Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för juni, 2011

Ett långt och tröttsamt inlägg om att planka Tolkien eller inte

Jag tycker egentligen inte om såna här listor, men jag publicerar ändå den här eftersom den fyller ett tydligt syfte. Listan här nedanför är lånad härifrånDess upphovsmän tycker att alldeles för mycket av den fantasy som skrivs nuförtiden plagierar J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis. De anser att om någon av frågorna här nedan kan besvaras med ett ja så bör projektet överges omedelbart (förhoppningsvis är det menat som ironi, men ironin är mycket otydlig). Jag har svarat på de 75 frågorna utifrån Det magiska förbundet. Jag överlåter det till dig som läsare att avgöra om jag har plankat radarparet Tolkien/Lewis i så hög grad att det jag skriver inte är värt att läsa. (Observera att jag inte på något sätt tar den där listan på allvar, men den är intressant ur debattsynpunkt.) Jag har lagt till översättningar för vissa svårare ord.

  1. Does nothing happen in the first fifty pages?

Jodå, det händer faktiskt väldigt mycket.

  1. Is your main character a young farmhand with mysterious parentage?

Nej. Han vet förvisso inte vilka som är hans föräldrar, men hans föräldrar var helt normala.

  1. Is your main character the heir to the throne but doesn’t know it?

Nej.

  1. Is your story about a young character who comes of age, gains great power, and defeats the supreme badguy?

Nej.

  1. Is your story about a quest for a magical artifact that will save the world?

Här får jag svara individuellt för de olika delarna:

Del 1 – Skuggan över Dianor: Ja (kanske inte hela världen, men åtminstone protagonisternas del av den).

Del 2 – Silverspegeln: Nej, men de letar efter ett föremål som kan ”save their asses”.

Del 3 – Det helande landet: Nej, men de letar efter något som kan rädda någons liv.

Del 4 – Kristalltornet: Svårt att säga, det beror på om man kan klassa kristalltornet som en ”artifact”.

Del 5 – Andarnas port: Tvärtom, de letar efter någonting som kan förgöra världen!

Del 6 – Den försvunna staden: Samma som för del 4, förutom att det handlar om en stad.

Del 7 – Den eviga drömmen: Vad pinsamt, enda delen i serien där det blir ett klart nej!

  1. How about one that will destroy it?

Nej (med viss reservation för del 5).

  1. Does your story revolve around an ancient prophecy about ”The One” who will save the world and everybody and all the forces of good?

Nej. I början av första delen misstänker förvisso antagonisten att en av protagonisterna kan ställa till med vissa problem, men huruvida det faktiskt stämmer återstår att se …

  1. Does your novel contain a character whose sole purpose is to show up at random plot points and dispense information?

Nej.

  1. Does your novel contain a character that is really a god in disguise?

Nej.

  1. Is the evil supreme badguy secretly the father of your main character?

Nej.

  1. Is the king of your world a kindly king duped by an evil magician?

Nej.

  1. Does ”a forgetful wizard” describe any of the characters in your novel?

Nej. Det förekommer en del magiker, men ingen av dem är särskilt glömsk.

  1. How about ”a powerful but slow and kind-hearted warrior”?

Nej.

  1. How about ”a wise, mystical sage who refuses to give away plot details for his own personal, mysterious reasons”?

Nej.

  1. Do the female characters in your novel spend a lot of time worrying about how they look, especially when the male main character is around?

Definitivt inte.

  1. Do any of your female characters exist solely to be captured and rescued?

Nej. Dock förekommer kidnappningar av både män och kvinnor. Detta beror på att en av delarna bland annat behandlar temat människohandel.

  1. Do any of your female characters exist solely to embody feminist ideals?

Nej.

  1. Would ”a clumsy cooking wench more comfortable with a frying pan than a sword” aptly describe any of your female characters? [Wench betyder ungefär jänta eller tjänsteflicka – min anmärkning.]

Nej. Däremot en av de manliga.

  1. Would ”a fearless warrioress more comfortable with a sword than a frying pan” aptly describe any of your female characters?

Ja.

  1. Is any character in your novel best described as ”a dour dwarf”?

Nej, det finns inga dvärgar alls i Det magiska förbundet.

  1. How about ”a half-elf torn between his human and elven heritage”?

Nej, inga alver heller.

  1. Did you make the elves and the dwarves great friends, just to be different?

Som sagt, inga alver eller dvärgar.

  1. Does everybody under four feet tall exist solely for comic relief?

Nej.

  1. Do you think that the only two uses for ships are fishing and piracy?

Det förekommer skepp i serien. De används för fiske och transport. Inga pirater (däremot rövare som härjar på land).

  1. Do you not know when the hay baler was invented?

Begriper inte den frågan, men den är knappast aktuell i det här fallet.

  1. Did you draw a map for your novel which includes places named things like ”The Blasted Lands” or ”The Forest of Fear” or ”The Desert of Desolation” or absolutely anything ”of Doom”?

Nej. Dumt nog ritade jag ingen karta alls innan jag började skriva. Det misstaget såg jag till att undvika till ”Eldskungen”.

  1. Does your novel contain a prologue that is impossible to understand until you’ve read the entire book, if even then?

Nej, ingen prolog alls.

  1. Is this the first book in a planned trilogy?

Nej, serien är en septologi (dvs. sju delar). Man får faktiskt skriva såna även fast C.S. Lewis redan gjort det. Han var definitivt inte först med att skriva en septologi.

  1. How about a quintet or a decalogue?

Nej, som sagt en septologi.

  1. Is your novel thicker than a New York City phone book?

Ha ha, nej! Ungefär 90 000 ord per del, vilket motsvarar runt 300 sidor.

  1. Did absolutely nothing happen in the previous book you wrote, yet you figure you’re still many sequels away from finishing your ”story”?

Nope. Handlingen i alla delar var planerad redan innan jag började skriva (även om den ändrades i några fall).

  1. Are you writing prequels to your as-yet-unfinished series of books?

Nej.

  1. Is your name Robert Jordan and you lied like a dog to get this far?

Ja.

  1. Is your novel based on the adventures of your role-playing group?

Har faktiskt aldrig spelat rollspel.

  1. Does your novel contain characters transported from the real world to a fantasy realm?

Nej. Gillar inte riktigt den typen av historier.

  1. Do any of your main characters have apostrophes or dashes in their names?

Nej.

  1. Do any of your main characters have names longer than three syllables?

Nej, inte vad jag kan komma på.

  1. Do you see nothing wrong with having two characters from the same small isolated village being named ”Tim Umber” and ”Belthusalanthalus al’Grinsok”?

Jag har varit väldigt konsekvent med användandet av namn, och jag bytte ut åtskilliga namn under redigeringsfasen för att få namn som passade bättre ihop med varandra.

  1. Does your novel contain orcs, elves, dwarves, or halflings?

Inget av dem.

  1. How about ”orken” or ”dwerrows”?

Vet inte ens vad det är, så nej.

  1. Do you have a race prefixed by ”half-”?

Nej.

  1. At any point in your novel, do the main characters take a shortcut through ancient dwarven mines?

Nej. Men i en av delarna tar man däremot en omväg genom en gammal gruva (som dock inte byggts av dvärgar).

  1. Do you write your battle scenes by playing them out in your favorite RPG?

Nej, men det hade kanske underlättat.

  1. Have you done up game statistics for all of your main characters in your favorite RPG?

Nej.

  1. Are you writing a work-for-hire for Wizards of the Coast?

???

  1. Do inns in your book exist solely so your main characters can have brawls? [Brawl: bråk]

Del 6: Ja. Övriga delar: Nej.

  1. Do you think you know how feudalism worked but really don’t?

Utger mig inte för att påstå att jag vet hur det fungerar.

  1. Do your characters spend an inordinate amount of time journeying from place to place?

Antagligen. Det är ju trots allt episk fantasy.

  1. Could one of your main characters tell the other characters something that would really help them in their quest but refuses to do so just so it won’t break the plot?

Nej. Som att jag hade kommit undan med det …?

  1. Do any of the magic users in your novel cast spells easily identifiable as ”fireball” or ”lightning bolt”?

Jajemen!

  1. Do you ever use the term ”mana” in your novel?

Nej. Vad betyder det?

  1. Do you ever use the term ”plate mail” in your novel?

Se ovan. (Hittade ingen översättning till det uttrycket.)

  1. Heaven help you, do you ever use the term ”hit points” in your novel?

Se ovan.

  1. Do you not realize how much gold actually weighs?

Jodå, jag vet hur mycket det väger.

  1. Do you think horses can gallop all day long without rest?

Nej. Har använt min fru som”hästkonsult” under skrivandet.

  1. Does anybody in your novel fight for two hours straight in full plate armor, then ride a horse for four hours, then delicately make love to a willing barmaid all in the same day?

Nej nej nej nej nej …

  1. Does your main character have a magic axe, hammer, spear, or other weapon that returns to him when he throws it?

Nej.

  1. Does anybody in your novel ever stab anybody with a scimitar? [Scimitar: kroksabel]

Nej.

  1. Does anybody in your novel stab anybody straight through plate armor?

Ja.

  1. Do you think swords weigh ten pounds or more? 

You got me, har inte en aning om hur mycket ett svärd väger!

  1. Does your hero fall in love with an unattainable woman, whom he later attains?

Kan bli spoilervarning på den, så jag får nog tyvärr säga ”pass”.

  1. Does a large portion of the humor in your novel consist of puns?

Jag tror inte det.

  1. Is your hero able to withstand multiple blows from the fantasy equivalent of a ten pound sledge but is still threatened by a small woman with a dagger?

Nej.

  1. Do you really think it frequently takes more than one arrow in the chest to kill a man?

Nej.

  1. Do you not realize it takes hours to make a good stew, making it a poor choice for an ”on the road” meal?

Värdshusen på den tid jag skildrar fungerar inte som en modern restaurang, nej. Besökaren får äta det som finns tillgängligt.

  1. Do you have nomadic barbarians living on the tundra and consuming barrels and barrels of mead?

Nej.

  1. Do you think that ”mead” is just a fancy name for ”beer”?

Nej.

  1. Does your story involve a number of different races, each of which has exactly one country, one ruler, and one religion?

Nej.

  1. Is the best organized and most numerous group of people in your world the thieves’ guild?

Nej.

  1. Does your main villain punish insignificant mistakes with death?

Nej.

  1. Is your story about a crack team of warriors that take along a bard who is useless in a fight, though he plays a mean lute?

Nej.

  1. Is ”common” the official language of your world?

Nej.

  1. Is the countryside in your novel littered with tombs and gravesites filled with ancient magical loot that nobody thought to steal centuries before?

Nej.

  1. Is your book basically a rip-off of The Lord of the Rings?

Knappast. Har förvisso sett filmerna, men aldrig läst böckerna (eftersom jag ledsnade redan i början). (För den som eventuellt undrar: Av C.S. Lewis har jag läst Min morbror trollkarlen, men inget mer.)

  1. Read that question again and answer truthfully.

Nu kommer vi till det riktigt intressanta här. Man får faktiskt skriva fantasy trots att Tolkien redan har gjort det! Herr Tolkien var knappast den förste att använda de inslag som han kommit att förknippas mest med, som exempelvis dvärgar och alver. Vilken seriös kommentator skulle döma ut alla deckare som kopior av Morden på Rue Morgue av Edgar Allan Poe? Men när det gäller fantasy brukar det sällan dröja länge innan Tolkien dyker upp i diskussionen. Finns det över huvud taget någon fantasyförfattare som inte någon gång jämförts med Tolkien? Till och med J.K. Rowling (!) har ju anklagats för att ha plagierat honom! Tröttsamt, mina vänner. Alla som vill får faktiskt skriva fantasy, men därmed inte sagt att alla gör det lika bra.

Vad blir slutsatsen av det hela, har jag plagierat Tolkien? Jag överlåter det åt dig som läsare att avgöra det. Men om jag skulle lyda uppmaningen från listans upphovsmän vore det bara att slänga alltihop i sopkorgen.

Jag orkar inte ta någon debatt när det gäller Tolkien och fantasyn, men jag hoppas att jag åtminstone lyckats framföra min ståndpunkt när det gäller det orimliga i att jämföra närmast all fantasy med Tolkien. Inom vilken annan genre finns en liknande personfixering?


Nytt forum för oss som gillar fantasy!

I dagens inlägg tänkte jag tipsa om ett nystartat fantasyforum, enkelt kallat Fantasyforum. Bakom detta står författaren och tecknaren Peter Bergting. Jag hoppas att så många fantasyälskare som möjligt vill vara med och göra någonting riktigt bra av det. För min del är forumet efterlängtat, eftersom jag länge saknat ett livskraftigt forum inriktat på fantasy. Hoppas kunna vara så aktiv som möjligt där.


Hur långt är skägget i brevlådan?

Dagens inlägg kommer att bli gnälligt. Jag kommer nämligen att ta upp en av de företeelser som retar mig allra mest, nämligen de citat som ofta hittas på omslaget till böcker (originalutgåvan såväl som pocketupplagan) och där författarens vänner och bekanta på heder och samvete intygar att boken är bra (kallas på fackspråk för blurb). Jag vet att det på andra håll i världen är vanligt att diverse kändisar får förhandskopior av böcker för att kunna skriva någon vänlig text som kan placeras på omslaget till den färdiga boken. Dock vet jag inte hur vanligt det är i Sverige, men att det förekommer råder ingen tvekan om.

Personligen tycker jag att det hela är mycket pinsamt! Citaten säger väldigt lite om hur bra boken faktiskt är, utan mer om vem som är kompis med vem. Och även om man antar att citatet är ärligt menat och inte bara någon vänskapsgest så kan jag som läsare omöjligt veta att jag och den kändis (för det är sällan okända människor som citeras, det hör ju till sakens natur) som citerats har samma uppfattning och smak när det gäller böcker.

Det är (åtminstone i Sverige) betydligt vanligare att citat ur recensioner publiceras, men inte heller det är av något större värde. Som jag skrev i ett tidigare inlägg måste läsaren själv göra arbetet att tolka en recension. Ett lösryckt citat omöjliggör det arbetet! För det första kan man omöjligen veta om man tycker lika som recensenten. Har man läst ett flertal recensioner av samma recensent lär man sig vilken vikt man ska lägga vid varje enskild skribents recensioner. Men detta omöjliggörs av att läsa endast ett lösryckt citat, där det inte ens är säkert att den citerade recensenten namnges, utan endast publikationen. Det är helt omöjligt att avgöra hur pass värdefull den citerade åsikten är för just mig som läsare!

Och för det andra kan man som läsare genom ett lösryckt citat ur en recension inte ens avgöra vad recensenten egentligen tyckte! Inom filmbranschen är det pinsamt vanligt att recensioner citeras fastän de egentligen sågade filmen i fråga. Jag kan inte svara på hur vanligt det är inom bokbranschen, men ett lösryckt citat helt utan sammanhang gör ju att det åtminstone är omöjligt att avgöra hur recensenten bedömde boken som helhet. Alla välskrivna recensioner lyfter fram både förtjänster och nackdelar, vilket ger utrymme att citera ”förtjänsterna” medan ”nackdelarna” hålls borta. Inte snyggt, men knappast förbjudet. Det går givetvis att jämföra citatet med hela texten om man har tid och möjlighet, men om man är på jakt efter lite snabb förströelse tänker man knappast i de banorna. Den som köper en pocket har knappast planerat sitt köp, och det är där det är vanligast med citat.

Sammanfattningsvis känns rekommendationstexterna tämligen desperata, som att man verkligen måste försöka övertyga läsaren om att boken faktiskt är bra! För min del funderar jag bara över hur långt skägget som författaren/förlaget sitter fast med i brevlådan är. Har man skrivit en riktigt bra bok och haft hjälp av någon person som är duktig på att skriva säljande och intresseväckande baksidestexter räcker det gott och väl. Jag (och troligen många med mig) är intresserade av vad boken handlar om, inte vad andra tyckte om den! Jag har min egen smak, och att någon kändis tyckte att boken var jättebra hjälper inte mig om jag tyckte att den var jättedålig.

Skippa skägget i brevlådan/de desperata kändiscitaten och lita istället på att du har skrivit en riktigt bra roman!


Och döden får inte bestämma …

När det gäller mitt förhållande till dikter och poem kan man beskriva det ganska enkelt: Obefintligt! Jag har aldrig intresserat mig för dikter, och har aldrig kunnat skriva dikter. Men det finns ett poem som ändå fångat mitt intresse. Den som är insatt har kanske redan listat ut det utifrån rubriken. Jag tänker givetvis på And death shall have no dominion av den walesiske poeten Dylan Thomas (1914-53). Det publicerades första gången 1933 och består av tre satser med nio rader i varje.

Första gången jag kom i kontakt med det var genom To green angel tower av Tad Williams, en minst sagt episk fantasybok som utkom 1993, där den första satsen citeras på titelsidorna. Vanligtvis ägnar jag föga intresse åt citat i början av böcker. Jag har oftast upplevt dem som intetsägande och antagligen mer givande för författaren själv än för läsaren. Men det här poemet var annorlunda. Jag började genast fundera över hur dess titel skulle tolkas. Jag valde att tolka det ungefär som rubriken på det här inlägget: Och döden får inte bestämma (så vitt jag vet finns ingen svensk översättning av den).

Det första som slog mig var hur väl det citerade poemet fångade stämningen i den nämnda boken. To green angel tower (som gavs ut i inte mindre än sex delar på svenska under samlingsnamnet Gröna ängelns torn) är den tredje och avslutande delen i Minne, sorg och törne (Memory, sorrow and thorn), i mitt tycke en av de bästa fantasyserier som någonsin skrivits! Det som genomsyrar hela bokens drygt 1100 sidor är rädsla, men ändå någon form av förtröstan. Jag förstår Tad Williams val att citera poemet i sin bok, för det är precis vad jag upplever att det handlar om. ”Fastän de sjunker ned i havet skall de stiga igen; Fastän älskade går förlorade förloras aldrig kärleken; Och döden får inte bestämma”, skulle jag översätta första satsens tre sista rader till.

Jag har inte hittat någon text som försökt sig på att tolka poemets innebörd, även om det säkert har gjorts analyser av det. Det som dyker upp i mina tankar är krig. Min högst ovetenskapliga tolkning av poemet är att Thomas försöker förmedla tanken att om man inte låter döden bestämma kan man aldrig dö, en känsla som jag mycket väl kan tänka mig att den som tvingas ut i ett krig upplever, eller åtminstone önskar uppleva.

Ska erkänna att Tad Williams genom sitt väl valda citat av Dylan Thomas nästan fick mig att vilja hitta en lämplig text att citera i början av något av mina verk. I fallet med Williams bok kändes det nästan som en perfekt titelmelodi till en väldigt bra film, och om man lyckas skapa den känslan kan det aldrig vara annat än rätt att inleda en bok med ett citat! Men det där är enda gången jag fått den känslan. Dock är jag tveksam till om jag någonsin kommer att använda något citat av rädsla för att få missnöjda rättighetsinnehavare på mig, men Williams fick tanken att kännas lockande. Han visade att det faktiskt fanns en mening med det.

(Min tolkning av poemet kan mycket väl vara helt fel. Det är i ärlighetens namn inte helt lättolkat. Men det är så jag har tolkat det.)


Midsommarafton!

Idag är det midsommarafton, och då vill man antagligen göra annat än att läsa blogginlägg, så därför blir det bara ett kort inlägg idag.

För några timmar sedan avslutade jag det 270:e och sista kapitlet i Det magiska förbundet, den serie som dominerat mitt skrivande ända sedan jag började med den 2007 (det blir 270 kapitel om man räknar samman alla kapitel i de sju delarna). Jag fick skriva ett helt nytt sista kapitel, eftersom det gamla avslutningskapitlet inte längre passade in. Avslutningskapitlet från det första utkastet var ganska lättsamt. Det nya avslutningskapitlet är betydligt mer allvarsamt. Jag kände tidigt att en bok med ett sådant allvar, och där flera av de mer framträdande karaktärerna möter döden, inte kunde sluta som den tidigare gjorde. Att avsluta en så pass mörk berättelse på ett så skämtsamt vis kändes inte riktigt värdigt. Men med det nya slutet slutar den långa serien på bästa sätt!

Nu återstår bara korrekturläsning på del 2-5, samt på några nyskrivna kapitel i del 7. Jag kommer antagligen att göra det så snart som möjligt för att serien ska bli färdig en gång för alla.

Men innan dess ska jag fira midsommar tillsammans med Maria! Det såg länge ut som att det skulle bli ”klassiskt midsommarväder” här i Kiruna, men nu är himlen alldeles klarblå och det ser riktigt lovande ut! Maria var och storhandlade idag, så det kommer att bli en helt underbar midsommarafton, det är jag helt säker på.

Glad midsommar på er allihop! 🙂


Om att respektera sina karaktärer

När jag för första gången hörde talas om Strindbergs stjärna av Jan Wallentin blev jag överlycklig. En svensk variant av Da Vinci-koden kändes som en välbehövlig frisk fläkt på en bokmarknad som domineras av deckare som handlar mer om huvudpersonernas ointressanta privatliv än om det ”fall” som måste lösas. Efter att ha gjort ett tappert försök att läsa nämnda bok var jag dock inte fullt så lycklig längre. Det här är ingen recension, och jag tänker inte fördjupa mig i alla de saker som jag teoretiskt sett skulle kunna haka upp mig på, utan jag nöjer mig med att ta upp en detalj, som kanske gått många läsare förbi, men som i ärlighetens namn retade mig till vansinne.

I ett skede av bokens handling förs huvudpersonen i sällskap med sin advokat till den tyska ambassaden. Där väljer Wallentin att benämna en av säkerhetsvakterna som ”paddan”, eftersom det är så författaren menar att personen ser ut. Epub-filen som jag läste höll på att åka i papperskorgen redan där. Jag hade redan tidigare stört mig på författarens sätt att skriva läsaren på näsan (”den här karaktären ska du gilla, men inte den här”), men när Wallentin väljer att kalla karaktären ”paddan” förlorade jag verkligen tålamodet. Genom valet av öknamn begick Wallentin ett flertal generalfel.

För det första, det som redan nämnts, att författaren är övertydlig med att läsaren inte ska gilla karaktären i fråga. Själv hade jag föredragit att få avgöra den saken själv. Som läsare vill jag utifrån situationen avgöra vilken karaktär som jag ska gilla eller inte (eller, om man så vill, vem som är ”god” eller ”ond”). Här har dock Wallentin redan tagit det beslutet åt mig genom att introducera en endimensionell karaktär som bara finns med för att vara elak/ond. Jag finner inga ord …

Det andra stora felet är att författaren inte visar respekt för sina karaktärer. Personligen anser jag att författaren ska visa respekt för alla sina karaktärer, inte bara dem han/hon gillar bäst, och författaren ska definitivt inte peka ut de karaktärer som han/hon inte gillar. Med Wallentins sätt att se på det hela skulle protagonisten (en tablettmissbrukande professor) kunna kallas ”vår hjälte” rakt igenom, och antagonisterna kan kallas för saker som den nämnde ”paddan” och ”den snorige mustaschen” (en stackars polis i Falun som försöker sköta sitt jobb). Med all sannolikhet går det att hitta fler liknande exempel i boken, men längre än sådär kom jag aldrig (och då anser jag mig ändå ha gett boken en väldigt god chans).

Jag har flera gånger i mitt skrivande skildrat riktigt obehagliga karaktärer som emellanåt gör fruktansvärda saker, men jag visar dem samma respekt som alla de övriga i persongalleriet. Varför? Jo, för att det är upp till läsaren att bedöma om karaktären gör rätt eller fel. Och oavsett vad karaktärerna gör har de ett syfte med vad de gör! Ingen gör någonting bara för att vara så ond eller elak som möjligt, så fungerar det inte. Alla handlingar har ett syfte. Och alla handlingar måste bedömas utifrån sammanhanget. I den värld jag skildrar i mitt skrivande kan faktiskt en ”god” person göra mindre bra saker emellanåt, och ”onda” personer kan göra riktigt bra saker. Varför? Jo, för att de är människor och agerar rationellt utifrån den situation de hamnar i (vilket givetvis djur också gör!).

Det tredje stora felet som Wallentin gör är det som känns mest obehagligt av dem alla. Jag känner inte Wallentin och kan givetvis inte uttala mig om hur han är som person, men att kalla en karaktär ”paddan” utifrån sitt utseende ger verkligen en otäck bismak av mobbing (det är möjligt att författaren aldrig tänkte i de banorna, men det var dessvärre det första jag tänkte på). Det hade varit en helt annan sak om karaktären hade kallats ”paddan” av övriga karaktärer, men nu är det författaren själv, i egenskap av allvetande berättare, som har gett sin karaktär det öknamnet! Om det hade varit övriga karaktärer som använt öknamnet hade författaren kunnat föra ett resonemang kring hur lämpligt det är, och haft möjlighet att skildra hur säkerhetsvakten reagerar över att ha ett sådant öknamn. Men något sådant resonemang förekommer inte i Strindbergs stjärna. Vad som är extra anmärkningsvärt i sammanhanget är att Wallentin av sin förläggare ombads att förlänga sitt manuskript, eftersom det ansågs för kort från början. Jag vet inte på vilket sätt det förlängdes, men inte var det dock med lite välbehövlig självreflektion.

Jag tvivlar inte på att Wallentin kan skriva en riktigt bra bok nästa gång, eftersom han verkar ha gott om idéer, men då måste han visa lite större respekt både för sina egna karaktärer och för sina läsare, som nog helst avgör själva vilka karaktärer de vill tycka om och vilka de vill avsky.


Vem får recensera?

Egentligen har jag lovat mig själv att sluta vara så debattglad som jag brukat vara tidigare, men en aktuell diskussion gör att jag ändå måste skriva ett inlägg. Jag kommer antagligen att ångra det här, men i så fall får jag väl göra det. Jag skriver det här för att ge min syn på vem som får recensera. Det korta svaret är att alla får recensera! Internet och sociala medier ger vem som helst möjligheten att skriva recensioner, och det är definitivt inget fel med det.

Är alla lika lämpade att skriva recensioner? Somliga har mer förkunskaper än andra och har mer att jämföra med och relatera till, men det betyder inte att de som inte har det är mindre lämpade att skriva recensioner! Det ska stå alla fritt att skriva recensioner, därefter är det upp till oss läsare att avgöra vilka recensenter vi litar på och vilka som har preferenser som stämmer så pass väl överens med våra egna att vi vågar ta deras ord mer eller mindre för givna.

Att en recensent som gillar deckare ger Camilla Läckbergs senaste bok fem getingar i Expressen kommer inte att få mig att läsa den, eftersom jag inte tycker om deckare. Med andra ord har vi olika preferensramar. Det är dock inga som helst problem för min del. Jag ser inga problem i att någon recenserar deckare. Jag är dock medveten om att jag och den aktuelle recensenten inte tycker om samma typ av böcker, därför tillmäter jag den aktuella recensionen ganska låg vikt. Om däremot en recensent som tycker om fantasy ger en fantasybok en överkorsad geting kan det vara en signal till mig att jag bör överväga om den boken verkligen är något för mig. Det är dock betydligt fler faktorer än själva betyget som avgör sånt för mig. Om handlingen verkar intressant kan jag såklart tänka mig att läsa den ändå, trots att den fått lägsta tänkbara betyg. Jag har sett ett antal filmer som förärats med något av de lägre betygen av olika recensenter, men som ändå varit jättebra utifrån mina egna preferenser.

Betyget säger med andra ord inte allt. Man måste sätta det i ett sammanhang. För att det ska gå att tolka vad betyget innebär måste man veta vad recensenten har för egna preferenser. Det vet man bara genom att läsa många olika recensioner. Troligen kommer man ganska snabbt att upptäcka vilka som tycker om ungefär samma saker som man själv gör, och vilka som inte tycker som man själv. Först då vet man hur man ska tolka betyget. Kort sagt, alla får recensera! Det är dock du som läsare som själv måste göra jobbet med att veta hur recensionen ska tolkas.