Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Varför fantasy?

Jag insåg just att jag har bloggat i nästan tre månader, men faktiskt aldrig skrivit något inlägg om den litterära genre som jag brinner allra mest för och som jag själv skriver, nämligen fantasy. I det här inlägget tänkte jag berätta om vad som fick mig att fastna för fantasy och varför det tilltalar mig så pass mycket.

Första gången jag kom i kontakt med fantasy var när jag läste Min morbror trollkarlen av C.S. Lewis. Jag tror att jag var åtta år då. Men märk väl, det var inte den som fick mig att fastna för fantasy! Den var okej, men inte mer än så. Jag gjorde ett försök att läsa en viss bok om en ring också, där någonstans, men tappade intresset ganska snabbt. Det skulle dröja några år till, tills jag läste Krönikan om Prydain av Lloyd Alexander innan mitt intresse verkligen väcktes. Jag läste seriens alla fem delar inom loppet av en dryg vecka. Jag kommer troligtvis vid tillfälle att skriva ett helt inlägg tillägnat denna underbara serie, så jag lämnar den därhän för nu.

Steget till att börja skriva fantasy själv var inte särskilt stort. Jag kände tidigt att det var den genren jag tilltalades mest av, men framför allt att det var där jag hade mest att tillföra! Inom fantasy har jag alltid haft gott om idéer. Inom de flesta andra genrer har jag aldrig upplevt samma känsla. Jag skulle inte kunna skriva någon deckare, och definitivt inte någon vardagsnära roman som utspelar sig i vår egen verklighet. Varför? Det enkla svaret är helt enkelt ointresse. Jag har verkligheten omkring mig 24 timmar om dygnet, och den är inte alltid särskilt rolig, jag behöver helt enkelt inte mer av den! Jag skrev en gång på ett forum att ”om jag känner behov av att uppleva verkligheten kan jag gå in i köket och titta på den smutsiga disken i diskhon en stund istället”, och jag tror att det beskriver det hela ganska bra. Fantasyn erbjuder den verklighetsflykt som jag så väl behöver!

Att skriva fantasy är dock ingen dans på rosor. Trots att tidernas mest sålda skönlitterära bok är just en fantasybok är det definitivt ingen genre man bör satsa på om man vill bli tagen på allvar. (Ja, det är den där boken om ringen jag syftar på.) Inte heller det faktum att världens rikaste författare (J.K. Rowling) skriver fantasy gör det till en mer respekterad genre. Det finns nog ingen genre som bespottats så mycket som just fantasy, och när andra tidigare bespottade genrer (som vampyrlitteratur och deckare) är på allas läppar får fantasyn finna sig i vara kvar ute i kylan. Man kan spekulera om varför det är så, men det tänker jag inte göra åtminstone i det här inlägget.

Men jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre om den saken! Jag skriver fantasy för att jag känner att jag har många intressanta historier att berätta. Förutom de projekt jag för tillfället arbetar med har jag idéer till ännu fler.

Avslutningsvis tänker jag ställa mig den fråga som troligtvis är den viktigaste av alla inom just fantasyn: Vad skiljer mina verk från det som skrivits tidigare? På vilket sätt är jag annorlunda? Jag utger mig inte för att vara nyskapande. Det är många som utger sig för att vara det, men få som verkligen är. Jag är dock inte ute efter att upprepa vad som gjorts tidigare. Jag har tagit fasta på ett av de vanligaste klagomålen när det gäller fantasy, nämligen det tröttsamma påståendet att den är ytlig och overklig. Även om jag givetvis använder klassiska element som magi och även om det självklart förekommer strider har jag koncentrerat mig mest på det mer vardagsnära, de tankar och känslor som vi kan känna igen från vår egen vardag. Människors komplicerade relationer till varandra, personliga dilemman och det oundvikliga steget att bli vuxen är såna teman som upptar stort utrymme i mina verk. Hur skulle någon kunna kalla det ytligt eller overkligt?

I morgondagens inlägg tänkte jag återkomma till hur jag gör research för mitt skrivande (för det gör man faktiskt även när man skriver fantasy, trots att somliga inte verkar tro det).

Ett svar

  1. Word🙂

    Tycker mig minnas att jag läste någon gång förut om de sk ”vuxenomslagen” till Rowlings böcker. De kom till för att även vuxna skulle våga läsa HP utan att skämmas. Roligt, eller hur?

    Jag påstår inte heller att jag är speciellt nyskapande. För det mesta koncentrerar jag mig mest på relationerna i mina projekt. I det jag håller på med mest just nu händer det inte så mycket alls förutom karaktärsutveckling. Det kunde lika gärna (typ, nästan) utspela sig i vår egen värld. Att det sedan har fantastiska inslag tycker jag bara gör det roligare.

    Ser fram emot att få veta hur du researchar, se vad som skiljer oss ”stortänkare” åt😉

    2011/08/29 kl. 14:15

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s