Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Tillbaka från sjukhuset

Dagens inlägg skulle egentligen ha presenterat omslaget till Det magiska förbundet, men jag har valt att skjuta på det inlägget, och risken finns att den planerade utgivningen också får vänta. Jag har precis blivit utskriven från sjukhuset, dit jag fick åka med ambulans i söndags kväll efter att jag närapå förlorade medvetandet. Det visade sig att jag hade en inre blödning, som dock förhoppningsvis är åtgärdad nu.

Jag har haft mina livs mest traumatiska dagar medan jag var på sjukhuset, även om personalen var otroligt snäll och gullig (några som verkligen förtjänar ett särskilt omnämnande är ssk Malena, som var otroligt snäll och omhändertagande och tog sig tid att prata, den trevliga underläkaren Lisa som ritade upp en enkel anatomilektion för mig i sitt tjusiga Hello Kitty-block (!), samt de två fnittriga usk:orna som jag tyvärr inte lärde mig namnen på men som verkligen livade upp tillvaron). Detta till trots kan jag nog gissa vad mina mardrömmar kommer att handla om de närmaste åren.

Jag har fortfarande ont, men det är ingenting emot hur det var i samband med operationen som gjordes för att stoppa blödningen. All smärtlindring jag fick gjorde att jag förstod på ett ungefär hur Lewis Caroll kom på idén att skriva Alice i underlandet … Man tror nog inte att en trettioårig man kunde gråta av smärta, men jag kan lova er att det var fullt möjligt! Så mycket som jag gråtit de två senaste dagarna har jag inte gråtit sedan jag var ett barn (om ens då).

Lyckan har inte varit på min sida den senaste tiden. Först övergreppet att bli jämförd med en terrorist och en självmordsbombare, och nu det här …

Kan bara säga såhär, ni som har god hälsa och sällan är sjuka: Ni förstår nog inte hur lyckliga ni egentligen är! Jag hörde en gång uttrycket ”den friske har tusen önskningar, den sjuke har bara en”. Och jag kan säga att när man ligger ensam i en sjukhussäng, med en droppnål i handen, är förbjuden att äta och dricka, har ont utav h*e, har en invärtes blödning som man ännu inte vet om den är stoppad, och dessutom ögonen fulla av tårar och man bara längtar hem till sin fru (och vet att hon längtar efter att få hem den make som hon snart firar ettårig bröllopsdag med), då har man inte särskilt många önskningar, det kan jag lova. En av sköterskorna som tog blodprov på mig sa att det syntes på ärrvävnaden på mina händer att jag hade lämnat många blodprov tidigare. Alldeles sant, för sprutnarkoman är jag definitivt inte (och har heller aldrig varit). Tro mig, ingen vill vara med om det här!

Och jämför aldrig era medmänniskor med terrorister, för jag tror inte att någon av er har en medmänniska som är terrorist! Jag tror inte att någon begriper hur mycket såna ord sårar. Det finns extremt få terrorister här i världen, och jag tror inte att någon av er som läser det här har någon nära anhörig eller nära vän som är terrorist. Världen behöver mer kärlek och omtanke, inte mer misstanke och ogrundade utpekanden! Acceptera aldrig att någon jämför dig eller dina vänner med någon som bestulit så många människor på sina liv! Var rädd om dem som står er nära. Tyvärr går det aldrig att säga vem som nästa gång drabbas av en inre blödning, och om den kommer att gå att stoppa. Livet är skörare än man tror!

Inläggen för den kommande veckan är redan skrivna och tidsinställda, vilket är tur, för annars hade jag nog tvingats ta en paus i bloggandet. Den närmaste framtiden kommer jag att ägna åt min fru (som givetvis tog det hela väldigt hårt, men som hanterade situationen oerhört bra och tog kontakt med sjukvårdsrådgivning, SOS Alarm och sin stackars förtvivlade svärmor) samt åt att försöka återfå hälsan. Jag lovar att svara på alla era kommentarer, men jag kan inte lova att jag kan göra det på en gång.

Tack allihop, för att ni läser min blogg, och för att ni är mina vänner! Och ett särskilt tack för allt stöd jag fick i samband med att jag valde att lämna kapitel 1! Det var sorgligt, men tyvärr det enda rätta. Även om det gjorde mycket ont så ångrar jag det inte. Så länge det finns mer hat än kärlek där är det tyvärr ingen plats för mig.

Ta hand om er! Och framför allt: Ta hand om varandra!

13 svar

  1. Hemsk upplevelse och jag är lättad att du är hemma igen. Hoppas att du får tid och lugn att läka. Jag är inte mycket för virtuella kramar, men vad fan – kram på dig.

    2011/08/03 kl. 09:55

  2. marilin

    Jag hoppas att din återhämtning går som på räls. Det ger så mycket att läsa dina inlägg (även när de handlar om så hemska saker som sjukdom och smärta) eftersom du visar sådan värme, medkänsla och kärlek. Tack för det.
    Du får en kram av mig också🙂.

    2011/08/03 kl. 10:14

    • Tack!🙂 Jättekul att du gillar min blogg! Sånt är jättekul att höra.

      2011/08/03 kl. 10:20

  3. Richard

    Oj, tråkigt att höra Johan!
    Hoppas du återhämtar dig snabbt!

    På mitt jobb så tar jag hand om personer som hamnat i liknande situationer som du,
    och jag måste säga att det är ganska lätt som sjukvårdspersonal att tappa perspektivet på hur de personer man tar hand om upplever det hela. Det blir lite som en ögonöppnare att få läsa din skildring av det.

    2011/08/03 kl. 10:22

    • Tack Richard!

      Du och dina kollegor gör ett otroligt viktigt jobb, kan jag lova. Har aldrig varit med om något dåligt bemötande inom vården. Men jag förstår att man måste ha lite distans till det hela om man jobbar med det, för annars tror jag att det kan bli jobbigt i längden.

      2011/08/03 kl. 19:50

  4. Sharon

    Jag brukar vanligtvis inte läsa bloggar, men du är så öppen och visar allt att det inte går att inte läsa den.

    Krya på dig (om man nu kan säga så, i det här fallet) och jag kan lova dig att jag inte kommer att klaga en enda gång över min förkylning.

    2011/08/03 kl. 10:39

    • Tack Sharon!

      Hoppas att du fortsätter läsa min blogg, för jag kan lova på heder och samvete att du aldrig behöver läsa om ”dagens outfit” eller se 20 bilder på min kvällsmat här. Den här bloggen handlar i första hand om skrivande och musik. Mitt tråkiga liv kan man i värsta fall läsa om på Twitter😉
      Och kom ihåg att det inte alls är förbjudet att klaga över en förkylning! En förkylning är också jobbigt, och ingen människa vill höra ”tänka på dem som har det värre!”

      2011/08/03 kl. 19:54

  5. Mycket tänkvärt inlägg, krya på dig!

    2011/08/03 kl. 10:43

    • Tack Malin!

      Maria tog faktiskt med sig din bok till mig på sjukhuset, tyvärr var jag alldeles för svag för att orka läsa… Men jag ska självklart läsa den så fort jag fått tillbaka krafterna, Maria älskar den!🙂

      2011/08/03 kl. 19:56

  6. Ta hand om dig!

    2011/08/03 kl. 23:50

  7. Usch vad tråkigt att höra att du drabbats av något så hemskt😦 Men tur att du får komma hem så att du kan krya på dig tillsammans med din fru. Jag hoppas att du snart mår bra igen.🙂

    Kram på dig

    2011/08/04 kl. 07:56

  8. Kerstin

    Vi i Bollnäs:Thomas ,mormor Atlas ymer och din mor:Vi tänker på dig hela tiden!!!
    Vi finns hos dig! Naturligtvis även din syster och bror som får rapporter varje dag

    2011/08/05 kl. 02:02

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s