Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Hur pass hotat är författargeniet?

Igår publicerades en artikel med rubriken Skrivkollektiv utmanar författargeniet på DN:s hemsida. Fenomenet med flera författare som skriver tillsammans är så pass intressant att det förtjänar ytterligare ett blogginlägg. Jag säger inte att jag gillar idén, men det är en intressant företeelse.

För att besvara frågan i inläggets rubrik: Nej, jag tror inte att ”författargeniet” är det minsta hotat! Unni Drougge (som skrivit romanen Karriärmammans dotter, vilken bygger på ett samarbete genom hennes blogg) tar upp samma problem som jag själv tog upp i mitt tidigare inlägg på temat: Arbetet med romanen innebar mycket redigeringsarbete för att passa ihop de olika skribenternas olika sätt att uttrycka sig. Hon uppger i artikeln att hon inte rekommenderar att man gör det fler gånger än en. Och jag är inte det minsta förvånad. Jag upplever det aktuella sättet att arbeta som ett slags statement snarare än en väl fungerande arbetsmetod. Återigen: Olika författare har olika sätt att uttrycka sig, och som läsare märker man troligen ganska snabbt om det varit mer än en författare inblandad. Och om man inte märker det beror detta troligen på att verket redigerats ordentligt för att minska skillnaderna i sättet att uttrycka sig. Och i så fall måste man fråga sig om det verkligen är värt allt det arbetet?

Jag tror att för de flesta av oss är skrivandet så pass personligt att det vore svårt att samarbeta. Det skulle kunna fungera om man skriver efter någon form av mall där allting redan från början är tydligt strukturerat, och man inte har några större behov av ”stundens infall”, men för mig som är van att hela tiden justera mina outlines om jag kommer på någon ny bra idé skulle det sättet att arbeta haverera på en gång. Och jag skulle inte klara av att ha någon sittandes bredvid mig när jag skriver, och som säger: ”Skriv det och det, ta bort det, ändra det.” Det skulle inte ens fungera för första sidan.

Däremot skulle det utan problem fungera för musik, som jag ju också sysselsätter mig med. Där uppstår inte de där fasadsprickorna som blir pinsamt tydliga när två olika skribenter skriver på helt olika sätt. Inom musiken är det tvärtom till och med välkommet att såna nyansskillnader uppstår! Det gör musiken levande. Men det gör inte nödvändigtvis skönlitterär text levande, utan riskerar tvärtom att innebära ett störande avbrott i läsupplevelsen.

En musiker kan lätt ägna hela sitt yrkesverksamma liv åt att komponera låtar tillsammans med andra. Det finns åtskilliga exempel på musikerkollektiv som åstadkommit storverk. Ett särskilt intressant exempel är Remote Control Productions, ett kollektiv av kompositörer av filmmusik som drivs av Hans Zimmer och som samarbetar för att skapa musik till filmer. Även om det är Zimmer som blivit ”crediterad” kan det mycket väl ha varit andra kompositörer inblandade i arbetet. Men i likhet med Unni Drougge tror jag att de flesta författare inte skulle vilja ägna resten av sin karriär åt att skriva kollektiva böcker. Min personliga gissning är att att de allra flesta författare som försöker sig på att skriva en bok tillsammans med andra tycker att det är jättekul en gång, men att man genast längtar tillbaka till att få skriva på egen hand.

En arbetsmetod som däremot mycket väl fungerar är att bolla idéer med andra skribenter, både innan man börjar skriva och efter att man har skrivit klart. Att få sina vänners konstruktiva synpunkter på det man skrivit är värdefullt både för mig och troligen även för de flesta andra som tycker om att skriva. På det viset kombinerar man det bästa av två världar: Både det sociala i att samarbeta med andra författare och det osociala i att själv få vara den som skapar sitt verk. Även om författaren sitter ensam på kammaren när han eller hon skriver är det inget som nödvändigtvis säger att skrivandet måste vara osocialt. Att ett namn står ensamt på bokomslaget innebär sällan att det inte varit andra personer inblandade i arbetet. Både oavlönade bollplank och avlönade redaktörer har förmodligen varit inblandade. Och det är då jag tror att det fungerar som bäst.

7 svar

  1. Håller med dig helt och hållet. Skriva är ett enmansjobb just för att det är så personligt. Det lilla jag har gjort i musikväg har jag däremot gjort tillsammans med andra.

    2011/07/20 kl. 08:41

    • Hej! Intressant text. Än mer intressant än DN-artikeln den länkar till eftersom du problematiserar mer på djupet. Tack för det!

      Karriärmammans Dotter är en roman som bland annat handlar om ätstörningar och vår tids (mediala) utseendefixering [kan vara intressant eftersom ingen bemödat sig om att berätta vad boken faktiskt handlar om] Men det mest intressanta här är förstås hur boken kommit till – genom ett kollektivt skrivarbete.

      Du ”upplever det aktuella sättet att arbeta som ett slags statement snarare än en väl fungerande arbetsmetod”. Det kan ligga något i det, visst. Men jag, som deltog i projektet, upplevde det framför allt som ett experiment, ett försök att vidga gränserna för hur man kan jobba. Handlingen – från tidpunkten där Unni lämnade över – bestämde vi helt och hållet kollektivt (vid en viss tidpunkt i berättelsen träffades vi helt enkelt och diskuterade ihop hur storyn skulle sluta på en eftermiddag). Unni har rattat det hela, och redigerat en hel del här och var. Men inte mer än att läsaren, precis som du skriver, kan ”höra” de enskilda medförfattarnas röster, i alla fall enligt de läsare jag diskuterat med. Min fråga: är du säker på att detta alltid behöver vara negativt? För mig som levt med projektet och texterna under så lång tid är det helt enkelt inte möjligt att avgöra.

      Jag håller med om att det traditionella sättet att skriva romaner högst sannolikt kommer att dominera stort i framtiden också. De flesta författare jobbar oftast bäst i avskildhet. Det hindrar inte att metoderna kan prövas och utvecklas. Din jämförelse med musik är intressant men – varför skulle nyansskillnader och fasadsprickor fungera i musik men inte i en roman? Det vore roligt om du läser boken och sedan berättar vad som eventuellt funkar och inte gör det, och såklart – ifall du tyckte den var bra!

      Hälsningar, Jonas

      2011/07/20 kl. 10:41

      • Hej!

        Jättekul att du läste mitt inlägg och kommenterade det! Varför jag tror att nyansskillnaderna fungerar i musik men inte i litteratur är för att en plötslig skillnad i sättet att berätta blir ett avbrott i läsupplevelsen (i värsta fall), medan jag inte tror att man reagerar på samma sätt när man lyssnar på musik. Det blir ungefär som en tonartsändring: Man hör att någonting förändras, men det stör inte.
        Skulle jättegärna läsa boken och se hur jag tolkar den och reagerar över den. Ska hålla utkik efter den.

        Hoppas att du fortsätter följa min blogg!

        Mvh: Johan

        2011/07/20 kl. 19:23

    • Det finns många likheter mellan att skriva och att skapa musik. Men just när det gäller samarbeten är skillnaden stor. Medan det är jättekul att komponera musik tillsammans med andra är det i regel hopplöst att försöka skriva tillsammans med andra. Det går nog inte att komma ifrån det.

      2011/07/20 kl. 19:36

  2. Bolla idee´r är helt okej, men att sitta och skriva en bok med andra tilltalar mig inte alls. Jag försökte när jag var på Fårö på skrivarvecka med min manusförfattargrupp, men kan ärligt säga att det var ursvårt, och för det mesta vill någon i gruppen styra.
    Min lärare Kurt var ett bollplank, och min granne Rita är också bollplank.
    Det är både nyttigt och intressant att skriva på det sättet.
    ha det

    2011/07/20 kl. 11:35

    • Just det där med att någon vill styra är intressant, för jag tror att det är hopplöst att skriva flera tillsammans om inte någon ”tar kommandot”. Men samtidigt är ju frågan hur pass mycket kollektivt skrivande det då egentligen blir. Det finns nog en ganska enkel förklaring till varför de flesta böcker är enförfattarprojekt, det är helt enkelt enklare!😉

      2011/07/20 kl. 21:02

  3. Sv: Tack så mycket för tipset!
    Ska instalera det sedan när jag kommer hem igen.🙂
    Allt bra?

    2011/07/20 kl. 20:20

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s