Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för augusti, 2011

Vildsint: Skymningslandet är här!

Idag är en stor dag, för idag utkommer den efterlängtade Vildsint: Skymningslandet, där jag medverkar med novellen Den som passerat skymningen. Den troligtvis mest namnkunnige författare som medverkar är dock Anders de la Motte, som belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris för sin bok [geim] som utkom förra året.

Vildsint: Skymningslandet är uppföljaren till novellantologin Vildsint, som utkom förra hösten. Det kan sägas vara ett gemensamt projekt som genomfördes på kapitel 1. Det hela hade dock aldrig varit möjligt utan det beundransvärda arbete som de båda eldsjälarna Jens Stenman och Ralph Wikland utfört. Förra året medverkade jag med novellen Elnora. Årets novell är också fantasy, och bygger också på ett kapitel från Det magiska förbundet som bearbetats för att fungera som en fristående novell. Fast den här gången var det egentligen tvärtom, jag skrev faktiskt novellen först och infogade den därefter i Det helande landet, tredje delen av nämnda serie.

Den som ska besöka bokmässan i Göteborg bör givetvis hålla ögonen öppna efter Vildsint, som kommer att finnas representerad där.


Är fantasyn overklig?

Rubriken kan verka lite konstig, säger det inte sig självt att fantasy ska vara overklig? Själv skulle jag svara både ja och nej på den frågan. Självklart ska fantasyn erbjuda en verklighetsflykt, men det betyder inte att naturlagarna nödvändigtvis måste upphävas. I dagens inlägg tänkte jag ge min syn på hur verklig eller overklig fantasyn borde vara.

Vad är fantasy? är en fråga som ofta ställs, och somliga verkar tro att det är en retorisk fråga som inte går att besvara. I min värld är svaret enkelt. Fantasy är det som absolut inte kan hända i verkligheten. Det är den ”minsta gemensamma nämnaren” som förenar all fantasy. Det finns ingen magi i vår värld, inga piskande pilträd, drakar, enhörningar eller blodsugande vampyrer. Men även om fantasyn bygger på själva verklighetsflykten är det viktigt att den är trovärdig. Det som fantasyn gör är att den visar upp en möjlig alternativ verklighet, men som författare har man en viktig uppgift att se till att läsarna är med på noterna.

När jag började skriva Det magiska förbundet (som var mitt första fantasyprojekt) var min tanke att läsaren skulle känna att ”såhär skulle det kunna vara”. Om läsaren däremot skakar på huvudet och tänker att ”nej, det där är alldeles för overkligt!”, då har man faktiskt misslyckats. Den typen av miljöer som läsaren möter i mina fantasyvärldar har rent geografiskt stora likheter med vår egen värld. Jag ägnade en hel sommar åt att läsa böcker om öknar, grottor, glaciärer, meteorologi m.m. för att kunna skildra trovärdiga miljöer och göra min värld mer levande. Jag har även läst böcker om riddare, vattenlagstiftning under Romarriket (!) och Italien, vilka alla bidragit med intressanta detaljer och uppslag. Utöver detta har jag förstås läst otaliga artiklar på Wikipedia (bland annat om kyrkklockor, för att trovärdigt kunna skildra den så kallade stridsklockan som förekommer i första delen av Det magiska förbundet). Allt för att skapa en så trovärdig värld som möjligt.

När det gäller magin, det tydligaste elementet som inte har med verkligheten att göra, förtjänar det egentligen ett eget inlägg, men jag kan säga som så att jag varit väldigt noga med att beskriva hur den fungerar. Magin i mina världar är inget som fungerar slumpmässigt. Det finns en mekanik bakom det hela. Jag tror att det är väldigt viktigt, för annars finns risken att alla svårigheter enkelt kan lösas med magi. Eller tvärtom, att oväntade svårigheter uppstår därför att det plötsligt inte går att använda magi! (Ungefär som den klassiska klyschan att mobilbatteriet alltid dör när det är som allra mest olägligt i en film.) Ingen läsare skulle köpa det, därför utarbetade jag redan tidigt ett tydligt system för hur magin fungerar, och det har jag hållit mig till. Det fungerar på nästan samma sätt i alla mina projekt, även om de utspelar sig i olika världar. Det är fullt möjligt att göra användandet av magi trovärdigt, trots att den inte finns i verkligheten. Jag kan dock säga redan nu att magi (seriens namn till trots) spelar väldigt liten roll i Det magiska förbundet, som fokuserar mer på äventyr och eftertanke.

Men i sista hand handlar det ju om att berätta en bra historia. En del ”konstnärliga friheter” har jag tagit mig. Jag vet att somliga resor går betydligt snabbare och enklare än de skulle ha gjort i verkligheten, och en del sekvenser som inbegriper sprängämnen skulle se häftiga ut på film, men knappast vara realistiska. Det allra viktigaste har jag dock inte tummat på, nämligen hur de olika karaktärerna reagerar på allt som händer! Vare sig man skriver fantasy eller annan litteratur är det viktigaste troligen att man känner igen sig i hur någon reagerar på någonting som händer!


Förvirring i första person

Läste precis Ulla Lundqvists recension av Susanna Alakoskis senaste bok Dagens Harri i DN. Recensenten skriver dock någonting som jag inte riktigt begriper. Nämligen: I ”Svinalängorna” utnyttjade Alakoski den finess jagperspektivet erbjuder: läsaren vet mer än den som för ordet. Greppet har ofta med skicklighet använts också i barnboken.

Jag får det faktiskt inte att stämma. Syftar Lundqvist på att läsaren vet mer än ”berättarjaget”? Läsaren kan väl omöjligen veta mer än berättaren i en bok skriven i första person, där är det ju berättarjaget som bestämmer vad läsaren får veta! Det faller på sin egen orimlighet att läsaren skulle kunna veta mer än berättarjaget.

(För övrigt en stor eloge till Susanna Alakoski för en mycket bättre titel på sin nya bok än den förra. Håpas du trifs i fengelset är ärligt talat en av de fånigaste boktitlar jag någonsin hört …)


Varför fantasy?

Jag insåg just att jag har bloggat i nästan tre månader, men faktiskt aldrig skrivit något inlägg om den litterära genre som jag brinner allra mest för och som jag själv skriver, nämligen fantasy. I det här inlägget tänkte jag berätta om vad som fick mig att fastna för fantasy och varför det tilltalar mig så pass mycket.

Första gången jag kom i kontakt med fantasy var när jag läste Min morbror trollkarlen av C.S. Lewis. Jag tror att jag var åtta år då. Men märk väl, det var inte den som fick mig att fastna för fantasy! Den var okej, men inte mer än så. Jag gjorde ett försök att läsa en viss bok om en ring också, där någonstans, men tappade intresset ganska snabbt. Det skulle dröja några år till, tills jag läste Krönikan om Prydain av Lloyd Alexander innan mitt intresse verkligen väcktes. Jag läste seriens alla fem delar inom loppet av en dryg vecka. Jag kommer troligtvis vid tillfälle att skriva ett helt inlägg tillägnat denna underbara serie, så jag lämnar den därhän för nu.

Steget till att börja skriva fantasy själv var inte särskilt stort. Jag kände tidigt att det var den genren jag tilltalades mest av, men framför allt att det var där jag hade mest att tillföra! Inom fantasy har jag alltid haft gott om idéer. Inom de flesta andra genrer har jag aldrig upplevt samma känsla. Jag skulle inte kunna skriva någon deckare, och definitivt inte någon vardagsnära roman som utspelar sig i vår egen verklighet. Varför? Det enkla svaret är helt enkelt ointresse. Jag har verkligheten omkring mig 24 timmar om dygnet, och den är inte alltid särskilt rolig, jag behöver helt enkelt inte mer av den! Jag skrev en gång på ett forum att ”om jag känner behov av att uppleva verkligheten kan jag gå in i köket och titta på den smutsiga disken i diskhon en stund istället”, och jag tror att det beskriver det hela ganska bra. Fantasyn erbjuder den verklighetsflykt som jag så väl behöver!

Att skriva fantasy är dock ingen dans på rosor. Trots att tidernas mest sålda skönlitterära bok är just en fantasybok är det definitivt ingen genre man bör satsa på om man vill bli tagen på allvar. (Ja, det är den där boken om ringen jag syftar på.) Inte heller det faktum att världens rikaste författare (J.K. Rowling) skriver fantasy gör det till en mer respekterad genre. Det finns nog ingen genre som bespottats så mycket som just fantasy, och när andra tidigare bespottade genrer (som vampyrlitteratur och deckare) är på allas läppar får fantasyn finna sig i vara kvar ute i kylan. Man kan spekulera om varför det är så, men det tänker jag inte göra åtminstone i det här inlägget.

Men jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre om den saken! Jag skriver fantasy för att jag känner att jag har många intressanta historier att berätta. Förutom de projekt jag för tillfället arbetar med har jag idéer till ännu fler.

Avslutningsvis tänker jag ställa mig den fråga som troligtvis är den viktigaste av alla inom just fantasyn: Vad skiljer mina verk från det som skrivits tidigare? På vilket sätt är jag annorlunda? Jag utger mig inte för att vara nyskapande. Det är många som utger sig för att vara det, men få som verkligen är. Jag är dock inte ute efter att upprepa vad som gjorts tidigare. Jag har tagit fasta på ett av de vanligaste klagomålen när det gäller fantasy, nämligen det tröttsamma påståendet att den är ytlig och overklig. Även om jag givetvis använder klassiska element som magi och även om det självklart förekommer strider har jag koncentrerat mig mest på det mer vardagsnära, de tankar och känslor som vi kan känna igen från vår egen vardag. Människors komplicerade relationer till varandra, personliga dilemman och det oundvikliga steget att bli vuxen är såna teman som upptar stort utrymme i mina verk. Hur skulle någon kunna kalla det ytligt eller overkligt?

I morgondagens inlägg tänkte jag återkomma till hur jag gör research för mitt skrivande (för det gör man faktiskt även när man skriver fantasy, trots att somliga inte verkar tro det).


När mannen själv får välja

Med risk för att detta framstår som ytterligare ett debattinlägg, men jag skriver detta för att kommentera den här artikeln, som publicerades i DN 15 augusti. I artikeln berättas om den stora skillnaden mellan män och kvinnor i fråga om att välja böcker. Artikelns rubrik antyder att män helst vill läsa om ”krig och brott”, och jag ser ärligt talat inga större problem i det. Man ska i första hand läsa om det man är intresserad av. Jag kan definitivt känna igen mig i konstaterandet att män sällan är intresserade av skönlitteratur. Jag har absolut inget emot skönlitteratur, men för varje skönlitterär bok jag läser läser jag antagligen 10 fackböcker (en stor del av dessa läser jag dock i researchsyfte för mitt eget skrivande).

Artikeln beskriver hur flera förlag inför hösten nischat sin utgivning för att den ska tilltala män. Personligen tycker jag att det är en jättebra idé. Det är ett ganska välbekant (men sorgligt) faktum att män läser betydligt mindre än kvinnor. Varför inte då ge ut såna böcker som intresserar män specifikt? Möjligheten är stor att intresset för läsande väcks hos dem som är läsovana, och det kan väl aldrig vara fel? Jag ser absolut inga problem i att litteratur är nischad mot det ena könet. Män och kvinnor har inte nödvändigtvis samma intressen, men det är väl inget konstigt med det? Det är heller inget konstigt i att en kvinna läser en bok som är nischad mot män om hon råkar vara intresserad av just det ämnet. Ett klassiskt uttryck när det gäller marknadsföring är att om man försöker nå alla kommer det att sluta med att man inte når någon.

Personligen anser jag att alla åtgärder som kan öka läsandet hos dem som vanligen tillhör ”lässvaga” grupper är bra! Det kan vara en sån åtgärd som väcker ett intresse som man inte visste att man hade, vilket gör att man i nästa steg söker sig till annan litteratur. Att man inte är intresserad av något innebär ju inte att man inte kan bli intresserad!


Recensenten kom undan

Läste precis på DN:s hemsida att Justitiekanslern (JK) inte kommer att väcka åtal angående den hatiska recensionen mot bandet Takida (som jag skrivit om tidigare). Somliga skulle nog kalla det en seger för yttrandefriheten. Jag kallar det en stor förlust för oss alla. Genom sitt beslut visar JK att det är fritt fram för recensenter att komma med förtäckta mordhot mot dem de recenserar och göra livet ännu värre för dem som lider av Downs syndrom. Nog för att man kan tycka att usel journalistik inte borde vara juridiskt straffbar, men jag misstänker att det vore enda sättet för somliga journalister att lära sig. Det är nämligen inte så att det råder brist på dåliga recensioner i medierna. Hade jag varit lite mer debattglad och på lite sämre humör hade jag gladeligen tagit upp en del pinsamma exempel. Man kan bara konstatera att de här recensenternas arbetsgivare verkar trivas med att ha värdelösa recensioner i sina tidningar.

Grattis, alla recensenter, ni kom undan.


Booktrack – Soundtrack till e-böcker

Jag anade att det skulle komma för eller senare, men nu verkar det vara här, nämligen Booktrack, som helt enkelt är en teknik för att förse e-böcker med ljud som säljs i form av appar till mobiler. Tanken är att förse böckerna med en ”extra dimension” genom att de förses med musik och ljudeffekter. En av de första titlarna att ”förbättras” med hjälp av musik och ljudeffekter är den gamla klassiska Sherlock Holmes av A.C. Doyle. (Vilken bok som åsyftas är dock oklart, för Doyle har mig veterligen aldrig skrivit någon bok med det namnet.) Även flera andra gamla klassiker är på gång att ges ut i liknande versioner, bland annat Huckleberry Finns äventyr och De tre musketörerna.

Och vad ska man säga om det här? Jag tänker givetvis inte döma ut idén på förhand, jag tror att det finns en möjlighet att göra något riktigt bra av det det hela. Men idén är knappast ny. Den påminner rätt mycket om japanska visual novel, som troligen inte är så känt utanför Japan. Allting handlar om hur det hela genomförs och hur väl det fungerar. Det var nog många som drog på smilbanden när 3D-filmerna återvände till biograferna och trodde att det hela åter skulle handla om en högst tillfällig företeelse. 3D-filmerna verkar dock ha kommit för att stanna den här gången, och sannolikheten finns att Booktrack kan bli ett etablerat alternativ för att konsumera litteratur.

Eftersom jag både är musiker och skribent har jag hela tiden drömt om att göra soundtrack till mina böcker. Ofta när jag har skrivit har jag hört musiken i huvudet medan berättelsen vuxit fram. Det känns som att möjligheten att göra någonting riktigt bra av Booktrack är väldigt stor, men att risken att det hela blir ett utskrattat fiasko är ungefär lika stor. Jag ställer mig frågande till att använda ljudeffekter (då riskerar man att det hela blir ett konstigt mellanting mellan radioteater och musiksagor för barn!), och jag ifrågasätter varför man lägger till musik på redan utgivna böcker, där författaren inte ens har möjlighet att tillfrågas. Däremot, om det hela görs i samförstånd med författaren, och om det genomförs som ett seriöst, väl genomtänkt projekt, tror jag att det hela kan bli hur bra som helst.

Jag skulle gladeligen förvandla mina egna verk till Booktrack om jag hade tillgång till den programvara som skulle behövas. Men för att känna mig helt säker på att detta verkligen är en idé att räkna med vill jag nog först se hur problemet med läshastigheten blir löst. I artikeln i DN (som jag länkade till) uppges att programvaran lär sig hur ofta man vänder blad, men hur fungerar det hela om läshastigheten varierar från sida till sida? Det går alltid snabbare att läsa glest skrivna sidor med mycket dialog jämfört med tätskrivna sidor med mycket information. Jag hoppas att utvecklarna har tagit med detta i beräkningen.

Känns som att jag måste försöka ta mig råd att skaffa en mobil som hanterar appar. Det här kan bli spännande!