Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

När stora stygga vargen blev snäll

Klyschor är inte nödvändigtvis dåliga. Ibland kan de fylla en funktion och faktiskt fungera riktigt bra, men det finns en klyscha som är ohjälpligt värdelös. Klyschan i fråga spelade en viktig roll i Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet gryningen, som jag såg härom dagen (dock en i övrigt mycket bra film som jag varmt kan rekommendera). Jag kallar klyschan för stora stygga vargen som plötsligt blir snäll. I den nämnda filmen har den stroppige kusinen Eustace en av huvudrollerna. Hans dagar går i första hand ut på att hitta på elakheter mot sina kusiner och bråka med sin omgivning. Det är inte ens någon spoiler att tala om att han ändrar sig fullständigt på slutet och istället blir sådär jättesnäll som någon faktiskt bara blir i just filmer eller böcker. Det är så förutsägbart att det inte blir tal om spoilervarning.

Kort sagt: Nej, det fungerar inte så! En människa som har en sådan personlighet ändrar sig inte bara sådär. Det krävs nog mer än en en enskild händelse för att någon ska ändra uppfattning sådär fullständigt, och det går knappast sådär snabbt. Och om man har ägnat så lång tid åt att avsky sina kusiner (enligt filmen litet drygt åtta månader) lär man knappast börja tycka om dem över en natt. Den där klyschan är dålig till och med för att vara en klyscha.

Jag vet att det är fult att skryta och att eget beröm luktar illa, och allt annat svammel som stackars små barn brukar få lära sig, men den som läser Det magiska förbundet kommer att få stifta bekantskap med en person som nog både läsaren och de övriga karaktärerna tror lär sig av sina misstag och ändrar sin inställning, men tro mig, det gör han/hon inte! Och det är högst troligen så det hade sett ut i verkligheten också. Folk kan möjligtvis lära av mina misstag, men att ändra sin personlighet över en natt, det gör ingen!

(Och varför skulle det vara fult att skryta …?)

5 svar

  1. Fast jag måste lägga in en liten passus här. För att göra personer intressanta (speciellt huvudpersoner) så fungerar det väldigt väl att låta dem förändras. Statiska personer är sällan intressanta.

    Jag brukar dessutom låta folk ”byta plats” (för relationer ändras också). T ex en person som börjar problemtyngd och deppig blir gladare och gladare för att den har sin kompis att ösa över alla sina problem på vilket betyder att kompisen blir mer och mer nedstämd. Det kan till och med bli lite roligt att ungefär samma repliker yttras fast av motsatta personer: Äh, gaska upp dig nu (person ett). Det går inte, jag vill bara dö (person två).
    200 sidor senare: Kom igen, var inte så sur (person två). *Mutter,mutter* (person ett).

    Jag tycker dessutom det hör till att huvudpersonen, och andra, gör en personlig resa i allt som händer. Det är ju svårt att se att t ex Frodo inte skulle påverkas av ringen-äventyret, eller att Potter inte skulle förändras av allt som händer honom (måste dock säga att jag tycker att han gör en minimal personlig resa)

    2011/08/05 kl. 08:18

  2. Givetvis förändras man av det som händer runtomkring sig. Det finns flera bra exempel på det i ”Det magiska förbundet”, personer på både den ”goda” och ”onda” sidan som utvecklas och får en större insikt i hur världen faktiskt ser ut. Det som jag vänder mig mot är när den förändringen sker _över_en_natt_ och till synes omotiverat. Det är knappast en enskild händelse som leder till förändring, utan det ska nog till mer än så. Jag förstår definitivt att Frodo förändrades, men hur Eustace kunde förändras är en större gåta (och däri ligger klyschan, att det sker på en gång!)

    2011/08/05 kl. 09:48

    • Nu har jag inte läst boken, men kan det vara så att filmen ”skyndar på” personlighetsförändringen? Kan ju som exempel ta i princip vilken Disneyfilm som helst. Där brukar huvudkaraktärerna var fiender på morgonen och bästa vänner på kvällen (eller möjligtvis bara ett par dagar senare). Och kärlekshistorierna går väldigt fort också.

      2011/08/05 kl. 12:57

      • (Fast jag håller med om att det går för fort)

        2011/08/05 kl. 12:58

      • Jag har inte heller läst boken, men självklart förstår man ju att det måste göras en viss förenkling med tanke på att handlingen ska rymmas i en film. Det som jag har lite svårt med är dock den plötsliga personlighetsförändringen. Nog för att det är rimligt att Eustace blir mer vänligt inställd mot sina kusiner efter deras gemensamma äventyr, men en sån där fullständig personlighetsförändring sker nog sällan i verkligheten. Däremot är det mer naturligt när det gäller kärlekshistorier, att kärlek börjar med bråk tror jag nog att de flesta av oss har varit med om någon gång🙂 (Där handlar det ju inte om samma typ av plötsliga personlighetsförändringar.)

        2011/08/05 kl. 13:13

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s