellsamlingen Soldimma, men har därefter (så vitt jag kunnat utröna) inte skrivit något mer förrän nu. Det känns alltid lika hoppfullt för oss som passerat 25 att se att det faktiskt finns hopp även för oss! (Källa)
Och prinsessan fick sin prinsessa!
Skriver det här inlägget för att pusha lite för det relativt okända, men mycket kreativa, bokförlaget Sagolikt, med författaren Anette Skåhlberg och illustratören Katarina Dahlquist i spetsen, som ger ut fantasyböcker för yngre läsare. Rubriken på detta inlägg syftar på boken Prinsessan Kristalla, där det med all tydlighet framgår att inte alla prinsessor nödvändigtvis gifter sig med en prins i sagans slut. Mycket bra idé, jag kan inte annat än applådera! De har även givit ut den lättlästa fantasyserien Maya och Havsfolket. Lättläst fantasy är klart underskattad, den ger samma läsupplevelse som fantasy skrivna för mer läsvana läsare, men med betydligt mindre utfyllnad som dränker berättelsen som finns där under. Alla som är intresserade av fantasy bör definitivt ta en titt på deras utbud!
(Observera att de inte tar emot manus!)
Att göra en hemsida
Jag säger det på en gång: Hade jag vetat i förväg hur komplicerat det skulle bli att göra en hemsida så hade jag aldrig gett mig in på det! Då hade jag istället nöjt mig med en betydligt enklare sida baserad på WordPress (vilket i och för sig inte heller är världens enklaste). Men på sätt och vis är jag glad att jag inte visste om hur mycket krångel det skulle bli, för jag är glad att min hemsida blev gjord och jag är mycket nöjd med den. Eftersom jag alltid haft så pass många järn i elden ville jag göra en ordentlig sida där både mina musikprojekt och skrivprojekt beskrevs.
Jag hade sett författaren Brian S. Pratts hemsida och ville skapa en liknande (men snyggare) hemsida. (Pratt är något så ovanligt som en fantasyförfattare utan förlagskontrakt som ändå kan försörja sig på sitt skrivande, genom att sälja e-böcker för $0,99 styck! Och jo, han heter faktiskt sådär.) Jag laddade ned gratisprogrammet KompoZer, registrerade en domän och upprättade ett webbhotell och påbörjade därefter arbetet, som jag då inbillade mig skulle bli ganska enkelt. KompoZer är ett program som erbjuder ett grafiskt gränssnitt för att skapa hemsidor (ungefär som när man arbetar med ett Word-dokument), men jag insåg snabbt att jag ändå skulle bli tvungen att komplettera med handknackad HTML-kod, något som jag har mycket begränsade kunskaper inom.
Jag skrev långa och utförliga texter i Open Office, som jag sedan klistrade in i KompoZer. Det skulle bli enklare, inbillade jag mig. Det blev det inte. Texten från Open Office ställde till stora problem med HTML-koden, vilket gjorde att färgen på texten ändrades hejvilt. För att råda bot på detta måste jag klippa in texten i Open Office igen och se till att alla närmare 30 (!) ställen där det blivit fel korrigerades med hjälp av sök/ersätt-funktionen innan jag klistrade tillbaka texten i KompoZer. Efter denna omgång såg sidorna äntligen ut som de skulle, men HTML-koden ser fruktansvärd ut och sidorna blev mycket större än de borde vara. Ett proffs på området hade skrattat ut mig fullständigt, utan tvekan. Men jag är bara en glad (nåja) amatör på det här området …
Det blev en lång och mödosam process innan hemsidan äntligen kunde sjösättas, vilket skedde i juni. Då fanns en hel del småfel kvar, som jag helt enkelt inte orkade korrigera, och jag upptäckte hela tiden nya. Därtill hade jag stora problem med att ladda upp sidan på webbhotellet, vilket efter sju sorger och åtta bedrövelser visade sig bero på att jag använde trådlöst internet (när jag kopplade i en nätverkssladd löstes alla de problemen med detsamma!). Det dröjde ända tills början av november innan jag orkade ta tag i de sista småfelen och göra den grundliga uppdatering som jag borde ha gjort redan från början. Detta till trots finns det flera envisa småfel kvar som jag korrigerar allt eftersom jag upptäcker dem.
Det som till en början kändes som en enkel och rolig process visade sig bli ett elände utan dess like, och då är min hemsida ändå relativt enkel jämfört de flesta andra sidor. Jag är full av beundran inför dem som bygger hemsidor, det är inget enkelt arbete. Datorer tänker inte som människor, och minsta lilla grej som inte blir helt rätt blir jättefel när man försöker titta på sidan! Ett enda missat skiljetecken i HTML-koden kan exempelvis göra att hela sidan ser ut som en misslyckad utekväll på krogen.
Att ha en hemsida är aldrig fel, men underskatta inte WordPress (och andra bloggportalers) hemsidesmallar. Hade jag vetat hur mycket arbete min hemsida skulle innebära hade jag använt den varianten istället.
(De eventuella likheterna mellan det här inläggets titel och filmtiteln Att angöra en brygga är helt avsiktliga! Den som har sett den filmen förstår precis vad jag menar …)
Existensberättigandet hos en rip-off
Jag har antagligen skrivit provokativa inlägg tidigare, men risken finns att det här kommer att bli det värsta av dem alla. Idag tänkte jag nämligen skriva några reflektioner kring huruvida en rip-off har något existensberättigande. Jag kommer inte att ge mig in på de upphovsrättsliga aspekterna av det hela (plagiat eller varuförfalskning), utan kommer enbart att beröra de moraliska aspekterna av det hela. Jag definierar en rip-off som en skamlös kopia av någon annans verk (dock utan att innebära varumärkesintrång eller plagiat). Det skiljer sig något från Wikipedias definition av begreppet, men det är så det oftast används när det är fråga om litteratur (eller andra närbesläktade former av kultur, som exempelvis musik eller tv-spel). Alla vi som gärna läser recensioner av olika slag har troligen stött på det här uttrycket både en och två och hundratvå gånger, därför tänkte jag skriva mina reflektioner kring det hela.
Jag går direkt på det mest uppenbara. Finns det över huvud taget någon utgiven författare som skriver fantasy och vars verk aldrig någon gång anklagats för att vara en ”rip-off” av J.R.R. Tolkiens böcker? Troligtvis inte. Till och med J.K. Rowling har anklagats för att efterlikna honom! Att blanda in Tolkien när man recenserar fantasy blir nästan lyteskomik. Tolkien var inte först med att skriva fantasy, och andra författare får faktiskt skriva inom samma genre utan att behöva få Tolkiens namn kastat i ansiktet. Det är dags att gå vidare nu! Nog om detta.
Det är givetvis aldrig acceptabelt att bryta mot lagar i sitt skapande (det finns ju en anledning till att vi har lagar), men skillnaden mellan en rip-off och ett varumärkesintrång är mycket stor. Jag tycker att det är fullt acceptabelt att man vill skapa egna verk inom en genre som visat sig framgångsrik. Finns intresset hos läsarna kommer marknaden att vara stor nog för två verk inom samma genre. Att genast påpeka att ”X är en rip-off av Y” känns för mig mest som ett sätt att försöka briljera genom att visa att man faktiskt känner till Y. Det imponerar åtminstone inte på mig.
Det är svårt att vara först med någonting, men frågan man glömmer ställa sig är om man verkligen måste vara först med något? Jag tycker att det är viktigare att skapa en bra upplevelse för den som ska ta del av det hela. Jag har lyssnat på mängder av musik som påståtts vara rip-off av någon annan grupp eller artist men som ändå givit mig stor behållning eftersom det är en genre som jag uppskattar. Så länge man inte utger sig för att ha varit först med något ser jag inget fel i att man verkar inom samma genre som någon annan. Att efterlikna en genre kan vara första steget på vägen till att skapa någonting som verkligen är unikt, men samtidigt finns det ingen anledning att uppfinna tusentals olika varianter av hjulet. Hjulet finns, det räcker gott och väl.
Jag har fått beröm för att jag haft ett ”eget sound” på min musik. Det soundet uppstod när jag försökte efterlikna andra artister som gör liknande musik, det var så jag lärde mig att skapa musik. Det magiska förbundet var ett försök att skriva fantasy på samma sätt som Lloyd Alexander, det skäms jag inte för att säga, men jag tror inte att någon skulle störas över de eventuella stilmässiga likheterna. Alla som skapar har någon gång låtit sig inspireras av något som skapats av någon annan. Vart du än promenerar har troligtvis någon annan redan satt sina fotspår där före dig. Själv har jag inga problem alls med det. Det borde ingen annan heller ha. Jag har inte uppfunnit den elektroniska musiken eller fantasyn och jag är inte ute efter att skapa nya ”hjul” inom dessa genrer. Jag är ute efter att skapa en upplevelse och sprida glädje (utöver det rent uppenbara att jag även hoppas kunna bygga upp en karriär).
Ha inte så bråttom med att kalla någonting för ”rip-off”. Om någon väljer att skapa något som liknar något annat som gjorts tidigare så är det helt upp till den personen (så länge det inte är ett regelrätt plagiat, det vill säga, men det är inte det som det här inlägget handlar om).
Hur blir man färdig med boken?
Det här är ett ytterligare ett intressant diskussionsämne som jag lånat av Elin Holmerin. Hur blir man egentligen färdig med den bok som man börjat skriva? Jag skrev i min kommentar på hennes inlägg att 1 av 3 personer drömmer om att skriva en bok, men att troligen inte ens 1 av 10 av dem kommer att lyckas slutföra samma bok. Att påbörja en bok och att avsluta en bok är nämligen två helt olika saker! Och jag skulle gissa att 99% av alla oss som skriver har påbörjade, men aldrig avslutade, skrivprojekt liggande i våra skrivbordslådor. I det här inlägget tänkte jag belysa några faktorer som åtminstone jag tror kan leda till att en påbörjad roman aldrig blir avslutad.
- Bristande planering. Det här är troligtvis den faktor som jag tror har ställt till med mest problem just för mig. Det var först när jag började skriva Det magiska förbundet som jag för första gången i mitt liv gjorde en outline, där jag tydligt strukturerade upp innehållet och fick en uppfattning om hur det hela skulle se ut. En tydlig outline gör att man hela tiden vet vart man är på väg, så att säga. Risken för att köra fast blir betydligt mindre. Om man trots allt fastnar på någonting blir det mycket enklare att hoppa över det svåra momentet för att istället komma tillbaka till det senare om man har en tydlig outline. Nuförtiden börjar jag aldrig skriva på en bok som inte är planerad redan från början, det kommer inte att fungera.
- Bristande disciplin. Det här kan vara ett stort problem, men såvida man inte försörjer sig på sitt skrivande är det inget att skämmas för eller oroa sig för. Att skriva är helt enkelt inte roligt 24 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Ibland känner man sig helt enkelt inte motiverad till att skriva. Jag skäms inte för att säga att jag har haft flera sådana perioder. Ibland känner man helt enkelt för att göra något annat istället, och varför skulle man inte få göra det? Det är ju få av oss som har skrivandet som försörjning. ”Inspiration är för amatörer” är ett klassiskt påstående, men motivation och kreativitet är definitivt inte för amatörer.
- Det kändes som en bra idé just då … Det här är kanske det mest irriterande av allt. Det är nog många av oss som ägnat veckor åt att arbeta på någonting, som man i ett senare skede inte alls känner likadant för som när man började skriva. Jag tror att det är oundvikligt, och jag tror inte att man ska vara rädd för att det inträffar. Det är en del i den långa processen att lära sig hantverket att skriva. Bara lägga manuset åt sidan och gå vidare till nästa projekt, men se till att bevara det du skrivit, för du vet inte hur du kommer att känna inför ditt ”misslyckade försök” om några år. Kanske känns det mer användbart då? Det här är ett av få ”misstag” som man inte kan lära sig att undvika genom att lära av andra, de flesta av oss som skriver lär nog uppleva det åtminstone en gång.
- Livet kommer emellan. Vissa faktorer går helt enkelt inte att påverka. Det är få av oss som har förmånen att kunna skriva så ofta vi vill. Författardrömmar betalar dessvärre inga räkningar, och man har alltid andra människor omkring sig som kräver tid och uppmärksamhet. I det läget är det viktigt att komma ihåg att som hobbyförfattare har du ingen deadline! Vad spelar det för roll om boken blir klar i år eller om fem år? Skrivande är faktiskt inte allt.
Ett intressant initiativ
Nej, deckare är ingenting för mig, för mig räcker det med att ha läst några av Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes (har för mig att jag har läst ABC-morden av Agatha Christie också någon gång), dagens deckare intresserar mig inte det minsta. Men som e-bokentusiast kan jag ändå inte låta bli att uppmärksamma den senaste utgåvan från personen som aldrig kommer att bli invald i Svenska Akademin, nämligen Lars Kepler. Bonniers har nämligen givit ut Keplers tre böcker i en samlingsvolym i e-boksform, som dessutom säljs till ett mycket lågt pris. Ett lovvärt initiativ som verkligen visar hur e-boksformatet kan användas på ett bra sätt! De tre böckerna hade på grund av sin längd aldrig kunnat ges ut som samlingsvolym i tryckt form, men e-boken har inte samma begränsningar. Förhoppningsvis kommer vi att få se fler liknande utgåvor i framtiden (gärna med extramaterial, för att ge mervärde även åt dem som redan har böckerna i tryckt form). (Utöver Maktens vägar I-III av Bertil Mårtensson kan jag inte på rak arm komma på fler liknande e-boksutgåvor.)
Vad som dock gör mig något förbryllad är att jag ville göra en liknande utgåva av de fyra första delarna av Det magiska förbundet, men fick svaret att mitt manus var alldeles för långt. Keplers tre böcker är tillsammans högst troligen längre än alla sju delarna i min serie tillsammans! Hur Bonniers kunde lyckas med detta, men inte jag, kan man bara spekulera om.
E-böckerna: En dyr affär
http://svt.se/embededflash/2615752/play.swf
Somliga nyheter är både goda och mindre goda på samma gång. Nyheten om att utlåningen av e-böcker på biblioteken ökar är positiv på det sätt att det visar att intresset för dem är stort och att e-boken har kommit för att stanna. Men samtidigt är det givetvis mindre positivt att det innebär en så pass ökad kostnad för biblioteken. Det är tydligt att någonting har gått riktigt snett i den här processen. Det är fel att så stor åtskillnad görs mellan e-böcker och tryckta böcker, eftersom det i grunden är samma sak! Både e-boken och den tryckta boken är gjord utifrån samma textfil och förmedlar samma information. Det här är en ren fråga om att anpassa sig till ny teknik. Men jag hoppas innerligt att anpassningen inte kommer att vara lika långsam och smärtsam som övergången till att i huvudsak konsumera musik via internet.
(Förresten, är det bara jag som nästan börjar dregla över bilderna på e-böcker på läsplattorna i reportaget …?)
Bra talat av Läckberg
Kan inte tycka annat än att det här faktiskt var bra sagt av Camilla Läckberg. Hon är ingen författare som jag brukar läsa, och det finns troligtvis ingen som jag är så avundsjuk på som henne (av rätt många anledningar, hon har ju lyckats med precis allt!), men jag kan inte annat än hålla med om det här citatet (som kommer härifrån):
Inspiration är en stor, fet myt som författare vill hålla uppe för att behålla mystiken kring yrket. Jag irriterar mig också på myten om att ju längre tid det tar desto bättre är boken. Om någon har skrivit en bok i åtta år tänker jag bara ”vilken lat jävel” och ”snacka han måste ha suttit i baren och druckit rödtjut”. Jag retar mig också på att produktivitet är lika med dåligt. Joyce Carol Oates har fått kritik för att hon är så produktiv vilket ses som negativt. Men människan jobbar hårt så vad är problemet?!
Det är helt och hållet sant. Som jag tidigare konstaterat är inspiration ingen förutsättning för att vara en skicklig författare (till skillnad från motivation och kreativitet), och jag ser heller inget samband mellan hur lång tid det tagit att skriva en bok och hur pass bra den är. Att vara produktiv är definitivt inget belägg för att man skulle vara en sämre författare (däremot blir det onekligen svårare att ha en överblick över någons författarskap om man är väldigt produktiv, och då kan varje enskilt verk kanske upplevas som mindre unikt, vilket anses negativt).
(Jag retar mig dock på att SvD, där citatet kommer ifrån, använder både frågetecken och utropstecken i slutet av en mening, det hade räckt med frågetecknet.)
The Trance Remixes!
Det var inte helt planerat att det skulle bli någon ny musik just nu, men det blev det ändå. Har gjort en digital release som jag kallar The Trance Remixes och som finns tillgänglig via SoundCloud. Den består av fyra låtar från Wintersleep som jag gjort nya trancemixar av (eller om man ska vara ärlig är det bara mixen på One memory som är ny, de andra har jag letat fram ur gömmorna och putsat upp). Nu blir det dock ingen mer musik på ett tag. Mitt lagringsutrymme på SoundCloud är slut, och jag känner att jag vill ägna mina krafter åt skrivandet ett tag. Men låt oss inte tänka på det just nu, utan kolla istället in The Trance Remixes!
Att vara less på sin egen text
Jag har flera gånger stött på frågor från skribentvänner som känt sig bekymrade över att de är less på sina egna texter och undrar om det är något fel över att de känner så. I det här inlägget tänkte jag skriva om hur jag ser på det hela.
Nej, att man känner sig less på sin egen text betyder varken att det är något fel på dig som skribent eller på dina texter. Jag tror att det är ganska naturligt att känna så om man har levt tillsammans med en text i ett helt år (eller kanske ännu längre?). Man har umgåtts med sin text på ett helt annat sätt än en läsare kommer att göra. Läsaren kommer att uppleva texten på ett helt annat sätt än man själv gör. Läsaren kommer inte att se alla vedermödor som man gått igenom när man skrivit sin text, alla långa och plågsamma redigeringsomgångar kommer att vara som bortblåsta. Läsaren kommer bara att se det fina i texten, anledningen till att du skrev den.
Så, med andra ord, det är aldrig något nederlag att känna sig less på sin egen text. Men det är såklart heller inget fel i att fortfarande tycka att den är bra!
Har SAOL alltid rätt?
Frågan kan tyckas besynnerlig, har SAOL och Svenska Skrivregler (som utges av Språkrådet) alltid rätt? Jag kan givetvis inte besvara den frågan en gång för alla, utan det här är bara ett inlägg om hur jag ser på det hela.
Frågan har dykt upp flera gånger på olika forum där jag varit aktiv. Någon har ställt en fråga angående antingen något specifikt ord eller sätt att uttrycka sig. Jag (eller någon annan) har ofta hänvisat till SAOL eller Svenska Skrivregler, vilket inte alltid fallit alla i smaken (även om det är otvetydigt vad som står). Frågan som man måste ställa sig är om dessa båda ”språkbiblar” alltid har rätt. För min del är svaret ett solklart ja. Jag har inget behov av att utmana konventioner eller förnya språket, jag är helt och hållet nöjd med att använda språket som det ser ut idag.
Varför? Anledningen är delvis att folk i allmänhet har ganska låg tolerans mot språkfel. Minsta språkfel får människor att reagera. Jag vill att folk ska läsa mina texter och ta del av mina berättelser, inte fastna i mitt språk. Av den anledningen använder jag de stavningar som finns i SAOL och följer de språkregler som står i Svenska Skrivregler. Jag hänvisar hellre till dem än att behöva försvara varför jag skrivit (eller inte skrivit) på ett visst sätt. Dessutom tycker åtminstone jag att de flesta försök som görs att på egen hand förnya språket faller ganska platt. Nytänkande blir inte automatiskt bra. Jag tycker att det känns ganska tragiskt med dem som väljer att skriva ”fel” för att de inte är nöjda med vad som anges i de båda böckerna.
Jag har rensat bort alla ”även fast” som förekommit i mina manus. Jag vet inte exakt varför det är fel, men jag vet att det är fel och jag nöjer mig med det. SAOL och Svenska Skrivregler är inte allsmäktiga, men de har garanterat bättre koll på språket än jag och de flesta andra av oss, därför väljer jag att lita på dem.
Ibland kan man stöta på att någon skriver ”jag röstar på …” som svar när någon velar mellan två olika sätt att skriva och ber om råd. Det går inte att rösta om huruvida ett ord är rättstavat eller inte, punkt. Du har däremot möjlighet att framföra dina synpunkter till dem som utger de båda verken.
Drivs vi av egoism?
Dagens inlägg är en kommentar till ett inlägg som min vän Malin Johansson skrev den 30 oktober och som handlar om de fyra faktorer som enligt George Orwell (1903-50) gör att man väljer att skriva böcker. De fyra faktorerna är:
1. Ren egoism. En önskan om att framstå som smart, att bli omtalad och att få ner sin bakgrund och upplevelser på papper.
2. Estetisk entusiasm. En kärlek för kombinationen av ord kan få en mening att låta, rytmen i en bra historia, en önskan om att dela en upplevelse som man inte vill att någon ska missa.
3. Historiska impulser. En önskan om att se saker som de är och att finna fakta som visar på detta.
4. Politiskt syfte. Man vill försöka visa världen i en särskild riktning i och med sitt skrivande, man vill påverka med en åsikt.
Även om faktorerna är relativt snävt angivna ligger det mycket i hans ord, men gissningsvis kändes de fyra faktorerna mer relevanta när de stipulerades. Den faktor som jag dock fastnade mest för och som stämmer bäst in på mig är nummer ett. Varför? Jo, för att jag tror att alla som skriver böcker till högre eller mindre grad drivs av ett egenintresse. Och inget fel i det, det är inget fel i att vilja bygga upp en karriär, bli en känd och respekterad författare och tjäna pengar. Jag tror inte att det finns någon skribent som inte har någon författare som man ser upp till och avundas. Jag kan nämna flera såna författare. Alla med författardrömmar vet hur bra det kan gå för dem som verkligen lyckas. Alla drömmer om att skriva en bestseller.
Jag skäms inte för att säga att jag drömmer om att bli en känd och respekterad författare (även om min bakgrund och mina upplevelser troligen inte är intressanta för någon annan än mig själv). Jag köper inte riktigt att någon skulle skriva utan minsta tanke på att få ett genombrott som författare och kunna leva på sitt skrivande. Det känns orimligt att någon skulle skriva som någon form av välgörenhet. Egoism är en stark och viktig drivkraft för oss alla, det är ofrånkomligt. Jag tror inte att det finns något begrepp som blivit så skamfyllt och feltolkat som egoismen. Det är synd, för så borde det inte alls vara.
Orwells första faktor stämmer in på i stort sett alla som skriver.
Pink Floyd har fattat vad det handlar om!
Jag skriver inte det här inlägget för att ta ställning i fildelningsfrågan, men det är ändå intressant att notera att Pink Floyd på grund av den illegala fildelningen vägrar spela in en ny skiva. De har förstått att en skiva (liksom en film, en bok, ett dataspel m.m.) alla i slutänden är en produkt som är till för att säljas. Jag citerar trummisen Nick Mason härifrån:
Det tar så lång tid att spela in en skiva och sedan blir den bara nedvärderad, som så många skivor har blivit. Den laddas ner för ingenting. Så det slutar med att du tillbringat ett år med något som du bara ger bort.
Kort sagt, det man producerar är en produkt. Den ska säljas, eller (om den är gratis) åtminstone marknadsföras och hitta sina konsumenter. Det är onekligen befriande att höra någon säga något annat än det klassiska konsten är oantastlig eller liknande. Pink Floyd behöver definitivt inte skämmas för att de inte vill skapa en produkt som de sedan inte kommer att kunna sälja. Ingen skapar kultur som ren välgörenhet, i slutänden vill nog de allra flesta kunna bygga upp en karriär på sitt skapande och kunna leva på det man skapar.
Noterar även att Elvis Costello är inne på samma spår. Jag citerar honom härifrån:
Därför har jag inte heller någon lust att ödsla tid i studion, spela in ett album och sen riskera att få musiken distribuerad via kanaler som jag inte gillar.
Människor till låns på biblioteket
Nytänkande blir inte alltid så bra. När jag stötte på rubriken Människor till låns på biblioteket i DN fick jag genast en otäck bismak av människohandel i munnen. Människor är faktiskt inte saker som går att låna ut! Men själva idén bakom den konstiga marknadsföringsmetoden är betydligt bättre och har såklart inget med människohandel att göra. I det här fallet har den som ”lånar” personen i fråga möjlighet att få en pratstund med en sjuksköterska från Läkare utan gränser, en slowfood-kock och en före detta missbrukare som haft psykiska problem. En mycket intressant tanke, men varför marknadsföra det som att man ”lånar” en människa? Varför inte istället låta de nämnda personerna bara helt enkelt hålla föredrag? Jag hade gärna lyssnat, jag gillar föredrag! Man får en otäck känsla av att levande bok (som konceptet kallas) i första hand har kommit till för att väcka uppmärksamhet utan att man egentligen har kommit på någonting som är nytt eller unikt.
Mitt råd är att skippa det där med att ”låna en människa” i marknadsföringen, jag tror att det får många av oss att associera till betydligt mindre behjärtansvärda handlingar när det faktiskt är fråga om något riktigt bra. Och jag tror inte att jag är ensam om att gärna lyssna på föredrag.
Vad är meningen med första meningen?
Jag skriver det här inlägget som en kommentar på Jonas Thentes blogginlägg från 27 oktober. Han har skrivit många intressanta och tänkvärda blogginlägg, men den här gången höll jag inte riktigt med honom. Thente skriver om Umberto Ecos nya roman Begravningsplatsen i Prag, som Eco enligt Thente skrivit ”för att täppa till truten på alla mediokra exploatörer av ”historiska thrillers” (läs: Dan Brown)”. Att hacka på Dan Brown, en framgångsrik och förmögen författare till flera storsäljare, är knappast något nytänkande, snarare tröttsamt. Medan alla deckarförfattare i regel stryks medhårs i medierna får Brown istället löpa gatlopp. Fantasilöst, tycker jag. Och Eco lär knappast få vare sig Brown eller någon annan att sluta skriva, om det nu var vad han var ute efter. Men det var inte det jag ville kommentera.
Thente lovprisar den inledande meningen i Ecos bok. Jag kan dock inte riktigt påstå att jag delar hans entusiasm. Här är första meningen, citerad från Thentes blogg:
Den flanör som den där grå morgonen i mars 1897 på egen risk hade gått över Place Maubert, eller la Maub, som förbrytarna kallade detta torg (på medeltiden centrum för universitetslivet, ty här samlades de horder av studenter som läste vid fakulteten för humaniora på Vicus Stramineus eller Rue du Fouarre, och senare platsen för avrättning av den fria tankens apostlar, som Étienne Dolet) skulle ha befunnit sig på en av de få platser i Paris som förskonats från baron Haussmanns rivningsprojekt, bland ett virrvarr av stinkande gränder, genomkorsade av floden Bièvre, som i det området ännu rann fram ur metropolens inälvor, där den varit instängd, och nu febrigt rosslande och starkt förorenad kastade sig ut i den närbelägna Seine.
Jag delar inte alls Thentes entusiasm. Det här känns mer som en ängslig förläggare som inte vågat säga till en världsberömd författare att ”det där fungerar inte, du måste korta ned meningen!” Den är rent hopplöst lång med massor av bisatser och en lång utvikning inom parentes, precis vad alla skrivråd helt avråder ifrån! Dessutom innehåller den exempel på liknelser som åtminstone i min värld sänker texten istället för att lyfta den. (Jag har dock sett betydligt värre exempel.)
Möjligen kan meningen ses som ett exempel på det klassiska ”first you learn the rules, then you break them”. Jag tror ärligt talat inte att någon debutant eller mindre namnkunnig författare hade kommit undan med en sådan första mening i en bok. Den första tanken som dyker upp för mig är ”hur många sidor kommer jag att orka läsa i den här boken om alla meningar är såhär snårigt skrivna? Kommer det att fortsätta såhär hela boken?”
Nåväl, boken är en storsäljare, ingen tvekan om den saken. Och vem är jag att kritisera Umberto Eco? (Utöver läsare, det vill säga.) Men det hindrar mig ändå inte från att kommentera den. Meningen känns vare sig kraftfull eller intresseväckande. Jag delar med andra ord inte alls Thentes entusiasm den här gången.
(Och, om någon undrar, självklart är jag avundsjuk på Umberto Eco.)
Får jag påminna om säkerhetsbältet?
Jag har skrivit om det här förr, men med tanke på vad som hände mig härom veckan känner jag att det kan behövas en extra påminnelse. Jag hade oturen att lyda rådet att gå över till Libre Office istället för min gamla trotjänare Open Office. Det finns en lång och tröttsam historia bakom det hela, men i korthet kan sägas att de som idag utvecklar Libre Office var dem som tidigare utvecklade Open Office, fram tills att dess källkod köptes upp av företaget Oracle, då de valde att fortsätta vidare på egen hand och istället släppa Libre Office. Jag hade vid tidigare tillfälle testat en betaversion av Libre Office och reagerade på att det verkade en aning ostabilt. Detta är dock knappast ovanligt, och betaversioner av program rekommenderas aldrig för användning i produktionsmiljöer. Jag utgick ifrån att alla problem skulle vara lösta när den skarpa versionen släpptes (stable release, som det brukar kallas).
Det var dock med en så kallad skarp version av programmet som olyckan var framme. När jag skulle avsluta programmet kraschade det, och i och med detta förstördes två av mina filer. Efter kraschen gick ingen av filerna längre att öppna, och jag möttes enbart av felmeddelanden. Tack och lov hade jag backup på mina skrivprojekt, så det enda som gick förlorat var det arbete jag gjort just den dagen (vilket i och för sig var illa nog). Så, med andra ord: Var väldigt noga med att göra backup! Gör backup efter varje avslutat skrivpass. Det kan vara din räddning.
Och jag kan inte rekommendera någon att använda Libre Office. Jag har använt Open Office sedan 2005 utan några som helst problem. Det här problemet med Libre Office inträffade efter ett par dagars användning!
Blir det en bok i år?
Kommer det att bli en bok som blir årets julklapp i år? Jo, det verkar faktiskt så. Boken Jag är Zlatan Ibrahimovic av David Lagercrantz ligger etta på spelbolaget Unibets lista över vad som tippas bli Årets julklapp 2011 (källa), tätt följd av kaffemaskin och one piece (mysdressen som man antingen älskar eller hatar). Givetvis är det kul att en bok ligger så pass bra till, men mindre kul är att e-bok till läsplattan är en riktig högoddsare som ger 20 gånger pengarna. Förklaringen är troligen att det helt enkelt är en present som är svår att ge bort då den av förklarliga skäl inte kan slås in i ett tjusigt paket.
Böcker i olika former har varit årets julklapp vid ett flertal tidigare tillfällen. 2006 var ljudböcker årets julklapp, 2002 var det kokböcker och 1999 böcker i största allmänhet. Min gissning är att boken är populär som julklapp eftersom den är relativt dyr och man gärna därför önskar sig en i present, den är ”ofarlig” eftersom i stort sett alla människor uppskattar böcker, samt (framför allt, troligen) att en bok utgör ett mycket snyggt och prydligt paket.
Mitt tips är dock att det inte blir boken om Zlatan som slutligen blir årets julklapp, utan mitt tips är helt enkelt one piece. Eftersom sådana udda saker som elektroniska husdjur, mössor (!) och spikmattor (!!!) blivit årets julklapp tidigare år så känns one piece lagom konstigt för att platsa in. Dessutom får jag rent spontant känslan av att Handelns Utredningsinstitut (som ligger bakom utnämningen) verkar vilja att vi ska skratta åt årets julklapp några år senare (typ: ”Bakmaskin! Hur tänkte vi egentligen?”). Ingen lär någonsin skratta åt boken om Zlatan. One piece är 2010-talets motsvarighet till 80-talets benvärmare och kommer att skrattas gott åt inom några år.
Att skapa en e-bok i pdf-format
Det här inlägget kommer att handla om hur man på ett enkelt sätt skapar en e-bok i pdf-format med hjälp av gratisprogrammet OpenOffice.org (vanligen kallat Open Office). Pdf är tillsammans med epub det vanligaste formatet för e-böcker. Använder man mycket bilder eller tabeller, eller om layouten av annan anledning måste vara fixerad (i motsats till omflödningsbar) är pdf att rekommendera. (Pdf är för övrigt det format som vanligtvis ligger till grund för alla tryckta böcker!) Jag kommer att använda första delen av min fantasyserie Det magiska förbundet som exempel. (Troligtvis fungerar det hela precis likadant i Microsoft Word, men menyerna kan ha andra namn.) Klicka på bilderna för att se dem i originalstorlek!
Såhär ser texten ut när vi börjar. Det här är oformaterad text i A4-format och med 1½-radavstånd, precis som jag skrev den från början. För att kunna bearbeta texten vidare måste all text markeras, detta görs genom Redigera > Markera allt, eller genom att sätta markören vid textens början och trycka Ctrl + A. Då kommer texten att se ut som nedan.
Nästa steg är att gå in i Format > Stycke … för att justera indragen. Programmets standardinställningar fungerar bra för vänster- och högermarginaler, så vi behöver inte justera dem, men däremot vill vi såklart ha indrag på första raden, vilket är lätt ordnat!
Som du ser på bilden ovan har jag ställt in värdet 0,5 under rubriken Första raden. Detta gör att indraget för första raden i varje stycke blir en halv centimeter. Jag ändrar även radavståndet till Enkelt (du kommer strax att förstå varför). När detta är gjort kommer texten att se ut som på bilden nedan.
Är det något som är fel? Jo, kapitelnumret och kapitlets första rad ska ju inte ha något indrag! Detta måste justeras för hands, men är snabbt gjort genom att markera raden med ettan och raden under, och sedan upprepa proceduren från ovan med Format > Stycke …, fast då ändrar du 0,5 på Första raden till 0,0. Då ser det istället ut såhär, vilket känns mer riktigt.
Därefter markerar du hela texten på nytt och går istället in på Format > Sida … Då kommer du att få upp menyn på bilden nedan. A4 kommer att vara förvalt, men ändra det istället till A5, som ju är det vanligaste formatet för en tryckt bok! När detta är gjort kommer du att ha sidor som ser ut som på bilden nedan. (Observera att ramen på bilderna endast finns för att göra det hela överskådligare i Open Office. Den visar inte marginalerna och syns inte när texten exporterats till pdf!)
Bilden ovan ser i stort sett ut som en sida ur en tryckt bok! Varför vi ändrade radavståndet från 1½ till enkelt var för att texten annars skulle ha blivit mycket gles i det nya formatet A5.
Det sista som behöver göras är att klicka på symbolen för att omvandla dokumentet från doc-formatet till pdf. Detta är mycket enkelt, det enda som behöver göras är att välja ett namn på dokumentet och sedan välja var man vill spara det. Mycket svårare än såhär är det faktiskt inte att skapa en e-bok i pdf-format! (Det finns givetvis även mer avancerade funktioner som kan användas om man önskar, men detta blir föremål för ett senare inlägg.) Bilden nedan visar ett exempel på hur en sida från den färdiga pdf-filen kan se ut!
Stryk de första 30 sidorna?
Det här inlägget är mina egna reflektioner kring ett inlägg som min skrivarvän Elin Holmerin skrev den 24 september. Hon resonerade kring ett råd som hon snappat upp någonstans som sade att man, efter att ha avslutat sitt manus, borde stryka de första 30 sidorna för att handlingen ska komma igång litet snabbare (in medias res, som man brukar kalla det). Onekligen ett mycket gott råd, beroende på hur man skriver. Om man rent tvångsmässigt skriver 30 sidor där alla personer, platser, relationer, förutsättningar etc. måste etableras, men där det egentligen inte händer någonting, då är man definitivt hjälpt av att stryka de första 30 sidorna. I stort sett allt det jag tidigare nämnde går att etablera ”i farten” medan det händer andra saker samtidigt.
Men jag tror inte att man bör tolka rådet så bokstavligt, det är dess andemening som är det viktiga. De inledande 30 sidorna är mycket viktiga när det gäller huruvida läsaren kommer att vilja fortsätta läsa boken (för att inte tala om när det gäller förlagsredaktörer!). Det finns ingen ursäkt för att inleda en bok med 30 sidor som inte håller, för då kommer ingen att upptäcka att de 470 sidorna som följer faktiskt är jättebra!
Ett gott råd som jag kan dela med mig av ifall du överväger att stryka något är att gå igenom texten och noggrant anteckna vilka faktauppgifter eller andra upplysningar som dyker upp och som är väsentliga för handlingen, sedan ser du till att dessa uppgifter inryms någon annanstans i texten. Det har hjälpt mig flera gånger att bli av med textstycken som drar ned tempot i handlingen.
Twitter!
Idag är det 111111, den enda dagen under min livstid som det går att skriva datumet genom att bara använda en siffra, och dagens inlägg kommer att handla om Twitter! Jag ska erkänna att jag var skeptisk mot det till en början och närmade mig det med försiktighet. Mina fördomar sa mig att Twitter främst var någonting för innemänniskor, att det inte var något för en normal människa med ett liv som det inte går att blogga om, men när jag väl tog steget att ge det en chans insåg jag genast att mina fördomar hade fel.
Givetvis har Twitter oftast uppmärksammats när någon känd person (exempelvis Lindsay Lohan eller Ashton Kutcher) gjort något uppseendeväckande uttalande, men det ligger ju i sakens natur att det uppmärksammas. Det har dock ingenting med Twitter i sig att göra, Twitter är ett socialt medium som är till för oss alla! Jag tror att inte minst Arabvåren bevisade det, där Twitter kom att spela en viktig roll. Twitter är ett enkelt sätt att nå ut till människor över hela världen!
Vad är det då som skiljer Twitter från exempelvis Facebook? Twitter har sin främsta styrka i att det inte kräver att man faktiskt är vän med någon för att kunna ”följa” den personen (dvs. prenumerera på den personens inlägg). Man väljer helt enkelt att följa en person (eller företag), och därefter kan man på ett enkelt och överskådligt sätt se alla den personens inlägg. Man kan även skriva till en person trots att den personen inte följer dig, vilket jag ser som en mycket bra funktion. Tack vare Twitter har jag gjort ett helt gäng nya bekantskaper både i Sverige och på andra håll i världen (ibland inbillar jag mig att varenda vampyrförfattare i hela Nordamerika följer mig, men det är såklart bara kul!). Jag twittrar både på svenska och engelska för att så många som möjligt ska ha behållning av det jag skriver om.
Som skribent med författardrömmar är Twitter ett mycket bra redskap. Den som är aktiv och skriver genomtänkta inlägg kommer snabbt att uppmärksammas och få stor spridning på sina ”tweets” (som inläggen kallas). En annan funktion som jag ofta använder mig av och som är mycket användbar är de så kallade ”hashtaggarna”. Det fungerar så att man skriver tecknet # framför ett ord, och därefter kan andra twittrare se vilka andra inlägg som skrivits med samma hashtag. Ett exempel är #bokmässan, där man genom att klicka på den hashtaggen kan se vilka andra som skrivit om bokmässan. Det är ett mycket enkelt och praktiskt sätt att komma i kontakt med andra twittrare med samma intressen! (Det är dock viktigt att komma ihåg att det enbart fungerar med bokstäver, inte siffror eller skiljetecken, man måste med andra ord skriva #ebok istället för #e-bok.)
För den som har författardrömmar, artistdrömmar (eller andra liknande drömmar) är Twitter närmast ett måste. Den som är intresserad kommer troligen att söka efter dig på Twitter, och att droppa sitt användarnamn (i mitt fall @johanlindback) är ett mycket smidigt sätt att göra sitt namn hört och bygga sitt varumärke. Den uppmärksamme har även noterat att det går att läsa mina tweets till höger här på bloggen, det går med andra ord att sprida sina tweets även till dem som själv inte är medlemmar på Twitter.
Efter att ha varit aktiv på Twitter i nästan ett och ett halvt år kan jag inte annat än rekommendera alla som vill synas eller som älskar att skriva att ge det en chans. Jag har aldrig ångrat mig.
Grattis, e-boken!
Elib meddelade genom ett inlägg på Twitter igår att de redan vid den här tidpunkten sålt fler e-böcker än man gjorde under hela november månad förra året. Det är en utveckling som är glädjande, men knappast förvånande. Att intresset för e-böcker skulle komma att öka även här är det nog fler än jag som räknat med. Ökad tillgänglighet, fler attraktiva boktitlar, enklare konsumtion tack vare läs- och surfplattornas genombrott och stort intresse på andra håll i världen är faktorer som ligger till grund för det ökade intresset även här. Och jag tvivlar inte alls på att e-böckernas omsättning kommer att fortsätta öka, det finns inget som tyder på något annat.
Mattias Fyrenius på KF Media uppgav även i ett Twittermeddelande igår att de under dagen sålt fler e-boksexemplar av Jag är Zlatan: Zlatans egen berättelse av David Lagercrantz än man sålde inbundna böcker allt som allt, med undantag för den nämnda boken om Zlatan. Jag tvivlar inte en sekund på att många av dem som köpt e-boksversionen kommer att tilltalas av den och därefter söka upp fler e-bokstitlar. Så länge det fortsätter dyka upp intressanta titlar i e-boksform kommer intresset troligtvis bara att fortsätta öka. Boken om Zlatan kan mycket väl innebära e-bokens definitiva genombrott. Händer det inte nu så kommer det ändå att ske mycket snart, var så säkra.
E-böcker tar aldrig slut!
Risk för brist på nya Zlatanboken, var den braskande rubriken som jag mötte här. Det känns dock som att 80-talet borde be om att få tillbaka den rubriken. SVT:s Kulturnyheter nämner nämligen ingenstans i sin artikel att Ibrahimovics självbiografi faktiskt finns som e-bok! Med ett vanligt lånekort kan du låna den som e-bok genom elib alldeles gratis (eftersom det är fullt jämförbart med att låna en tryckt bok på ett bibliotek), och givetvis går den även att köpa genom de vanliga nätbokhandlarna.
E-boken har på flera håll blivit hånad och bespottad, och det finns dem som anser att en e-bok inte har med ”riktiga” böcker att göra. Men det går inte att blunda för att den har en solklar fördel gentemot tryckta böcker i fråga om lagerhållning. Eftersom en e-bok inte behöver tryckas eller förvaras kan den aldrig bli slutsåld, och den kan heller aldrig bli utgången.
En av mina skrivarvänner påpekade på Twitter att förlag älskar att skrika ut att en bok är slutsåld och att man går miste om den möjligheten när det är fråga om e-böcker (som ju inte kan sälja slut). Det är en intressant synpunkt, det vore intressant att veta om intresset för en produkt ökar genom att den säljer slut och blir svår att få tag i. Jag kan såklart inte besvara den frågan annat än utifrån mig själv, men själv föredrar jag att handla produkter som finns i lager hellre än att köpa varor med ”osäker leveranstid” (som det ofta brukar stå). Om det nu är så sorgligt att förlagen faktiskt använder ”slutsåld” som en slags försäljningstaktik är det definitivt dags att uppdatera den taktiken nu. År 2011 tror jag att de flesta av oss föredrar tillgänglighet istället för ”osäker leveranstid”.
I e-böckernas värld finns det ingen risk för brist på den nya Zlatanboken.
Senaste kommentarer