Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Är recensioner en fredad zon?

Jag är egentligen inte särskilt debattglad av mig, men jag kan ändå inte låta bli att kommentera den här nyheten, som publicerades på DN:s hemsida den 4 augusti. Artikeln handlar om bandet Takida, som tagit det ovanliga steget att polisanmäla en recensent för en recension som bandet upplever som hotfull och kränkande.

Det här kanske kommer som en överraskning för somliga, men jag stöder bandets polisanmälan (även om jag inte tror att den kommer att leda till någon fällande dom). Självklart är det en demokratifråga att kunna skriva saker som i vissa fall kan upplevas som stötande, men jag tycker att det börjar bli dags att markera vad som är okej att skriva i recensioner/krönikor och i vilka sammanhang det är okej att skriva saker som kan upplevas som hot. Jag är tämligen säker på att avsikten med yttrandefrihetsgrundlagen inte var att skribenter skulle kunna använda den som skydd för att vräka ur sig vad som helst. När saker i stil med den aktuella recensionen skrivs visar det med all önskvärd tydlighet att det är dags att sätta ned foten och markera var gränsen går för vad som är okej att skriva.

Det är få begrepp som missbrukats och misstolkats så grovt som just yttrandefriheten. Jag tycker att Takida gjorde alldeles rätt. Jag anser inte att yttrandefrihetsgrundlagen ska vara något som man kan dölja förtäckta mordhot bakom. Och nog tycker jag att man som skribent bör tänka efter en gång extra innan man ger sig på dem med Downs syndrom. Hur roligt är det egentligen, ärligt talat? Det är fördomsfullt och mycket dålig journalistik.

Jag stöder långtgående yttrandefrihet, men jag vägrar gå med på att den används som en ursäkt för hot och omotiverade personliga angrepp. Angreppet på Takida är enligt min personliga uppfattning oacceptabelt. Som kändis/offentlig person anser jag att man bör tåla en hårdare granskning än en privatperson, men i det här fallet rör det sig knappast om någon granskning, och recensentens påhopp känns fullständigt omotiverat. Att man inte uppskattar det som en artist/författare m.fl. åstadkommer är en sak (och inget konstigt med det), men det får aldrig gå till såna här ytterligheter! Det är fullt möjligt att ge någon ett dåligt omdöme utan att behöva ta till hot och förskolefasoner (fast jag tror inte ens att förskolebarn tycker att det är så roligt att hålla på och skämta om utvecklingsstörningar …).

Dessutom tror jag att få av oss vill se fler recensioner med innehåll som kan uppfattas som förtäckta mordhot. Skärpning! säger jag bara.

Även om det inte framgår känns det rimligt att anta att Takida hämtat inspiration från detta rättsfall från Storbritannien, där en författare stämde en recensent för att ha skrivit en ”hatisk” recension med flera påstådda faktafel. Författaren fick rätt i domstolen och recensenten fick betala ett ordentligt skadestånd. Somliga kan kalla det ett hot mot yttrandefriheten, själv undrar jag vilken författare som skulle vilja läsa en sådan recension av sin bok? ”Jag håller inte med om dina åsikter, men jag skulle kunna dö för din rätt att skriva en hatisk recension av min bok och fylla den recensionen med faktafel” (fritt efter Voltaire). Nja … nog är det väl ändå bättre om recensenterna försöker att vara lite mer sakliga? I längden vinner vi nog alla på det.

2 svar

  1. Även om man sågar en artist så kan man göra det med respekt. Och det gör man ju självklart genom att ta upp relevanta saker, inte personliga påhopp eller förtäckta mordhot. Inte heller idiotförklarar man sådana som gillar det man själv ogillar. Det skrämmer mig faktiskt, alla hårda ord folk säger/skriver om andra. Många verkar överhuvudtaget inte fatta att det är människor de pratar/skriver om. Nej, du har rätt. Det är verkligen dags att säga ifrån och visa vad som är OK och inte.

    2011/08/17 kl. 19:55

  2. marilin

    Jag håller fullständigt med i vad du skriver, Johan.
    Tyvärr tror jag att många i den generation som är uppväxt med anonymiteten på nätet, t.ex. i webbaserade rollspel, inte har samma respekt för andra och fingertoppskänsla för vad som är okej att säga. I verkliga livet kan de kanske ha det, men de är vana vid ett sätt att uttrycka sig som ofta går över gränsen, möjligt tack vare att de kan gömma sig bakom sitt alias och aldrig behöver stå för det de säger/skriver öga mot öga med den de attackerar. Det är en långsamt smygande utveckling som sker på flera fronter, befarar jag. Långsamt smygande, förresten? Mentalitetsförändringar är det som anses ta längst tid i det mänskliga samhällets utveckling genom historien. Femton år är ingenting i det perspektivet …

    2011/08/18 kl. 17:46

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s