Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Vila i frid, Minidiscen (1992-2011)!

Läste här att Sony slutligen bestämt sig för att sluta tillverka Minidisc-spelare. Nyheten var knappast oväntad, men på något sätt känns det ändå lite sorgligt. Den har spelat en stor roll i mitt musiklyssnande. Första gången jag kom i kontakt med Minidisc var 2000. Jag uppfattade dem som något av ett digitalt kassettband. Man kunde spela in ”blanddiskar” precis som man spelade in blandband, med skillnaden att det gick att hoppa mellan spåren som på en cd-skiva. En finess som dock inte fanns på kassettbandspelare eller (de flesta*) cd-spelare var möjligheten att döpa diskarna och skriva in namnet på de olika låtarna, som sedan visades i displayen.

Min bror hade en mp3-spelare (som var en ordentlig nymodighet på den tiden) som rymde 32 MB (ja du läste rätt, MB, inte GB!). Den imponerade inte på mig. Jag liknade den vid en ”Minidisc som man limmat igen luckan på”, i den bemärkelsen att hans mp3-spelare rymde ungefär 7 låtar, som inte gick att byta ut annat än genom att koppla den till en dator. ”Tacka vet jag Minidiscar”, brukade jag säga, ”de rymmer åtminstone litet grann!” Men det dröjde givetvis inte länge innan mp3-spelarna kom ikapp och sprang om Minidiscen. Jag köpte min nuvarande spelare år 2004 för en femhundring. Bara ett år tidigare hade den troligen kostat 2000, för Minidisc var dyra prylar.

Efter att jag köpte min första mp3-spelare använde jag inte Minidiscen särskilt ofta. Idag använder jag inte ens mp3-spelare särskilt ofta, utan använder mobilen eller min laptop för att lyssna på musik eller poddradio när jag är ute på resande fot. Sedan 2005 har jag inte sett någon Minidisc-spelare att köpa någonstans. Egentligen borde man kanske inte gråta över föråldrad teknik som man inte använt på år och dag, men det finns en sak som gör att jag kommer att sakna Minidisc mer än jag saknat kassettbandspelare och mp3-spelare: De vackra och färgglada diskarna (som dumt nog också kallas Minidisc). Något vackrare lagringsmedium har aldrig funnits och kommer nog aldrig att finnas. Mina gamla diskar utgör nuförtiden prydnader i bokhyllan.

Men mest av allt kommer jag nog troligen att sakna den ovanliga egenheten som uppstod när man gjorde någon form av redigering på en disk medan man lyssnade på den. Alla ändringar lagrades i spelarens minne och skrevs in på disken först när man stoppade uppspelningen. När man tryckte på stopp började spelaren skriva redigeringarna till själva disken och luckan låstes så att man inte skulle ta ur disken av misstag. En kul detalj som kassettwalkman, bärbara cd-spelare eller mp3-spelare förstås inte hade.

Vila i frid.

(*Endast en liten andel av alla cd-spelare har stöd för det relativt ovanliga cd-text, medan alla Minidiscar kunde lagra och visa namnen på låtarna.)   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s