Författaren som inte tog ett nej
Här är ytterligare en sån nyhet som jag tycker är så pass kul att jag bara måste dela med mig av den. Den handlar om författaren Johan Möller, bosatt i Vellinge, som tröttnade på sitt vanliga arbete och bestämde sig för att förverkliga sin dröm om att skriva en bok. Resultatet blev boken Wow, en tjej från Nätet!, som handlar om en man vid namn Erik Brunge som har allting i livet, utom kärleken, och därför bestämmer sig för att prova på nätdejting.
Att få förlagskontrakt visade sig dock vara svårare än han trott, och därför bestämde han sig för att ge ut boken som e-bok på sitt eget förlag, kallat NEJ Förlag. Namnet syftar på svaren han fick från förlagen när han skickade runt sitt manus. Genom att ge ut den som e-bok hoppas han att marknaden ska göra en egen bedömning av hans verk. (Källa)
Jag kan bara önska honom lycka till! Det känns alltid lika kul att höra om någon som vägrar låta sig nedslås av att få nej från förlagen utan kämpar vidare. Förhoppningsvis kommer läsarna att höja blicken från alla nyutkomna deckare och se att det faktiskt skrivs och ges ut annat.
Skuggan över Dianor!
Skuggan över Dianor
Dagens inlägg blir kort och kärnfullt: Från och med idag finns Skuggan över Dianor (första delen av Det magiska förbundet) tillgänglig på min hemsida! Den går även att läsa på kapitel 1, men jag rekommenderar att ni läser den genom min hemsida, eftersom e-boksversionerna som finns där är bättre formaterade än den betydligt enklare versionen som finns på kapitel 1.
Stort tack till alla er som hjälpte till med tips och råd kring omslag, typsnitt och baksidestext, ingen nämnd, ingen glömd!
En hyllning till TPB!
Nu trodde ni såklart att TPB i rubriken stod för The Pirate Bay, eller hur? Nej, den intresserar mig inte nämnvärt, utan TPB syftar såklart på Talboks- och punktskriftsbiblioteket. TPB är en statlig myndighet som ser till att ta fram anpassade medier för personer med olika former av läshandikapp. Dessa anpassade medier är i första hand talböcker och punktskriftsböcker. För mig (som har problem med bland annat synen) och andra som av olika anledningar har svårt att läsa vanliga böcker, är TPB:s utbud en riktig guldgruva. Det består av mer än 80 000 böcker, och det är få titlar som jag sökt, men inte hittat, där! (Till och med ett verk som På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust finns där – 132 timmar tar det att lyssna igenom den!)
Självklart önskar jag att kunde läsa böcker på ”det vanliga” sättet, som förut, men tyvärr blir saker och ting inte alltid som man önskat, och då jag inte kan läsa böcker på det sätt jag brukade är jag mycket glad att jag istället kan lyssna på dem. TPB gör att alla människor har möjlighet att ta del av i stort sett alla böcker som ges ut. Utbudet består, utöver de mest välkända skönlitterära böckerna, även av en hel del egenutgivna böcker samt fackböcker.
Det är bara att buga och bocka, tack för att ni finns!
Varför, Facebook …?
Just nu känner jag att jag behöver skriva av mig lite vrede och frustration, och för den delen en hel del sorg. Som jag skrev igår så kommer jag inte längre åt mitt konto på Facebook. Av okänd anledning har de bedömt mig vara en säkerhetsrisk och därför spärrat mitt konto. För mig, som varit inloggad åtminstone en stund om dagen i stort sett varje dag sedan 2009, känns det väldigt konstigt att helt plötsligt inte längre komma åt det.
Jag har givetvis inte brutit mot några användarvillkor. Det finns en risk att mitt konto kan ha blivit hackat, men med tanke på att jag hade ett mycket starkt lösenord (som jag dessutom regelbundet ändrade) känns det som att den enda rimliga förklaringen är att någonting har blivit riktigt fel någonstans och att ett misstag har begåtts. Jag är en mycket van och försiktig datoranvändare sedan nästan 20 år, så jag har mycket svårt att tänka mig att jag skulle ha spridit virus eller liknande. Och jag klickar definitivt inte på länkar som jag inte vet exakt vad de är.
Jag har försökt med allt som stod listat på deras supportsidor. Jag har efterfrågat en kod som skickas till min mobil och som gör att kontot kan låsas upp, men trots att mobilnumret är rätt angivet så dyker ingen kod upp, och när jag klickar på knappen för att efterfråga en ny kod möts jag av ett felmeddelande som säger att jag ”försöker för ofta” och måste vänta en stund. Jag har väntat betydligt mer än en stund vid det här laget. Jag har till och med skrivit ett antal vädjande inlägg på engelska på Twitter (eftersom Facebook har ett officiellt konto där), men hittills har ingenting hjälpt. Vid det här laget börjar det hela kännas tämligen uppgivet. Jag vill ju bara få komma åt mitt konto igen. Det känns hemskt att exempelvis inte kunna gratulera alla er som fyller år.
Snälla Facebook, varför …?
Uppdatering 120203: Efter en vecka ute i kylan släppte Facebook faktiskt in mig igen! 
Om 2011 års nyord
Det vore närmast ”tjänstefel” av en språkpolis och ordälskare att inte skriva någonting om 2011 års nyord, så here we go! Till att börja med tänkte jag säga någonting om Språkrådets lista över inskickade nyord för 2011. I stort sett alla ord tillhör kategorin internhumor, ord som kanske är roliga och välanvända inom en relativt liten krets, men som inte är till större nytta för någon utanför denna krets. Framför allt är det sällan någon ny företeelse som behöver något nytt ord utan ofta bara nya ord för någonting som redan har etablerade benämningar. Ord som indeeda (”hålla med”), russindisko och statuskapning (”facerape”) får 2011 gärna behålla för sig själv! Såna krystade och fantasilösa ord behövs faktiskt inte.
Desto bättre är orden bumerangbarn (”utflyttade barn som flyttar hem igen”), fickringning (”mobilen ringer av misstag upp någon när man har den i fickan”) och produment (”någon som både är producent och konsument”). De pekar på företeelser som det mig veterligen inte finns andra ord för, och de känns varken krystade eller som internhumor.
Språkrådet tar även upp en del andra nyord. Det mest anmärkningsvärda och mest användbara ordet borde vara terja, dvs. att manipulera en bild på det viset som naturfotografen Terje Hellesø gjorde. Det är lätt att tänka att det är ett modeord som är meningslöst och snart kommer att försvinna, men jag jämför det med ordet brasklapp, ett användbart ord som funnits med i hundratals år (den ursprungliga brasklappen sägs ha skrivits år 1517). Jag tycker att det är bra att vi har fått ett ord för oärlig bildmanipulation som är knutet till en specifik person som blivit påkommen med att göra det. Förhoppningsvis avskräcker en sådan benämning andra från att göra samma sak.
Fler ord som tas upp, och som är mycket användbara, är arabisk vår, missmatchning, retronym (benämning som införs i efterhand, ex.vis ”tjock-TV”. Det är dock inte något nytt ord!) samt trollfilter (troll på nätet har blivit ett så pass stort problem att det är bra att det finns ett etablerat ord som pekar på problemet). Det fåniga ordet curlingförälder har även fått ett välbehövligt motsatsord i och med flipperförälder.
(Observera dock att nyorden inte på något sätt är ”godkända” av Språkrådet och att de inte nödvändigtvis kommer att platsa i SAOL, deras listor bygger helt och hållet på iakttagelser över vilka nya ord som används. Läs gärna det här inlägget!)
Ny baksidestext
I förrgår lade jag upp det första utkastet till ”baksidestext” för Skuggan över Dianor, och jag fick flera bra förslag till förbättringar. Jag har tagit till mig av dem och sammanställt ett nytt utkast. Några synpunkter som fördes fram var att det var för långt, för mycket information och att det borde innehålla ett citat från själva boken. Jag hoppas att jag har lyckats införliva allt detta i den nya texten. En hel del information, som inte är nödvändig i sammanhanget, har strukits och jag har kortat ned texten. Dessutom innehåller den ett citat från en av de mer dramatiska sekvenserna i boken, och som är representativ för den som helhet.
Vad tror ni, blir det här bättre? Baksidestexten är faktiskt det sista som behöver bli klart innan boken är färdig att läggas ut.
”Röken låg ännu tung över ruinerna och irriterade ögon och luftvägar hos dem alla. En otäck doft dröjde sig kvar. De sedvanliga pålandsvindarna lyste med sin frånvaro.
Översten sade att segern var vår, tänkte Elio, men i den här striden finns inga segrare, bara förlorare. När en hel stad har utplånats och så många människor tvingats sätta livet till finns det inga segrare.”Det magiska förbundet gav de fyra magikerna evigt liv och makten över riket Dianor. När den hundrade årsdagen av förbundets tillkomst närmar sig anas ett hot. Då en ung pojke kidnappas för att skydda förbundet ställs situationen på sin spets.
Den unge krigaren Elio dras motvilligt in i striden när hans grannstad angrips av magikernas underhuggare. Men är det verkligen livet som soldat han drömmer om? Finns det någon möjlighet att vända om när kampen är på väg in i ett avgörande skede?
(Måste tyvärr även tillägga att jag för tillfället inte kommer åt mitt konto på Facebook. De har valt att spärra det av ”säkerhetsskäl”, och jag har ännu inte en aning om hur jag ska få tillbaka det …)
Förlaget som tänkte fel
Det är faktiskt tråkigt att skriva inlägg som man vet redan på förhand kommer att vara mestadels negativa, men någon måste tyvärr komma även med de dåliga nyheterna. Det här inlägget kommer att handla om novellförlaget Novellix, förlaget som gjorde DN:s kulturskribent Maria Schottenius så till sig att hon råkade påstå att det skulle skrivas färre romaner utan förlagsredaktörer (ett riktigt märkligt påstående).
Novellix har i dagarna skickat ut ett långt och svåröverskådligt pressmeddelande där de berömmer sig själva och där varje mening inleds med orden ”Vi har …” Låt mig då tala om vad ni inte har gjort. Ni har inte givit ut någonting av någon författare som inte har blivit känd genom andra förlag, och ni har inte börjat ta emot manus från alla skickliga novellförfattare som finns runtom i landet och som ännu inte fått möjlighet att debutera (jag tillhör inte dem, eftersom jag inte skriver noveller). Att enbart ge ut verk av författare som redan är kända och där andra förlag fått dra det tunga lasset att lansera dem känns för mig som en mycket märklig affärsidé. Folk är inte rädda för att läsa verk av debutanter! Allt handlar om hur man marknadsför det hela. För mig, och förmodligen för de flesta andra bokläsare, är det viktigare med en intresseväckande baksidestext än ett känt författarnamn.
Pressmeddelandet har undertiteln eller Hur man startar ett förlag när man inte är Bonniers. Det är rent skrattretande. Nej, ni är inte Bonniers. Det var de som lanserade Jens Lapidus, som har skrivit en av era novellixer. Ni borde tacka Bonniers istället för att göra er lustiga över dem! Det var inte ni som gjorde det ekonomiska risktagandet att lansera Jens Lapidus.
Och att göra ett nummer av att novellix blivit ett av Språkrådets nyord 2011 känns ännu märkligare. Ordet tjejsamla finns också med på den listan, trots att det bara förekom i en enda nyhetsartikel och har blivit starkt ifrågasatt. Att ni fått med er produkt på den listan är med andra ord ingen större merit, Novellix. Den görs inte utifrån något särskilt urval, om ni nu trodde det.
Nya funktioner på läsplattorna
Det intressanta nyhetsinslaget ovan från Expressens webb-TV handlar om de nya läsplattorna från den sydkoreanska tillverkaren Samsung. Det som skiljer dem från tidigare läsplattor är att det går att bläddra i e-böckerna som i en vanlig bok samt att det går att sätta ut bokmärken. Bläddrar gör man genom att dra med fingrarna över skärmen, vilket visar en animering av en sida som bläddras. Det går att ställa in hur många sidor man vill bläddra åt gången.
Personligen har jag aldrig känt något behov av att få e-böckerna att likna tryckta böcker, men om den nya tekniken gör att den rädsla och de fördomar som finns inför e-boken kan minskas är det förstås toppen.
Tanken är att tekniken ska användas för koreanska skolböcker, men Samsung hoppas även att den nya tekniken blir standard också för andra e-böcker.
Baksidestexten
Det här är baksidestexten som jag tänkte använda för att ”marknadsföra” Skuggan över Dianor (första delen av Det magiska förbundet). Vad tror ni? Känns den lockande? Intresseväckande? För lång eller för kort? Den var riktigt svår att skriva. Vanligtvis är det ju inte författaren som skriver såna texter utan förläggaren, men när man ger ut sitt verk på egen hand måste man ju själv skriva alla texter till marknadsföringen (jag kallar det så trots att den kommer att kunna läsas helt gratis).
Den hundraåriga konflikten mellan de fyra magiker som slöt det magiska förbundet och de rebeller som försökte bryta det vaknar åter till liv. Det magiska förbundet gav de fyra magikerna evigt liv och makten över riket Dianor. När den hundrade årsdagen av förbundets tillkomst närmar sig anas ett hot. Efter att en ung pojke kidnappas för att skydda förbundet ställs situationen på sin spets. Ärkemagikern Zamudars skugga sänker sig åter över Dianor. Kommer rebellerna att kunna återerövra det rike som de en gång fördrevs från? Och kommer det magiska förbundet att kunna brytas …?
Den unge krigaren Elio dras motvilligt in i striden när hans hemstad Valendas grannstad angrips av Zamudars underhuggare. När deras motståndare står i begrepp att besegla rebellernas öde tvingas han ut i sin första strid. Men är det verkligen livet som soldat han drömmer om? Finns det någon möjlighet att vända om när kampen är på väg in i ett avgörande skede?
Skuggan över Dianor är första delen av sju i fantasyserien Det magiska förbundet.
Ringen och ironin
Känner att jag bara måste kommentera den 10 år gamla krönikan från Västerbottens-Kuriren (VK) som av okänd anledning åter börjat spridas som en löpeld över nätet. Det hela handlade om att en journalist från VK skrev en krönika som ironiserade över att författare skriver böcker för att tjäna extra pengar på filmprojekt (oklart exakt vilka böcker han syftade på). I krönikan antyds att böckerna Sagan om ringen/Ringarnas herre skrivits efter att filmerna gjorts, vilket har retat upp Tolkienfantaster världen över så till den milda grad att redaktören som lät publicera krönikan har blivit både trakasserad och mordhotad. Tolkienfantasterna har helt missat ironin i krönikan och tror att journalisten/redaktören helt enkelt bara var dåligt pålästa.
Vad ska man säga? Det här har blivit fel i alla ändar. Dåligt genomförd ironi är ingen anledning till att någon ska behöva bli hotad eller trakasserad! Nog för att det med all sannolikhet var en usel krönika (jag har inte läst den), men det är inget som motiverar sådana övertramp. Blotta tanken att någon kan ta till sådana metoder för en boks skull får mig att må dåligt. Nog för att det inte handlar om den skarpaste krönika som skrivits, men vi är ute på farlig mark om Tolkiens böcker faktiskt inte får ifrågasättas utan att det slutar såhär. Anser man att någon har fel får man helt enkelt skriva ett genmäle och föra fram sin egen mening, svårare är det inte.
Men förhoppningsvis har detta även lärt oss att all ironi inte är bra ironi och att ironi inte alltid fungerar. Ibland är det faktiskt bättre att vara rak och tydlig än att linda in någonting i tjusiga formuleringar och tro att man har skrivit någonting riktigt bra. Den där krönikan var uppenbarligen inte bra. Men som Voltaire (eller möjligtvis Evelyn Beatrice Hall i sin bok om Voltaire) sade: Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.
Edit: Jag insåg först nu att artikeln på DN (som låg till grund för det här inlägget) var från 2003! Eftersom den var den mest lästa artikeln på DN igår 120123 trodde jag i min enfald att den var nypublicerad. Med anledning av detta har jag gjort vissa ändringar. Det allra mesta som jag skrivit är dock lika giltigt ändå eftersom det här inlägget i första hand handlar om ironi som inte når ända fram.
Lika men olika
Jag har i flera inlägg berört de likheter och skillnader som finns mellan berättandet i en bok och i filmer. Det är någonting som alltid intresserat mig, eftersom jag på sätt och vis har en fot i vardera värld. Jag har pluggat ljud- och bildproduktion, lärt mig redigering och har även läst en mycket intressant delkurs i manusförfattande. Jag insåg tidigt att trots att det finns mycket stora likheter mellan de båda medierna så finns det även avgörande skillnader som inte går att bortse ifrån. Det som fungerar jättebra i boken blir inte nödvändigtvis lika bra i en film.
Ett exempel på hur det kan bli är det här exemplet. Det handlar om Jan ”Arne Dahl” Arnald, deckarförfattaren vars böcker filmatiserats och visas som tv-serie på SVT. Han uppger att mycket har förändrats i boken när den blivit filmatiserad, och att han inte riktigt känner igen sig. Boken var bättre! är ett klassiskt påstående som ofta brukar höras när en bok blir film. Det stämmer säkert ibland, men jag tror att man missar någonting väsentligt: Film är ett helt annat medium än en bok.
Framför allt när det är fråga om filmer som ska visas på bio ställs höga krav på att tempot hela tiden måste hållas uppe (de kraven är inte alls lika strikta när det är frågan om en tv-serie). Finns det någonting i boken som inte riktigt hör ihop med resten eller inte är väsentligt för handlingen kapas det gärna bort. Det förekommer även att två olika bifigurer kombineras till en vid filmatiseringen. För den som älskade boken och hade någon särskild favoritkaraktär eller favoritscen som inte fick plats i filmversionen kan det förstås kännas irriterande, men i de allra flesta fall tror jag att filmen vinner på att man tar sig vissa friheter mot originaltexten.
En intressant utmaning man kan göra om man känner för det är att ta en valfri text och tänka att du ska göra om det till ett filmmanus. Jag lovar att det är svårare än man tror (jag fick prova på det själv under utbildningen). Med största sannolikhet kommer du snabbt att inse vilken utmaning det faktiskt är att överföra en bok till film.
En film som är värd att nämna är Rumble Fish (1983, regisserad av Francis Ford Coppola), som bygger på en bok med samma namn av S.E. Hinton från 1975. Filmen följer boken minst sagt mycket noggrant, och det blev ärligt talat inte alls bra. Det som blev bra i boken (bland annat en scen där huvudpersonen Rusty James ligger avsvimmad) blev nästan ofrivilligt komisk i filmen eftersom den följde boken exakt. Den som läst boken visste exakt vad som skulle hända i nästa scen, vilket nog dock kan förklaras med att författarinnan var med och skrev manuset. Ett mycket talande exempel. En film är en film och en bok är en bok. Jag lär dock antagligen återkomma till de intressanta skillnaderna och likheterna fler gånger.
Nu börjar det hända saker!
Nu börjar det verkligen hända saker! Efter att jag rådfrågat er angående mina typsnittsbryderier och slutligen bestämt mig för Cambria har jag nu äntligen färdigställt e-boksversionen av Skuggan över Dianor (första delen i Det magiska förbundet) som pdf och epub-filer, och den kommer att dyka upp på min hemsida inom de närmaste dagarna! Jag ska göra en sista kvalitetscheck samt uppdatera hemsidan, därefter kommer den att finnas tillgänglig för nedladdning.
Jag kommer även att lägga upp den på kapitel 1, men jag rekommenderar att ni läser den genom någon av versionerna på min hemsida, eftersom formateringen på kapitel 1 inte riktigt går att anpassa som jag önskar. Jag tror dessutom att mina egna versioner är mer läsvänliga.
(Epub-versionen är också gjord med Cambria!)
Att börja med en framåtblick
Känner att jag bloggar alldeles för lite om skrivande, i motsats till litteratur i allmänhet, men här kommer i alla fall ett inlägg som handlar om skrivande. Jag tänkte resonera litet grann kring en företeelse som jag stött på många gånger, såväl i skönlitterära böcker som i biografier, och som även förekommer i filmer, men som jag är litet kluven till. Företeelsen i fråga är den så kallade framåtblicken (ett ord jag har hittat på själv, för jag känner inte till något annat ord för det).
Framåtblicken innebär att en bok (eller film) börjar med att man får en inblick i framtiden. Eller, egentligen är det kanske nuet man får se, och resten av handlingen är en tillbakablick som leder fram till det som visades i början. Syftet är givetvis att bygga upp läsarens eller tittarens förväntningar så att man ska bli nyfiken på vad som leder fram till det som händer. Det är effektfullt, onekligen, men det känns som ett ganska uttjatat berättarknep, och inte sällan blir man ganska besviken. Man hade förväntat sig mer, framåtblicken i början lovade mer än resten kunde hålla.
Jag skulle inte använda mig av det här stilgreppet själv, det har använts alldeles för många gånger, och det finns andra sätt att fånga läsarens intresse. Det känns nästan litet desperat att börja med titta hur bra det blir litet längre fram! Det är en svår konst att skapa en bra början, men för den som drömmer om en karriär som författare är det nog ett måste att få grepp om det.
Skillnaderna i Den som passerat skymningen
I dagens inlägg tänkte jag göra en jämförelse mellan min novell Den som passerat skymningen (från Vildsint: Skymningslandet) och kapitlet från den tredje delen av Det magiska förbundet: Det helande landet, som texten är hämtad från. Det är egentligen bara två passager som skiljer sig från varandra.
Den här texten kommer från novellen:
Vencida suckade. Det var inte första gången hon hört honom säga så. Du har mycket kvar att lära! Orden ekade i hennes huvud. De hade redan börjat förlora sin mening. Vad visste han egentligen om det? För tillfället var han hennes överordnade, men det betydde inte att han kände henne utan och innan. Det gjorde ingen.
Motsvarande text ur Det helande landet:
Vencida suckade. Det var inte första gången hon hört honom säga så. Du har mycket kvar att lära! Orden ekade i hennes huvud. De hade redan börjat förlora sin mening. Vad visste han egentligen om det? Han var hennes överordnade, men det betydde inte att han kände henne utan och innan, det gjorde ingen! Utom möjligtvis hennes bror, Abele.
Den stora skillnaden är att Vencidas bror, Abele, inte omnämns i novellen, helt enkelt för att det är överflödig information. Abele är en viktig karaktär i Det magiska förbundet, men i novellen förekommer han inte, och därför är det onödigt att omnämna honom. I novellen påpekas det även att han endast tillfälligtvis är hennes överordnade. Det är överflödig information i Det helande landet, eftersom det ändå är mycket tydligt vilken relation de har till varandra.
En annan text ur novellen:
”Lär dig en sak, Vencida, ett liv är inte värt någonting! Ett liv är kort och förgängligt, det kan enkelt släckas, lika enkelt som det skapas. Våra liv är meningslösa. Vi lever inte för vår egen skull, vi är alla en del av något som är betydligt större än oss själva. Det handlar inte om dig eller mig. Våra liv är inget värda, precis som liven hos dem som bodde i den här byn.” [...] ”Nu har du sett hur skört och bräckligt ett människoliv är. Nästa gång du ser det kommer du inte att bry dig. Den som passerat skymningen saknar inte dagsljuset.”
Och motsvarande text ur Det helande landet:
”Kommer du inte ihåg vad jag sade, Vencida? Ett liv är inte värt någonting! Nu har du sett hur skört och bräckligt ett människoliv är. Nästa gång du ser det kommer du inte att bry dig. Den som vant sig vid döden fäster sig inte så mycket vid livet.”
Den här texten är helt annorlunda i Det helande landet, detta beror på att Nico redan har hållit en utläggning om livets förgänglighet i ett tidigare kapitel. Orden som utgör novellens titel omnämns faktiskt inte alls i boken, jag lade till dem för att få en bra titel på novellen och en bättre anknytning till novellsamlingens tema, dvs. skymningslandet. Novellens arbetstitel var Vencida, men eftersom min förra Vildsint-novell hette Elnora ville jag ha en annan typ av titel. Novellens titel motsvaras i romanen av den sista meningen i citatet.
Cambria?
Jag är glad och överraskad över det stora intresset som ni visat över mina typsnittsbryderier. Tack för alla konstruktiva och intressanta kommentarer jag fått, och tack alla ni som jämförde de olika förslagen och röstade på det ni tyckte bäst om! Kul att se att fler än jag är så pass intresserade av typsnitt. Jag var tidigare inställd på att använda sans serif-typsnittet Calibri, för jag trodde att serifer var helt uteslutna i texter som främst är till för att läsas från en skärm. Flera av er påpekade dock att jag borde använda ett typsnitt med serifer istället, vilket gladde mig, för serifer ser ärligt talat bättre ut än sans serif.
Jag letade en stund bland typsnitten som följde med Open Office och fastnade för Cambria. Vad tror ni? Gjorde även ett test med Book Antiqua, men det blev så kantigt på något vis att det nästan blev jobbigt att läsa.
Jag har även tagit bort anfangen jag använde i det förra utkastet, eftersom det inte gick att infoga något normalstort citattecken före (många av mina kapitel börjar med repliker, därför blir det ett måste att använda citattecken i början). Istället har jag gjort de första orden som kapitäler. Tror ni att det fungerar bra?
Lite skryt
Det är inte ofta jag har anledning att skryta om något, men idag har jag faktiskt det. De senaste två dagarna har jag inte fått mindre än två Liebster Blog Awards, som bloggare delar ut till andra bloggare som man på olika sätt uppskattar. Det som gör mig riktigt stolt och glad är motiveringarna som mina båda bloggvänner skrivit till varför jag får deras awards.
Vänliga ord från Jonna Berggren:
För att du bloggar om intressanta ämnen och inte är rädd för att ha en åsikt. Det är som åsikter inte är inne just nu och jag saknar djupen och diskussionerna, du bidrar med din del!
Vänliga ord från Anitha Östlund:
[...] Så kommer det svåra att välja fem av alla underbara bloggar jag följer. Den här gången skickar jag awarden vidare till: [...] Johan Lindbäck som delar med sig av sina kunskaper, ifrågasätter och delar med sig av sitt skrivande.
Jag vill inte bli påverkad
Dagens inlägg kommer att beröra ett ganska klassiskt diskussionsämne, nämligen Jag är en författare som inte läser böcker av andra författare, för jag vill inte bli påverkad. Jag kan inte låta bli att skaka på huvudet åt hela resonemanget. När jag började skriva Det magiska förbundet lånade jag böcker på biblioteket och köpte e-böcker som jag läste, just därför att jag ville bli påverkad! Dem som jag läste böcker av hade definitivt lyckats med något, genom att de fått sina böcker utgivna, och jag vore dum om jag trodde att jag inte hade något att lära av dem.
Påståendet som ligger till grund för det här inlägget känns fel på alla sätt. Som oetablerad författare har man allt att lära av författare som lyckats få sina böcker utgivna. Enligt min mening är det bara fånigt att tänka att man är rädd att bli påverkad eller att förlora det som är unikt med sitt eget skrivande. Som outgiven skribent/aspirerande författare, är du verkligen säker på att din ”unika” stil är det som läsarna vill ha? Bara för att man har ett unikt sätt att skriva betyder tyvärr inte nödvändigtvis att det är bra och att det kan vara intressant för något förlag. Det är en jobbig lärdom som jag själv fått göra. En etablerad författare, i sin tur, är så pass professionell att han/hon kan läsa böcker av andra författare utan att bli påverkad på så sätt att man förlorar sina läsare. Med andra ord är resonemanget fel på båda sätt!
Man måste givetvis inte läsa böcker som författare, men att låta bli att göra det för att man tror att det ska påverka ens eget skrivande är enligt min mening bara fånigt. Att man är rädd för att medvetet eller omedvetet råka plagiera någon är en annan sak, men strävar man efter att bli en etablerad författare måste man vara så pass professionell att man vet var gränsen går och kunna göra något eget av sina idéer.
Med rubriken som genväg
Det finns klyschor som funkar, och dem som inte funkar. Idag tänkte jag ta upp en klyscha som är mycket vanlig i filmer (även filmer som bygger på böcker), men som av naturliga skäl är betydligt mindre vanlig i böcker. Klyschan i fråga är när man filmar framsidan på en tidning, med jättelika rubriker som ger tittaren en hint om vart handlingen är på väg. Håller det tempot uppe? Ja. Är det ett bra berättande? Nej. Har man sett det förr? Ja.
Jag har aldrig (eller åtminstone mycket sällan) stött på det aktuella stilgreppet i böcker. Där berättar författaren det som behöver berättas, utan att ta enkla genvägar genom att visa braskande rubriker i bild. Man kan säga att böckerna i regel låter händelseförloppet få ta den tid det tar (tyvärr ofta med nackdelen att tempot blir alldeles för lågt). Fördelen med klyschan i fråga är, som ovan nämnts, att det tillåter ett högre tempo i berättandet, men det sker på bekostnad av att man har tagit en rejäl genväg i sitt berättande. Högt tempo är inte alltid det viktigaste, förhoppningsvis får det uttjatade gamla berättartricket vila i frid nu. Det känns mest som en ursäkt för att slippa berätta!
Skillnaderna och likheterna i berättandet i böcker och filmer är ett intressant ämne, som jag med all säkerhet kommer att återkomma till. Jag lärde mig att filma och att redigera film innan jag började skriva på allvar, så jag tror mig ha en hel del att säga i ämnet.
Journalist på cykeltur
Jag retar mig litet grann på när reportrar och recensenter försöker smyga in sina egna åsikter i texter som inte är krönikor. Ett uppenbart och riktigt pinsamt exempel förekom i recensionen av Jakten på Jack 1. Trolldom i gamla stan av Martin Olczak och Anna Sandler, där recensenten Per Israelson skriver följande:
Men även formgivning och den genremedvetna marknadsföringen spelar en betydande roll. På så vis sammanfattar böckerna något av den samtida kulturens kreativa möjligheter mitt i all kommersialism.
Det är den sista meningen jag reagerar på. På något vis lyckas Isrealson göra gällande att det finns en motsättning mellan kreativitet och kommersialism. Nej, inte ens jag som skriver föga storsäljande fantasy och avskyr marknadsanpassade deckare (och givetvis deckare över huvudtaget) anser att det finns någon motsättning mellan kreativitet och kommersialism. För att kunna skapa någonting som drar så pass stor publik eller lockar så pass många bokköpare att det inte blir en ren förlustaffär för alla inblandade krävs det kreativitet, punkt. Med andra ord förutsätter kommersialismen kreativitet.
Och jag har aldrig förstått hur kommersialism har kunnat stå för något nedlåtande! Trots att jag själv skriver böcker som inte är i närheten av några topplistor eller försäljningsrekord har jag absolut inget emot att någon skriver böcker som är anpassade för att tilltala dem som förväntas köpa dem. Israelsons uttalande synes mig vara politiskt snarare än att ha något med boken att göra. Men forumet är helt fel för ett sånt uttalande. Låt oss slippa politiska uttalanden i bokrecensioner!
När någon avfärdar någonting med orden Det där har han/hon/dem enbart gjort för att tjäna pengar! brukar jag svara: Ja, varför går man egentligen till jobbet? Antagligen bara för tjäna pengar. Då brukar det bli tyst.
8 av 10!
Ja, vad ska man säga? Såhär såg elibs topplista över flest utlånade ljudböcker ut den 12 januari. Jag hittar Patrik Sjöberg, Jonas Jonasson, och åtta böcker som antingen är deckare eller skrivna av deckarförfattare! (Om någon inte vill gå med på att Jan Guillou är deckarförfattare så kan man låtsas att det står 7 av 10 istället.) Jag kan inte säga annat än att det känns väldigt tragiskt. Är inte vi svenskar mer nyfikna eller mer sugna på att vidga våra vyer än sådär? Att bara sträcka sig så långt att man läser icke-deckare skrivna av deckarförfattare stämmer inte överens med min definition av att vidga sina vyer!
Den optimistiske skulle kunna säga att man väljer att lyssna på deckare därför att man bara vill ha lätt förströelse och att man läser andra böcker, men tyvärr är jag inte säker på att det är så enkelt. En av mina skribentvänner på Twitter sade även att det är bra att folk åtminstone läser, men eftersom läsandet av deckare inte verkar leda till att man även söker sig till annan litteratur är jag inte säker på att det verkligen är så bra.
Det bör dock sägas att den svenska ljudboksutgivningen till största delen dessvärre består av deckare, så fördelningen av deckare/övrig litteratur på listan speglar elibs utbud ganska väl. Det är helt enkelt deckare som säljer bäst, och ljudböcker är (som jag tidigare nämnt) dyra att producera.
På motsvarande lista över e-böcker är fördelningen 6 av 10 (om man väljer att inte betrakta Johan Theorin som deckarförfattare blir det istället 5 av 10).
(För att ingen ska tro något annat så vill jag påpeka att jag respekterar helt och hållet att alla inte har samma smak när det gäller vilka böcker man vill läsa. Jag utger mig definitivt inte för att ha bättre smak än någon annan. Däremot tycker jag inte att det är rimligt att deckarna tar upp sådan stor plats inom litteraturen som den faktiskt gör. Det skrivs mycket annat, men det får sällan lika stor uppmärksamhet. Och den roll som ett slags litterär underdog som deckare/deckarförfattare verkar vilja ta på sig känns bara skrattretande. Deckarna är den helt och hållet dominerande litterära genren i Sverige, och då kan man ju inte vara någon underdog. Och ja, självklart är jag avundsjuk på alla deckarförfattare.)
När är man författare?
Jag har inte ryggat för kontroversiella ämnen tidigare, och nu är det nog dags igen. Idag tänkte jag ta upp det klassiska diskussionsämnet När är man författare? I vanlig ordning kan jag givetvis inte ge något allmängiltigt svar på frågan, utan det här är bara min syn på saken. Åsikterna är många. En vanlig syn på det hela är att man måste ha blivit publicerad av ett större förlag innan man är författare. Jag tycker att det är en rimlig syn på det hela, men i min värld borde det räcka med att ha blivit publicerad av ett förlag, vare sig det är stort eller litet. Självpublicering borde heller inte vara något hinder. Att publicera sig genom tjänster som Vulkan eller Smashwords och liknande är ett gränsfall, där handlar det ju inte om att någon har gjort ett urval, det finns inget nålsöga som måste passeras. Jag skulle inte kalla mig författare om jag enbart publicerat mig genom dessa tjänster.
Säg till henne att hon är en författare, annars tar hon sitt liv. Orden sades av Robert Antelme till ett förlag angående ett manus som hans fru, den franska författarinnan Marguerite Duras (1916-1996) skrivit. Att kunna kalla sig just författare verkar vara viktigt för många. Jag har flera gånger stött på personer som skrivit saker i stil med ”äntligen kan jag kalla mig författare!” eller som ansett sig vara ”blivande författare”. Det stör mig inte, författare är ingen skyddad titel i stil med advokat eller läkare, författare kan man faktiskt kalla sig även utan att någon har givit sin välsignelse. För mig har det dock aldrig varit viktigt att kalla mig författare. Jag skulle kalla mig skribent, det räcker bra för mig. Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna uppfylla mina egna kriterier för att kalla sig författare, men jag kan leva med det. Det viktiga för mig är att få skriva och nå ut med mitt skrivande, och det kan man göra oavsett vad man väljer att kalla sig.
Det enda kriteriet för att kalla sig författare som torde vara helt oantastligt är när man beviljas medlemskap i Sveriges Författarförbund, en sammanslutning där man inte automatiskt blir medlem bara för att man skrivit något. Jag är långt ifrån ett medlemskap där, men med tanke på att jag inte heller har råd att betala deras årsavgift på 1400 kronor är det för tillfället heller inget som jag strävar efter.
Ökad utlåning av e-böcker
Nu blir det lite lokalnyheter, för ovanlighetens skull. Biblioteket i Luleå (min förra hemstad) rapporterar enligt den här artikeln att antalet e-bokslån i kommunen ökat från 4000 per år till 6000 per år för 2011, vilket innebär en kostnad på 120 000 kronor, en kostnad som är ganska stor om man tänker på att Luleå är en relativt liten kommun. Det är förstås glädjande att intresset har ökat så pass mycket, men det är fortfarande helt orimligt att e-böckerna ska behöva innebära en sådan kostnad för biblioteken.
Artikeln uppger att inköpskostnaden för en lånebok är ungefär 200 kronor och att den sedan inte innebär några ytterligare kostnader. En e-bok blir alltså dyrare än den tryckta boken efter att den lånats ut tio gånger (varje utlåning av en e-bok kostar 20 kronor). Det är givetvis orimligt.
Ingenting tyder på att intresset för e-böcker kommer att minska vare sig i Luleå eller någon annanstans, och jag tycker att det är fel att e-bokens utveckling ska hindras på det här viset. Det är definitivt dags att börja fundera över om det verkligen ska vara såhär. E-boken ska vara en möjlighet för biblioteken, inte en ekonomisk börda!
Pistolen mot tinningen
Som bekant puffar jag gärna för små förlag och nyutgivna e-böcker. Av den anledningen är boken Pistolen mot tinningen av Andreas Ericsson, utgiven på det egna förlaget Allena Förlag värd att uppmärksamma. Jag har lånat nedanstående citat härifrån:
Pistolen mot tinningen handlar om Alex, som är sångare och låtskrivare i ett av världens största rockband. Han älskar livet i rampljuset, och ser sig själv som en odödlig kung. Men Alex liv förändras drastiskt då han drabbas av ett krampanfall på scen. Händelsen gör att han drar sig undan offentligheten, och isolerar sig i sin lägenhet.
-Även om Pistolen mot tinningen är en uppdiktad berättelse, bygger den till viss del på egna upplevelser, säger Andreas. Jag drabbades själv av ett stort krampanfall för ett och ett halvt år sedan och fick diagnosen epilepsi. Jag vet hur svårt det kan vara att hämta sig från en sådan traumatisk händelse, som det faktiskt är. Det är lätt att drabbas av rädsla och ångest, och därmed isolera sig.
Ämnet är onekligen mycket intressant, och jag hoppas att många läsare kommer att upptäcka denna bok!
Senaste kommentarer