Fanfiction – fantasifullt eller fantasilöst?

Dagens inlägg kommer att fortsätta diskussionen kring fanfiction som inleddes i gårdagens inlägg. Fenomenet med skribenter som väljer att basera sina berättelser på andra författares världar och karaktärer är inget nytt, men har sällan fått så mycket uppmärksamhet som när boken Fifty shades of grey och dess två uppföljare gavs ut. Boken skrevs ursprungligen som fanfiction baserad på Twilight-serien av Stephenie Meyer. Fifty shades of grey (eller Master of the Universe, som den kallades då den publicerades som fanfiction) framställer huvudpersonen Edward Cullen på ett helt annat sätt än originalet, som sadomasochistisk snarare än originalets mer gentlemannamässiga Edward.

Detta hindrade dock inte att Meyer, i likhet med J.K. Rowling och Naomi Novik, faktiskt stöder dem som skriver fanfiction som bygger på deras verk. Författarna Anne Rice, George R.R. Martin och Raymond E. Feist är dock tvärtom emot att deras verk används i fanfiction. Givetvis bör varje författare själv få avgöra hur deras verk får användas, men jag för min del skulle känna mig mycket smickrad om någon använde mina världar och karaktärer till fanfiction. Man brukar ju säga att det bästa beröm man kan få är att bli plagierad. Fanfiction handlar dock inte nödvändigtvis om plagiat, men det är ändå samma typ av beröm. (Detta givetvis förutsatt att det hela sker icke-kommersiellt. När den som skriver fanfiction börjar tjäna pengar på det är det inte längre fanfiction utan regelrätt plagiat.)

När jag började min bana både som skribent och musiker lärde jag mig att skriva och skapa musik genom att se hur andra gjorde och ta efter. Jag lärde mig skriva fantasy genom att läsa Lloyd Alexanders böcker, och jag lärde mig att skapa den musik jag gör genom att lyssna på bland annat trance och filmmusik. Jag tror att det är det bästa sättet att lära sig, förutsatt att man har inställningen att man vill ta det hela ett steg längre och inte bara nöjer sig med att göra samma sak. Att härma andra är första steget mot att skapa något eget. Därför kan användandet av andra författares verk vara mycket fantasifullt snarare än fantasilöst.

Fanfiction som gör succé

Den här nyheten, som handlar om boken Fifty shades of grey av E.L. James gjorde mig både glad och förvånad. Förvånad därför att jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att fanfiction skulle kunna bli en storsäljare, och glad därför att det både är ett exempel på all idérikedom som finns samt att James faktiskt blev upptäckt av sitt förlag efter att hon givit ut sitt verk som e-bok.

Fanfiction, för den som inte vet, är när någon använder världar och karaktärer skapade av en annan författare för att berätta sina egna historier. Boken som James skrev var ursprungligen fanfiction som utgick ifrån Stephenie Meyers Twilight-böcker, men inför e-boksutgivningen ändrade hon alla namn som gick att relatera till Twilight-världen. E-boken upptäcktes av förlaget Random House, som köpte upp den och gav ut den. Därefter har filmrättigheterna sålts för åtskilliga miljoner. Det är i sig en framgångssaga som alla vi som älskar e-böcker kan glädjas åt. Fifty shades of grey är ett ypperligt exempel på att en egenutgiven e-bok mycket väl kan vara första steget mot ett förlagskontrakt! Nu väntar vi bara på det första svenska exemplet på detta. Jag tror att de egenutgivna e-böckerna snart kommer att vara en vanlig väg in i förlagsvärlden.

Morgondagens inlägg kommer att fortsätta diskussionen kring fanfiction!

Och vinnaren är …

Med bara några dagars mellanrum presenterades två verk, en diktsamling och en skiva, som båda har titlar längre än Öresundsbron och som nog ingen vanlig människa lär komma ihåg. Den ena titeln är namnet på Fiona Apples senaste skiva, som heter The idler wheel is wiser than the driver of the screw, and whipping cords will serve you more than ropes will ever do. Helt uppenbarligen tyckte Apple att hennes förra skiva, Extraordinary machine, hade en titel som var alldeles för kort och lätt att lägga på minnet. Den här gången lyckades hon bättre. Jörgen Gassliewskis diktsamling bär den blygsamma titeln pärla barbie klistermärke Vi hade inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att. (sic!)

Om långa, krystade och konstiga titlar är någon form av tävling kan vi väl kora Gassliewski och Apple som vinnare nu, så att vi slipper fler verk med liknande titlar …? Men vis av erfarenhet vet jag att det här inte är det sista vi har sett av långa och hopplösa titlar. (Skulle vara intressant att veta vad man kallade dessa båda verk internt på förlagskontoren hos de som givit ut dem. Har på känn att båda verken hade förkortade ”smeknamn” under utgivningsprocessen.)

En bild säger mer än tusen ord, men en titel på ett ord säger mer än en titel på tusen ord.

Inga självbetitlade böcker

Eftersom jag har ett ben i litteraturens värld och ett ben i musikens värld är det intressant att notera likheter och skillnader mellan böcker och musik, och mellan författare och musiker. Någonting som ofta förekommer i musikens värld, och som alltid är lika tråkigt, är de självbetitlade albumen, alltså de album som kort och gott heter samma sak som artisten. Förmodligen hoppas artisten att det ska signalera äkthet, närhet och ”back to the roots”. Själv gäspar jag käkarna ur led. Tack och lov förekommer samma fenomen inte inom litteraturens värld. Inte ens självbiografier brukar heta som författarens namn, kort och gott, utan har så gott som alltid en genomtänkt titel som speglar innehållet.

Musikvärlden har en del att lära av litteraturvärlden på det här området.

Nytänkande och gammaltänkande

Inför årets Oscarsgala var filmen The Artist nominerad i inte mindre än tio kategorier och vann fem statyetter. Det som får den framgångsrika filmen att sticka ut från mängden är att det faktiskt är en stumfilm, någonting som knappast gjorts sedan slutet av 1920-talet, när ljudfilmen tog över. Detta sker i en tid när allt fler författare gör ett nummer av att de inte skriver på dator och där många musiker ger ut sin musik på kassettband och vinylskivor. Är det en missnöjesyttring mot den moderna tekniken vi ser? I så fall får ni fortsätta ha ert missnöje för er själva.

Jag har inte varit rädd för att sticka ut hakan tidigare, och jag misstänker att jag gör det den här gången också. Inget i världen kan få mig att vilja se en stumfilm! Det fanns en anledning till att stumfilmen konkurrerades ut för mer än 80 år sedan, folket föredrog helt enkelt ljudfilmen. Samma sak var det när färgfilmen konkurrerade ut den svart/vita-filmen, när dvd-skivorna konkurrerade ut videoband, och vid åtskilliga andra tillfällen genom historien.

När gammal teknik närmast tvångsmässigt ska romantiseras långt efter att den fullständigt tjänat ut sin roll glömmer man gärna att det fanns en anledning till att tekniken blivit just föråldrad. Den blir föråldrad därför att det kommer nya alternativ som de allra flesta uppfattar som bättre. All ny teknik tas inte emot med öppna armar. Blu-ray har exempelvis inte konkurrerat ut dvd, vilket nog många väntade sig. Att dvd-skivorna överlevde teknikskiftet innebär att folk ansåg dem bättre än blu-ray. Så var inte fallet med stumfilm och skrivmaskin.

Jag vill inte se stumfilm, jag vill inte ha tillbaka de förhatliga kassettbanden och jag vill för allt i världen inte behöva skriva på skrivmaskin! Jag känner inget behov av att göra uppror mot det moderna samhället. Allt var inte bättre förr. Romantisera föråldrad teknik får ni göra utan mig. Det kan vara kul att skriva om, men jag vill inte behöva använda det i min vardag. Jag skriver nämligen inte för att få uppleva min vardag, för den får jag uppleva ändå. Gammaltänkande är inte nytänkande.

En bloggares uppgift

Som bloggare har man ett visst ansvar att säga ifrån emellanåt. Den här nyheten, som handlar om att Akademibokhandeln instiftade ett eget ”debutantpris” enbart i syfte att marknadsföra en författare på Norstedts (som i likhet med Akademibokhandeln ägs av KF Media) är inte okej! Jag brukar säga att det inte är förbjudet att göra reklam, och det är det inte heller, men, när man väljer att göra en pr-kupp av det slag som gjorts här måste man fundera lite över vad som händer om fler skulle göra samma sak. Såna där tilltag sänker värdet av litteraturpriser. Och det klena försvaret att man avser att göra det hela till något årligen återkommande tror jag på när jag ser det. Pr-kupper brukar inte vara årligen återkommande. Jag känner inte till något annat pris som börjat som en pr-kupp.

Som bloggare som bloggar om litteratur och skrivande ser jag som min uppgift att säga ifrån mot sånt här! Jag tror inte att jag är ensam om att vara mycket less på alla pr-kupper som förekommer i alla upptänkliga sammanhang. Jag är även less på att det är så svårt för medierna att genomskåda dem och att kupperna så ofta sväljs med hull och hår. Verkar något lite konstigt och lite för bra för att vara sant så finns det all anledning att misstänka att det faktiskt inte är sant!

(Av hänsyn till författaren som fick ”priset”, och som jag misstänker är helt oskyldig till detta, har jag valt att inte nämna hennes och bokens namn i det här inlägget. Den här kritiken är helt och hållet riktad mot Akademibokhandeln och Norstedts.)

Är less verkligen more?

Somliga klyschor är så pass välspridda att de blivit en form av oemotsäglig sanning. Jag har tidigare skrivit om mina tankar kring uttrycket kill your darlings, och nu är det dags att ta i tu med ett annat ofta upprepat och tämligen innehållslöst uttryck, nämligen less is more. Jag har stött på det uttrycket i många sammanhang, både inom litteratur och musik, men oavsett sammanhang känns det lika klyschigt och meningslöst.

Den främsta anledningen till min aversion gentemot uttrycket är helt enkelt att det aldrig är sådär enkelt! Det finns inga enkla regler i världen som automatiskt leder till en bra bok. Allting handlar om på vilket sätt något görs. Det är nog ingen hemlighet att jag inte är särskilt förtjust i långa överlastade meningar fyllda med bisatser, utvikningar och liknelser. Men jag är heller inte särskilt förtjust i den raka motsatsen, dvs. korta, avhuggna meningar som lämnar mycket åt läsaren. En regel drar jag mig trots allt inte för att formulera, och det är att det sällan är ytterligheterna som blir bäst! Det som verkligen blir en bra bok är det man hittar där emellan. Men många av oss läser nog gärna en lite ”överlastad” bok som berättar en bra historia, trots att språket kunde ha varit enklare. Som sagt: Det finns inga regler som leder till en bra bok!

När det gäller själva innebörden i den gamla ”sanningen” att mindre blir mer är jag också tveksam. Många människor älskar avskalad singer/songwriter-musik med bara sång och akustisk gitarr. Jag tycker för det mesta att det är urtråkigt. Jag föredrar pampiga inspelningar med symfoniorkestrar. Det är nog inte svårt att göra en analogi mellan musiken och litteraturen. De böcker som jag skriver (och helst läser själv) är mer som en symfoniorkester, många olika teman och många olika stämmor i en vacker samklang. Böcker som snarare känns som en ensam akustisk gitarr och en ensam sångröst tilltalar mig sällan, och jag kan definitivt inte skriva den typen av böcker. Less is helt enkelt less (och ja, man blir faktiskt ganska less efter ett tag …)

Men jag kan ändå medge att det finns ett tillfälle där less faktiskt är more, och det är boktitlar. En boktitel som består av ett enda ord säger i regel betydligt mer än en boktitel på 15 ord.

How can less be more?
Yngwie Malmsteen

Allt för uppmärksamheten

Det finns många sätt att väcka uppmärksamhet. Den amerikanske författaren Jonathan Franzen (född 1959) har troligtvis kommit på ett av de mer lyckade sätten. Enligt den här artikeln går Franzen till frontalangrepp mot Twitter, efter att tidigare ha avfärdat både Facebook och e-böcker. Franzen lär ha kallat Twitter ”outsägligt irriterande” och sagt att det är ”svårt att åberopa fakta eller argumentera på 140 tecken”.

Jag tänker inte ens försöka argumentera mot hans påståenden. Det här är ytterligare ett uttryck för den fientlighet mot modern teknik som gör sig hörd ibland. Precis som så många gånger tidigare ställer jag mig frågan vad folk egentligen är rädda för. Twitter är inget hot mot någon. Facebook och e-böcker är heller inget hot. Vad Franzen och hans meningsfränder egentligen är rädda för är framtiden. Det kommer dock inte att gå att återinföra 1900-talet hur gärna de än vill. Det är bättre att sluta vara så himla rädd! Men att försöka att få teknikmotståndare att lyssna på såna resonemang är verkligen som att elda för kråkorna.

Franzen ligger även bakom påståendet att ”Det är tveksamt om någon med internetuppkoppling lyckas skriva bra böcker” (källa). Jag tänker inte ödsla någon energi på att kommentera det. Franzen lyckades få uppmärksamhet genom sina påståenden, precis som många andra som romantiserar äldre teknik och förfasar sig över alla former av tekniska landvinningar. Jag kommer aldrig att förstå mig på dem, det är en sak som är klar. Själv har jag alltid välkomnat framtiden och teknisk utveckling, det är mycket enklare och mycket roligare.

Skriva om tre gånger?

Stephen King ryktas ha gett rådet att en bok inte är färdig förrän författaren skrivit om den tre gånger (även Harold Pinter verkar vara inne på samma spår enligt den här artikeln). Det här inlägget handlar om hur jag ser på det hela. Personligen ser jag ingen anledning alls att skriva om något som man faktiskt känner fungerar. I mina manus finns textstycken som är i princip orörda sedan jag först skrev dem, blandat med andra stycken som garanterat skrivits om fler än tre gånger. Det är bättre att ägna tid och kraft åt de delar av boken som man haft problem med under skrivandet, och låta övriga delar vara. (En förlagsredaktör och eventuella testläsare kan givetvis ha synpunkter som man bör ta till sig, men det är underförstått.)

Det stora felet King och Pinter gör är att utgå ifrån att texter blir bättre när man skriver om dem. Det stämmer säkert för somliga, men långtifrån alla. Att skriva om en text tre gånger skulle enligt Kings resonemang vara en form av mirakellösning som närmast garanterade ett bra resultat. Sådana mirakellösningar existerar inte! ”Ta två tabletter så blir boken jättebra”, ungefär. Det fungerar inte riktigt så. En annan populär mirakellösning verkar vara att man alltid ska stryka de första 50 sidorna. Samma sak där.

Det finns all anledning att lyssna på råd från så pass framgångsrika författare som honom, men som med allting annat gäller det att tänka själv. Jag personligen har ingen nytta av det här rådet. En händelse som illustrerar det hela på ett pinsamt tydligt sätt var när två hela kapitel från mitt projekt Eldskungen spårlöst försvann och jag inte hade något annat val än att skriva om dem helt och hållet. Inget av kapitlen blev bättre, det handlade bara om att försöka återskapa den känslan (det flow) som jag befann mig i när jag skrev de båda kapitlen första gången. När jag skrev samma sak för andra gången fanns inget flow att tala om. Snarare höll det hela på att resultera i att jag blev flintskallig, för det var inga enkla kapitel det handlade om. Jag är helt övertygad om att de första versionenerna var bättre. Med Kings resonemang skulle det andra utkastet ha blivit bättre, men så var icke fallet.

Alla framgångsrika författare kan ge värdefulla råd, men för en strävande skribent är det minst lika värdefullt att inse vilka råd som inte kommer att hjälpa för just honom/henne.

Glad påsk!

Glad påsk allihop! Hoppas att ni alla får en bra dag idag. Själv ska jag äta massor av påskmat och dricka påskmust.
Bjuder på ett YouTube-klipp med en av de vackraste kärlekslåtar jag känner till, The first time I loved forever med Carol Banawa.