Facebooksida för Det magiska förbundet!
Jag ska erkänna att det inte var planerat från början, men tack vare lite uppmuntran så blev det ändå av. Jag har skapat en Facebooksida för Det magiska förbundet! Istället för att göra en sida för varje del i serien valde jag att göra en sida som täcker in hela serien. Så jag uppmanar alla er som som gillar fantasy och som har Facebook att gå in på Det magiska förbundets Facebooksida och gilla den! Är du redan inloggad på Facebook behöver du bara klicka på gilla-knappen i listen till höger. Enklare kan det inte bli, eller hur? 
Nej, den boken vill jag inte läsa
Det finns bra sätt att marknadsföra böcker, och mindre bra sätt. I det här inlägget tänker jag ta upp några marknadsföringsknep som definitivt inte får mig att vilja läsa en bok, trots att den som givit ut den verkar tro det.
*Nästan slutsåld. Att påpeka att en produkt nästan är slutsåld är ett vanligt knep. Men det säger egentligen ingenting om hur bra en produkt är. För att det ens ska kännas lite imponerande måste den upplagan som nästan är slutsåld ha varit väldigt stor, men det framgår i stort sett aldrig om så var fallet. Och varför skulle jag vara intresserad av att köpa någonting som kanske kommer att vara restnoterat i flera månader tills en ny upplaga hunnit tryckas?
*Storsäljare. Att kalla någonting för storsäljare väcker säkert somligas nyfikenhet, dock inte min. Att påpeka att en bok har sålt mycket är tänkt att öka nyfikenheten, man förväntas känna att man måste ta reda på vad det är som har gjort att boken säljer så bra, och därigenom ökar förhoppningsvis försäljningen. Att kalla en bok storsäljare är ganska riskfritt, för hur ska jag eller någon annan kunna kontrollera hur många exemplar den egentligen har sålt i? Värt att tänka på.
*Det här är min sista bok. Att marknadsföra en bok med att det blir den sista bok man kommer att skriva är en garanti för att få mycket uppmärksamhet i medierna, det har vi sett flera exempel på. Men såvida författaren inte är 89 år gammal är det helt omöjligt att utlova att det verkligen blir den sista boken, för på några år kan man hindra ändra sig flera gånger om. Det har vi också sett flera exempel på.
*Filmrättigheterna är sålda. Det här är det värsta av allt! Att framhålla att filmrättigheterna till en bok är sålda redan innan den ens kommit ut i handeln blir allt vanligare och känns allt fånigare. Tror utgivaren/författaren att ingen vill läsa en bok där filmrättigheterna inte redan är sålda innan den ens hunnit till tryckeriet? Ett svenskt förlag som skrivit en bok som handlar om att Året är 2017 och Håkan Juholt är statsminister ståtar med att de har sålt filmrättigheterna till den (vill du veta vilket förlag det gäller så får du googla). Räck upp en hand alla som är imponerade. Att säga att man sålt filmrättigheterna är ofarligt på flera sätt. Jag kan sälja rättigheterna till min fru, och därigenom ståta med att jag faktiskt sålt dem. Dessutom ska man komma ihåg att det kan vara väldigt lönsamt att köpa filmrättigheter i rent spekulationssyfte (”boken kan ju faktiskt bli en storsäljare …”). Något som många verkar missa är att sålda filmrättigheter inte på något sätt garanterar att filmatiseringen blir av. Tvärtom, det finns många exempel på fall där filmrättigheterna slutligen har återgått till författaren (men då är ju ”nyttan redan gjord”, så att säga). Dessutom är det fullständigt omöjligt för någon utomstående att kolla upp sanningshalten i påståendet, det finns ju inga offentliga handlingar att tillgå.
Det är dags att byta strategi nu. Ni är genomskådade!
Ibland blir det fel
Ibland går det helt enkelt inte som planerat, men de flesta av oss människor är mycket dåliga på att erkänna det. När en favorittippad person i ett OS kommer näst sist bortförklaras det gärna med att det hela ”gick som planerat” eller något liknande. I stort sett aldrig talas det om att det har skett ett fiasko. Därför blev jag så glad när jag läste den här artikeln på Aftonbladets hemsida angående Charlotte Perellis misslyckande i lördagens Melodifestival. Jag är inte på något sätt skadeglad, men jag blev både glad och rörd när jag läste följande uttalande som hennes manager Staffan Jordansson gjorde:
Det gick inte hem i stugorna. Men det är allas fel att det inte funkade, vi, låtskrivarnas … Vi har helt enkelt gjort ett för dåligt jobb [...]
Det som gjorde mig glad är att Jordansson så öppet och förbehållslöst faktiskt erkänner att det hela inte gick som planerat, trots att vi talar om en artist som vunnit tävlingen två gånger, och europafinalen en gång. Alla misslyckas vi ibland, själv skulle jag nog kunna skriva en hel bok om alla gånger jag misslyckats med olika saker (för att inte tala om mina misslyckanden när det gäller att få mina böcker utgivna …) Det är mänskligt att misslyckas, och därför måste man kunna erkänna att ”det här var ett misslyckande”, inte ha en bortförklaring redo för varje möjligt utfall som inte är klockren framgång. Det rakryggade uttalandet förtjänar att lyftas fram, så talar ett proffs! Inte ens en stenrik och mycket framgångsrik person som Charlotte Perelli lyckas hela tiden. Det hela blev ännu bättre av Charlottes eget uttalande, som går helt på tvärs gentemot liknande uttalanden som gjorts tidigare av hennes artistkollegor:
Jag kommer inte att ställa upp nästa år direkt, men man ska aldrig säga aldrig.
Jag kan nämna flera namn på kända artister som efter liknande misslyckanden utlovat att de aldrig mer kommer att ställa upp. Jag hade absolut inte väntat mig att hon skulle säga så, men det är stort att säga så. Normen är att säga ”allt gick som planerat”, ”alla gjorde rätt” och liknande. Det är sällan någon såhär förbehållslöst och rakryggat medger att något gått fel. Tänk om fler kunde ta efter! Det är en mänsklig rättighet att inte lyckas med allt man gör, och det är en mänsklig rättighet att inte behöva låtsas som att ett fiasko egentligen är en succé.
Uppdatering 120228: Läs gärna den här artikeln, om TV4:s svenska version av The Office, för ett alldeles utmärkt exempel på hur det kan se ut när man inte vill medge att något har gått fel.
LIX
De flesta av er har säkert någon gång hört talas om LIX (läsbarhetsindex), en metod som introducerades 1968 av C.H. Björnsson. För de som inte känner till det kan man säga att det är ett sätt att räkna ut hur pass svårläst en text är genom att en uträkning görs där det genomsnittliga antalet ord per mening läggs ihop med andelen ord som innehåller fler än sex bokstäver. Formeln för uträkningen är komplicerad för den (som i likhet med mig) har bättre hand med ord än med siffror, men resultatet (det som alltså kallas läsbarhetsindex) är faktiskt användbart.
Tolkning av LIX
Lyckligtvis behöver man inte göra uträkningen själv. Den här fantastiska sidan gör allt arbete åt dig! Jag gjorde ett test på ett kapitel ur Skuggan över Dianor som jag tror är ganska representativt för romanen som helhet och fick resultatet 29. Ett resultat under 30 anses som mycket lättläst, barnböcker. Eftersom boken i fråga faktiskt är en barnbok är resultatet ett tecken på att jag åtminstone inte gjort något generalfel i fråga om språket. Det ligger uppenbarligen på rätt nivå. Novellen Elnora (som också har sitt ursprung i Det magiska förbundet) gav värdet 26.
Bilden nedan visar hur uträkningen av det aktuella kapitlet såg ut.
Läsbarhetsindex för ett kapitel ur Skuggan över Dianor
Är e-boksrean motsägelsefull?
För första gången någonsin omfattas bokrean även av e-böcker. För mig som är av den uppfattningen att en bok inte nödvändigtvis måste vara gjord av papper känns det hela logiskt och välkommet. Magnus Nitell, ansvarig för Bonnierförlagens digitala utgivning, är dock skeptisk mot denna företeelse. Jag citerar honom härifrån:
Jag tycker det är motsägelsefullt. Rea bygger på att det finns något att rea ut, men en digital fil finns där hela tiden.
Personligen tycker jag dock inte att det är motsägelsefullt. Jag tror inte att jag är ensam om att se på bokrean som mer än ett sätt att bli av med osålda exemplar av fjolårets storsäljare, jag ser det som en möjlighet att våga lägga pengar på böcker som man inte är villig att betala fullpris för. En bok kan mycket väl vara värd 99 kronor, men kanske inte 249 kronor. På det viset kan jag upptäcka författare som jag kanske inte vågat mig på att köpa till fullpris. Samma sak borde det vara när det gäller e-böcker: Ge författaren en chans att bli upptäckt! När det gäller e-böcker är det dessutom extra viktigt att ge bokköparen incitament att våga prova på att köpa. Den som blir nöjd med en e-bok köpt på rea kommer förhoppningsvis inte att dra sig för att köpa nästa e-bok till fullpris.
Förlaget som säger ifrån
Debatten kring det könsneutrala pronomet hen är det nog ingen som har missat. Ett intressant inlägg i debatten kommer från det idérika förlaget Sagolikt (som jag skrivit om tidigare). Deras uppfattning är att användandet av ordet ”hen” bidrar till att kringgå de verkliga problemen. Jag citerar författaren Anette Skåhlberg härifrån:
Vi får inte ett mer jämställt samhälle genom att byta ut hon och han, utan vi riskerar att ta ett steg bakåt. I stället för att arbeta med att göra hon och han lika starka så använder man ”hen” för att slippa tänka på de problem vi egentligen har, säger hon. [...] det viktiga är ju att hjälpa barn att fatta att hon och han är lika starka. Att de är lika mycket värda. Mindre skillnad mellan könen sker inte för att vi ändrar ett ord utan för att vi ändrar en attityd.
För att vidga debatten ger hon tillsammans med illustratören Katarina Dahlquist ut boken Känn med hen där användandet av pronomet problematiseras. Jag tror att det är välbehövligt. I grund och botten är ju problemet obalansen mellan könen, inte hur man benämner könet. Jag tror att deras bok är värd att kolla in för den som är intresserad av problematiken kring att skriva könsneutralt. Att boken handlar om de fem medlemmarna i familjen h; hun, hin, hån, hyn och hen känns som ett utmärkt exempel på Skåhlberg/Dahlquists idérikedom.
Nej tack till egenutgivna böcker
En utveckling som verkar bli allt vanligare på amerikanska bokbloggar och som är djupt tragisk är den växande motviljan när det gäller att recensera egenutgivna böcker. Skälen varierar. En blogg jag läste uppgav att egenutgivna böcker ofta innehöll undermåligt språkbruk, stavfel och outvecklad handling och att bloggaren i fråga därför inte vill recensera egenutgivna böcker. Men ett skäl som varit återkommande, och som på sätt och vis är förståeligt, är att författare som själv givit ut sina böcker tenderar att fästa större vikt vid recensionen än någon som är utgiven genom ett förlag och därför inte drar sig för att gå till angrepp mot recensenten om denne väljer att såga boken.
Självklart är det fruktansvärt att en författare inte respekterar bloggarens åsikter, men jag anser ändå att det är ett dåligt skäl att neka att recensera en egenutgiven bok. Som jag visade i det här inlägget finns det även förlagsutgivna författare som inte sköter sig. Jag har även stött på ett fall där agenten till en författare som givits ut på ett förlag kallade en recensent för bitch på grund av en sågning (ordet bitch kan verka harmlöst i svenska öron, men för en amerikan är det något helt annat).
Jag hoppas verkligen att bloggare världen över med tiden kommer att ändra sin inställning till att recensera egenutgivna böcker. Tyvärr tror jag att problemet med mindre välskrivna böcker är svårt att komma till rätta med, men det är ändå inget argument för att helt vägra recensera en egenutgiven bok. Märker man redan i bokens början att den inte kommer att hålla måttet kan man välja att inte läsa vidare. När det gäller författare som inte kan acceptera en sågning kan man bara hoppas att världens alla indieförfattare inser vilken skada sånt beteende leder till. Ett litet fåtal ställer till det för den stora massan.
Antalet böcker som skrivs av författare utan förlagskontrakt lär knappast bli färre, och de egenutgivna böckerna har definitivt framtiden för sig. Därför vore det synd om världens alla bokbloggare inte gav dem en chans.
Hur tänkte ni?
Jag brukar ofta ta kommersiell tv i försvar, för jag har ingenting emot lättsamma underhållningsprogram och program som provocerar lite. Allt måste ju inte vara public service, vilket vissa människor verkar ha bestämt sig för. Jag tillhör dessutom det fåtal som inte störs det minsta av reklamavbrotten. Men när jag läser (här) att fyra av TV4:s sju kommande serier är deckare känns det inte riktigt lika roligt att säga att man gillar kommersiell tv. Deckarna är överallt! Den svenska bokutgivningen och den offentliga diskussionen om litteratur domineras helt och hållet av deckare. Folket vill uppenbarligen inte ha annat än deckare, och jag förstår såklart att TV4 kämpar med näbbar och klor för att bryta SVT:s dominans på tittartoppen, och deckare är ju givetvis den självklara lösningen på problemet. Deckare ska det vara! Grattis TV4 till att ni kommer att vinna tillbaka era tittare.
(Jag beklagar att det blev två inlägg med gliringar åt deckare på samma dag, men det kommer inte att upprepas. Morgondagens inlägg kommer att handla om något helt annat. Och om någon undrar så tittar jag definitivt inte bara på lättsamma underhållningsprogram utan även en hel del på Discovery Channel och National Geographics. Det händer att jag tittar på SVT också.)
Några mindre ambitiösa bokreatips
Idag inleds årets stora bokrea, och därför tänkte jag bjuda på några tips om böcker som du bör hålla ögonen öppna efter! Texterna är hämtade från aktuella förlags egna presentationstester.
(Och i vanlig ordning ska detta inte tolkas som ett angrepp på enskilda personer, utan ska ses som en satir över den svenska bokutgivningen och en hel del annat som du kommer att märka så småningom.)
Ja, vi elsker dette landet
Av Elza Barklund och Sir Arthur Conan Doyle
Sjörörvarförlaget
Elza Barklund (född 1962) upprepar fjolårets succé med Den snela hesten genom att skriva en bok tillsammans med Sir Arthur Conan Doyle (1859-1930, 2012-), som efter en tillfällig svacka är i bättre form än någonsin och redo för comeback (till stor del tack vare att ärkefienden Agatha Christie lämnade walkover 1976). Artisten E-Types turnébuss har brunnit upp, vem är den skyldige? Spåren leder genast till schlagergiganten Henning Penning, men då den gamle plattcharmören faktiskt visar sig vara död anar kriminalinspektör Emil Svensson att det hela rör sig om ett villospår och att någon medvetet försöker leda honom på fel spår. Spåren leder istället till Melodifestivalen och en värld där journalisterna hellre skriver om artisternas kläder än om låtarna och inget bidrag uppfyller kraven för att vara en riktig schlager. Givetvis blir det en tonartshöjning i det förutsägbara slutet på detta monumentalverk, som endast kostar 899 kronor.
Statsrådet och Flatufonisten
Av Lars Kepler och Bo Baldersson
Sjörövarförlaget
De båda deckargiganterna Lars Kepler (född 1571) och Bo Baldersson (född 68 f.Kr) har slagit sina anonyma huvuden ihop och skapat detta verk, som i likhet med Sjörövarförlagets övriga böcker är alldeles unik. Boken inleds såklart med att ett lik hittas och slutar med att skurken tar livet av sig. Mer behöver inte sägas, köp den inte!
Då fick jag mig ett mord på mitt bord på annandag jul, det var inte så kul — 225 av mina bästa skrönor mellan åren 1899 till 2015
Av T(h)omas Bodströmer
Sjörövarförlaget
Detta verk är om möjligt ännu mer unikt än tidigare nämnda verk, eftersom det rör sig om den första deckare någonsin som skrivits helt igenom på vers! Eftersom deckare måste finnas inom alla litterära genrer är vi glada att kunna erbjuda denna unika produkt till våra läsare. Detta exklusiva verk säljs endast som e-bok inslagen i en årgångsdator från 1994 komplett med Windows 3.11 och tjockskärm. Kostnaden är endast 15.999 kronor!
Mysteriet med den tjuvhuggna julgranen
Av Gunilla Lackfärg
Sjörövarförlaget
Allas vår Gunilla Lackfärg följer upp sina tidigare succéer med Mannen som drack för mycket och Prinsessan som drattade på ändan med monumentalverket Mysteriet med den tjuvhuggna julgranen. Givetvis är det huvudpersonen Ulrica Sparvs ointressanta privatliv som står i handlingens fokus. Vi får bland annat följa med henne när hon tar med sin hund till veterinären och går till affären för att köpa kalvsylta och rotmos. Någonstans i bakhuvudet gnager dock minnet av den tjuvhuggna julgranen som någon snodde på vintern 1914 från ägor som tillhörde Sparvs farfars far, ett mysterium som varit olöst i nästan 100 år och som inte ger henne någon ro. Sparv bestämmer sig för att lösa mysteriet. Det visar sig dock snabbt att det var markägarens granne som snodde granen och sedan slängde ut den i maj när den började bli litet gles. Sparv är nöjd med att ännu ett mysterium är löst, och resten av boken ägnas åt hennes och maken Brunos ointressanta diskussioner vid frukostbordet om allt mellan försoningssex och knäckebröd. Missa inte deckaren som har allt! Vi på Sjörövarförlaget har speciellt för denna bok infört konceptet bokleasing, vilket innebär att du endast betalar 249 kronor i månaden för denna bok, med en ränta på endast 6 procent! (Ord. pris 259 kronor, 10 procents ränta.)
Kapitalet 1
Av Jul Granelid
Sjörövarförlaget
Tillkomsten av Kapitalet 1 har en mycket spännande historia. Det hela började med att Jul Granelid av misstag plöjde igenom På spaning efter den tid som flytt av Marcus Birro och genast förfasades över hur sådan rappakalja kunnat sälja i massupplagor. Han bestämde sig genast för att skriva en egen uppgörelse med sin barndom i åtta band, för att vara alldeles säker på att ingen annan någonsin skrivit ett längre verk. Den första delen, på 899 sidor, behandlar hans uppväxt i ett välbärgat hem och innehåller en frätande uppgörelse med sin mor som alltid brände vid pannkakorna till middagen och kom in i hans rum utan att knacka. Nästa del, Kapitalet 2, som kommer nästa vecka, innehåller en lång uppgörelse med 138 statschefer, 497 kulturpersonligheter, 822 författarkollegor, 13 Melodifestivalentusiaster, tre gudar och två husdjur som alla har missförstått och oförrättat honom. Antalet sidor måste skrivas med tiopotenser, och det går inte, så du får räkna efter själv hur många sidor det är. Eftersom den här boken är helt obetalbar har du helt enkelt inte råd med den!
En gång lyckades jag hålla mig i två veckor, men sen blev det litet jobbigt
Av Björn & Benny, Filip & Fredrik, Roy & Roger samt Alvin & Chipmunkarna
Sjörövarförlaget
Lång och meningslös titel? Check! Många kockar i soppan? Check! Författare som var kända redan innan de fick ge ut sina debutromaner? Check! En titel som vid en första anblick inte låter som en deckare, allt för att lura så många människor som möjligt att läsa den här boken? Dubbelcheck! Det här är med andra ord boken som har allt, och som vi på Sjörövarförlaget är mycket stolta över att kunna presentera för våra läsare. I handlingens centrum står den lilla bruksorten Kramfors i Ångermanland. Eftersom det visar sig att dess invånare inte har varit snälla under året kommer stadens invånare inte att få några julklappar. Efter vilda protester från den besvikna lokalbefolkningen väljer kommunalrådet att förklara krig mot tomten och hans nissar. Otäcka strider rasar på både gator och torg i den lilla staden. Den försupne skolvaktmästaren Mr. Johnson anar dock att det vilar en konspiration bakom det hela och bestämmer sig för att ta reda på sanningen. Följ Mr. Johnson i hans kamp för att lösa mysteriet bakom de uteblivna julklapparna, och framför allt hans kamp för att få vårdnaden om barnen efter sin sjuttonde hustru. Det ekivoka innehållet gör att denna publikation endast säljs under disk. Priset kan diskuteras.
Julefröjd hos professor Lars G.W. Olsson
Av Professor Lars G.W. Olsson
Sjörövarförlaget
I denna bok får vi följa den välkända professorn under de sedvanliga julförberedelserna. Vi får bland annat följa med när han stöper ljus, spottar snus, griljerar skinka, kliar sig på skinkan, gör lutfisk, ger en jultidningsförsäljare smisk, är familjens kock, hyvlar stock, kokar knäck, slänger bort den vidbrända knäcken, spelar julskivor, slipar julskivor med vinkelslip eftersom det inte är Bing Crosby som sjunger White Christmas, löser morden på både Palme och Lisbeth Salanders förmyndare medan släkten tittar på Karl-Bertil Jonsson, upptäcker att det var vaktmästaren som mördade Bockstensmannen, räddar jorden från att träffas av en asteroid, går på en Kryptonit och förlorar tillfälligt sina superkrafter, åker till Kumla för att undersöka om Picadilly Circus verkligen ligger där, har bortamatch, sätter fast en tomte som har ätit gröt på allmän plats, rensar upp på pensionärsföreningens julfest, räddar jorden från en jobbig epidemi av kräk- och spysjuka och tvingar författarkollegan Gunilla Lackfärg, som skriver som trollet Plupp pratar, till botgöring. Missa inte denna sensationella tolkning av julfirandet som ställer den välkända traditionen i ett helt nytt ljus och uppenbarar företeelser bortom alla våra sinnen. Filmrättigheterna såldes givetvis redan långt innan boken ens var påtänkt och kommer att filmatiseras av Quentin Tarantino med schlagergiganten Thorsten Flinck i huvudrollen, osminkad och i 3D, HD, 0.1 surround (dvs. dåligt ljud, men allt annat blir bra). Eftersom det inte riktigt är säsong för julböcker just nu är kostnaden endast 799 kronor.
Så blir du av med grannkärringen på bara två veckor med hjälp av en blogg och två noshörningar
Av den glade bagaren i San Remo och den arge snickaren.
Sjörövarförlaget
Slutligen, vad vore en bokrea utan en självhjälpsbok? Alla har vi väl någon gång haft problem med jobbiga grannkärringar som står tvärs över gatan och kartlägger ditt liv med hjälp av en kikare och en östgötsk flumliberal med ständig turistmage. Det här är den första boken som verkligen tar problemet på allvar och erbjuder konkreta lösningar. Vi på Sjörövarförlaget tar med denna bok konceptet bokrea ett steg längre och erbjuder en tjuga och en stelkrampsspruta till alla som vill ha den här boken.
(För dig som vill ha fler boktips rekommenderar jag mitt tidigare inlägg i ämnet.)
Är alla böcker kopior av varandra?
Jag läste någonstans att det var någon som sagt att det egentligen bara finns två olika historier: Någon gör en resa eller En främling kommer till stan. Jag har även hört andra varianter av det hela. I ”landet lagom” känns det ibland som att det bara finns två typer av människor, två ytterligheter: De som tror att ingen fråga egentligen har något svar (dvs. de som aldrig låter sig nöjas med ett svar på en fråga för de tror att det hela tiden även kan finnas andra svar), samt De som verkar tro att alla världens frågor kan besvaras med en eller par meningar. Resonemanget om att det bara finns två olika historier kommer givetvis från det senare lägret. Det här inlägget handlar om hur jag ser på det hela.
Jag är en sån människa som sällan anser att det är ytterligheterna som är bäst, utan att de rimligaste svaren finns någonstans mitt emellan alla ytterligheter. Jag anser definitivt inte att all världens historier går att beskriva sådär enkelt. Vad jag däremot kan hålla med om är att om ingenting rubbar status quo så blir det ingen berättelse (då blir det istället en skildring). Att någon gör en resa eller att en främling kommer till stan gör att den jämvikt som tidigare rått på något sätt rubbas, och då uppstår berättelsen! Vilket tema som ligger till grund för en berättelse är dock egentligen helt ointressant, för allting handlar ju om vad varje författare gör av det temat. Så att alla berättelser i grund och botten är mer eller mindre detsamma är för mig både oväsentligt och ointressant.
Världen är varken så enkel som man tror eller så komplicerad som man tror. Man gör sig själv en otjänst genom att fundera för mycket över detta. Något som dock är intressant att fundera över är vilken typ av historia Skuggan över Dianor är, är det någon som gör en resa eller en främling som kommer till stan? Båda delarna! (Samma sak gäller även för första delen av Eldskungen.) Jag har använt samma tema som förekommer i så många andra böcker, men det är vad jag har gjort av det som skiljer sig. Hjulet är redan uppfunnet, det är vilket slags anordning som hjulen sitter på som är det intressanta.
Idag dissar vi prequels
Jag går rakt på sak: Jag gillar inte prequels, vare sig det är i form av böcker eller filmer. För min del känns det som att en prequels främsta syfte är att möjliggöra en uppföljare när det egentligen inte går att utveckla en historia ”framåt”, då gör man en uppföljare ”i andra änden” av kronologin istället.
Min främsta invändning mot prequels är att det känns som att startpunkten för handlingen i en prequel blir tämligen godtyckligt vald. Ingen berättelse börjar ju med att världen skapas, man väljer bara en startpunkt litet tidigare, men även till en prequel finns det ju en bakgrundshistoria, någonting som har hänt tidigare, så med andra ord skulle man rent teoretiskt kunna skriva prequels i all oändlighet. Gör inte det, det är bättre att koncentrera sig på själva ”huvudspåret” istället, tycker jag.
Det som nog dock de flesta kommer att tänka på när ordet prequel nämns är antagligen Star Wars pt. I-III, och jag känner därför att jag måste säga något till deras försvar. Jag älskar de filmerna (med viss reservation för första filmen). Jag har aldrig betraktat dem som en prequel, utan har istället alltid betraktat alla sex filmer som en sammanhållen serie. Jag tycker närmast att det var ett genidrag av George Lucas att göra filmerna i ”fel” ordning, för annars tror jag att publiken skulle haft svårt att acceptera Anakin Skywalkers/Darth Vaders resa från god till ond.
Blir jag inte antagen nu
Blir jag inte antagen nu, så ska jag aldrig skriva mer, minns jag att jag tänkte. I alla fall inte på 100 år.
Citatet är hämtat från det här inlägget, som Sofia Hallberg skrev på Debutantbloggen. Jag tyckte att det var ett intressant påstående, som definitivt är värt att resonera kring. Jag tror inte att hon är ensam om att ha känt den känslan. Jag tror att det är rent mänskligt att känna när man skriver en roman som man är helt nöjd med att Det här är mitt mästerverk, jag kommer aldrig att kunna överträffa det här. Och sedan när refuseringsbreven börjar droppa in är det självklart att man tappar sugen och börjar känna att det är meningslöst att ens försöka. Det är nog fler än Sofia som upplevt den känslan.
Själv har jag sluppit det, men det beror helt och hållet på att jag redan från början, när jag färdigställde mitt första skrivprojekt, visste att fantasy var en genre som behandlas mycket styvmoderligt av svenska förlag (trots att den såvitt jag vet faktiskt säljer ganska bra). Redan när jag började skicka runt mitt manus började planeringen för alternativa sätt att nå ut med mitt skrivande. Jag vill dock inte säga att jag var pessimistisk, jag var realistisk. Att merparten av den fantasy som finns att köpa här är översatt eller säljs i engelsk originalversion är ingen nyhet för någon. Jag vågade aldrig hoppas att jag var den som skulle kunna ändra på det hela.
Men förhoppningsvis är det en tröst för någon att veta att det är få författare vars väg till framgång varit spikrak. Det är långtifrån alla som haft samma tur som Camilla Läckberg. Hennes deckarkollega Elizabeth George fick exempelvis två romaner refuserade innan hennes tredje bok antogs. Den boken som blir refuserad kanske inte kommer att bli din debutroman, men det finns ju inget som säger att den inte kan ges ut i ett senare skede. David Eddings gav ut boken The Losers 1992, trots att den skrevs redan på 70-talet. Eftersom han på 90-talet var en väletablerad och storsäljande författare visade förlagen ett helt annat intresse för den än de gjort då den skrevs. Jag tror att tanken att ”Det här kommer inte att bli min debutroman, men kanske kommer det att bli uppföljaren till min debutroman” är viktig att ha med sig.
Själv brukar jag även vara noga med att se till att ha ett nytt projekt på gång redan när jag skickar ett manus till ett förlag, för då kan jag alltid trösta mig med att ”Det gör inget att jag blir refuserad, för mitt nästa projekt blir ännu bättre!” Givetvis vill man vara optimistisk och tänka att ”Den här gången kan det inte misslyckas!”, men alla vi som någon gång fått romaner refuserade vet hur ont det gör när verkligheten kommer emellan och sticker hål på alla drömmar. Om man hela tiden ser till att ha en reservplan tror jag att den hårda smällen kan lindras åtminstone lite.
Boken som blev en app
Med dagens teknik kan en bok bli så mycket mer än en bok, vilket den här nyheten är ett strålande exempel på. Boken Jag är Zlatan Ibrahimovic lanseras som app för iPad. Utöver boken på svenska och engelska innehåller den extramaterial i form av filmklipp från olika delar av karriären, stillbilder, dokumentärfilmen Blådårar från 1997 samt möjligheten att spela upp berömda mål i slow motion. Ett alldeles utmärkt sätt att ge en bok mervärde!
Ska man vara lite tråkig kan man givetvis ställa sig frågan när en bok upphör att vara en bok och om en bokköpare verkligen är intresserad av sånt här. I det här fallet tror jag dock inte att det är någon tvekan om att utgivaren gjort rätt. Bonusmaterialet hör ihop med boktexten och kompletterar den. När möjligheten finns, varför inte utnyttja den? Och ur förlagets synvinkel är det onekligen en smart affärsidé. De största entusiasterna äger givetvis redan ett exemplar av den tryckta boken och betalar troligen glatt 139 kronor extra för appen.
Att kunna presentera en text i olika versioner i samma ”förpackning” är dessutom en smart idé som många nog inte har tänkt på. Många gamla klassiker finns i olika textversioner, och det råder inte alltid fullständig enighet om vilken version som är den ”rätta” (återkommer med mer kring detta i ett senare inlägg).
Fantasy är inte bara för barn!
Det är inte ofta jag går med i Facebookgrupper, men en grupp som jag aldrig tvekade att gå med i var Vi som vill ha fantasy på bibliotekens vuxenhyllor. Gruppen startades som en protest mot bibliotekens märkliga policy att placera alla fantasyböcker bland barn- och ungdomsböckerna. Besluten är helt vansinniga, för alla fantasyböcker är definitivt inte barnböcker! Fantasy är en mycket bred genre som omfattar böcker skrivna för såväl barn som vuxna. Att välja att per automatik klassa fantasy som barnlitteratur är givetvis ett ”politiskt” beslut och inget beslut som har med böckernas innehåll att göra.
Fantasy är, trots att det är en mycket populär genre, tämligen styvmoderligt behandlad och detta är ännu ett uttryck för den status av fullitteratur som fantasyn fått. Uppenbarligen är det någon som känner sig hotad, men jag begriper inte varför. Det enda som egentligen skiljer fantasyn från annan litteratur är att det inte är just din eller min verklighet som skildras. Alla vill inte läsa böcker om sådant som de ändå upplever 24 timmar om dygnet. Ibland vill man faktiskt uppleva någonting annorlunda, och de som skriver sådan litteratur ska inte behöva diskrimineras genom att deras böcker placeras på avdelningar på biblioteken där deras läsare inte hittar dem. Somlig fantasy (bland annat den som jag själv skriver) är onekligen riktad till barn, men det är långt ifrån all fantasy som är skriven för barn! Jag avslutar det här inlägget genom att citera texten som skrivits om verksamheten i den aktuella Facebookgruppen:
Fler och fler bibliotek runt om i landet plockar bort fantasyböcker (och närliggande genrer) från vuxenhyllorna, för att istället placera dem på ungdomshyllor eller till och med i särskilda tonårsrum. Det tycker vi är synd!
Kan man skämta om allt?
En fråga som nog alltid kommer att vara aktuell är om det går att skämta om allting, och i vanlig ordning kan jag inte ge några slutgiltiga svar utan det här är bara min syn på saken. En film som nyligen haft premiär är komedin 50/50, där manusförfattaren Will Reiser valt att skriva ett humoristiskt manus kring sina egna erfarenheter av sjukdomen cancer (50/50 syftar på huvudpersonens möjligheter att överleva sjukdomen) (källa). Jag har tyvärr inte sett den, men jag kan inte låta bli att gilla tanken. Cancer är en allvarlig sjukdom (jag har själv förlorat anhöriga i den sjukdomen), men jag tycker ändå inte att det är fel att göra en komedi kring ett i grunden mycket allvarlig ämne.
Det är ofrånkomligt att filmens val av tema kommer att väcka anstöt hos somliga, men det dilemmat dyker nog upp oavsett vad en film eller bok handlar om. Jag tror att det är farligt om vissa ämnen anses ”förbjudna” att skämta om. Det leder till gränsdragningar som alltid blir svåra. Var går gränsen? Tänk om gränsen börjar komma allt närmare så att slutligen inget är okej att skämta om? Av den anledningen tror jag att det är enklast att man låter allting vara okej att skämta om. Som skribent, vare sig man skriver böcker eller filmmanus, är det alltid ett dilemma vad som är okej att skriva eller skämta om. Ju mindre någon grubblar över det hela desto bättre.
Jag tror att många accepterar filmen 50/50 eftersom manusförfattaren själv lidit av cancer. Hur filmen skulle ha tagits emot om så inte vore fallet är en svår fråga. Förmodligen gör sådana faktorer att filmer/böcker om komplicerade ämnen blir enklare att ta till sig och enklare att försvara. Men jag tycker ändå inte att någon ska behöva försvara det ämne man valt att skriva om. I slutänden måste det hela vara en fråga för varje enskild författare vad man väljer att skriva om. DN:s artikel, som jag länkat till, har rubriken Hyllad cancerkomedi bryter mot tabun. Ju fler tabun som bryts desto bättre.
För oss med dåligt minne
Jag brukar ofta läsa DN:s spalt Fråga Bibliotekarien där bibliotekarien Jenny Lindh leverar tokroliga men alltid träffsäkra svar på alla frågor som har med böcker att göra. En fråga som besvarades, och som jag mycket väl kan känna igen mig i, var den här, där hon besvarar frågan hur någon med sviktande minne ska kunna komma ihåg alla personer som förekommer i ett verk. Jenny tipsade då om de så kallade book extras som ofta förekommer i de e-böcker som givits ut via Kindle. Bland extramaterialet förekommer ofta förteckningar över persongalleriet.
Eftersom jag själv har extremt dåligt minne tog jag fasta på idén och har därför sammanställt en alfabetisk förteckning över alla personer, platser och begrepp som förekommer i Skuggan över Dianor. Det är dock inget extramaterial i egentlig mening. Jag har inte infogat det i själva boken, utan det finns tillgängligt på min hemsida. Tanken är att det ska tjäna som referensmaterial för den som vill veta mer om någonting eller inte riktigt kommer ihåg vem en viss person är.
Några tankar på Alla hjärtans dag
Alla hjärtans dag har genom åren varit en mycket kluven dag för mig. Jag minns alltför väl högstadiet och gymnasiet där man, av oklar anledning, kunde köpa rosor åt någon, vilka sedan delades ut till dem som fått rosorna. Somliga killar på skolan hade famnen närmast full med rosor. Jag, och många andra, fick aldrig några rosor. Det rådde aldrig någon tvekan om vilka som var populära och vilka som tillhörde ”utegänget”. Det kändes som ett mycket utstuderat sätt att sortera människor i olika kategorier, bra och dåliga.
Anledningen till att jag skriver det här inlägget är att jag har förstått att den avskyvärda traditionen fortfarande förekommer (även om den så bara förekommer på en enda skola är det illa nog!). Det behövs inte fler saker som får människor att känna sig utanför, fler saker som ger unga människor känslan av att inte duga till. Den som vill ge rosor till någon kan faktiskt göra det utanför skoltid. Jag ångrar verkligen att jag inte sa ifrån om det där redan under min skoltid, men då var jag allt för upptagen att fundera över varför jag inte tillhörde den lyckliga skaran som fick rosor. Risken hade troligtvis även funnits att jag fått veta att ”Det där tycker du bara för att du inte får några rosor själv!”, eftersom folk kan vara ganska obarmhärtiga emellanåt (vilket jag lärde mig efter många års mobbning i skolan).
Idag är jag lyckligt gift, och jag och min fru har under alla våra år tillsammans firat Alla hjärtans dag lika noga som vi firar födelsedagar och julafton. Men minnena av rosorna som delades ut i skolan finns fortfarande kvar. Jag lider med alla dem som inte fick någon ros idag. Livet är nog jobbigt som det är utan att någon behöver ännu fler anledningar att känna att man inte duger till!
Så var det dags igen
Så var det dags igen för ännu en tröttsam diskussion om skrivmaskin/skriva för hands kontra att skriva på dator. Det här gamla uttjatade diskussionsämnet väcks till liv igen med jämna mellanrum, men givetvis är det inget nytt som tillförs diskussionen, utan den rullar på i samma gamla väl upptrampade hjulspår som tidigare. Den här gången är det DN som tagit upp diskussionen genom den här artikeln. Dess rubrik (”Prosaiskt val ger litterär kvalitet”) är utmanande och provocerande, men har givetvis ingen täckning i artikelns innehåll. Artikeln citerar den rumänske författaren Mircea Cartarescu som säger såhär:
Allt handlar om hur du vill att din text ska bli. Om du vill att den ska vara väldigt snabb och rakt på sak då ska du skriva på datorn. Men om du ser skrivandet som långsamhetens konst, som jag gör, då skriver du också så långsamt som möjligt [...]
Eh, nej. Vad finns det för konkreta belägg för att en bok blir bättre ju längre tid den tar att skriva? Personligen tror jag att det är precis tvärtom, jag tror att en bok blir sämre av att arbetas med år ut och år in, utan att författaren verka komma någonstans med den. Jag citerar en annan författare ur samma artikel:
En tom datorskärm får mig att vilja kräkas. Datorn befrämjar inte det goda skrivandet, säger Niven Govinden till tidningen och hävdar i samma andetag att ett linjerat anteckningsblock inte på samma vis ”sätter sig till doms” över författaren.
Hur många gånger jag än läser ovanstående meningar får jag inte ut något vettigt ur dem. Vad finns det som på allvar säger att en bok blir bättre om den är skriven på annat sätt än med dator? Vad som får mig att vilja kräkas är pretentiösa uttalanden som någon slängt ur sig bara för att man vet att man kommer att få uppmärksamhet. Jag imponeras inte det minsta av att höra om någon som skriver för hands eller skriver på skrivmaskin, lika lite som jag blir imponerad av att någon har en telefon med nummerskiva eller en svart/vit tv. ”Sätter sig till doms över …”, pretto, någon?
Nej, alla ni bakåtsträvare som gör ett sådant nummer av att ni inte skriver på en dator, ni verkar ha missat det faktum att era böcker också måste in i en dator för att kunna bli till en produkt som gör att ni når era läsare. Era böcker har också varit en pdf-fil när den skickades till tryckeriet. Det börjar bli ganska tröttsamt med alla som gör ett nummer av att de inte skriver på dator. Det är varken svårt eller beundransvärt att skriva för hands eller på skrivmaskin. Däremot innebär det massor av extra kostnader och extra arbete innan det går att göra till en färdig produkt som går att läsa.
Imponerande? Inte särskilt.
Antar att ni tycker att allt var bättre innan den lymmeln Gutenberg uppfann tryckpressen och alla böcker måste skrivas av för hands? Ska man göra ett nummer av att man skriver för hands ska man väl åtminstone göra det ordentligt hela vägen, inte fuska med såna nymodigheter som tryckpress!
Det ljusnar för e-boken!
Kan inte låta bli att tipsa om den här artikeln av Marcus Jerräng, med samma titel som det här inlägget. En mycket intressant och faktaspäckad artikel som tar upp flera av turerna och problemen kring e-boken.
Jag låter artikeln tala för sig själv, men jag kan inte låta bli att kommentera en aspekt som berörs i den: Att någon ens kan antyda att en e-bok inte skulle vara någon riktig bok tycker jag är fruktansvärt. Som vanligt finns det alltid dem som är rädda för framtiden, men tro mig, det är bara att gilla läget! Den ”gamla goda” tiden när alla böcker var gjorda av papper kommer aldrig tillbaka. Idag är det bara att finna sig i att en del böcker faktiskt är gjorda av ettor och nollor istället för papper.
PDF och EPUB
I dagens inlägg tänkte jag helt enkelt bara visa upp hur de olika versionerna av Skuggan över Dianor ser ut.
Skuggan över Dianor som PDF.
Så ser Skuggan över Dianor ut i pdf-version. Layouten ser ut som i en tryckt bok (vilket inte är så konstigt, pdf är det som ligger till grund för i stort sett alla böcker som trycks idag!).
Skuggan över Dianor som EPUB.
Såhär ser Skuggan över Dianor ut i epub-version, i alla fall på min bildskärm. Texten anpassas beroende på storleken på den skärm man läser på.
Vilken av versionerna du ska läsa beror dels på tycke och smak, och dels på storleken på den skärm du läser från. Om du vill läsa från en läsplatta eller en smartphone rekommenderar jag epub. På en vanlig bildskärm fungerar pdf lika bra. Texten är exakt densamma!
Att skapa en e-bok, del 2
Dagens inlägg tar vid direkt där gårdagens slutade. Idag tänker jag berätta om arbetet med att skapa e-boksversionen av Skuggan över Dianor i epub-format. Epub är tillsammans med pdf det mest använda formatet för e-böcker, men jag misstänker att många här i Sverige inte är alltför bekanta med det. Den som vill veta allt kan läsa den här artikeln på Wikipedia (undertecknad har haft ett finger med i dess tillkomst), men i korthet kan sägas att epub är ett format som tillåter att texten flödas om, det vill säga att texten anpassar sig beroende på hur stor skärm man läser ifrån. Det finns inga riktiga sidor att tala om och layouten blir inte lika exakt som med pdf (eller i tryckta böcker), men genom att ge upp exaktheten i layouten vinner man andra fördelar. Epub-formatet gör det möjligt att själv välja typsnitt och teckenstorlek. Om man vill läsa texten på en smartphone eller annan mindre skärm är epub definitivt att föredra.
Nej, det var inte enkelt att göra epub-versionen av Skuggan över Dianor, men det var i första hand min ovana som gjorde att det blev svårt. Den första versionen jag gjorde var svårläst och i fel typsnitt. All text hamnade i en enda klump (radbrytningarna försvann). Ett sådant problem är enkelt att lösa för hand med en kortare text, men det går givetvis inte med en hel roman. Problemet måste lösas! Det krävdes en del trial and error innan det hela blev som jag ville, men ingen behöver känna sig avskräckt från att skapa en e-bok i epub-format. Efter litet googlande visade sig lösningen vara lika enkel som oväntad. Genom att spara min originaltext (alltså den oformaterade texten direkt från ordbehandlingsprogrammet) som en html-fil, och sedan importera denna i gratisprogrammet Calibre öppnades en oväntat enkel lösning. Calibre kunde utan bekymmer konvertera html-filen till en epub-fil.
Vissa problem kvarstod dock. Några brytningar mellan kapitlen hade hamnat fel (detta var dock egentligen en struntsak i sammanhanget). 36 kapitel råkade bli 37, men detta avhjälptes snabbt med gratisprogrammet Sigil, där det är enkelt att sammanfoga eller dela upp kapitel (i det här fallet högerklickade jag på det felaktiga kapitlet och valde merge with previous). Att Calibre lyckades med att sätta alla kapitel utom ett på rätt ställe tycker jag ändå är fantastiskt. I Sigil markerade jag även vilken sida som var omslag och ”copyright page” (detta görs genom att högerklicka på mappen Text och sedan välja add semantics). Svårare än så var det faktiskt inte!
(Blanda för allt i världen inte ihop programmet Calibre med typsnittet Calibri, som jag har en förmåga att göra …)
Att skapa en e-bok, del 1
I dagens inlägg tänkte jag helt enkelt berätta litet grann om hur det gick till att skapa e-boksversionen av Skuggan över Dianor. Jag tänker inte gå in på grunderna eftersom jag redan gjort det tidigare (se här för epub och här för pdf), utan kommer istället att berätta om arbetet med just den här e-boken. Det hela blev ett mycket intressant projekt med tanke på att jag aldrig tidigare gjort en sättning för en hel roman. Jag börjar med att berätta om arbetet med pdf-versionen.
Tanken var från början att jag skulle se till att lära mig Scribus (ett gratis layoutprogram som påminner om InDesign), men jag insåg att det skulle ta mycket lång tid. Dessutom var det ju en e-bok jag skulle göra, inget tryckoriginal, och därför bedömde jag att OpenOffice.org skulle räcka till.
Typsnittet Cambria valdes i samråd med er läsare. Teckenstorleken blev 12, precis som i originaltexten. Tanken var att varje sida skulle rymma litet drygt 300 ord, och med 12 punkters storlek blev så fallet. (Detta kom jag fram till genom att jämföra med ett stort gäng tryckta böcker.) Varje ny rad har 0,25 cm indrag. Marginalerna är de som var förinställda, jag bedömde att de inte behövde ändras. Kapitelsiffran gjordes med 32 punkters teckenstorlek och de tre första orden i varje kapitel gjordes som kapitäler i 14 punkters storlek.
Arbetet med pdf-versionen gick relativt enkelt och smärtfritt. Jag tvingades lägga in ett antal extra radbrytningar för att vissa sidor inte skulle bli en rad kortare än övriga sidor. Detta beror på att raderna hålls ihop i och med att de tillhör samma stycke. När en radbrytning läggs in luras programmet att tro att raderna inte tillhör samma stycke, och därigenom kan man få varje sida att bli lika lång.
Ett lika ovälkommet som oundvikligt problem som dök upp under arbetet var de så kallade änkorna (widows), dvs. en ensam rad överst på en sida. Enda sättet att undvika dem var tyvärr att låta föregående sida bli en rad kortare, men lyckligtvis förekom det bara på enstaka ställen. Det närbesläktade problemet med hittebarn (orphans) förekom inte eftersom jag inte hade några blankrader i originaltexten.
Imorgon berättar jag om arbetet med att skapa samma e-bok i epub-version!
Man kan aldrig vara nog tydlig
Har just fått ett påhopp om att jag ”kommer med tvärsäkra råd om hur det ska vara och hur du själv gör innan du skickar till förlag.” Uppenbarligen kan man aldrig vara nog tydlig. Jag kan inte ge några allmängiltiga svar på något, utan jag kan bara svara på hur jag brukar göra, och jag tycker även att jag brukar vara ganska tydlig med att det handlar om hur jag gör, jag har mig veterligen aldrig påstått att jag sitter inne med några universella sanningar.
Det hör till sakens natur att man, när man diskuterar olika saker, oftast utgår ifrån sig själv. Jag trodde i ärlighetens namn inte att det var något konstigt. Och jag har varit mycket noga med att aldrig säga ”du har fel!” till någon bara för att den personen inte tycker precis som jag. Jag skriver vad jag själv tycker (om inte annat anges), och som det står i min presentationstext (”Om mig”) brukar jag vara noga med att motivera varför jag tycker så (eftersom en åsikt som man inte kan motivera ens för sig själv blir ganska poänglös).
Jag hoppas att det hela är klarlagt nu, att jag inte sitter inne med några allmängiltiga sanningar som gäller för allt och alla! Men jag har i ärlighetens namn svårt att tro att ni som regelbundet läser min blogg någonsin har trott det. Ni är många som fört fram avvikande åsikter i era kommentarer, och har jag någonsin haft problem med det …? Tvärtom brukar jag tycka att era avvikande åsikter är riktigt intressanta.
Det var lite komiskt förresten att orden ”skickar till förlag” dök upp i påhoppet, jag har inte skickat något manus till något förlag på flera år och har heller inga direkta planer på att göra det.
(Fel veckodag för sånt här, men vad ska man göra …?)
En efterlängtad nyhet
I det här pressmeddelandet meddelar Svensk Biblioteksförening och Svenska Förläggareföreningen att de tillsatt en gemensam arbetsgrupp som ska lösa problemet med utlåningen av e-böcker på biblioteken. Jag har skrivit om problemet flera gånger tidigare och för mig är det en efterlängtad nyhet att det äntligen görs något konkret för att lösa situationen. De flesta av er känner säkert till problemet med att utlåningen av e-böcker blivit större än väntat, vilket inneburit stora kostnader för biblioteken, vilka på många håll har tvingats begränsa utlåningen på olika sätt. Inga Lundén, ordförande i Svensk Biblioteksförening, uppger följande:
En av våra utgångspunkter är att hitta modeller som på ett bra sätt tar tillvara e-boksformatets möjligheter till tillgänglighet och användning.
För mig är detta goda nyheter. E-boken är ingen fluga som är på tillfälligt besök utan en väl etablerad plattform för att konsumera litteratur. Detta kräver en hållbar lösning som gör e-boken till en möjlighet och inte ett problem!
Senaste kommentarer