Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Gasen i botten eller lätt på foten?

Det här blir ett inlägg som kommer att präglas mycket av mina rent subjektiva åsikter. Som med det mesta annat inom både skrivande och musik finns inga regler – bara riktlinjer och rekommendationer – och det här är mina rekommendationer.

Någonting som är verkligt svårt när man skriver är att hålla ett bra tempo i berättandet. Risken är tämligen stor att det blir fel. Antingen har man gasen i botten hela tiden, så att läsaren inte hinner med och blir alldeles andfådd, eller så kör man på i 10 km/h, och riskerar att bli omkörd (dvs. att läsaren ledsnar och lägger undan boken). Båda delarna är givetvis lika dåliga (men fördomsfull som jag är inbillar jag mig att det senare fallet är det vanligaste, åtminstone bland skribenter som inte haft hjälp av en redaktör i sitt arbete).

Alla som arbetar med film vet hur viktigt det är att hålla tempot uppe. Man tillbringar exempelvis flera månader med att klippa en film, och väl utförd klippning kan vara skillnaden mellan publiksuccé och fiasko. Det finns många likheter mellan film och litteratur, men min personliga uppfattning är att det sällan talas lika mycket om hur viktigt tempot är för litteratur som det är för en film. Ibland får jag känslan av att författare förväntar sig att läsaren ska vara tålmodig och vänta tills berättelsen, så att säga, ”kommer igång”, men att tänka så är ett misstag. Långt ifrån alla läsare är så tålmodiga, och långsamt tempo är en av de vanligaste invändningar jag stött på i de otaliga bokrecensioner jag läst (jag har stött på samma invändning i filmrecensioner betydligt mer sällan). Som författare tror jag inte alltid att man tänker på att det i regel finns andra böcker som väntar i bokhögen. Läsarens tid är lika värdefull som författarens.

Den svåra frågan som måste ställas är då förstås: Hur gör man för att hålla tempot uppe? Svaret kan sägas ligga både på makronivå och mikronivå (två begrepp som jag alldeles på egen hand tagit mig friheten att använda i det här sammanhanget). Att hålla tempot uppe på mikronivå gör man genom att se till att meningarna håller rätt längd i förhållande till den information som de innehåller (erkänn att du trodde att jag skriva att de ska vara lagom långa!;) Om meningarna är väldigt långa i förhållande till mängden information de förmedlar är risken stor att läsaren börjar skruva otåligt på sig. Meningar med många bisatser bör granskas extra kritiskt. Inte sällan driver man upp tempot genom att dela upp i flera meningar istället för att ha många bisatser.

Replikerna är extra viktiga att hållas trimmade. Någonting som det ofta anmärks på i recensioner är den så kallade adverbsjukan, det vill säga att varje replik avslutas med information om hur någon har sagt någonting, exempelvis ”sade han lågt”, ”sade hon sorgset” eller ”sade hon blygsamt” (där lågt, sorgset och blygsamt är adverben). I de allra flesta fall framgår det av replikens innehåll med vilket sinnelag orden uttalats, därför blir det i regel onödigt att påpeka det (men tro mig, det misstaget har jag givetvis själv också gjort många gånger!). Är det bara två personer som talar, eller om det ändå är uppenbart vem som yttrar sig, finns ingen anledning att upplysa om exakt vem som säger varje enskild replik. Och om man redan har talat om vem som sade något, och samma person tar till orda igen, kommer läsaren ändå att förstå vem som talar. Sådana enkla saker ökar tempot i berättandet avsevärt. Men det känner du troligtvis redan till.

Tempot på makronivå tror jag däremot inte alls är lika omtalat, men det är precis lika viktigt. Här handlar det om hur man har disponerat bokens längd. Om bokens längd är 200 A4-sidor är det helt orimligt att det tar 100 sidor innan läsaren över huvud taget ens har huvudkonflikten klar för sig. Är boken relativt kort måste det gå fort att komma in i handlingen. Är den däremot ganska lång är det naturligt att det kan ta längre tid, men, som författare måste man hela tiden se till att behålla läsarens intresse. Läsaren måste förstå att det kommer att löna sig att vara tålmodig. Om man gör en noggrann outline över sitt projekt och planerar varje kapitel i grova drag är det enklare att skriva en väldisponerad bok som håller ett lagom tempo. Någonting som jag lärde mig medan jag utbildade mig till redigerare var att man ska se till att ha filmen på papper innan man börjar redigera. Detta innebär (precis som det låter) att man ska se till att planera det man ska redigera innan man faktiskt börjar redigera. Detta tankesätt är fullt tillämpbart även när det gäller skrivande. Med en välstrukturerad outline är det enklare att hålla makrotempot uppe.

Jag är som sagt ingen expert, och jag utger mig inte för att sitta inne med sanningen, men det som jag har tagit upp i det här inlägget är sånt som jag själv reagerar på när jag läser en bok eller ser en film. I morgondagens inlägg kommer jag att återkomma till hur jag själv tillämpar detta tankesätt genom att ta ett av mina egna verk som exempel. Samma tid, samma blogg!😉

2 svar

  1. En annan sak som drar ned på tempot är sk ”infodumpar”. Istället för att skriva flera sidor som förklarar en sak är jag säker på att det fungerar att minska ned orden. Det gäller bara att hitta rätt ord.

    Och du, det spelar ingen roll att du inte är en expert. Dina inlägg är bra och tänkvärda att läsa ändå🙂

    2011/07/31 kl. 13:17

  2. Ping: Att beskriva | Undrentide

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s