Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Hur mycket vet berättaren?

En fråga som nog alltid uppkommer när man skriver en roman är: Hur mycket vet egentligen berättaren? Oavsett om man skriver i första person (”jag-form”) eller i tredje person (”han/hon-form”) finns det alltid en berättare inblandad. Skriver man i första person är det förstås berättarjaget som är berättaren, och hur mycket känner han/hon till? Det finns såklart inget givet svar på det. Men att skriva i första person innebär en tydlig begränsning i och med att berättarjaget måste finnas på plats för att kunna skildra vad som händer. Jag har stött på exempel i utgivna böcker där berättarjaget plötsligt börjar berätta om saker som hänt när han/hon inte har funnits på plats, och det känns i ärlighetens namn jättekonstigt. Någon kan ju såklart ha återberättat det hela för berättarjaget, men då kan ju inte denne skildra det hela som om han/hon varit på plats! Väljer man att skriva i första person bör man rimligtvis välja att leva med de begränsningar som det innebär.
Det finns författare som använder olika berättarjag i olika kapitel, men jag kan säga som så att jag aldrig hade valt den metoden, och jag kan inte påstå att jag känner mig frestad att läsa en bok som är skriven på det viset (det känns inte som att det blir intressant, utan bara rörigt, och läsaren måste hela tiden fundera över vem jag är).

Skriver man i tredje person blir det givetvis en mer öppen fråga hur mycket berättaren vet. Det finns en del olika skolor när det gäller det, men jag tänker inte räkna upp dem (det går antagligen att läsa om i de flesta handböcker i skrivande). Det som är viktigt är att vara konsekvent, och att man är medveten om hur det skrivsätt man valt kommer att påverka ens text. Det är fullt möjligt att berättaren inte vet någonting, utan bara skildrar det som syns (ungefär som en filmkamera). Då måste man tänka på att all viktig information måste framkomma genom repliker, eller på något annat logiskt sätt. Det är den här typen av berättande som självklart är vanligast i filmer, men den uppenbara skillnaden gentemot en bok är att läsaren inte ser scenen med egna ögon, utan berättaren i boken måste beskriva den för läsaren. Även om jag ofta brukar jämföra mitt sätt att skriva med filmer skulle jag nog ha mycket svårt att skriva en bok på det här viset. Det har förmodligen skrivits många bra böcker med en ”okunnig berättare”, men själv skulle jag ganska snart känna behovet av att ta hjälp av den ”allvetande berättaren”.

Det sätt som jag själv i stort sett alltid använder mig av, den tidigare nämnda allvetande berättaren, gör att man kan utnyttja boken som medium fullt ut. Den allvetande berättaren kan beskriva karaktärsdrag, stämningar och annat som är svårt att utläsa från en bild. Här har man som skribent inte begränsat sig själv på något vis, men det finns givetvis faror och problem även med detta sätt att berätta. I och med att den allvetande berättaren i princip känner till allting går det inte att dölja något för läsaren. Om en person exempelvis har ett annat motiv än vad som först verkar vara fallet kan det bli mycket svårt att dölja. Åtminstone jag skulle som läsare inte känna mig överraskad, utan snarare lurad! Med en ovetande berättare fungerar det, men inte med en allvetande berättare.

Vad är då ”the bottom line”? Som med så mycket annat: Var konsekvent! Läsaren kommer troligtvis inte att köpa att berättarjaget skildrar händelser där han/hon inte är närvarande, att den ovetande berättaren plötsligt sitter inne med massor av viktig information, eller att den allvetande berättaren plötsligt har missat att berätta något riktigt väsentligt för läsaren eller blir hemlighetsfull. Välj ett sätt att skriva, och försök att hålla dig till det så noggrant som möjligt. Det är då läsupplevelsen blir som allra störst.

Nej, det är inte enkelt att skriva, men frågan är om det verkligen ska vara enkelt. Det är ett hantverk! Det är inte enkelt att brodera eller att dreja krukor heller om man inte är tålmodig nog att lära sig.😉

Ett svar

  1. Svar; oj självklart ska det vara 0,2 :O Haha har ändrat i min blogg😉

    Jag är nog oftast ”den allvetande” i mina berättelser. Man tror att det är enklast, men när man väl börjat skriva inser man hur svårt det är. Och nej det borde inte vara enkelt och jag tror att det är det jag gillar så mycket med skrivandet🙂

    2011/08/12 kl. 08:47

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s