Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Varning för plothålen!

Plothål är troligen bland det mest irriterande man som skribent kan råka ut för. En enkel förklaring av begreppet är att någonting man skriver på ett mer eller mindre pinsamt sätt inte stämmer överens med något man skrivit tidigare, vilket man löper stor risk att råka ut för om man skriver en hel bokserie. Jag råkade själv ut för det besvärliga fenomenet härom dagen när jag redigerade den tredje delen av Det magiska förbundet. Två personer möttes och talade med varandra som om de aldrig träffats tidigare, vilket det dock framgick av tidigare delar att de faktiskt gjort! Det hade utan tvekan varit besvärande om den aktuella passagen funnits med i den version som kommer att ges ut. Lyckligtvis gick det att täppa till det här plothålet genom att skriva om ett antal repliker, men det hade kunnat vara betydligt värre.

Betänk att jag hade arbetat på en del i en serie, vars tidigare delar redan funnits ute i handeln. Jag hade kommit på en jättebra idé, men plötsligt insett att den idén inte skulle stämma överens med vad som berättats tidigare. Mer retsamt än så kan det nog inte bli. Jag hade kunnat råka ut för ett liknande problem i sjätte delen av min serie. Jag hade tänkt ut en väldigt spännande och noggrant genomtänkt händelsekedja, men insåg plötsligt att en av de inblandade karaktärerna hade kännedom om någonting som skulle göra att hela händelseförloppet blev skrattretande ologiskt. Med andra ord ett uppenbart plothål! Den enklaste lösningen hade varit att personen i fråga faktiskt teg om det han/hon visste (tror ni att jag hade kommit undan med det …?). Den mindre enkla lösningen (och den som jag givetvis valde) var att se till att den aktuella karaktären helt enkelt inte fanns på plats (och därigenom av fullt naturliga skäl inte kunde bidra med sin kunskap). Detta gjorde dock att jag måste skriva om ett stycke i en av de tidigare delarna. Men jag kan försäkra er om att ingen skulle upptäcka konstruktionen i fråga, för den slutliga lösningen blev hästlängder bättre än det som jag planerat från början! Jag är knappast den ende skribent som blivit räddad av slumpen.

Hur undviker man plothål i en bokserie? Det enklaste sättet är troligen det tråkigaste: Att lämna så många trådar lösa som möjligt som kan knytas ihop i ett senare skede. Ett bättre, men betydligt svårare sätt är att se till att man har planerat allting så noggrant att man vet redan innan man börjar skriva att det inte kan uppstå några problem. Det bästa sättet, men som troligen inte är aktuellt för de flesta som skriver serier, är att se till att alla delar är färdiga innan någonting ges ut. Då har man full kontroll över allt som händer och kan göra justeringar i efterhand. På det viset slipper man eventuella nödlösningar, som i värsta fall riskerar att störa läsupplevelsen. Jag har fått intrycket av att läsare har väldigt låg tolerans mot plothål, eftersom det ofta omnämns i recensioner. Filmsidan IMDb listar även gärna plot holes under rubriken goofs. Det säger nog det mesta. (Principen bakom plothål i böcker och filmer är precis densamma.)

Ett exempel på ett plothål från filmens värld, som åtminstone jag tyckte löstes/undveks på ett mycket klumpigt och onaturligt sätt, var filmen Lejonkungen 2: Simbas stolthet, där lejonkungen Simbas dotter (om originalmanuset hade följts) skulle ha haft en kärleksaffär med ett lejon som hon faktiskt var släkt med (kanske inte ett helt lyckat tema för en barnfilm …). Detta kom sig av att manusförfattaren glömt att lejonkungen Simbas far (Mufasa) och protagonisten från första filmen, lejonet Scar, var bröder! Vad blev lösningen? Jo, nu kommer vi till det riktigt fåniga här. Det lejon som först var tänkt att vara Scars son visade sig inte vara Scars son utan hade istället blivit utvald av Scar för att föra hans arv vidare! Det finns så mycket ologiskt i denna konstruktion att jag inte orkar räkna upp allting. Felet som Disney gjorde var att de i första filmen gjorde Mufasa och Scar till bröder (handlingen hade fungerat precis lika bra även om de inte varit bröder, det påverkade inte handlingen). Genom detta val omöjliggjorde de ett fungerande Romeo och Julia-tema för uppföljaren. Det gäller att vara föreklok istället för efterklok. Det är lätt att säga att det är lätt att vara efterklok.

4 svar

  1. Min lärare på Manuspiloterna sade alltid att man skall skriva synopsis på det man skrivit för att undvika dylika tabbar, eller ännu bättre göra ett så kallat träd med alla karaktärer, och hur de hör ihop.
    Det där med Lejonkungen reagerade jag över när barnen tittade på den.
    Tack för ännu ett intressant inlägg.

    2011/07/13 kl. 07:56

  2. Jag har råkat ut för det minst en gång. Inte så lätt att upptäcka själv när man är inne i skrivandet. Razahas förslag är rätt så bra, men inte när det kommer till små detaljer som är svårare att hålla koll på.

    2011/07/13 kl. 10:37

    • Nej, jag håller med. Det är hopplöst att upptäcka när man är mitt uppi skrivprocessen. Men egentligen är det bättre att försöka att inte tänka på det medan man skriver och spara det till redigeringen. Med litet tur man man rätta till allting då så att det fungerar.

      Kommer garanterat att skriva fler inlägg om det här, det är ett intressant ämne.

      2011/07/13 kl. 12:31

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s