Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Förvirring i första person

Läste precis Ulla Lundqvists recension av Susanna Alakoskis senaste bok Dagens Harri i DN. Recensenten skriver dock någonting som jag inte riktigt begriper. Nämligen: I ”Svinalängorna” utnyttjade Alakoski den finess jagperspektivet erbjuder: läsaren vet mer än den som för ordet. Greppet har ofta med skicklighet använts också i barnboken.

Jag får det faktiskt inte att stämma. Syftar Lundqvist på att läsaren vet mer än ”berättarjaget”? Läsaren kan väl omöjligen veta mer än berättaren i en bok skriven i första person, där är det ju berättarjaget som bestämmer vad läsaren får veta! Det faller på sin egen orimlighet att läsaren skulle kunna veta mer än berättarjaget.

(För övrigt en stor eloge till Susanna Alakoski för en mycket bättre titel på sin nya bok än den förra. Håpas du trifs i fengelset är ärligt talat en av de fånigaste boktitlar jag någonsin hört …)

Ett svar

  1. Det kan fungera ibland. Oftast är det väl när berättarjaget är barn eller utvecklingsstörd och tolkar händelser på sitt sätt när man som läsare kan förstå vad som egentligen händer. Jag har tex för mig att ”Mitt liv som hund” var åt det hållet. Om greppet fungerar kan det bli riktigt bra.

    Greppet borde väl också gå att använda i historiska romaner där man som läsare vet vad som hände på andra håll, eller längre fram, men inte berättarjaget vet. Här kommer jag inte på nåt exempel på rak arm dock.

    2011/08/30 kl. 20:45

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s