Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Gasen i botten? – Om Silverspegeln, del 2

Här är den utlovade fortsättningen på gårdagens inlägg. Där berättade jag om hur jag arbetade för att få ett jämnt tempo i Silverspegeln, andra delen av Det magiska förbundet. Jag gjorde åtskilliga bearbetningar i samband med att jag redigerade det första utkastet. I ingen annan del har jag strukit så pass mycket text som inte behövdes. I manuset fanns flera passager som bestod i att karaktärerna talade med varandra om sånt som egentligen inte var relevant för handlingen. Jag såg det som karaktärsfördjupning, en möjlighet för läsaren att bättre lära känna de karaktärer som kommer att följa med i ytterligare fem böcker. Men när jag läste igenom manuset insåg jag att dessa passager enbart drog ned tempot. Det som tillfördes i fråga om karaktärsfördjupning motiverades inte av det sänkta tempot. Därför rensade jag ordentligt i dessa passager.

Detta är ett sätt att hålla tempot uppe på mikronivå, alltså i enskilda kapitel. I dagens inlägg tänkte jag inrikta mig mer på tempot i större skala, det vill säga på makronivå, det som påverkar hela boken. Jag har tidigare berättat att jag strök det som var kapitel 5 i det första utkastet av manuset. Men jag lade även till flera kapitel för att jämna ut tempot. Att hålla ett bra tempo innebär nämligen inte bara att det ska hända så mycket saker som möjligt på så lite tid/så få sidor som möjligt! Det finns åtskilliga mellanlägen mellan gasen i botten och ren frustration hos läsaren.

Ett kapitel som jag faktiskt lade till i samband med redigeringen är det som är nuvarande kapitel 6. Där får två viktiga personer möjlighet att lära känna varandra. Det har stor betydelse för handlingen. I det första utkastet fick läsaren nöja sig med att ställas inför fullbordat faktum att de båda personerna faktiskt kände varandra. Genom att stryka ett kapitel som inte tillförde någon ny information och istället lägga till ett kapitel som faktiskt innehöll en hel del ny information för läsaren gjorde jag troligtvis boken betydligt intressantare.

Silverspegeln är ingen bok som är svår att läsa eller svår att följa med i, men hela planeringsfasen var ett enda långt kaos. Åtskilliga händelser måste tajmas ihop och det gällde att rätt person hela tiden hade rätt information. Samtidigt måste saker som skedde på olika platser ske i rätt ordning. Den ursprungliga outlinen kasserades och endast enstaka moment behölls. Jag insåg att tempot på slutet skulle bli alldeles för långsamt. Det var en sen natt när jag satt på ett tåg och lyssnade på hårdrock som den nya idén dök upp. Den nya idén till handlingen gjorde att tempot kunde hållas uppe hela vägen. Men outlinen uppdaterades hela tiden (vilket sällan gjordes under arbetet med seriens övriga delar). Jag skrev upp flera frågor som jag behövde besvara i handlingen. Och jag strök flera planerade sidospår som inte direkt hängde ihop med handlingen i övrigt!

Jag vill alltid höja ett varningens finger för alla sidspår som inte påverkar handlingen. Det brukar vara en populär företeelse att påpeka i recensioner, och risken finns att läsaren ledsnar (eller hoppar över stycket i fråga om man eventuellt läser boken igen). Tänk såhär: Om stycket inte kommer att finnas med om/när boken blir film ska det inte finnas med i boken heller! På det sättet försäkrar man sig om att tempot hålls på en jämn och behaglig nivå.

Avslutningsvis tänkte jag säga litet grann om bokens avslutning (dock utan att spoila någonting!). I det första utkastet avhandlades ”slutstriden” i ett enda långt kapitel. Jag insåg dock att det inte fungerade. I jämförelse med övriga moment i boken gick det alldeles för fort, och handlingen behövde utvecklas. Därför kom det nämnda momentet istället att delas upp i flera kortare kapitel (dock blev hela momentet som sådant betydligt längre, vilket gjorde boken bättre). De två avslutande kapitlen är ganska korta. När man har sett den kulminerande slutstriden i en bra actionfilm vill man troligen inte att den ska hålla på i en halvtimme till, därför är de två sista kapitlen ganska korta. Jag har alltid varit mycket noga med i vilken sinnesstämning man lämnar läsaren vid bokens slut. En alltför lång avslutning skulle troligtvis lämna läsaren med ett intryck att boken var ganska seg, och det hade varit helt fel med en bok där jag arbetat så mycket med att hålla tempot uppe.

Det är varken gasen i botten eller lätt på foten som leder till en välbalanserad bok. Med god planering och viss självkritik är det enkelt att se vilka delar av boken som drar ned tempot eller avhandlas för snabbt. Och ”the bottom line” är att om ett stycke kan strykas utan att handlingen eller karatärerna blir lidande, då bör det strykas, för det kommer högst troligen att leda till en försämrad läsupplevelse.

(För den som eventuellt blivit nyfiken på boken i fråga kan jag meddela att de fyra första delarna av Det magiska förbundet snart utkommer som en samlingsvolym i e-boksformatet!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s