Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Om att respektera sina karaktärer

När jag för första gången hörde talas om Strindbergs stjärna av Jan Wallentin blev jag överlycklig. En svensk variant av Da Vinci-koden kändes som en välbehövlig frisk fläkt på en bokmarknad som domineras av deckare som handlar mer om huvudpersonernas ointressanta privatliv än om det ”fall” som måste lösas. Efter att ha gjort ett tappert försök att läsa nämnda bok var jag dock inte fullt så lycklig längre. Det här är ingen recension, och jag tänker inte fördjupa mig i alla de saker som jag teoretiskt sett skulle kunna haka upp mig på, utan jag nöjer mig med att ta upp en detalj, som kanske gått många läsare förbi, men som i ärlighetens namn retade mig till vansinne.

I ett skede av bokens handling förs huvudpersonen i sällskap med sin advokat till den tyska ambassaden. Där väljer Wallentin att benämna en av säkerhetsvakterna som ”paddan”, eftersom det är så författaren menar att personen ser ut. Epub-filen som jag läste höll på att åka i papperskorgen redan där. Jag hade redan tidigare stört mig på författarens sätt att skriva läsaren på näsan (”den här karaktären ska du gilla, men inte den här”), men när Wallentin väljer att kalla karaktären ”paddan” förlorade jag verkligen tålamodet. Genom valet av öknamn begick Wallentin ett flertal generalfel.

För det första, det som redan nämnts, att författaren är övertydlig med att läsaren inte ska gilla karaktären i fråga. Själv hade jag föredragit att få avgöra den saken själv. Som läsare vill jag utifrån situationen avgöra vilken karaktär som jag ska gilla eller inte (eller, om man så vill, vem som är ”god” eller ”ond”). Här har dock Wallentin redan tagit det beslutet åt mig genom att introducera en endimensionell karaktär som bara finns med för att vara elak/ond. Jag finner inga ord …

Det andra stora felet är att författaren inte visar respekt för sina karaktärer. Personligen anser jag att författaren ska visa respekt för alla sina karaktärer, inte bara dem han/hon gillar bäst, och författaren ska definitivt inte peka ut de karaktärer som han/hon inte gillar. Med Wallentins sätt att se på det hela skulle protagonisten (en tablettmissbrukande professor) kunna kallas ”vår hjälte” rakt igenom, och antagonisterna kan kallas för saker som den nämnde ”paddan” och ”den snorige mustaschen” (en stackars polis i Falun som försöker sköta sitt jobb). Med all sannolikhet går det att hitta fler liknande exempel i boken, men längre än sådär kom jag aldrig (och då anser jag mig ändå ha gett boken en väldigt god chans).

Jag har flera gånger i mitt skrivande skildrat riktigt obehagliga karaktärer som emellanåt gör fruktansvärda saker, men jag visar dem samma respekt som alla de övriga i persongalleriet. Varför? Jo, för att det är upp till läsaren att bedöma om karaktären gör rätt eller fel. Och oavsett vad karaktärerna gör har de ett syfte med vad de gör! Ingen gör någonting bara för att vara så ond eller elak som möjligt, så fungerar det inte. Alla handlingar har ett syfte. Och alla handlingar måste bedömas utifrån sammanhanget. I den värld jag skildrar i mitt skrivande kan faktiskt en ”god” person göra mindre bra saker emellanåt, och ”onda” personer kan göra riktigt bra saker. Varför? Jo, för att de är människor och agerar rationellt utifrån den situation de hamnar i (vilket givetvis djur också gör!).

Det tredje stora felet som Wallentin gör är det som känns mest obehagligt av dem alla. Jag känner inte Wallentin och kan givetvis inte uttala mig om hur han är som person, men att kalla en karaktär ”paddan” utifrån sitt utseende ger verkligen en otäck bismak av mobbing (det är möjligt att författaren aldrig tänkte i de banorna, men det var dessvärre det första jag tänkte på). Det hade varit en helt annan sak om karaktären hade kallats ”paddan” av övriga karaktärer, men nu är det författaren själv, i egenskap av allvetande berättare, som har gett sin karaktär det öknamnet! Om det hade varit övriga karaktärer som använt öknamnet hade författaren kunnat föra ett resonemang kring hur lämpligt det är, och haft möjlighet att skildra hur säkerhetsvakten reagerar över att ha ett sådant öknamn. Men något sådant resonemang förekommer inte i Strindbergs stjärna. Vad som är extra anmärkningsvärt i sammanhanget är att Wallentin av sin förläggare ombads att förlänga sitt manuskript, eftersom det ansågs för kort från början. Jag vet inte på vilket sätt det förlängdes, men inte var det dock med lite välbehövlig självreflektion.

Jag tvivlar inte på att Wallentin kan skriva en riktigt bra bok nästa gång, eftersom han verkar ha gott om idéer, men då måste han visa lite större respekt både för sina egna karaktärer och för sina läsare, som nog helst avgör själva vilka karaktärer de vill tycka om och vilka de vill avsky.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s