Behövs sammanhanget?
Ibland kan mina funderingar kring litteratur och skrivande dyka upp från de mest oväntade håll. Jag läste den här artikeln om Swedish House Mafia, housegruppen som spelar för utsålda arenor världen över trots att de aldrig släppt något riktigt album. I artikeln konstaterar de att de är alltför ”spontana” för att släppa ett album, och därefter säger de följande:
- Vi skulle verkligen älska att göra ett album, men så fort vi har gjort klart en låt så släpper vi den. Så vi kan inte sitta i studion i 12 månader och göra klart ett album, säger Axwell och fortsätter:
- Dessutom, med dansmusik så ändras allt så snabbt. När du har gjort klar en låt, och börjar med nästa, så känns den första gammal.
Tanken är intressant. En analogi inom litteraturen är att bara skriva noveller och publicera dem så snart de blivit klara, men aldrig skriva någon roman. En författare kan ha en lång och framgångsrik karriär bara genom att skriva noveller. Det finns inga krav vare sig på att skriva romaner eller att släppa album för att vara en framgångsrik författare eller musiker. Men för mig skulle inget att sätten fungera.
Min release Wintersleep är ett album (om än inte ett fysiskt sådant). Jag upplever att summan av de 20 låtarna blir betydligt större än om man skulle höra låtarna en och en utan att ha albumet som skapar ett sammanhang. Låtarna kompletterar varandra. Om jag ger ut mer musik kommer det också att bli i form av ett album som samlar ihop låtarna. På samma sätt skriver jag romaner och inte noveller. Jag behöver det där större sammanhanget som en novell inte ger.
Jag tror att det är därför jag inte kan skriva noveller, jag behöver ett sammanhang. På samma sätt har jag aldrig givit ut någon singel. Jag tänker inte på singlar när jag skapar musik, jag tänker på vilka låtar det är som kompletterar varandra. Och när jag skriver romaner tänker jag i sammanhang som inte kan slutföras på (exempelvis) 10 000 ord. Alla skribenter och musiker är nog olika på det viset.
Som jag har beskrivit i det här inlägget kommer detta inlägg att vara det sista. Tack alla ni som följt min blogg under den här tiden! Jag beklagar verkligen att jag inte kunde fortsätta. Jag kommer i fortsättningen att posta nyhetsuppdateringar på min hemsida istället, men det blir inte i form av en blogg.
Om ett träd faller i skogen
En klassisk filosofisk fråga är Om ett träd faller i skogen och det inte finns någon som hör det – låter det något då? Det är inte den frågan jag tänker resonera kring i det här inlägget, men en närbesläktad fråga. Jag läste för några dagar sedan den här nyheten om att 20 % av all musik som ges ut i Sverige inte sparas i Kungliga Bibliotekets arkiv eftersom den enbart ges ut i digital form. Som lagstiftningen ser ut idag är det endast de som ger ut medier i fysisk form som är tvungna att skicka in pliktexemplar. Den musik som enbart ges ut i digital form (som exempelvis mp3-filer) bevaras inte. Även om just den artikeln som jag läste handlar om musik har detta även lika stor betydelse för e-böcker.
Om en bok ges ut, men aldrig trycks som en fysisk bok, existerar den då? Om man får tro Kungliga Biblioteket är det inte så, eftersom de enbart kräver pliktexemplar av fysiska medier. Det som jag skapar, e-böcker och musik som sprids digitalt, är man inte särskilt intresserad av. Ändå anser jag att mina e-böcker är precis lika mycket bok som vilken tryckt bok som helst. Min musik är inte mindre musik än den musik som finns på en cd-skiva, men ändå är det bara cd-skivor (och andra fysiska medier) som Kungliga Biblioteket är intresserad av.
Syftet med pliktexemplaren är att föra vårt kulturav vidare, vilket är en god tanke. Hur mycket intressanta utgåvor som man helt går miste om på grund av den inaktuella lagstiftningen vågar jag dock inte ens tänka på. Tror man att datorerna och internet kommer att försvinna i framtiden?
Lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument har inte riktigt hängt med i utvecklingen (trots att både datorer och internet fanns redan då).
Wintersleep på Bandcamp!
Eftersom det visade sig bli en del problem med att ha min musik upplagd på Spotify (läs: jag skulle behöva betala en årlig avgift för att ha musiken upplagd där!) bestämde jag mig för att hitta ett annat alternativ, och valet föll på Bandcamp, så nu finns Wintersleep-releasen upplagd där istället. Bandcamp är en sida där det är gratis både att lägga upp musiken och att lyssna. Det går även att ladda ned låtarna gratis.
Jag hade en idé om att byta ut flera av låtarna och mixa om allihop, men jag kände att det vore lite väl mycket arbete för låtar som ändå redan funnits ute i nästan ett år. Därför nöjde jag mig med att korrigera de låtar som jag absolut inte var nöjd med tidigare. Jag gjorde en helt ny version av titellåten Wintersleep, mixade om The raven (remix), The calm water between streams, When a road divides och Sometime samt mastrade om Open skies. Äntligen låter allting som det borde ha låtit redan från början!
Jag har fortfarande gott om idéer till ny musik, men som med alla andra projekt är det orken som avgör när och om det kommer att bli av. Att ha mängder av idéer till både musik och skrivande är tyvärr inte till någon hjälp när man saknar energin som krävs för att genomföra det. Jag kommer dock fortsätta att vara lika envis som alltid. Jag har aldrig tillåtit att livet lägger sig i och saboterar mina planer!
Det här med musik och internet …
Jag har tidigare skrivit att jag planerade en release med remixade låtar från förra årets Wintersleep-release. Tyvärr verkar jag få skjuta lite på de planerna. Har just upptäckt att det kommer att kosta pengar att fortsätta hålla Wintersleep tillgänglig på Spotify m.fl. försäljningsställen. Jag är inte det minsta sugen på att kosta på pengar på en release som jag inte är helt nöjd med, därför kommer jag att ta bort låtarna så småningom. Eventuellt lägger jag upp låtarna igen i ommixade och nyinspelade versioner, men det är ett stort arbete och jag vet inte om jag kan ta på mig det just nu. Får skriva upp det på min ”att göra-lista”. Musiken är (vid sidan av skrivandet) mitt största intresse, och jag har inga planer på att sluta med den.
Nackdelen med Spotify är att långt ifrån alla använder det, och de flesta som använder det har gratisvarianten där man bara kan lyssna 10 timmar per månad. Vem skulle offra nästan 80 minuter av sin dyrbara tid på att lyssna på Wintersleep? Därför lutar det mer åt att jag kommer att använda SoundCloud i fortsättningen. Lägger jag upp mer än 120 minuter musik där (och jag lovar att jag har så mycket musik) måste jag dock skaffa ett abbonemang som jag får betala för. Noterar med viss ironi att det är komplicerat att få ut sin musik på nätet, men enkelt att få den piratkopierad …
Några musiknyheter
Jag ska vara helt ärlig och säga att mitt skrivande inte riktigt går så bra som jag önskade för tillfället. Har istället försökt satsa på att göra lite mer musik (musik är inte alls lika krävande som skrivandet). Har gjort om fyra låtar från förra årets release Wintersleep (The raven, One memory, Wintersleep samt Early summer) ganska ordentligt och tänkte ge ut som en digital EP. Har även planer på en Wintersleep Remixed, med tolv låtar (de nyinspelade låtarna, fyra sambaversioner samt fyra tranceversioner).
Noterade även att den bokaktuelle Carl-Johan Vallgren faktiskt också har en karriär som artist. Trodde nästan att jag och Ulf Lundell var ensamma om att försöka kombinera karriärer inom både musiken och litteraturen. Det som dock skiljer mig från herrarna Vallgren och Lundell (vars musik till stor del bygger på deras texter) är att min musik faktiskt är instrumental!
Björn Ranelid
Jag är inte en av dem som kommer att sitta bänkad framför finalen av Melodifestivalen ikväll, eftersom det var många år sedan jag slutade titta på den tävlingen. Dock tycker jag att det är intressant att Björn Ranelid faktiskt tog sig dit. Jag trodde inte att en person som han, som aldrig dragit sig för att framhålla sina kvalitéer, skulle ha en chans i ett sånt sammanhang. Man kan lyckas som författare på det viset (det finns det flera exempel på, vi bokläsare verkar vara förlåtande med sånt), men som artist i Melodifestivalen? Jag var tämligen säker på att han snabbt skulle få känna på det klassiska ”Du ska inte tro att du är något!”, men jag hade fel, och ibland är det faktiskt skönt att ha fel.
Många förfasar sig över att en författare ställer upp i en musiktävling. Men själv förfasar jag mig lika mycket över artister som får för sig att bli författare. Bokskrivandet verkar vara det klassiska som många kändisar tar till när man känner att man måste vara känd för mer än en sak. Har då inte den som gjort sig känd som författare också samma rätt att bli känd för någonting annat? Han är knappast någon ny E-Type (för att göra en uppenbar jämförelse), men han har all rätt att prova på någonting nytt. Och i min värld är det fullt tillåtet att tycka att något man gör faktiskt är bra.
Påhoppen mot honom har haglat genom alla möjliga kanaler. Man kan undra om hans belackare mår bättre när de får vräka ur sig sin bitterhet. Då jag själv utsattes för svår mobbing under i princip hela min skoltid får jag bara en klump i magen. Påhoppen mot Ranelid har varit lika utstuderade som mobbing brukar vara. Man väljer verkligen ut sitt offer. I det här fallet var offret tacksamt i och med att Björn knappast är den författare som är mest populär bland övriga kulturmänniskor. Det är lågt! De som gör detta är definitivt inte människor som själva vet hur det känns att få sina liv förstörda genom mobbning.
Stå på dig, Björn. Din låt var knappast tävlingens bästa, men du har all rätt att tävla, och, framför allt, du har all rätt att finnas!
(Värt att notera i sammanhanget är att han enligt den här artikeln riskerade att diskas på grund av att hans text innehåller strofer som använts tidigare. Mycket egendomligt resonemang. Om alla låtar i den där tävlingen som innehåller element som någon gång i något sammanhang använts tidigare skulle diskvalificeras skulle det nog inte bli så många låtar kvar …)
The Trance Remixes!
Det var inte helt planerat att det skulle bli någon ny musik just nu, men det blev det ändå. Har gjort en digital release som jag kallar The Trance Remixes och som finns tillgänglig via SoundCloud. Den består av fyra låtar från Wintersleep som jag gjort nya trancemixar av (eller om man ska vara ärlig är det bara mixen på One memory som är ny, de andra har jag letat fram ur gömmorna och putsat upp). Nu blir det dock ingen mer musik på ett tag. Mitt lagringsutrymme på SoundCloud är slut, och jag känner att jag vill ägna mina krafter åt skrivandet ett tag. Men låt oss inte tänka på det just nu, utan kolla istället in The Trance Remixes!
Pink Floyd har fattat vad det handlar om!
Jag skriver inte det här inlägget för att ta ställning i fildelningsfrågan, men det är ändå intressant att notera att Pink Floyd på grund av den illegala fildelningen vägrar spela in en ny skiva. De har förstått att en skiva (liksom en film, en bok, ett dataspel m.m.) alla i slutänden är en produkt som är till för att säljas. Jag citerar trummisen Nick Mason härifrån:
Det tar så lång tid att spela in en skiva och sedan blir den bara nedvärderad, som så många skivor har blivit. Den laddas ner för ingenting. Så det slutar med att du tillbringat ett år med något som du bara ger bort.
Kort sagt, det man producerar är en produkt. Den ska säljas, eller (om den är gratis) åtminstone marknadsföras och hitta sina konsumenter. Det är onekligen befriande att höra någon säga något annat än det klassiska konsten är oantastlig eller liknande. Pink Floyd behöver definitivt inte skämmas för att de inte vill skapa en produkt som de sedan inte kommer att kunna sälja. Ingen skapar kultur som ren välgörenhet, i slutänden vill nog de allra flesta kunna bygga upp en karriär på sitt skapande och kunna leva på det man skapar.
Noterar även att Elvis Costello är inne på samma spår. Jag citerar honom härifrån:
Därför har jag inte heller någon lust att ödsla tid i studion, spela in ett album och sen riskera att få musiken distribuerad via kanaler som jag inte gillar.
The Samba EP
Till att börja med vill jag rikta ett stort tack till alla som läste och kommenterade gårdagens ”nödrop”, och som gav mig goda råd och uppmuntran, tack allihop! Jag ska kämpa vidare för att hålla bloggen igång. Förhoppningsvis kommer jag att lyckas vända den negativa trenden och locka fler läsare. Jag är egentligen alldeles för envis för att ge upp. (Att jag kämpar på med alla mina projekt trots att jag går med rullator och knappt kan prata är väl ett bra bevis på det …?)
Tog dock en välbehövlig paus från mina skrivprojekt för att göra ytterligare ett musikprojekt (välbehövlig på det viset att mitt skrivande inte gick så bra). Gjorde om fyra låtar från min release Wintersleep från i somras i sambaversioner. Projektet fick namnet The Samba EP. Bilden ovan visar hur ”omslagsbilden” ser ut. Det är samma bild som på Wintersleep, men färgad lite grönaktig.
Lyssna på låtarna genom SoundCloud med hjälp av spelaren här nedan!
Samba!
Det är sällan jag skriver om musik här på bloggen, helt enkelt eftersom jag inte gör så många musikprojekt längre och eftersom jag tidigt märkte att jag hade betydligt mer att säga om skrivande än om musik, men idag tänkte jag ändå skriva ett inlägg om musik. Detta eftersom jag nästan blivit färdig med ett nytt musikprojekt. Jag har nämligen gjort om fyra av mina låtar i sambaversioner. Jag vet inte riktigt hur jag kom på idén till att göra just samba, den på något sätt bara dök upp.
Två av låtarna är helt färdiga, på de två övriga återstår några keyboardpålägg och lite mixning. Jag har fått lite svårare att spela keyboards på senare tid på grund av att mina fingrar inte alltid riktigt gör som jag vill, men i den digitala världen är det lyckligtvis enkelt att justera felspelningar tills det låter bra. Jag har väldigt svårt att spela ackord (särskilt med fler än tre toner samtidigt), men lyckligtvis går det att programmera så att man slipper spela det. Det var en intressant utmaning att göra de här låtarna, eftersom jag inte har sysslat så mycket med den här typen av musik tidigare. Dessutom var det en utmaning att bygga upp intressanta ljudbilder helt utan att använda stråkar (som det ju vanligtvis brukar finnas massor av på mina låtar).
Tanken är att när alla fyra låtarna är färdiga släppa dem som en digital EP som kommer att finnas tillgänglig via Spotify m.m. Håller som bäst på att grubbla över vad releasen ska heta. The Samba Remixes var den ursprungliga tanken, men eftersom åtminstone tre av låtarna är nyinspelningar snarare än remixer känns det lite missvisande. Får nog klura vidare. The Samba EP är också ett alternativ, men får det att låta som att det är nyskrivna låtar, vilket det inte är, men jag lutar nog åt det senare.
Låtarna på releasen är Open skies, One memory, The grove och Wintersleep. Låtvalet var inte helt enkelt. De tre första låtarna kom med av den enkla anledningen att de var de enda låtarna på min förra release Wintersleep som gick i dur, och samba låter definitivt bäst i dur. Wintersleep går oundvikligen i moll, men jag valde att ha med den ändå eftersom det är min mest spelade låt och en av mina egna favoriter.
Det ska vara exklusivt
Den här artikeln av Anders Mildner publicerades i SvD den 6 september. Den handlar i första hand om kassettbandet, som först tycktes ha gjort sorti för gott, men som sedan helt oväntat fick en renässans när det började uppfattas som något exklusivt, eftersom det blivit så pass ovanligt när tillverkare och återförsäljare börjat överge det. För mig, som har ett brinnande intresse både för litteratur/skrivande och musik/ljudteknik var det en intressant artikel, i och med att han även tar upp det tämligen ovanliga verket Fjärrskrift av Lotta Lotass. Verket består av en 50 meter lång textremsa. Det är kul med människor som har idéer, men frågan är om det automatiskt blir bra för att man har mycket idéer.
Som musiker/ljudtekniker saknar jag inte kassettbanden det minsta, trots att det var på just såna jag en gång i tiden började spela in musik. (Även om jag hade gjort musiken på datorn spelade jag in den på kassettband, för tekniken för hårddiskinspelning fungerade inte på långa vägar lika bra då som idag.) Det var ett oberäkneligt och svårhanterligt medium, även om ljudet (oftast) faktiskt var helt okej. Jag skulle aldrig vilja arbeta med kassettband igen, datorer är enklare att arbeta med och ljudet är precis lika bra. Och jag skulle aldrig ge ut mina skrivna verk på ett sånt sätt att det snarare verkar som att jag försöker skrämma bort läsare istället för att locka dem! Att ge ut en release (vare sig det handlar om text eller musik) på sånt sätt att det innebär såna svårigheter för läsaren/lyssnaren att ta del av det gör att man närmast är garanterad att få mycket uppmärksamhet (medierna älskar sånt) men det är inte säkert att man blir gladare för det.
I mina ögon signalerar det desperation. Att man verkar vilja göra det så svårt som möjligt för sin publik att ta del av det man skapar får mig att fundera över varför jag skulle vilja ta del av det när inte ens upphovsmannen själv verkar vilja att jag ska göra det? Det blir både en vädjan om att se mig och skit i mig, för jag skiter i dig på samma gång, och då väljer jag nog det sistnämnda. Jag leker med tanken vad som skulle hända om jag gav ut något av mina verk som en textremsa, eller som 78-varvsskiva eller vaxrulle (eller vad man nu kan tänka sig). Jag skulle troligtvis få uppmärksamhet, men av helt fel anledning, och det skulle troligen inte ge mig några läsare eller lyssnare. Jag föredrar att göra det enkelt för den som vill ta del av mina verk. De går att lyssna på gratis på nätet, och när mina böcker ges ut kommer du att kunna hitta dem på Smashwords också gratis (överväger att låta mina verk på svenska vara gratis, och ta $0.99 för dem på engelska).
Jag har inget behov av att få mina verk att framstå som exklusiva. Jag vill att det jag skapar ska vara tillgängligt, och har inget intresse av att försöka verka excentrisk eller udda på något annat sätt, för jag är inte sån och vill inte bli känd som sån.
2002 – First daughter of the moon
Det blev ett så magsurt inlägg tidigare idag, så jag tänkte försöka rätta till det hela genom att dela med mig av den här låten (det är ju trots allt fredag!), First daughter of the moon av 2002 (ja, gruppen som gjort den heter faktiskt 2002!). Det var det här underbara musikstycket som av en slump dök upp i mina hörlurar när jag satt och skrev det sista stycket text som återstod i Det magiska förbundet. Det slog mig att om man gjorde film av den skulle den här låten ha passat perfekt att spela till eftertexterna i filmatiseringen av den sjunde och sista delen. Den fångar liksom känslan perfekt! Och mer fantasy än låttiteln First daughter of the moon kan det nog inte bli!
Det är oftast sån här musik jag lyssnar på medan jag skriver. De båda skivbolagen AD Music och (som i det här fallet) Real Music, har massor med musik på Spotify som är perfekt att lyssna på medan man skriver.
(Gruppens namn till trots gjordes den här låten två år tidigare, nämligen 2000!)
Musiken och skrivandet
Det är ett enkelt konstaterande att jag helt enkelt inte kan skriva utan att samtidigt lyssna på musik. Musiken hjälper mig på flera sätt. Dels hjälper den mig att (åtminstone tillfälligtvis) glömma bort att det finns en värld bortom skrivandet och dels hjälper den mig att komma i rätt sinnesstämning. Vet jag att jag ska skriva någon speciell typ av scen försöker jag lyssna på musik som passar ihop med just den scenen. Jag tänker mer i film än i text när jag skriver, och vad kan då vara en bättre hjälpreda än musik?
Spotify har varit en guldgruva i sammanhanget. Jag har flera spellistor med instrumental musik som jag brukar lyssna på medan jag skriver (det fungerar inte alls lika bra med musik som inte är instrumental). Ibland har jag sån tur att musiken som dyker upp passar exakt ihop med det som jag skriver för tillfället, ungefär som att det vore soundtracket till en filmatisering av boken. Ett exempel på ett sånt underbart ögonblick var när jag arbetade med slutet av Silverspegeln (andra delen av Det magiska förbundet) och låtarna Azmara och Elysian Fields (Part 2) av Bekki Williams dök upp i hörlurarna. Sånt flow som jag upplevde just då är det alldeles för sällan man får uppleva. Att de båda låtarna dessutom är hela åtta respektive tio minuter långa gjorde inte saken sämre. Men även kortare låtar kan ge en kick när man skriver. Den knappt tre minuter långa Hogwart’s March av Patrick Doyle (från Harry Potter och den flammande bägaren) passade perfekt ihop med slutet av Det helande landet (tredje delen av samma serie som tidigare).
Många författare har satt ihop soundtrack (det vill säga listor med passande låtar) till sina böcker, vilket jag tycker är en jättekul idé. Tyvärr skulle det vara svårt att göra så med mina verk, eftersom det är ganska få låtar som riktigt passar ihop med handlingen. Det är förmodligen enklare om man skriver böcker som utspelar sig i nutid. Men jag planerar ändå att göra ett försök på min hemsida så småningom.
De stora hjältarna i sammanhanget, vars musik (nästan) alltid funkar att skriva till är Hans Zimmer, James Horner och James Newton Howard. Om något av mina verk någonsin blir en dyr Hollywoodproduktion hoppas jag att någon av dem får göra musiken. Filmmusiken till The Dark Knight är för mig mer förknippad med Eldskungen än med själva filmen …
T’Pau – China in your hand
Dagens inlägg blir ytterligare en YouTube-video som jag delar med mig av. Den här låten heter China in your hand och gjordes 1987. Förutom att refrängen har ett viktigt budskap (Gå inte för långt, dina drömmar är som porslin i dina händer.) är texten intressant på ett annat sätt. Den är nämligen baserad på boken Frankensteins monster av Mary Shelley. Det är onekligen intressant hur en bok kan bli till en låttext! (Vad som är lite synd är att den här versionen av låten, som musikvideon gjordes till, saknar den fjärde versen, som innehåller några av de mest uppenbara referenserna till boken.)
(Detta gör att jag tar tillfället i akt att ta död på en mycket populär missuppfattning: Det var inte monstret som hette Frankenstein, utan mannen som skapade det!)
Wintersleep på YouTube!
Idag blir det ett inlägg om musik. Har lagt upp alla 20 låtarna från Wintersleep på YouTube. Att skapa musik och att skriva har alltid varit mina största intressen. Jag har aldrig kunnat välja mellan dem, men tack och lov har jag heller aldrig behövt göra det, utan har ägnat mig åt båda mina hobbyer sida vid sida. Just nu handlar allting förstås mest om skrivande, men förhoppningsvis kommer det att bli mer musik framöver (det är hur mycket ork och energi jag har som avgör det).
Låten som jag har lagt upp som ett YouTube-klipp heter The raven. Den har alltid varit litet speciell för mig. Den är betydligt lugnare än de flesta andra av mina låtar, men om du tycker om den kommer du förhoppningsvis att tycka om mina övriga låtar också.
Alla låtar är upplagda i 44,1 kHz/24-bitar (de versioner som finns på exempelvis Spotify är i 16-bitar, eftersom de inte kan hantera 24-bitar). Roade mig även med att göra en så kallad megamix (alla låtarna hopmixade så att de blir som en enda lång låt, ungefär som när en dj spelar). Dock var den 74 minuter långa filen alldeles för lång för att lägga upp någonstans, så den får ligga kvar på hårddisken tills det kommer en tjänst där det går att ladda upp så pass långa filer 
Här finns en länk till en spellista där du kan lyssna på alla låtar i rätt ordning! Observera att videorna bara innehåller musiken och en stillbild, det är alltså inga musikvideor. (Har drömt om att göra någon sån också någon gång, men det innebär väldigt mycket arbete och jag klarar inte av det som situationen ser ut nu. Men det viktiga är ju att det går att lyssna på musiken!)
Vila i frid, Minidiscen (1992-2011)!
Läste här att Sony slutligen bestämt sig för att sluta tillverka Minidisc-spelare. Nyheten var knappast oväntad, men på något sätt känns det ändå lite sorgligt. Den har spelat en stor roll i mitt musiklyssnande. Första gången jag kom i kontakt med Minidisc var 2000. Jag uppfattade dem som något av ett digitalt kassettband. Man kunde spela in ”blanddiskar” precis som man spelade in blandband, med skillnaden att det gick att hoppa mellan spåren som på en cd-skiva. En finess som dock inte fanns på kassettbandspelare eller (de flesta*) cd-spelare var möjligheten att döpa diskarna och skriva in namnet på de olika låtarna, som sedan visades i displayen.
Min bror hade en mp3-spelare (som var en ordentlig nymodighet på den tiden) som rymde 32 MB (ja du läste rätt, MB, inte GB!). Den imponerade inte på mig. Jag liknade den vid en ”Minidisc som man limmat igen luckan på”, i den bemärkelsen att hans mp3-spelare rymde ungefär 7 låtar, som inte gick att byta ut annat än genom att koppla den till en dator. ”Tacka vet jag Minidiscar”, brukade jag säga, ”de rymmer åtminstone litet grann!” Men det dröjde givetvis inte länge innan mp3-spelarna kom ikapp och sprang om Minidiscen. Jag köpte min nuvarande spelare år 2004 för en femhundring. Bara ett år tidigare hade den troligen kostat 2000, för Minidisc var dyra prylar.
Efter att jag köpte min första mp3-spelare använde jag inte Minidiscen särskilt ofta. Idag använder jag inte ens mp3-spelare särskilt ofta, utan använder mobilen eller min laptop för att lyssna på musik eller poddradio när jag är ute på resande fot. Sedan 2005 har jag inte sett någon Minidisc-spelare att köpa någonstans. Egentligen borde man kanske inte gråta över föråldrad teknik som man inte använt på år och dag, men det finns en sak som gör att jag kommer att sakna Minidisc mer än jag saknat kassettbandspelare och mp3-spelare: De vackra och färgglada diskarna (som dumt nog också kallas Minidisc). Något vackrare lagringsmedium har aldrig funnits och kommer nog aldrig att finnas. Mina gamla diskar utgör nuförtiden prydnader i bokhyllan.
Men mest av allt kommer jag nog troligen att sakna den ovanliga egenheten som uppstod när man gjorde någon form av redigering på en disk medan man lyssnade på den. Alla ändringar lagrades i spelarens minne och skrevs in på disken först när man stoppade uppspelningen. När man tryckte på stopp började spelaren skriva redigeringarna till själva disken och luckan låstes så att man inte skulle ta ur disken av misstag. En kul detalj som kassettwalkman, bärbara cd-spelare eller mp3-spelare förstås inte hade.
Vila i frid.
(*Endast en liten andel av alla cd-spelare har stöd för det relativt ovanliga cd-text, medan alla Minidiscar kunde lagra och visa namnen på låtarna.)
Victory!
Idag tänkte jag för ovanlighetens skull skriva ett inlägg om musik. De flesta av mina inlägg har handlat om skrivande den senaste tiden, eftersom det är det jag ägnar mig mest åt nu när Wintersleep precis har givits ut.
Innan jag vaknade för lite drygt två timmar sedan hade jag sovit mer än 14 timmar i sträck. Men innan jag somnade satt jag och gick igenom ett gäng gamla midi-filer för att kolla om de var tillräckligt bra för att använda till en eventuell uppföljare till Wintersleep (var alldeles för trött för att skriva, så jag fick göra något som inte var lika energikrävande). Somliga midi-filer var ”senast ändrade 1996″! Känns som att det var någon gång på stenåldern, men trots att filerna var 15 år gamla gick de alldeles utmärkt att öppna. Midi-filer har funnits sedan början av 80-talet. Kan kanske vara värt att tänka på för dem som oroar sig över att dagens filformat inte kommer att vara användbara i framtiden.
Framför allt gick jag igenom midi-filer till en låt som heter Victory. Det är en av mina gamla ”klassiska” låtar som jag är ganska förtjust i, men jag hade ingen färdig version av den som var tillräckligt bra för att vara med på Wintersleep. Hittade fyra olika versioner av den! (Hade faktiskt glömt att jag gjort så många olika.) Den första versionen (från 2001) lät väldigt trött. Den senaste versionen (från 2006) var ganska lång och tråkig och hade en fullständigt onödig tonartshöjning på slutet. 2004 års version brydde jag mig inte ens om att lyssna på, eftersom den innehöll ett lika onödigt molltema (den går förvisso i moll, men det är ändå en glad och optimistisk låt). Men när jag lyssnade igenom en version som jag gjorde 2003 tänkte jag: Bingo! Gjorde några mindre justeringar i programmeringen, och därefter lät den kanon. Så jag kan garantera att den kommer med på nästa release. Det är inte otänkbart att den även kommer att vara titelmelodi.
Det är inte omöjligt att 2006 års version också kommer med, om jag redigerar om den lite och kortar ned den. Brukar vilja ha med två versioner av åtminstone någon av låtarna. Detta beror på att jag ofta har fler än en version av låtarna som är sinsemellan olika och lika värda att lyssnas på. På Wintersleep fanns tre låtar som fanns i två olika versioner.
(För den som undrar kan jag berätta att en midi-fil är ungefär som en textfil, fast för musik. Den innehåller information om vilka toner som ska spelas och annan information för att framförandet ska bli rätt. Börjar alltid med att skapa en sån innan jag skapar själva låten.)
Wintersleep på WiMP och Napster!
Wintersleep börjar bli ganska välspridd nu, den går även att hitta på WiMP (som är ett alternativ till Spotify) och gamla hederliga Napster, (som man minns från den gamla mindre goda tiden när det tog en halvtimme att ladda ned en låt, och Metallicas låtar lades ut under namnen ”acillateM” eller ”The Band”)! Napster idag är dock en helt och hållet laglig musiksajt där man kan köpa musik.
Jag har dock inte en tanke på att tjäna några pengar på musiken, eftersom jag gör den för att jag tycker att det är kul och inget annat. Den är inte kommersiell i bemärkelsen lättsåld eller anpassad för att passa så många olika smaker som möjligt, utan jag har gjort det som jag själv tyckt varit kul. Om du inte har tillgång till Spotify eller WiMP kan du istället lyssna helt gratis och obegränsat via MySpace eller SoundCloud (länkar finns på min hemsida). Det är samma låtar som finns på alla sidor.
Wintersleep på Spotify!
Upptäckte av en slump att Wintersleep redan går att lyssna på via Spotify! Blev riktigt förvånad, eftersom det bara var knappt två veckor sedan jag laddade upp låtarna. Det hade sagts att väntetiden kunde vara 4-6 veckor, så det var både förvånande och kul att de finns ute redan.
Låtarna har förvisso funnits tillgängliga via MySpace och SoundCloud ett tag, men när de finns på Spotify känns det verkligen som att det är på ”riktigt”. Spotify är ju det som har dominerat musiklyssnandet både i Sverige och på flera andra håll i världen de senaste tre åren. Har suttit och lyssnat igenom låtarna igen. Det kan tyckas knasigt, eftersom jag redan har hört dem en miljon gånger (eller något i den stilen), men det var faktiskt riktigt spännande!
Har arbetat till och från med de här låtarna ända sedan 2001 (!), så det känns både roligt och litet konstigt att så att säga ”skilja mig” från dem. Förhoppningsvis kommer det fler ”releaser”, men det kommer inte att ta 10 år till i så fall, det kan jag försäkra! Har gott om idéer jag vill testa, så med litet tur kommer nästa release inom ett år. Har ett antal ytterligare låtar som går att ge ut om jag arbetar lite med dem. Det är hur mycket ork och energi jag har som avgör det.
(Angående ordet release: Förr i tiden sa man ”skiva”, men det känns inte riktigt som rätt ord år 2011 när i stort sett allt musiklyssnande sker via Internet!)
Wintersleep på MySpace!
Nu finns de 20 låtarna från Wintersleep även på MySpace! Det var dock aningen krångligt att få dit alla låtar. Jag började ladda upp dem där innan jag började ladda upp dem på SoundCloud, men det blev klart långt senare! Allt trassel gjorde att låtordningen blev lite fel. My love remains with you hamnade sist, trots att den egentligen ska vara spår #9. Dock är det ju en ganska lugn låt, så den fungerar även som avslutningslåt. I övrigt blev det rätt.
MySpace är en bra sida, men den är inte helt enkel att hantera …
Wintersleep på SoundCloud!
Här är en länk till mitt album Wintersleep på SoundCloud. Genom den här länken kan man lyssna på alla 20 låtar i ett svep!
Senaste kommentarer