Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för juli, 2011

Varför jag lämnar kapitel 1

Nej, det här är inget martyrinlägg eller något i den stilen, det här skriver jag enbart i syfte att förklara varför jag har avslutat min användare på kapitel 1. Men om någon vill kalla det här ett martyrinlägg så kan jag redan nu säga att jag bryr mig inte.

Jag har stått ut med väldigt mycket där. Jag har hela tiden tagit diskussioner med dem som redan för två år sedan förutspådde att kapitel 1 skulle vara borta inom några månader. Jag har envist tagit strid mot trollen/bråkstakarna som bara varit där för att spy ut sin bitterhet och sin egen otillräcklighet över oss andra. Jag är inte på något sätt den som haft det värst, men nu har till och med jag fått nog. Det sista övergreppet, där jag (och en av de andra medlemmarna) av oklar anledning jämfördes med terroristen i Norge och självmordsbombaren i Stockholm blev bara för mycket! Jag är inte mer än människa, och nu har till och med jag fått nog.

Som de flesta av er nog känner till har jag svåra problem med min hälsa. Jag har svårt att prata och svårt att röra mig. Senast igår tappade jag balansen och ramlade omkull. Kapitel 1, min blogg, min hemsida, min musik och (framför allt) mitt skrivande har varit ljuset i mörkret under den här tiden. Men inget är värt vad som helst. Jag blev medlem på kapitel 1 för att jag hoppades kunna bygga upp ett nätverk bland andra skribenter/aspirerande författare, utvecklas i mitt skrivande och helt enkelt ha intressanta diskussioner. Den senaste tiden har dock allting mer och mer handlat om bråk och konflikter som i sina värsta stunder egentligen varit rent skrattretande, men det har definitivt stulit energi som kunde ha använts bättre.

Jag vägrar dock på något sätt instämma i det som hävdades på sidan 1av3 för ett tag sedan, att kapitel 1 är ett ”dysfunktionellt skrivarforum”. Kapitel 1 är inte dysfunktionellt på något sätt! Men tyvärr kan jag inte säga annat än att sidans ägare har handskats mycket valhänt med de välkända personer som bara varit ute efter att förstöra för oss andra. Flera av dem har stängts av vid upprepade tillfällen, för att i värsta fall genast kunna återvända med en ny användare. Ingen skugga faller dock över Karin Berg, som är operativt ansvarig. Hon har gjort det hon kan utifrån de möjligheter hon har. Det är inte hon som har gjort fel, utan sidans ägare! (Ingen skugga faller heller över 1av3:s ansvariga, det var en av deras medlemmar som låg bakom uttalandet.)

Flera av dem som blivit avstängda har hänvisat till ”yttrandefriheten” och påstår att de med stöd av den i princip får skriva vad de vill. Ingen representant från sidans ägare har någonsin påpekat för dessa människor att det inte finns någon ”yttrandefrihet” på ett privatägt nätforum! Juridiskt kunniga medlemmar har förgäves försökt förklara vad yttrandefriheten innebär. ”Yttrandefrihet” har blivit ett slagord på forumet, dock verkar det inte finnas någon kunskap om vad den egentligen innebär och var den är tillämplig.

Jag kan säga att det känns för j*vligt rent ut sagt att behöva skriva det här. Jag hade planerat in tre väldigt noggrant skrivna inlägg om att behålla tempot i sitt berättande. Det första inlägget publicerades i morse (det var tidsinställt), och de två andra inläggen kommer imorgon och på tisdag. Det känns ärligt talat piss att behöva skjuta in ett sånt här inlägg där emellan, men eftersom många har haft funderingar kring det här känner jag att det är det enda rätta.

Jag brinner fortfarande av lust att få diskutera skrivande och litteratur i största allmänhet och hoppas innerligt att jag kommer att få fler möjligheter att göra det. Och jag hoppas innerligt kunna behålla det nätverk som jag kämpat hårt för att bygga upp. Ni är alla värdefulla för mig! Trots min sjukdom har jag fortfarande massor med idéer kvar (jag har bland annat flera sidor med uppslag till blogginlägg), och jag känner att jag fortfarande har mycket kvar att ge som skribent och skrivarvän, och framför allt som vän, så jag hoppas innerligt att jag får behålla er alla som vänner.

Tack alla ni som ställt upp, som skrivit vänliga, roliga, tänkvärda och även ibland ifrågasättande inlägg på kapitel 1, på Facebook, på Twitter, på min blogg eller via mail! Ni är guld värda, och jag hoppas innerligt att vi kommer att kunna fortsätta hålla kontakten, åtminstone så länge jag orkar sitta upprätt framför en dator.

Tack allihop! Jag beklagar verkligen det här.


Gasen i botten eller lätt på foten?

Det här blir ett inlägg som kommer att präglas mycket av mina rent subjektiva åsikter. Som med det mesta annat inom både skrivande och musik finns inga regler – bara riktlinjer och rekommendationer – och det här är mina rekommendationer.

Någonting som är verkligt svårt när man skriver är att hålla ett bra tempo i berättandet. Risken är tämligen stor att det blir fel. Antingen har man gasen i botten hela tiden, så att läsaren inte hinner med och blir alldeles andfådd, eller så kör man på i 10 km/h, och riskerar att bli omkörd (dvs. att läsaren ledsnar och lägger undan boken). Båda delarna är givetvis lika dåliga (men fördomsfull som jag är inbillar jag mig att det senare fallet är det vanligaste, åtminstone bland skribenter som inte haft hjälp av en redaktör i sitt arbete).

Alla som arbetar med film vet hur viktigt det är att hålla tempot uppe. Man tillbringar exempelvis flera månader med att klippa en film, och väl utförd klippning kan vara skillnaden mellan publiksuccé och fiasko. Det finns många likheter mellan film och litteratur, men min personliga uppfattning är att det sällan talas lika mycket om hur viktigt tempot är för litteratur som det är för en film. Ibland får jag känslan av att författare förväntar sig att läsaren ska vara tålmodig och vänta tills berättelsen, så att säga, ”kommer igång”, men att tänka så är ett misstag. Långt ifrån alla läsare är så tålmodiga, och långsamt tempo är en av de vanligaste invändningar jag stött på i de otaliga bokrecensioner jag läst (jag har stött på samma invändning i filmrecensioner betydligt mer sällan). Som författare tror jag inte alltid att man tänker på att det i regel finns andra böcker som väntar i bokhögen. Läsarens tid är lika värdefull som författarens.

Den svåra frågan som måste ställas är då förstås: Hur gör man för att hålla tempot uppe? Svaret kan sägas ligga både på makronivå och mikronivå (två begrepp som jag alldeles på egen hand tagit mig friheten att använda i det här sammanhanget). Att hålla tempot uppe på mikronivå gör man genom att se till att meningarna håller rätt längd i förhållande till den information som de innehåller (erkänn att du trodde att jag skriva att de ska vara lagom långa!;) Om meningarna är väldigt långa i förhållande till mängden information de förmedlar är risken stor att läsaren börjar skruva otåligt på sig. Meningar med många bisatser bör granskas extra kritiskt. Inte sällan driver man upp tempot genom att dela upp i flera meningar istället för att ha många bisatser.

Replikerna är extra viktiga att hållas trimmade. Någonting som det ofta anmärks på i recensioner är den så kallade adverbsjukan, det vill säga att varje replik avslutas med information om hur någon har sagt någonting, exempelvis ”sade han lågt”, ”sade hon sorgset” eller ”sade hon blygsamt” (där lågt, sorgset och blygsamt är adverben). I de allra flesta fall framgår det av replikens innehåll med vilket sinnelag orden uttalats, därför blir det i regel onödigt att påpeka det (men tro mig, det misstaget har jag givetvis själv också gjort många gånger!). Är det bara två personer som talar, eller om det ändå är uppenbart vem som yttrar sig, finns ingen anledning att upplysa om exakt vem som säger varje enskild replik. Och om man redan har talat om vem som sade något, och samma person tar till orda igen, kommer läsaren ändå att förstå vem som talar. Sådana enkla saker ökar tempot i berättandet avsevärt. Men det känner du troligtvis redan till.

Tempot på makronivå tror jag däremot inte alls är lika omtalat, men det är precis lika viktigt. Här handlar det om hur man har disponerat bokens längd. Om bokens längd är 200 A4-sidor är det helt orimligt att det tar 100 sidor innan läsaren över huvud taget ens har huvudkonflikten klar för sig. Är boken relativt kort måste det gå fort att komma in i handlingen. Är den däremot ganska lång är det naturligt att det kan ta längre tid, men, som författare måste man hela tiden se till att behålla läsarens intresse. Läsaren måste förstå att det kommer att löna sig att vara tålmodig. Om man gör en noggrann outline över sitt projekt och planerar varje kapitel i grova drag är det enklare att skriva en väldisponerad bok som håller ett lagom tempo. Någonting som jag lärde mig medan jag utbildade mig till redigerare var att man ska se till att ha filmen på papper innan man börjar redigera. Detta innebär (precis som det låter) att man ska se till att planera det man ska redigera innan man faktiskt börjar redigera. Detta tankesätt är fullt tillämpbart även när det gäller skrivande. Med en välstrukturerad outline är det enklare att hålla makrotempot uppe.

Jag är som sagt ingen expert, och jag utger mig inte för att sitta inne med sanningen, men det som jag har tagit upp i det här inlägget är sånt som jag själv reagerar på när jag läser en bok eller ser en film. I morgondagens inlägg kommer jag att återkomma till hur jag själv tillämpar detta tankesätt genom att ta ett av mina egna verk som exempel. Samma tid, samma blogg! 😉


Att titta sig i spegeln – Om klyschor

Det här inlägget föranleds av en diskussion vi nyligen hade på kapitel 1. En av forummedlemmarna hade läst boken Pansarhjärta av Jo Nesbø från 2009, där huvudpersonen i en sekvens kliver ur duschen och beskriver sitt utseende utifrån vad denne ser i spegeln. Detta är ett berättargrepp som ofta diskuterats och debatterats på forumet. Det har ofta påtalats att det är mer eller mindre ”tabu” att låta någon beskriva sitt utseende genom att titta sig i spegeln. Förlaget Kalla Kulor uppger till och med på sin hemsida att manus där såna grepp förekommer blir refuserade. Jag tänker inte ge mig in på att försöka avgöra huruvida det är rätt eller fel att använda det aktuella berättargreppet (för hur skulle jag kunna göra det?), men det är onekligen någonting som är intressant att diskutera.

Det är ett faktum att åtminstone förlaget Kalla Kulor avråder från att använda den ”floskeln” (som de kallar det). Och det är även högst troligt att de har suttit och läst igenom samma manusbuntar som åtskilliga andra förlag. Det finns en möjlighet att flera förlag har hunnit tröttna på samma floskler. För en oetablerad författare på jakt efter förlagskontrakt kan det onekligen vara av intresse att lyssna på vad förlagsredaktörerna absolut inte vill se i ett manus. Så långt tror jag att de flesta av oss är överens.

Men få av oss hade nog räknat med att en etablerad författare som Jo Nesbø skulle använda det aktuella berättargreppet i sin roman. Det gör onekligen att frågan blir mer intressant. Vi vet inte varför Nesbø skrev som han gjorde. Det kan ha funnits en tanke med det. Han kan ha gjort det som ett statement bara för att han kunde, eller han kan ha missat att många uppfattar det som en klyscha som bör undvikas så långt det bara går. Alla tre förklaringarna är tänkbara.

Jag kan bara säga hur jag personligen hade agerat. Jag hade inte använt det aktuella berättargreppet. Förklaringen till det är inte för att det är en klyscha som måste undvikas, utan för att jag är så väl medveten om att det dels retar upp många människor, och dels för att jag vet att det skulle bli så pass omtalat att läsarna riskerar att missa det jag verkligen vill ha sagt. Jag skulle inte bli lycklig om något av mina verk fick jättemycket uppmärksamhet, men av fel anledning. Om jag skulle skriva en roman där någon av karaktärerna tittar sig i spegeln och jag skulle få massor av uppmärksamhet för det vore det av fel anledning. Men däremot reagerade en läsare på att min novell Elnora (från Vildsint (2010)) handlade om en barnsoldat (Elnora är en trettonårig väktare, vilket i min fantasyvärld motsvarar vår egen världs barnsoldater). Det var en reaktion av rätt anledning. Barnsoldater är ett relativt vanligt tema i mina verk, och en företeelse som jag givetvis är starkt emot (om man nu måste slåss så är det åtminstone vuxna som ska göra det!).

Det råd jag vill ge är att man som författare är noga med att visa att det verkligen finns en tanke bakom de klyschor man använder. Kan man visa att användandet är genomtänkt får man med sig läsarna på noterna, och den som läser kommer (förhoppningsvis) att tänka att författaren är smart. Och jag vill att alla som skriver ska förstå att det absolut inte är något konstigt med att beskriva någons utseende utan att det sker i samband med att man passerar en spegel eller liknande. Det är inte konstigt att den ”allvetande berättaren” beskriver personernas utseenden för läsaren. Jag har litet grann på känn att somliga författare använder spegeln för att de tror att de måste göra det. Men om någon frågar mig är mitt svar tveklöst att spegeln inte behövs!

Men kom ihåg: Klyschorna finns till för att vi som skribenter/författare ska göra något eget av dem!


När orden inte räcker till …

Man brukar säga att ”när orden inte räcker till tar knytnävarna vid”, men det verkar som att den nya tolkningen av uttrycket istället är ”när orden inte räcker till tar PR-kupperna vid”. Det finns få saker som gör mig så less som just PR-kupper. När någon iscensätter någonting enbart i syfte att få så mycket uppmärksamhet som möjligt genom medierna signalerar det för mig att avsändaren egentligen inte har så mycket att komma med, utan måste göra på det här viset för att försäkra sig om uppmärksamhet.

Det som retat upp mig nu är den här artikeln, som publicerades i DN igår. Jag har inte lust att ge det aktuella projektet mer uppmärksamhet än det redan fått, men ett förlag (som namnges i artikeln) har utannonserat en bok vars titel eller upphovsman inte avslöjas (”anonym”/”obetitlad”). Förlaget utlovar ”massiv mediebevakning” [sic!]. Hur de kan utlova det framgår dock inte av artikeln. Boken kommer tydligen att handla om ”livet med en av de mest kontroversiella personerna i vår tid”.

Nej, jag blir inte det minsta nyfiken! Bara irriterad. När man tar till såna där metoder för att få mediernas uppmärksamhet signalerar det ”mycket kackel för lite ull” i mina öron. Om förlaget verkligen trodde på det aktuella projektet skulle de inte behöva såna där marknadsföringsmetoder. De projekt som verkligen är värda uppmärksamhet får uppmärksamhet ändå, i första hand genom word of mouth via sociala medier. Att ställa fram mjölk och kakor och hoppas på att journalisterna ska komma och äta (vilket de givetvis gör) är bara tragiskt och signalerar desperation och att man egentligen inte tror på sitt projekt.

Uppdatering 141009: När jag såhär tre år senare åter läser det här inlägget är jag inte det minsta klokare på vad det där egentligen handlade om. Det blev visst inte så mycket av det där.


Det var en mörk och stormig natt

Känns textraderna i rubriken igen? Det var så romanen Paul Clifford av Edward George Bulwer-Lytton från 1830 inleddes. År 1982 instiftades The Bulwer-Lytton Fiction Contest (BLFC) till bokens och författarens ära (?), där de sämsta inledningsraderna till en påhittad roman efterfrågades. Vinsten utgörs av en spottstyver (eller $250). 2011 års vinnare utgjordes av följande oförglömliga rader (som jag själv tagit mig friheten att översätta):

Cheryls tankar rörde sig likt bladen i en vinddriven turbin, som hackade sönder hennes sparvliknande tankar till blodiga slamsor som samlades i en växande hög av bortglömda minnen.

Det som jag reagerade på, och som troligen även var tanken, är att vinnarbidraget faktiskt inte känns som någonting som avsiktligt skapats för att vinna tävlingen. Hade jag inte vetat att bidraget avsiktligt skapats för att utgöra en så dålig början på en bok som möjligt hade jag nog trott att det var ett allvarligt menat textstycke från en befintlig roman. Jag har stött på liknelser i utgivna böcker som varit betydligt mer krystade än det aktuella vinnarbidraget. Bidrag som skickas in till tävlingen, men inte anses tillräckligt dåliga, föräras ett ”ohederligt omnämnande” (Dishonorable Mentions).

Det finns flera olika olika kategorier i tävlingen, tyvärr ingen fantasykategori. Jag hade nog lätt vunnit en spottstyver för den ursprungliga inledningen till första delen av Det magiska förbundet, som lät såhär:

Zamudars skugga hade sänkt sig över Dianor. Den lika skicklige som illasinnade magikern slöt ett magiskt förbund tillsammans med tre lika illasinnade bundsförvanter.

Det fanns flera anledningar till att jag rensade bort denna början. Att det var ett riktigt pekoral och att det faktiskt inte är författarens uppgift att avgöra vem som är illasinnad eller inte var bara två av anledningarna. Den nya och aktuella inledningen är hästlängder bättre än den som ströks.

Källor till detta inlägg är Kulturnytt och Wikipedia.


Elnora

Omslaget till Elnora

Omslaget till Elnora

Såhär ser omslaget till Elnora ut på Smashwords. Med hjälp av min gode vän Ralph Wikland har jag översatt den till engelska. Den är gratis att ladda ned och är tänkt att tjäna som ett smakprov inför den engelska versionen av Det magiska förbundet (The magic alliance) som är på gång. Det finns dock ingen tidsplan för detta projekt, utan det kommer när det är klart.

Elnora publicerades från början på svenska i Vildsint (2010). Den började som ett kapitel ur Den försvunna staden – Det magiska förbundet, del: 6 som jag bearbetade för att det skulle fungera som en fristående novell. Ett antal spoilers redigerades bort och slutet ändrades. En del av texten i novellen (bland annat stycket där Elnora börjar fundera över om hon faktiskt är ond) är hämtad från andra kapitel i boken. Men även om den från början lånades från en roman går den lika bra att läsa som novell.

Reaktionerna på den blev överväldigande bra. Jag fick mer beröm för den än jag väntat mig. De kritiska kommentarer som hördes handlade bland annat om att Elio litet väl enkelt lyckas övertala Elnora att hjälpa honom. Detta beror på att texten redigerats för att en del saker som inträffat tidigare inte ska framgå. Detta skulle göra att Det magiska förbundet inte gick att ge ut, eftersom viktiga delar av handlingen avslöjas genom deras dialog. I den ursprungliga texten är deras samtal betydligt längre. Som tidigare nämnts är slutet annorlunda. I novellen har Elnora nyckeln till handfängslet i sin ficka. I originaltexten i romanen har hon inte det, och måste stjäla den från de andra väktarna.

En annan kritisk synpunkt som framfördes var att det inte var trovärdigt att skriva om en barnsoldat, eftersom de (enligt kommentaren) inte förekommer. Jag tror dock att personen bakom den kommentaren missade att handlingen inte utspelas i ”vår” värld. Dianor är ett påhittat rike (som dock har avsiktligt stora likheter med Italien). Barnsoldater förekommer både hos protagonisterna och antagonisterna. I den situation som råder i Dianor är det knappast konstigt att man rekryterar soldater bland barn och lär dem att hantera ett svärd så tidigt som möjligt. (Och, för den delen, vem har sagt att allt som protagonisterna gör alltid är rätt …?)

Ifall någon undrar kan jag berätta att omslaget är gjort utifrån ett fotografi på det vackra trädet som stod utanför mitt fönster när jag bodde i Luleå. Jag fotograferade genom vardagsrumsfönstret 🙂

Jag är mycket tacksam för allt arbete som Ralph gjorde med översättningen! Jag rekommenderar alla som önskar få en text översatt från svenska till engelska, eller en befintlig översättning bearbetad, att anlita honom. Kontakta honom här!


Phil Collins – Another day in paradise

Från och med imorgon tänkte jag skriva ”vanliga” inlägg igen, även om jag valt att avvakta med några inlägg som kan upplevas som olämpliga för tillfället. Tills dess delar jag med mig av en av musikhistoriens bästa låtar, nämligen Another day in paradise av Phil Collins från 1989.

Den uppmärksamme har kanske noterat en röd tråd mellan de tre låtar som jag delat med mig av de senaste dagarna. Alla låtarna är vackra och minnesvärda, men ingen av dem handlar om kärlek! Another day in paradise är ingen kärlekslåt, som man kan tro, utan om man lyssnar noga på texten förstår man att den handlar om hemlöshet! Ett mycket viktigt tema, som jag dock tror att det finns få låtar som handlar om. Kärleken är en stark och viktig känsla, men som jag har visat de senaste dagarna finns det även låtar med starka och viktiga texter som inte handlar om kärlek!

Men kärleken är också viktig, det var därför jag delade med mig av Hold on be strong i fredags. En dag som den var kärleken trots allt den allra viktigaste känslan att uppmärksamma. Och om det var någon dag när världen behövde mer kärlek så var det då.