Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för september, 2011

2002 – First daughter of the moon

Det blev ett så magsurt inlägg tidigare idag, så jag tänkte försöka rätta till det hela genom att dela med mig av den här låten (det är ju trots allt fredag!), First daughter of the moon av 2002 (ja, gruppen som gjort den heter faktiskt 2002). Det var det här underbara musikstycket som av en slump dök upp i mina hörlurar när jag satt och skrev det sista stycket text som återstod i Det magiska förbundet. Det slog mig att om man gjorde film av den skulle den här låten ha passat perfekt att spela till eftertexterna i filmatiseringen av den sjunde och sista delen. Den fångar liksom känslan perfekt! Och mer fantasy än låttiteln First daughter of the moon kan det nog inte bli!

Det är oftast sån här musik jag lyssnar på medan jag skriver. De båda skivbolagen AD Music och (som i det här fallet) Real Music, har massor med musik på Spotify som är perfekt att lyssna på medan man skriver.

(Gruppens namn till trots gjordes den här låten två år tidigare, nämligen 2000!)


Hur sjukt kan det bli?

Det här är en sån debatt som man egentligen inte borde ge sig in i, eftersom den är både allmänt fånig och ovärdig i största allmänhet, men det hela är ett unikt fall och på flera sätt ganska intressant, så därför kan jag faktiskt inte låta bli att kommentera den. Det hela handlar om författaren Ann Heberlein som redan efter två år känner sig tvingad att göra en form av uppgörelse med sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (2009) (men främst verkar det vara frågan om en uppgörelse med sin tidigare förläggare Svante Weyler). Detta gör hon genom den nyutkomna boken Ett gott liv. Jag citerar följande text härifrån:

Och hennes mål med nya boken Ett gott liv är, enligt henne kanske, kanske inte, att ta hämnd på sin före detta förläggare Svante Weyler. Detta genom att distansera sig från Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och beskriva hur hon upplevde att Weyler tog makten över henne och exploaterade hennes psykiska sjukdom.

Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja. Det här har blivit fel i alla ändar. Trodde Heberlein att Weyler gav ut hennes bok som någon form av välgörenhet? Bokbranschen fungerar inte så, och eftersom Heberlein faktiskt givit ut böcker innan sin bok från 2009 borde hon vara väl medveten om det? Är man inte beredd att betrakta sitt verk som en kommersiell produkt som är till för att säljas bör man nog ge ut den i egen regi (det trodde jag att alla visste). Sedan kan man givetvis fråga sig i största allmänhet hur pass lyckat det är att ge ut en bok av en författare som lider av någon form av psykisk ohälsa. Jag tänker inte ge mig in på att diskutera vem som har gjort rätt eller fel i det fallet, det får var och en själv reflektera över. (Givetvis kan även en person som lider av psykiska problem ge ut en bok, det är inte det jag ifrågasätter, men den som ger ut en bok måste vara medveten om vad det innebär i fråga om publicitet och allt annat som kan medfölja!)

Vad som däremot är riktigt fel är att tro att bara för att man någon gång givit ut en bok tro att alla ens privata mellanhavanden är av intresse för en större publik. Schismen mellan Heberlein och Weyler borde ha avhandlats inom en betydligt trängre krets. Att inte stå för den bok man skrivit bara två år tidigare känns milt sagt konstigt. Och det allmänna beteendet att hålla inne med sina sanningar tills man har möjlighet att skriva en bok om det gör att hela litteraturvärlden blir en parodi på sig själv! (”Jag blir så förbannad, jag måste skriva en bok om det!”)

Har man något att säga ska man ta det direkt med den som är berörd, inte vänta tills man får en möjlighet att skriva en bok om det. En schism mellan två personer bör avhandlas mellan fyra ögon. Jag kan förstås bara tala för mig själv, men det finns inte en chans i världen att jag är intresserad av att läsa någons partsinlaga i bokform. Det här är ovärdigt för alla inblandade, inte minst för alla som lider av, eller någon gång lidit av, psykisk ohälsa. Jag lider verkligen med dem som läst Heberleins förra bok och kanske känt sig hjälpta av den, hur ska de känna nu?

Bespar oss sånt här!


När har man fantasi?

Min vän Elin Holmerin skrev ett riktigt intressant blogginlägg den 22 augusti som jag kände att jag faktiskt var tvungen att skriva en egen betraktelse utifrån. Hon ställde sig frågan om andra människor alltid ”befinner sig i nuet”, eller om de också drömmer sig bort. Det fick mig att börja fundera över när man har som mest fantasi och känner som mest inspiration. För ett par veckor sedan, när jag var på vårdcentralen och satt i väntrummet och väntade på att läkaren skulle komma och hämta mig upptäckte jag snabbt att jag istället befann mig i det rike där Eldskungen utspelar sig. Jag befann mig mitt i den avgörande striden mellan de magiker som vill använda magin för att bota sjukdomar och de som vill använda magin mer restriktivt och inte låta några icke-magiker få ta del av den. Det var ett av de många tillfällen när jag verkligen behövde min fantasi.

För att visa hur det kan se ut annars tänker jag mig gärna tillbaka till åren när jag bodde och pluggade i Falun. Jag hade jättekul, det var förmodligen den roligaste perioden i hela mitt liv, men, jag hade aldrig en massa historier i huvudet och jag drömde mig aldrig bort till påhittade fantasyvärldar. Varför? Helt enkelt för att det inte behövdes! Jag mådde så bra där jag var, så jag behövde inte försöka fylla mitt liv med någonting annat. Den period när jag började skriva fantasy såg mitt liv helt annorlunda ut. Jag var arbetslös, hade börjat få en del problem med hälsan och det mesta i tillvaron var en ren plåga. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag började skriva fantasy som ett sätt att komma bort från verkligheten.

En annan intressant reflektion är att alla mina bästa idéer har kommit medan jag varit ute och åkt tåg (som i ärlighetens namn är bland det tråkigaste som finns, i synnerhet när man gör det ofta). Idéerna till både Det magiska förbundet och Eldskungen kom medan jag åkte tåg mellan Kiruna och Luleå (vid olika tillfällen). Idén till Silverspegeln (andra delen av Det magiska förbundet, och en bok som ligger mig extra varmt om hjärtat) kom när jag var ute på en ännu längre och tråkigare tågresa. Det är vardagstristessen och den svåra situation jag befunnit mig i som arbetslös och sjukskriven som hjälpt mig att skapa mina berättelser. Även om den fantasy jag skriver har många beröringspunkter med verkligheten, och att somliga delar av det hela nästan känns hämtade från mitt eget liv, så var det ändå en välbehövlig verklighetsflykt. Den som avfärdar fantasyn på de grunderna att den är verklighetsfrämmande har nog missförstått allting!

Jag vet inte om jag hade skrivit något om mitt liv hade varit mindre komplicerat, det är givetvis omöjligt att svara på. Men både fantasyn och fantasin har varit en livlina emellanåt, en livboj som hållit mig ovanför vattenytan. Jag kan dock lova att jag hade valt leva ett enklare liv om jag haft möjlighet att välja. Jag har betalat ett högt pris för min fantasi.


Kapitel!

Dagens inlägg kommer kort och gott att handla om kapitel, hur man delar upp en bok i mindre delar för överskådlighetens skull. Jag skrev faktiskt ett långt, handskrivet manus i min ungdom (ett manus som så småningom blev grunden till Det magiska förbundet) som inte var uppdelat i några kapitel! Det var inte lätt att läsa det, kan jag tala om, eftersom hela  manuset var som en vägg av text! Uppdelningen i kapitel underlättar för läsaren. Även om man sträckläser en bok spelar kapitelbytet en viktig roll.

Vad ska kapitlen heta (eller kallas)? Själv numrerar jag bara mina kapitel. När jag skrev i min ungdom hade kapitlen alltid romerska siffror som nummer. Jag har alltid gillat romerska siffror, men eftersom alla inte på rak arm kan relatera till dem insåg jag att det var bättre med vanliga nummer. Romerska siffror passar bra så länge man använder nummer mellan 1-10, men högre tal än 10 kan bli komplicerade. Med andra ord kan romerska siffror passa bra för att numrera delarna i en serie, istället för kapitlen. Jag är lite emot att ha namn på kapitlen. I mina ögon blir det lite grann i stil med Kapitel 36: Edward biter Bella så att hon blir vampyr, eller kapitel 89: Harry träffar Dumbledore på järnvägsstationen. Med andra ord, att ge ett kapitel ett namn som avslöjar något av handlingen innebär i värsta fall en spoiler, och om inte annat att man hela tiden funderar över vad kapitlets namn syftar på och kanske därför missar andra detaljer i handlingen.

Hur långt ska ett kapitel vara? Det finns egentligen inga rätt eller fel vad gäller det, det handlar om vad man tycker känns rätt. Men ett solklart fel är att ha för långa kapitel. Åtminstone jag kan lätt bli otålig och börja fundera över hur långt kapitlet egentligen är. Boken Stormens hand av Tad Williams är på 224 sidor, men består bara av sju (!) kapitel, vilket gör att de alla är vansinnigt långa. Det känns lite fel. Då är det bättre att göra kapitlen fler och kortare. En annan sak som jag brukar reagera på är när det finns någon form av systematik i hur långa kapitlen är. Jag tror inte att jag är ensam om att upptäcka sånt. Som läsare vill jag bli överraskad. Ett kapitel i Det magiska förbundet är allt mellan 1-13 A4-sidor (motsvarande ungefär 2-20 sidor i en tryckt bok). Ett kortare kapitel kan dyka upp mitt i en bok, dels för att det kändes mest passande och dels för att läsaren ska överraskas. Det kan liknas vid hur man tänker när man klipper en spännande actionfilm, det finns inga regler för hur lång en sekvens kommer att vara utan långa och korta sekvenser kommer att blandas om vartannat.

Och slutligen, vad ska ett kapitel omfatta? I huvudsak försöker jag att göra så att ett kapitel rymmer en sekvens. Detta blir särskilt bra om sekvenserna är mycket händelserika. Är tempot däremot lugnare kan jag passa in två sekvenser i ett kapitel. Jag för alltid anteckningar över vad som händer i ett kapitel. När jag redigerar kan det ibland hända att en sekvens i ett kapitel blir mycket längre än tidigare, och ofta delar jag då upp kapitlet. Jag undviker alltid att ha en spännande strid och en lugnare sekvens i samma kapitel. För mig känns det som att det stör rytmen i läsandet. Likheterna mellan att skriva/redigera en bok och att redigera en film (eller liknande) är många, och detta är ett ämne som jag kommer att återkomma till.


Minne, sorg och törne

Dagens inlägg kommer också att handla om en stor läsupplevelse, men det är ingen recension. Jag kommer helt enkelt att berätta om den största läsupplevelse jag hittills haft som vuxen, nämligen Minne, sorg och törne av Tad Williams. Det hela är en trilogi som består av delarna Tronen av drakben, Avskedets sten och Gröna ängelns torn. De tre delarna blev i sin tur uppdelade i inte mindre än tolv delar när de översattes till svenska, men jag tänker inte göra förvirringen ännu större genom att räkna upp namnen på dessa. Varför jag skriver om denna serie är (i likhet med mitt tidigare inlägg om Prydainkrönikan) till stor del beroende på att detta är ytterligare en fantastisk serie som dock aldrig fått den uppmärksamhet den förtjänat här i Sverige. Till skillnad från ringen och lejonet finns de inte längre i tryck. Jag tänker inte göra någon lång genomgång av handlingen, utan den som är intresserad av att läsa om det kan läsa här.

Vad är det som gör den här serien så bra? Om man bortser från att det emellanåt är en ruggigt spännande äventyrsberättelse som innehåller ett flertal fullständigt oväntade twistar i handlingen har författaren lyckats bygga upp en värld som jag aldrig sett maken till. Handlingen utspelar sig på en kontinent kallad Osten Ard, som befolkas av ett flertal olika folkslag, vilka alla har sina motsvarigheter i vår egen verklighet. Det dominerande folkslaget kallas Erkynländare, och motsvaras på ett ungefär av medeltida britter. En detalj som dock skiljer Williams världsbygge jämfört med många andra fantasyförfattares är att de olika folkslagen inte talar samma språk! Språkförbistringen är en del av problematiken, och det är en mycket intressant tanke som nog inte är så vanlig.

En av de saker som serien, på gott och ont, blivit mest känd för är dock sin längd. I den engelska originalutgåvan omfattar serien ungefär 2500 tätskrivna sidor. Att serien är lång har sin förtjänst i att det blir en upplevelse som räcker länge. Man får lära känna alla karaktärer och deras sinsemellan olika världar i lugn och ro och författaren lyckas bygga upp en atmosfär som jag sällan stött på i någonting annat jag läst. Problemet är dock att tempot emellanåt är plågsamt långsamt, i synnerhet i seriens andra bok, Avskedets sten. Läsaren blir givetvis belönad för sitt tålamod, men man frågar sig onekligen hur lång en bok bör vara och hur mycket tålamod man kan förvänta sig från läsarens sida. Stundom är serien farligt nära att bli en såpopera, det vill säga att man får känslan av att författaren drygar ut handlingen med avsikt. Till skillnad från andra serier som jag också läst håller sig Williams dock hela tiden på rätt sida gränsen. Det vore intressant om han kunde ge ut en omredigerad och nedkortad version av serien, det hade lyft den ytterligare ett steg. Men det är egentligen inget stort problem, man vet hela tiden att man kommer att bli belönad för sitt tålamod.

En detalj som är lite rolig är Nessies bok, som spelar en viktig roll i handlingen. Översättarna John-Henri Holmberg och Anders Bellis tänkte lyckligtvis till där. I det engelska originalet heter den Nisse’s book!


Är utseendet viktigt?

En vanlig fråga som ställdes på kapitel 1 medan jag var aktiv där var om det var viktigt att beskriva hur karaktärerna man skriver om ser ut. Det finns givetvis inget rätt eller fel i detta, utan det här är bara ett inlägg om hur jag ser på det hela.

Jag tycker inte att det är något fel i att beskriva hur en karaktär ser ut. Om man har en tydlig bild av hur någon ser ut är det inte alls konstigt att man vill dela med sig av den bilden. Det är faktiskt inte konstigare än att man beskriver hur himlen ser ut, hur miljöer och byggnader ser ut och så vidare. Det som jag dock ofta retar mig på är att beskrivningarna ofta blir tämligen utdragna, och inte sällan innehåller liknelser som är mer skrattretande än effektfulla. Jag försöker göra mina beskrivningar så korta och effektiva som möjligt. Ett påpekande som fick en gång angående en av mina texter var att jag ”stannade upp” i berättandet för att beskriva en persons utseende. Jag lärde mig mycket av det. Men samtidigt retar jag mig ibland på tillfällen där författare försöker beskriva någons utseende ”i förbigående”, ungefär som att man måste be om ursäkt för att berätta hur någon ser ut. Snälla, gör inte det!

Nästa fråga som uppkommer är vad man ska berätta. Jag tror att vi alla är överens om att man inte kan berätta allt som finns att säga om en persons utseende. Själv brukar jag välja ut det som är viktigast för läsaren att ha med mig, och ofta räcker det så. Det magiska förbundet kan sägas ha sex huvudpersoner, och för dessa är de viktigaste utseendemässiga dragen följande: Alldagligt utseende, rödlockigt hår, bruna ögon, kortväxt, gänglig samt bredaxlad. Kommer läsaren ihåg dessa beskrivningar till respektive karaktär är det troligen lätt att föreställa sig hur han eller hon ser ut. Att se alldaglig ut är kanske en intetsägande beskrivning, men sådana människor ser du hela tiden. Att ha ett utseende som man inte lägger märke till är också ett utseende.

För att sammanfatta det hela: Var inte rädd för att beskriva hur någon ser ut, men undvik krystade liknelser (läsaren förstår nog ganska snabbt vad man vill säga och vill hellre komma vidare i handlingen). Välj ut det utseendemässiga drag som du tycker är viktigast att läsaren har i åtanke. Stannar karaktären upp vid en spegel för att få ett ”lämpligt tillfälle” att beskriva sitt utseende kommer jag att ”snabbspola”, men det vet du redan. (Risken finns att förlagsredaktören som ska läsa ditt manus till och med trycker på stoppknappen där, men det känner du också redan till.) 🙂


Ett år!

Idag firar jag och Maria ettårig bröllopsdag, därför tänker jag inte skriva något vanligt inlägg idag. Lyssna på den här låten istället, Waiting for you av Seal, den är vad man skulle kunna kalla ”vår” låt. Den gavs nämligen ut 2003, året när vi träffades. Jag känner igen mig mycket i det som han sjunger i refrängen, There has been no one brighter than you […] I have been waiting for you. Jag hade verkligen väntat på henne, men hon var definitivt värd all väntan!

Seal är för övrigt en man med en strupe av guld. Om något av mina verk någon gång skulle bli en Hollywoodproduktion för flera miljarder hoppas jag verkligen att de låter honom sjunga ledmotivet. Mycket vackrare sångröst än så kan nog en människa inte ha!


Missa inte Vildsint!

Den som befinner sig på, eller ska till, Bok- och biblioteksmässan i Göteborg bör inte missa Vildsint: Skymningslandet, som finns till försäljning i den monter som projektet delar med Eureka Förlag. Kostnaden är endast 60 kronor. Jag medverkar med novellen Den som passerat skymningen, en fantasynovell som handlar om hur ett dåligt genomtänkt beslut kan påverka hela livet.


Ni har väl inte missat …?

Ni har väl inte missat att jag numer även bloggar på den nystartade bokbloggen Bookiecookiez, tillsammans med åtta glada medskribenter. Bakom bloggen står Sofie Trinh Johansson, ett äkta författarlöfte. På Bookiecookiez kommer jag att recensera olika program som är användbara för skribenter, samt skriva lite bokrecensioner emellanåt (vilket jag ju inte gör här). Kolla in!


Min första stora läsupplevelse: Prydainkrönikan

Personligen tycker jag att det finns någonting tragiskt över skribenter som skriver tårögt nostalgiska artiklar (eller liknande, i värsta fall hela böcker) om något som var viktigt för dem själva när de var yngre, och hoppas att andra ska tycka att det är lika viktigt som dem. Själv tycker jag att det är viktigare att leva i nuet och ta vara på det som finns här och nu. Då kan man givetvis fråga sig varför jag skriver ett sånt här inlägg. Det finns två anledningar: Dels var det Prydainkrönikan som öppnade mina ögon för fantasyn, både vad gäller att läsa och skriva, och dels har den här serien aldrig riktigt fått den uppmärksamhet den förtjänat här i Sverige.

Medan en viss trilogi om en ring och en viss septologi med ett lejon i huvudrollen ständigt trycks i nya upplagor har Prydainkrönikan inte funnits i tryck i Sverige på många år. Det är fruktansvärt tragiskt, den hade definitivt förtjänat ett bättre öde än så! Den kunde åtminstone ges ut i en samlingsvolym. Men nog om alla tråkigheter, låt oss gå in på det som är roligare istället. Detta är dock ingen recension, utan helt enkelt en krönika om en bokserie som på sätt och vis förändrade mitt liv (jag hade troligtvis aldrig intresserat mig för fantasy om det inte varit för den här serien).

Jag tror att jag var 11 när jag för första gången läste Prydainkrönikan. Det var långt ifrån de första böcker jag läste (jag har läst böcker så länge jag kan minnas), men det var min dittills största läsupplevelse, och jag har aldrig glömt dem efter att jag läste dem. För den som inte känner till serien kan jag berätta att den skrevs av Lloyd Alexander (1924-2007) och består av fem böcker (De trennes bok, Den svarta kitteln, Llyrs slott, Taran vandraren och Storkonungen), vilka gavs ut 1964-68 (på svenska 1982-84). Disneys Taran och den magiska kitteln är ett ”hopkok” av seriens två första böcker, men är relativt fristående.

Jag tänker inte göra någon lång utläggning om vad serien handlar om (det går att läsa här), utan jag nöjer mig med att berätta på vilket sätt den är speciell för mig. Det var verkligen första gången karaktärerna i en bok riktigt fångade mig. Taran (”den andre grisvaktaren”, som är seriens huvudperson) blev som en vän till mig. Det kändes som att jag följde honom på hans äventyr. Jag gladdes med honom i hans triumfer och sörjde med honom när saker inte gick som planerat. Att läsa de fem böckerna i serien var mer som att titta på en lång, spännande äventyrsfilm snarare än att läsa en bok. Att man sedan fick följa Tarans utveckling, från en ung, emellanåt ganska naiv pojke, till att de första stegen mot att bli en man, var också en stor förtjänst. Det där är något jag skulle vilja uppleva oftare inom litteraturen. Märk väl att Prydainserien inte är tegelstenstjocka och spänner över tiotals år i handlingen. Böckernas snittlängd är omkring 200 sidor, vilket känns perfekt på alla sätt och vis.

Jag skulle kunna skriva massor om personporträtten, humorn, miljöskildringarna och allt annat som bländade mig när jag läste dem. Men jag nöjer mig med en sak: Språket. Det är varken omständligt eller krystat, och helt utan en ständigt närvarande författare som hela tiden lägger sig i (som i Narnia-böckerna), och det är heller inte onödigt enkelt med tanke på målgruppen (det är trots allt i första hand barnböcker), utan det är helt enkelt perfekt! Lloyd Alexander låter mig själv utforska landet Prydain (som har avsiktliga likheter med verklighetens Wales). Till skillnad från C.S. Lewis står han inte hela tiden bakom mig och talar om för mig hur jag ska tolka allt jag ser, utan jag får själv utforska hans värld (som otålig elvaåring var det extra välkommet). Jag har läst böckerna även på engelska, och den svenska översättningen fångar originaltexten perfekt (enligt min mening).

Det finns ingen rim och reson alls i att Narnia-böckerna ständigt trycks i nya upplagor, medan Prydain-böckerna inte gör det. Jag har läst böcker från 1800-talet som stått emot tidens tand bättre än Narnia-böckerna. Prydain-böckerna är tidlösa (bortsett från enstaka ord i översättningen). Och det är värt att notera att Alexander (till skillnad från radarparet Tolkien/Lewis) aldrig har anklagats för dåliga kvinnoporträtt. Prinsessan Eilonwy var en stark och kraftfull gestalt som jag sällan stött på i böcker jag läst tidigare. När de båda britterna ofta lyfts fram som exempel på dåliga skildringar av kvinnor tycker jag att det är synd att Alexander sällan lyfts fram som ett exempel på motsatsen. Han var före sin tid!

Värt att notera är att när jag för första gången på många år åter läste Storkonungen (sista delen i serien, och min favorit) var det med rädsla för att förstöra magin från barndomen, men till min förvåning fann jag att den var precis lika bra nu som då! Annars är det ju regel snarare än undantag att det är som att bryta en förtrollning när man som vuxen tar del av det som förgyllde ens barndom.

Det behöver troligtvis inte ens sägas, men Prydainkrönikan var en stor förebild när jag skrev Det magiska förbundet, även om likheterna i handlingen är relativt få. Det är främst sättet att berätta som jag tagit intryck av.


Äntligen färdigt!

Efter fyra år, ett antal sena nätter, sju delar, 270 kapitel, 1456 sidor manus och 618 705 ord: Det magiska förbundet är färdigt! I och med att jag tidigt i morse satte punkt för korrekturläsningen och den sista finputsningen av den femte delen är den långa processen att skriva den väldiga serien till ända. Känslan är nästan densamma som när jag för nästan tre (!) år sedan avslutade de första utkasten till de sju delarna, nämligen ett slags vackert vemod. Då hade jag ännu ingen aning om hur mycket arbete som faktiskt återstod. Det är först nu, tre år senare, som allt är korrekturläst och klart. Under den tiden har de båda novellerna Elnora och Den som passerat skymningen, som bygger på två kapitel från serien, hunnit ges ut.

Seriens vidare öden återstår att se. Jag kommer att fundera kring det hela medan jag arbetar vidare med mina två övriga projekt, det vill säga Eldskungen och den fristående romanen som ännu inte har någon fast beslutad titel. Jag är inte säker på vilket av de tre projekten som kommer att ges ut först, men i nuläget lutar det åt att det kommer att bli den fristående romanen. Det är enklare att få ut en fristående roman som inte är en del av en serie. Jag kommer även, i den mån jag orkar, arbeta vidare på den engelska versionen av serien, men det arbetet är i nuläget inte prioriterat eftersom jag har svårt att få krafterna att räcka till.

Bilden ovan föreställer ett diagram från mitt översiktsdokument för serien. Ni kan nog föreställa er känslan när jag ändrade statusen på den femte delen från slutredigering till färdig!


Bort med horungen!

Jag gissar att de flesta av er hajade till när ni såg rubriken, men horunge och dubbel horunge är faktiskt två vedertagna typografiska termer som fortfarande används (läs mer här). I boken Eragon nämnde exempelvis författaren Christopher Paolini företeelsen i sitt förord, varvid översättaren kände sig tvingad att lägga till en fotnot om att det var typografiska termer. På engelska kallas företeelserna dock för de betydligt mindre kontroversiella widow (horunge) och orphan (dubbel horunge).

Vad är det då för något? Jo, en horunge är helt enkelt en ensam rad längst ned på en sida, och en dubbel horunge är en ensam rad överst på en sida. Det ser inte särskilt prydligt ut, och därför försöker man undvika det hela vid sättningen (moderna ordbehandlingsprogram är inställda för att undvika att fenomenet uppstår, så det blir alltid minst två rader nederst eller överst på sidan). Man skulle kunna kalla företeelserna änka och hittebarn (i stil med de engelska uttrycken), men i Sverige har vi valt att fortsätta med de båda uttrycken som känns som rena stenåldern (själv tar jag inte de orden i min mun).

Jag brukar inte vara särskilt politiskt korrekt av mig, men när man i många andra sammanhang försöker undvika uttryck och benämningar som kan verka stötande förstår jag inte riktigt varför de uttrycken fortfarande finns kvar. Att de har används länge och att de är vedertagna är ingen ursäkt till att de fortfarande används. Det finns många nedsättande uttryck som använts länge men som ändå rensats ur vokabulären (med rätta förstås, för det är 2011 nu, inte stenåldern). Och Eragon-översättarens fotnot är för mig ett tecken på att inte ens dem inom branschen riktigt vill kännas vid begreppen.


Några mindre ambitiösa boktips

Varning: Följande blogginlägg innehåller en hel del illa dold kritik mot en litterär genre som jag inte riktigt uppskattar. Om du tycker om deckare och inte har humor bör du nog inte läsa följande, för då kommer du att vilja dissa mig. (Morgondagens inlägg blir dock lika ofarligt som vanligt!) Här följer några mindre ambitiösa boktips, (nästan) direkt citerade ur de aktuella förlagens pressmaterial! (Även några andra böcker får sig en släng av sleven, men detta är givetvis fullständigt avsiktligt.)

(Detta inlägg är inte menat som ett påhopp mot någon enskild person, utan är avsett som en ironisk kommentar över förlagens deckarutgivning i stort.)

Flickan som lekte med maten
Av Swen Larsson
Sjörövarförlaget

Året är 1997. Kommissarie Bo Vilhelm Olsson har slut på tobak till sin gamla pipa, vilket gör att han inte längre kan sitta inne på sitt väl inrökta kontor och bolma. Han ger sig ut i Stockholmsnatten i en desperat jakt på tobak så att han kan röka vidare. Han är dock ovetandes om att en 19-årig minkfarmare och fotfetischist i samma ögonblick kissvandaliserar en sunkig pizzeria i Vasastan, samtidigt som kommissariens fuktskadade hustru Greta sitter hemma och tittar på en gammal repris av Håpas du trifs i Kvinnofengelset på någon av TV4:s nischade kanaler. Den stora frågan är: Kommer kommissarie Olsson att få tag i tobak innan det är för sent? Och vem var det egentligen som lämnade luddet kvar i torktumlaren …? Missa inte denna oerhört spännande deckare! Du får pengarna tillbaka och en valfri kokbok om du listar ut vem mördaren är före sidan 14.

Glassbilen som smälte
Av Sjöwall G.W. Wahlöö
Sjörövarförlaget

Året är 2002. Rockabillyn har precis kommit till den lilla byn ute i den värmländska ödemarken. Kommissarie Holmfrid Höök bedriver ett lukrativt extraknäck genom att sälja hemkört från bakluckan på sin gamla Volvo Amazon som skakar när han kör på treans växel. Samtidigt begås ett seriemord på 17 medlemmar i den lokala syjuntan. Men om detta behöver du givetvis inte läsa i denna deckare, som i huvudsak fokuserar på Holmfrid Hööks ointressanta privatliv. Och för den delen är Holmfrid bara glad över att det äntligen har blivit lite lugnare i den lilla byn. Missa inte den senaste storsäljaren från succéförfattaren bakom Brandbilen som läckte, som gått som följetång på tysk TV ända sedan 1928!

Himmel över Ludvika
Av Åsa-Nesser Håkansson
Sjörövarförlaget

Året är 2019 (fast det var 1972 när Åsa-Nesser började skriva på den här boken). I världsmetropolen Ludvika rustas det för fest. Borgmästarens dotter ska äkta grosshandlare Nyströms son. Men olyckan är snart framme. Just när feststämningen är som högst kissar grosshandlaren på sig, så att det blir alldeles blött på golvet nedanför honom. Vem är den skyldige? Radiohandlaren Sigfrid Torstensson bestämmer sig för att hitta förövaren.
Himmel över Ludvika avslutar trilogin som inleddes med Noomi Rapace badade aldrig på skolgymnastiken och Och Jönköping ligger inte i Småland. Åsa-Nesser Håkansson är storfavorit till att vinna Glasnyckeln 2012 med detta monumentalverk!

Vrålonanisten
Av Tycho Vidstige
Sjörövarförlaget

Året är 2011. Den ambivalente sängvätaren Maj-Björn är i upplösningstillstånd. Inte nog med att fotbolls-VM går på en betalkanal som h*n inte har råd med, nu har de dessutom slutat dubba de tyska ”kärleksfilmer” som varit något av h*ns livselexir ända sedan kabel-TV uppfanns, och till råga på allt var det någon som hostade mitt under andra satsen av Mozarts Rekviem på P2. Maj-Björn bestämmer sig genast för att göra någonting åt det hela och skriver en ilsken insändare till den lokala tidningen Dala-Diktaturen. Eftersom dess chefredaktör för tillfället är i Tyskland för att spela in dålig film kommer Maj-Björns insändare (skriven under signaturen Gunde Anka) med. Därefter utbryter uppror i det vanligtvis fridfulla landskapet. Kommer Dala-Diktaturens chefredaktör att hinna hem i tid? Och kommer Maj-Björn att ha råd att skaffa Canal Digital innan fotbolls-VM börjar …? (Det är vaktmästaren som är mördaren.)

Den snela hesten
Av Robert Pattinsson och Elza Barklund
Sjörövarförlaget

Året är 2009. Bakom pseudonymen Robert Pattinsson döljer sig deckargeniet James, som valde denna pseudonym eftersom Robert Pattinsson har ett mer säljande utseende än honom. Han har dock för avsikt att avslöja sin rätta identitet i samband med en PR-kupp om några år. Om hans och Barklunds senaste samarbete kan inte sägas så mycket, eftersom boken inte är färdig ännu. Han har dock fått en fet check för att skriva den, och har 20 manusslavar som arbetar natt och dag och inte får gå på muggen innan de har skrivit färdigt. Den som inte har listat ut vem mördaren är före den första övertydliga planteringen på sidan 22 är dock jättedum! Det är bara fram till sidan 38 som den är kioskdeckare, därefter blir det stor litteratur fram till de sista tre sidorna, det lovar vi. Där slutar det hela som vanligt, för att de riktiga hardcorefansen ska kunna känna igen sig. Vi kan även utlova att författarnas fördomar vädras hejvilt och fullständigt oemotsagt, precis som det ska vara i en välskriven, modern deckare. Författarna har dessutom lovat att detta kommer att bli litteraturhistoriens första deckare där huvudpersonen är på lyset boken igenom! Missa inte denna unika läsupplevelse, som är storfavorit till att vinna Augustpriset vilket år den än blir klar.

Fyrtiosjuåringen som ramlade ned i en sjö och blev blöt
Av Team Gabriel från Körslaget på TV4
Sjörövarförlaget

Året är 1896. DNA-tekniken är ännu i sin linda och Allsång på Skansen sänds fortfarande i svartvitt. I den lilla byn Pilskträsk (som är så tråkig att den inte finns med på någon karta) ramlar en gammal gubbe ned i en sjö och blir blöt. Vems är felet? Skulden läggs genast på den nyinflyttade mammamobbaren och vampyren Bella. Privatdetektiven Ove misstänker dock att incidenten beror på att gubben druckit 13 helrör innan han ramlade ned i sjön och sluter upp med den väderspände kyrkoorganisten Karl-Henrik för att lösa gåtan kring det hela.
Boken med det jättelånga namnet (som vi internt på förlaget kallade ”fyrtiosjuåringen”) är resultatet av ett unikt samarbete mellan 20 olika författare som alla skrivit varsitt kapitel. Redan i andra kapitlet förflyttas handlingen till Cape Canaveral i Florida och huvudpersonen byter både namn och kön! Resterande kapitel utspelar sig lite här och där, men det är inte så noga eftersom resultatet är en alldeles unik roman där läsaren aldrig vet vad som döljer sig bakom nästa manuslucka! (Förvisso tyckte inte ens DN:s kulturredaktion om den, men den är fortfarande unik, och det är ju det viktiga, tycker vi på Sjörövarförlaget.)

[bajs]
Av Mott the Hoople
Sjörövarförlaget

Året är 1971. Kriminalinspektören Bruno Brygga anar att den svenska poliskåren är utsatt för en sammansvärjning där huvudaktörerna är välkända personer från den undre världen som gjort gemensam sak med det lokala pizzahaket och toalettpapperstillverkaren Lambi. Genom att landets polisstationer vägras nya leveranser av det livsnödvändiga toalettpappret, och genom att 39-kronorslunchpizzan på stamhaket lider av konstant rötmånad försätts poliskåren ur spel och kan inte längre hindra det internationella brottssyndikat som planerar att snatta tuggummin på Pressbyrån.
Missa inte denna spännande psykologiska thriller, där ingen är oskyldig (inte ens Brunos fru som han ligger i skilsmässa med boken igenom) och där alla behöver uträtta sina naturbehov. Inga buskar går säkra innan fallet är uppklarat!

(Eftersom det kommer att publiceras inte mindre än 80 deckare den här hösten tror jag faktiskt att alla deckarälskare kan bjuda på den här lilla gliringen.)


Stor satsning på e-böcker!

Läste just det här pressmeddelandet, som är goda nyheter för alla oss e-bokentusiaster. Under varumärket dito lanserar KF Media ett nytt koncept som ska göra det enklare att köpa och läsa e-böcker. Konceptet innebär att man enkelt kommer att kunna köpa läsplattor genom Akademibokhandeln och Bokus och därigenom få personlig service, samtidigt som man satsar på att göra det enklare att köpa nya, aktuella boktitlar. Man kan inte säga annat än att det är en välkommen satsning.

Marknaden för e-böcker är ännu relativt liten i Sverige, men, (det förtjänar att upprepas), det stora intresset för e-böcker på andra håll i världen gör att e-boken inte kommer att försvinna, och jag ser ingen anledning till att den inte kommer att kunna få sitt genombrott i Sverige. Det som krävs är attraktiva titlar och tillgänglighet. dito är ett välkommet led i satsningen att öka tillgängligheten. I takt med att intresset för surf- och läsplattor ökar kommer även intresset för e-böcker att öka.


Vad är väl en bal på slottet …?

Nej, det blir ingen bokmässa för min del i år. Förra året när bokmässan hölls var jag i Bollnäs och gifte mig. Jag tänkte inte så mycket på mässan just då, eftersom jag hade helt andra saker i tankarna. Och i ärlighetens namn hade jag varken ork till eller råd att åka till bokmässan. Jag kände mig ganska utarbetad efter ett drygt halvår på min förra arbetsplats. Eller, jag trodde i alla fall att jag var utarbetad. Någonstans fanns tanken att nästa år kommer jag att ha råd och möjlighet att åka till bokmässan. Men … vad är väl en bal på slottet?

Det skulle så småningom visa sig att jag befann mig i den första fasen av min sjukdom. Eller åtminstone alldeles på gränsen mellan där man kan ha ett fungerande liv och där man inte längre fungerar och ohjälpligt blir sjukskriven. Maria, min fru, trodde att min hand skakade av nervositet när vi gick genom kyrkan på vår bröllopsdag, men jag kände mig inte det minsta nervös, och skakningarna blev bara värre och värre. Några månader senare kunde jag inte längre hålla i ett glas. Sedan kom problemet med talet och problemen med att gå. Ja, den där historien har ni redan hört vid det här laget.

Jag kommer att försöka hålla bloggen igång så länge det bara är möjligt, men jag kan inte förneka att allting går åt helt fel håll. Det känns heller inte som något alternativ att minska ned på antalet inlägg. Eftersom jag strävar efter att bli en etablerad bloggare och skribent känns det som att det är allt eller inget som gäller. Om jag inte kan uppdatera bloggen minst en gång om dagen känns det inte meningsfullt att blogga. Jag har läst otaliga bloggar där personen bakom bloggen klagar på brist på idéer att blogga om. Jag har definitivt ingen brist på idéer, det är min ork och energi som tryter. Det känns tämligen bittert, kan jag lova. Jag har massor med idéer för mitt skrivande också, men problemet är detsamma även när det gäller det.

De problem som uppstått med mina ögon gör heller inte någonting bättre. Ögonen belastas mindre när jag skriver än när jag läser, men bristande ork i kombination med ögon som inte längre fungerar som de ska är en mycket dålig kombination för den som älskar att läsa och skriva. Jag kan inte göra mer än att fortsätta vara envis, och det kommer jag fortsätta vara så länge jag klarar av att sitta upprätt framför en dator! Ett annat problem som uppstått är att mitt minne börjar svika. Jag har svårt att hitta ord (det tog exempelvis en halvtimme innan ordet satir, som står här nedan, dök upp). Dessutom märker jag att mina meningsbyggnader blir ganska konstiga emellanåt. Inte alls kul.

Det blir ingen bal på slottet i år heller. Varken hälsan eller ekonomin tillåter det. Och även om jag tog mig dit skulle jag nog inte ha något större utbyte av det eftersom mina möjligheter att förbereda mig inför det hela är starkt begränsade (man vill ju inte komma dit opåläst och oförberedd). Men jag har definitivt inte gett upp hoppet om att det kan bli bokmässa nästa år istället.

Jag vill redan nu komma med ett litet påpekande angående morgondagens inlägg. Det är inte meningen att det ska tas på alltför stort allvar. Jag skrev det för flera veckor sedan och tidsinställde det att publiceras samma dag som bokmässan inleddes. Det är avsett att tolkas som satir över den svenska bokutgivningen, men är i vanlig ordning inte avsett som något angrepp på enskilda personer.


Ett förlag som ser framåt

Det är alltid lika glädjande med förlag som tar till sig ny teknik och inte är rädda för att testa något nytt. I det här pressmeddelandet berättar Rabén & Sjögren om sin nya satsning på barnböcker i form av appar för smartphones och surfplattor. Onekligen en idé som ligger rätt i tiden. Är det några som är villiga att ta till sig ny teknik så är ju barn! Men jag hoppas att det kommer att göras liknande satsningar även för vuxna. Framför allt hoppas jag dock att den aktuella satsningen faller ut väl.

Förhoppningsvis kommer förlagets satsning att öka intresset för läsande hos barn. De uppger att tanken bakom deras satsning är att skapa ett alternativ till spel och andra ”flashiga appar”. Även om jag personligen inte anser att det är något större problem att barn spelar är det helt rätt att presentera ett alternativ. Deras satsning är i linje med hur man faktiskt konsumerar media år 2011.

Jag skulle själv inte alls ha något emot att se mina böcker som appar. Jag resonerar som så att om en bok skrivs med hjälp av en dator kan den även läsas (eller snarare upplevas, som jag tror är ett mer passande uttryck) med hjälp av en dator (smartphones och surfplattor är ju faktiskt en enklare form av datorer).


Om stipendier

Läste här att Susanna Alakoski, Gellert Tamas, Sara Stridsberg och sju andra författare som alla är tillräckligt välkända att föräras egna sidor på Wikipedia har tilldelats varsitt arbetsstipendium på 100 000 kronor från stiftelsen Natur och Kultur (instiftat av förlaget med samma namn). Jag förstår att en stiftelse instiftas för ett specifikt ändamål som inte går att ändra, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är tragiskt att såna pengar ges till dem som redan har arbeten (dvs. arbeten som är förenliga med deras karriärer som författare), som är mitt uppi sina karriärer, som redan är välkända och som troligtvis kan ordna fram pengar till vilka projekt de än vill genomföra utan att behöva söka stipendier.

I min värld borde stipendier istället ges till oetablerade förmågor som har möjlighet att bygga upp sina karriärer, men som inte har ekonomiska möjligheter, och som inte har det nätverk som Alakoski och Tamas m.fl. har. Det finns troligtvis gott om förmågor runtom i landet som är både målmedvetna och talangfulla, men som till skillnad från Alakoski inte har möjlighet att skriva på heltid utan måste förvärvsarbeta för att kunna betala sina räkningar. Vore det inte bättre att istället uppmuntra dem och stödja dem? Den som inte kan försörja sig på sitt skrivande får knappast den arbetsro som Alakoski m.fl. åtnjuter. Att försöka bygga upp en karriär som författare samtidigt som man varje månad har ångest över sina räkningar, alternativt sliter för att få sitt livspussel att gå ihop, det är inte särskilt roligt kan jag lova.


Ja du, Shakespeare …

Få saker är lika tröttsamma som konspirationsteorier. Det är alltid lika beklämmande med människor som tror sig se spöken överallt och tror att de sitter inne med någon sanning som gått alla andra förbi och som skulle förändra världen om den uppdagades. En av de mer klassiska teorierna är att William Shakespeare faktiskt inte skrev sina egna verk (den som är intresserad av bakgrundsinformationen till det hela kan läsa här). Enligt konspirationsteoretikerna var det istället en person vid namn Edward de Vere som var mannen bakom Shakespeares verk. Argumenten? Jo, de Vere uppges ha besökt de platser som Shakespeare skildrar i sina verk, ha erfarenhet av de miljöer som skildras och ha varit mer bildad än den obildade Shakespeare (!). Ungefär som det brukar låta när konspirationsteoretiker är i farten, med andra ord …

Den här debatten är både tröttsam och smått vansinnig. På vilket sätt påverkar det någons liv att det var de Vere och inte Shakespeare som skrev verken? Någon har ju uppenbarligen skrivit dem, och för oss som lever hundratals år senare är väl ändå det viktiga att verken faktiskt finns och har bevarats för eftervärlden. Och vad är det som säger att de Vere faktiskt inte delgav Shakespeare sina erfarenheter, och att han sedan skrev sina verk utifrån denna andrahandsinformation? Det hela har blivit föremålet för handlingen i en ny film av Roland Emmerich. Men till skillnad från när Emmerichs tidigare filmer (Independence Day, Day after tomorrow, 2012) släpptes kommer jag inte att hänga på låset till biografen den här gången. (Den nya filmen heter Anonymous, för den som undrar.)

Exakt vem som höll i pennan lär aldrig gå att reda ut, men jag tycker inte att det är särskilt viktigt. Debatten hade varit betydligt mer förståelig om det hade handlat om två nu levande personer, men nu handlar det alltså om två personer som levde för hundratals år sedan, och ett antal debattglada människor som inte på något sätt är personligt berörda av det hela. Har folk verkligen inget vettigare att göra av sin fritid …?


För fin för reklam?

Det här med reklam verkar vara ett irritationsmoment för somliga. Och då syftar jag inte på att en del avskyr reklamavbrott i filmer, utan på själva företeelsen som sådan. Stötte på en väldigt intressant passage i en filmrecension i DN härom veckan: Men som all riktigt bra konst behöver ”Apflickorna” inte de enkla reklambudskapen utan låter höra om sig ändå. Visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta när jag läste det. Läste jag verkligen rätt? Kan någonting vara så stor konst att det inte behöver marknadsföras? Ett väldigt egendomligt resonemang.

Nej, jag anser inte att någonting kan vara för ”bra” för att marknadsföra med ”enkla reklambudskap”. Marknadsföring i en eller annan form behövs alltid för att konsumenten ska bli medveten om att produkten (filmen, boken, skivan, eller vad det kan tänkas vara) finns på marknaden, det är inget konstigt i det. Det är när reklamen börjar bli så pass desperat att man får en känsla av att produkten inte kommer att kunna infria mina förväntningar som jag reagerar negativt på den, men det händer väldigt sällan.

Och för den delen, vad skulle vara fel med enkla reklambudskap? De enkla budskapen är de som fastnar. Att tro att någonting står över all form av marknadsföring betyder inte att det är bättre än någonting annat, det betyder att det är en produkt som inte går att marknadsföra! Och att tro att någonting är för bra för att marknadsföras kommer inte att bidra till att produkten sprids. Även om word of mouth är en viktig del av modern marknadsföring krävs det mer än så för att en produkt ska bli framgångsrik, och då kan man inte ha en attityd som säger att något är för ”bra konst” för reklam.


Att vara eller inte vara knuten till ett förlag

I dagens inlägg tänkte jag resonera litet grann kring de fördelar och nackdelar som finns med att vara en oberoende (dvs. inte knutet till något förlag som bekostar utgivningen) författare. I första hand resonerar jag utifrån mitt eget perspektiv, och är fullt medveten om att det kan se helt annorlunda ut utifrån någon annans perspektiv. (Om någon av uppgifterna nedan inte stämmer är jag mer än tacksam om du korrigerar mig.)

Fördelarna med att vara oberoende:

  • Friheten. Onekligen den främsta fördelen. Det är jag som författare som själv bestämmer utformning av både text och omslag.
  • Högre integritet. Jag väljer själv vad jag är villig att ställa upp på i fråga om att marknadsföra mig. Det finns inget förlag som förväntar sig att jag ska ställa upp på sånt som känns fel.
  • Hela förtjänsten från alla sålda exemplar. Ingen som man måste dela vinsten med (och med vinst menar jag förstås det som blir över efter att alla kostnader är betalda, troligen en väldigt liten summa).
  • Tryggheten. Jag riskerar inte att förlaget säger upp kontraktet efter att endast en eller två delar i en serie har givits ut. (Det är ingen garanti att få alla delar utgivna även om de faktiskt säljer hyfsat.)
  • Inga problem med rättigheter. Alla eventuella förhandlingar med andra aktörer underlättas, eftersom det är jag själv som äger alla rättigheter.
  • E-böcker. Om e-boksmarknaden i Sverige skulle ta fart är det jag själv som gör förtjänsten. Skriver man på för ett förlag är man i dagsläget högst troligen tvungen att skriva över alla rättigheter, oavsett plattform. Ingen författare lär ha samma tur som J.K. Rowling, som själv äger alla e-boksrättigheter till Harry Potter-böckerna.

Men så kommer vi till det mindre roliga kapitlet, nämligen nackdelarna med att vara oberoende …:

  • Kostnaden. Jag måste själv stå för alla kostnader kring utgivningen, vilket kan innebära åtskilliga tusenlappar för en bok.
  • Pappersarbetet. Det finns inget förlag som sköter pappersarbetet, utan jag måste göra allt sånt på egen hand.
  • Ingen förhandlingshjälp. Jag blir tvungen att sköta alla eventuella förhandlingar själv, om jag inte har råd att skaffa en agent (och det har jag troligtvis inte som oberoende författare). Om jag har oturen att bli indragen i en eventuell rättstvist blir det inte roligt …
  • Ingen bekostar redaktörsarbete och korrekturläsning. Är man knuten till ett förlag har man fördelarna av att dels slippa bekosta det hela själv, och dels kunna lära sig mycket av det hela.
  • Distributionen. Troligen är man själv tvungen att skicka böckerna till köparna. Och ju fler böcker man säljer desto mer arbete. Ju bättre det går desto jobbigare blir det. (Känns lite galet va …? Men så är det ju tyvärr.) Och har man en deal som gör att man slipper sköta distributionen kan man ändå bli tvungen att själv till en stor kostnad köpa upp alla osålda exemplar efter en viss tidsperiod.
  • Marknadsföringen. Nu börjar det hela bli riktigt sorgligt. Av de 20 mest sålda böckerna på AdLibris under augusti månad är ingen bok självutgiven! (Henning Mankell har förvisso givit ut boken Minnet av en smutsig ängelLeopard Förlag, som han själv varit med om att starta, men det var inte på det förlaget han fick sitt genombrott.) Vilka böcker är det man köper? Jo, dem man hör talas om. Vilka böcker hör du talas om …? (Det ser dock något roligare ut på topplistan över e-böcker, där två böcker av tio faktiskt är egenutgivna.)
  • Recensioner. Hur ofta blir en egenutgiven bok recenserad i större medier i förhållande till böcker som ges ut på ett förlag? Jag har inga siffror, men alla som (i likhet med mig) gärna tar del av bokrecensionerna förstår nog på ett ungefär varför det här står listat som en nackdel.
  • Bli tagen på allvar? Av de senaste 10 skönlitterära böckerna som du läste, hur många av dem var egenutgivna? (Och då är det inte Henning Mankell som jag syftar på, utan lite mer obskyra författare.) Nej, det är inte alldeles enkelt att bli tagen på allvar som oberoende författare. Det är hopplöst att komma ifrån känslan av att ingen ville ge ut det här, med andra ord kan det inte vara någon vidare bra bok.
  • Drunkna i mängden. Tyvärr är förlagskontrakt en form av kvalitetsstämpel. Som författare utan förlagskontrakt är man definitivt inte ensam. Bland de manus man kämpar mot för att synas finns allt från ”manus med utvecklingspotential” till såna manus som håller väl så hög klass som ett antaget manus. Men problemet är, hur ska läsarna kunna hitta guldkornen i sådan brokig röra av manus …? Jag vågar påstå att det är betydligt enklare att synas bland andra böcker som också givits ut av ett förlag.
  • Don’t quit your daytime job. Det finns mig veterligen ingen svensk romanförfattare utan förlagskontrakt (och som fått sitt genombrott utan hjälp av ett förlag) som kan leva på sitt skrivande. Bland de författare som är utgivna på förlag finns det givetvis många som kan leva på sitt skrivande. Ingen skulle dock bli gladare än jag om jag hade fel.

Rätt gissat, om något förlag skulle intressera sig för mitt skrivande skulle jag högst troligtvis nappa på en gång! Det är enkelt att verka stursk och tro och hoppas på att man kommer att klara sig på egen hand, men jag skäms inte för att säga att mitt liv hade varit betydligt enklare om jag varit uppbackad av ett förlag. Även om möjligheterna att slå sig fram som oberoende författare idag är större än någonsin spelar förlagen fortfarande en viktigare roll än man kan tro. Och personligen tror jag inte att det kommer att ändras inom överskådlig framtid.


Det finns hopp!

Bilden ovan föreställer elibs topp 10-lista över utlånade e-böcker på landets samtliga bibliotek. På plats #8 hittar vi Operation Nordvind av Kaj Karlsson, som är den enda egenutgivna boken bland de 10. Fast egentligen borde man ju såklart vara överlycklig över att en egenutgiven bok överhuvudtaget kan slå sig in på topp 10-listan. Vore världen perfekt skulle det vara 50/50 mellan egenutgivna och förlagsutgivna böcker, men det lär nog troligtvis aldrig hända (men hoppas kan man såklart alltid).

(Jag räknar inte riktigt Mankells eller Guillous böcker, även om de på sätt och vis är egenutgivna, eftersom de båda författarna fått sina genombrott på andra förlag. Det hör till sakens natur att det är enklare för en författare som redan fått sitt genombrott att ge ut sina böcker själv.)


Ja, vad smart! Eller …?

Det är bra att ha idéer, men det betyder inte nödvändigtvis att alla idéer man har är bra. Här ser vi ett bra exempel på en idé som borde ha sållats bort redan innan den lämnade munnen på sin upphovsman. Föregångaren till den här filmen hette Spy Kids 3D, och jag förstår att filmbolaget gärna ville att dess uppföljare skulle heta Spy Kids 4D. För att det inte skulle bli tal om falsk marknadsföring (eller något sånt) måste man dock förvissa sig om det verkligen blir 4D, därav idén med luktkortet. För att helt enkelt kalla filmen Spy Kids 4 vore det ju inte tal om. Filmbolag nuförtiden är livrädda att sätta en siffra högre än 2 efter filmtiteln. Jag gissar att det är för att de är rädda för att den som inte har sett ”ettan” inte ska vilja se den tredje filmen i serien.

Jag kan bara tala utifrån mig själv, men har jag inte sett första filmen vill jag nog inte se tredje filmen innan jag sett den första, hur kreativ titeln än är. (Vågar man gissa att nästa film i Göta Kanal-serien inte kommer att heta Göta Kanal 4 utan något i stil med Göta Kanal: The Resurrection, eller Göta Kanal: The Last Stand?)

Av bilden ovan att döma vill filmbolaget framställa filmen som modern och nytänkande. Att använda luktkort (eller på annat sätt använda dofter i samband med filmer) är en företeelse som är nästan lika gammal som filmkonsten själv (läs exempelvis här), och kanske inte riktigt något som får en film att kännas modern. Förhoppningsvis innehåller den här filmens luktkort dock inte doften av avföring eller svettiga gymnastikskor, som luktkortet till filmen Polyester (1981) gjorde. Det var möjligtvis kul då.

Jag säger inget om filmen som sådan, de tre tidigare filmerna i serien var faktiskt helt okej, och det råder ingen tvekan om att jag inte tillhör målgruppen, men snälla skippa luktkortet och d:t i filmtiteln! Den där nytänkande marknadsföringsidén är inte ens nytänkande! Filmen blir inte mer intressant för att den heter 4D istället för kort och gott 4.
(Dock är jag i alla fall glad att det inte är någon reboot. Hellre Spy Kids 4D än Spy Kids Begins!)

Uppdatering 141009: Filmen var faktiskt ingen höjdare …


E-böcker med extramaterial

Igår publicerades den här artikeln, som handlar om författarinnan Johanna Lindbäck (som jag inte är släkt med, men man skulle nästan kunna tro det). I den berättas om hennes senaste bok, Välkommen hem, som publiceras som e-bok med extramaterial som inte finns med i den tryckta versionen. Extramaterialet består bland annat av hela kapitel som kapats från den tryckta versionen samt en intervju med författaren. Kan inte säga annat än att jag blev mycket glad över hennes och hennes förlags (Rabén & Sjögren) framsynthet och att de vågar göra en sån här satsning. Det känns helt rätt att utnyttja e-bokens fulla potential. De verkar ha lånat inspiration från dvd-filmerna och det bonusmaterial som i regel följer med dem. Att de ger e-boken ett sådant mervärde gör att den känns mer exklusiv, samt att man visar att man verkligen tror på e-boken som format (vilket man gör rätt i, för det finns som sagt inget som tyder på att e-boken är någon ”trend” som kommer att försvinna).

Förhoppningsvis får vi se mer av det här i framtiden!


Från A till B via Z?

En intressant frågeställning som ofta dyker upp är om man måste skriva boken i samma ordning som den är tänkt att läsas. Det korta svaret är givetvis nej, det behöver man förstås inte. Men nu tänkte jag istället gå in på det långa svaret.

Första utkastet av alla manus till Det magiska förbundet och Eldskungen är skrivna i den ordning de var avsedda att läsas. Jag började med det första kapitlet och avslutade med det sista kapitlet. Den främsta anledningen till att jag arbetar på ett sånt traditionellt sätt är att jag tycker om känslan av att jag följer mina karaktärer och känner hur de utvecklas, vilket inte sällan påverkar hur det hela slutar. Det skulle aldrig fungera om jag exempelvis skrev slutet först, jag skulle bara bli tvungen att ändra det när jag sedan skrivit klart allting som leder fram till det. Det finns dock enstaka undantag där jag låtit ett kapitel vänta. Då har jag skrivit Text saknas! med röd text i listan över kapitlen, och tre utropstecken efter kapitlets nummer. Anledningen till att jag emellanåt gör så är för att jag vet att jag riskerar att köra fast, och får man den känslan är det bättre att avvakta med det kapitlet (om det går).

Men när det är dags för andra utkastet (eller kompletteringen, som jag kallade det i mitt inlägg om hur min skrivprocess ser ut) kan det se ut lite hur som helst. Alla kapitel som är ett tillägg till första utkastet kallas för enkelhets skull X1, X2 osv. (det gör det enkelt för mig att identifiera dem i listan över alla kapitel i OpenOffice). I det läget brukar det inte finns någon ordning alls. Ett kapitel med namnet X5 kan vara insprängt mellan kapitel 1 och 2, och mycket väl bli färdigt innan kapitel X2. Det kan verka mycket rörigt, men innebär sällan några problem. Eftersom jag har själva stommen till romanen på plats är det sällan några problem att lägga till nya kapitel utan att dessa skrivs i någon särskild ordning. De nya kapitlen som tillkommer gör i regel handlingen mer begriplig och läsupplevelsen bättre, samt att de ofta gör tempot mer balanserat i delar av böckerna där tempot är lite för högt (vilket det tyvärr blir ibland). I samband med sista redigeringsomgången ändrar jag alla kapitelnummer så att det blir 1-40 om det finns 40 kapitel.

Arbetet med min nya helt fristående roman har dock gått till på ett lite annorlunda sätt. Där har kapitlen inte alls skrivits i den ordning de är tänkta att läsas, men med hjälp av programmet StoryBox har det fungerat utmärkt ändå. Perspektivet växlar mellan flera olika karaktärer, och med det programmet som hjälpreda är det en enkel process. Jag har planerat varje kapitel noggrannare än vanligt redan innan skrivandet börjat och jag tror inte att jag kommer att behöva göra någon komplettering på det manuset innan det är färdigt. Däremot kan en del kapitel komma att byta plats med varandra!