Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för september, 2011

2002 – First daughter of the moon

Det blev ett så magsurt inlägg tidigare idag, så jag tänkte försöka rätta till det hela genom att dela med mig av den här låten (det är ju trots allt fredag!), First daughter of the moon av 2002 (ja, gruppen som gjort den heter faktiskt 2002). Det var det här underbara musikstycket som av en slump dök upp i mina hörlurar när jag satt och skrev det sista stycket text som återstod i Det magiska förbundet. Det slog mig att om man gjorde film av den skulle den här låten ha passat perfekt att spela till eftertexterna i filmatiseringen av den sjunde och sista delen. Den fångar liksom känslan perfekt! Och mer fantasy än låttiteln First daughter of the moon kan det nog inte bli!

Det är oftast sån här musik jag lyssnar på medan jag skriver. De båda skivbolagen AD Music och (som i det här fallet) Real Music, har massor med musik på Spotify som är perfekt att lyssna på medan man skriver.

(Gruppens namn till trots gjordes den här låten två år tidigare, nämligen 2000!)

Annonser

Hur sjukt kan det bli?

Det här är en sån debatt som man egentligen inte borde ge sig in i, eftersom den är både allmänt fånig och ovärdig i största allmänhet, men det hela är ett unikt fall och på flera sätt ganska intressant, så därför kan jag faktiskt inte låta bli att kommentera den. Det hela handlar om författaren Ann Heberlein som redan efter två år känner sig tvingad att göra en form av uppgörelse med sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (2009) (men främst verkar det vara frågan om en uppgörelse med sin tidigare förläggare Svante Weyler). Detta gör hon genom den nyutkomna boken Ett gott liv. Jag citerar följande text härifrån:

Och hennes mål med nya boken Ett gott liv är, enligt henne kanske, kanske inte, att ta hämnd på sin före detta förläggare Svante Weyler. Detta genom att distansera sig från Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och beskriva hur hon upplevde att Weyler tog makten över henne och exploaterade hennes psykiska sjukdom.

Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja. Det här har blivit fel i alla ändar. Trodde Heberlein att Weyler gav ut hennes bok som någon form av välgörenhet? Bokbranschen fungerar inte så, och eftersom Heberlein faktiskt givit ut böcker innan sin bok från 2009 borde hon vara väl medveten om det? Är man inte beredd att betrakta sitt verk som en kommersiell produkt som är till för att säljas bör man nog ge ut den i egen regi (det trodde jag att alla visste). Sedan kan man givetvis fråga sig i största allmänhet hur pass lyckat det är att ge ut en bok av en författare som lider av någon form av psykisk ohälsa. Jag tänker inte ge mig in på att diskutera vem som har gjort rätt eller fel i det fallet, det får var och en själv reflektera över. (Givetvis kan även en person som lider av psykiska problem ge ut en bok, det är inte det jag ifrågasätter, men den som ger ut en bok måste vara medveten om vad det innebär i fråga om publicitet och allt annat som kan medfölja!)

Vad som däremot är riktigt fel är att tro att bara för att man någon gång givit ut en bok tro att alla ens privata mellanhavanden är av intresse för en större publik. Schismen mellan Heberlein och Weyler borde ha avhandlats inom en betydligt trängre krets. Att inte stå för den bok man skrivit bara två år tidigare känns milt sagt konstigt. Och det allmänna beteendet att hålla inne med sina sanningar tills man har möjlighet att skriva en bok om det gör att hela litteraturvärlden blir en parodi på sig själv! (”Jag blir så förbannad, jag måste skriva en bok om det!”)

Har man något att säga ska man ta det direkt med den som är berörd, inte vänta tills man får en möjlighet att skriva en bok om det. En schism mellan två personer bör avhandlas mellan fyra ögon. Jag kan förstås bara tala för mig själv, men det finns inte en chans i världen att jag är intresserad av att läsa någons partsinlaga i bokform. Det här är ovärdigt för alla inblandade, inte minst för alla som lider av, eller någon gång lidit av, psykisk ohälsa. Jag lider verkligen med dem som läst Heberleins förra bok och kanske känt sig hjälpta av den, hur ska de känna nu?

Bespar oss sånt här!


När har man fantasi?

Min vän Elin Holmerin skrev ett riktigt intressant blogginlägg den 22 augusti som jag kände att jag faktiskt var tvungen att skriva en egen betraktelse utifrån. Hon ställde sig frågan om andra människor alltid ”befinner sig i nuet”, eller om de också drömmer sig bort. Det fick mig att börja fundera över när man har som mest fantasi och känner som mest inspiration. För ett par veckor sedan, när jag var på vårdcentralen och satt i väntrummet och väntade på att läkaren skulle komma och hämta mig upptäckte jag snabbt att jag istället befann mig i det rike där Eldskungen utspelar sig. Jag befann mig mitt i den avgörande striden mellan de magiker som vill använda magin för att bota sjukdomar och de som vill använda magin mer restriktivt och inte låta några icke-magiker få ta del av den. Det var ett av de många tillfällen när jag verkligen behövde min fantasi.

För att visa hur det kan se ut annars tänker jag mig gärna tillbaka till åren när jag bodde och pluggade i Falun. Jag hade jättekul, det var förmodligen den roligaste perioden i hela mitt liv, men, jag hade aldrig en massa historier i huvudet och jag drömde mig aldrig bort till påhittade fantasyvärldar. Varför? Helt enkelt för att det inte behövdes! Jag mådde så bra där jag var, så jag behövde inte försöka fylla mitt liv med någonting annat. Den period när jag började skriva fantasy såg mitt liv helt annorlunda ut. Jag var arbetslös, hade börjat få en del problem med hälsan och det mesta i tillvaron var en ren plåga. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag började skriva fantasy som ett sätt att komma bort från verkligheten.

En annan intressant reflektion är att alla mina bästa idéer har kommit medan jag varit ute och åkt tåg (som i ärlighetens namn är bland det tråkigaste som finns, i synnerhet när man gör det ofta). Idéerna till både Det magiska förbundet och Eldskungen kom medan jag åkte tåg mellan Kiruna och Luleå (vid olika tillfällen). Idén till Silverspegeln (andra delen av Det magiska förbundet, och en bok som ligger mig extra varmt om hjärtat) kom när jag var ute på en ännu längre och tråkigare tågresa. Det är vardagstristessen och den svåra situation jag befunnit mig i som arbetslös och sjukskriven som hjälpt mig att skapa mina berättelser. Även om den fantasy jag skriver har många beröringspunkter med verkligheten, och att somliga delar av det hela nästan känns hämtade från mitt eget liv, så var det ändå en välbehövlig verklighetsflykt. Den som avfärdar fantasyn på de grunderna att den är verklighetsfrämmande har nog missförstått allting!

Jag vet inte om jag hade skrivit något om mitt liv hade varit mindre komplicerat, det är givetvis omöjligt att svara på. Men både fantasyn och fantasin har varit en livlina emellanåt, en livboj som hållit mig ovanför vattenytan. Jag kan dock lova att jag hade valt leva ett enklare liv om jag haft möjlighet att välja. Jag har betalat ett högt pris för min fantasi.


Kapitel!

Dagens inlägg kommer kort och gott att handla om kapitel, hur man delar upp en bok i mindre delar för överskådlighetens skull. Jag skrev faktiskt ett långt, handskrivet manus i min ungdom (ett manus som så småningom blev grunden till Det magiska förbundet) som inte var uppdelat i några kapitel! Det var inte lätt att läsa det, kan jag tala om, eftersom hela  manuset var som en vägg av text! Uppdelningen i kapitel underlättar för läsaren. Även om man sträckläser en bok spelar kapitelbytet en viktig roll.

Vad ska kapitlen heta (eller kallas)? Själv numrerar jag bara mina kapitel. När jag skrev i min ungdom hade kapitlen alltid romerska siffror som nummer. Jag har alltid gillat romerska siffror, men eftersom alla inte på rak arm kan relatera till dem insåg jag att det var bättre med vanliga nummer. Romerska siffror passar bra så länge man använder nummer mellan 1-10, men högre tal än 10 kan bli komplicerade. Med andra ord kan romerska siffror passa bra för att numrera delarna i en serie, istället för kapitlen. Jag är lite emot att ha namn på kapitlen. I mina ögon blir det lite grann i stil med Kapitel 36: Edward biter Bella så att hon blir vampyr, eller kapitel 89: Harry träffar Dumbledore på järnvägsstationen. Med andra ord, att ge ett kapitel ett namn som avslöjar något av handlingen innebär i värsta fall en spoiler, och om inte annat att man hela tiden funderar över vad kapitlets namn syftar på och kanske därför missar andra detaljer i handlingen.

Hur långt ska ett kapitel vara? Det finns egentligen inga rätt eller fel vad gäller det, det handlar om vad man tycker känns rätt. Men ett solklart fel är att ha för långa kapitel. Åtminstone jag kan lätt bli otålig och börja fundera över hur långt kapitlet egentligen är. Boken Stormens hand av Tad Williams är på 224 sidor, men består bara av sju (!) kapitel, vilket gör att de alla är vansinnigt långa. Det känns lite fel. Då är det bättre att göra kapitlen fler och kortare. En annan sak som jag brukar reagera på är när det finns någon form av systematik i hur långa kapitlen är. Jag tror inte att jag är ensam om att upptäcka sånt. Som läsare vill jag bli överraskad. Ett kapitel i Det magiska förbundet är allt mellan 1-13 A4-sidor (motsvarande ungefär 2-20 sidor i en tryckt bok). Ett kortare kapitel kan dyka upp mitt i en bok, dels för att det kändes mest passande och dels för att läsaren ska överraskas. Det kan liknas vid hur man tänker när man klipper en spännande actionfilm, det finns inga regler för hur lång en sekvens kommer att vara utan långa och korta sekvenser kommer att blandas om vartannat.

Och slutligen, vad ska ett kapitel omfatta? I huvudsak försöker jag att göra så att ett kapitel rymmer en sekvens. Detta blir särskilt bra om sekvenserna är mycket händelserika. Är tempot däremot lugnare kan jag passa in två sekvenser i ett kapitel. Jag för alltid anteckningar över vad som händer i ett kapitel. När jag redigerar kan det ibland hända att en sekvens i ett kapitel blir mycket längre än tidigare, och ofta delar jag då upp kapitlet. Jag undviker alltid att ha en spännande strid och en lugnare sekvens i samma kapitel. För mig känns det som att det stör rytmen i läsandet. Likheterna mellan att skriva/redigera en bok och att redigera en film (eller liknande) är många, och detta är ett ämne som jag kommer att återkomma till.


Minne, sorg och törne

Dagens inlägg kommer också att handla om en stor läsupplevelse, men det är ingen recension. Jag kommer helt enkelt att berätta om den största läsupplevelse jag hittills haft som vuxen, nämligen Minne, sorg och törne av Tad Williams. Det hela är en trilogi som består av delarna Tronen av drakben, Avskedets sten och Gröna ängelns torn. De tre delarna blev i sin tur uppdelade i inte mindre än tolv delar när de översattes till svenska, men jag tänker inte göra förvirringen ännu större genom att räkna upp namnen på dessa. Varför jag skriver om denna serie är (i likhet med mitt tidigare inlägg om Prydainkrönikan) till stor del beroende på att detta är ytterligare en fantastisk serie som dock aldrig fått den uppmärksamhet den förtjänat här i Sverige. Till skillnad från ringen och lejonet finns de inte längre i tryck. Jag tänker inte göra någon lång genomgång av handlingen, utan den som är intresserad av att läsa om det kan läsa här.

Vad är det som gör den här serien så bra? Om man bortser från att det emellanåt är en ruggigt spännande äventyrsberättelse som innehåller ett flertal fullständigt oväntade twistar i handlingen har författaren lyckats bygga upp en värld som jag aldrig sett maken till. Handlingen utspelar sig på en kontinent kallad Osten Ard, som befolkas av ett flertal olika folkslag, vilka alla har sina motsvarigheter i vår egen verklighet. Det dominerande folkslaget kallas Erkynländare, och motsvaras på ett ungefär av medeltida britter. En detalj som dock skiljer Williams världsbygge jämfört med många andra fantasyförfattares är att de olika folkslagen inte talar samma språk! Språkförbistringen är en del av problematiken, och det är en mycket intressant tanke som nog inte är så vanlig.

En av de saker som serien, på gott och ont, blivit mest känd för är dock sin längd. I den engelska originalutgåvan omfattar serien ungefär 2500 tätskrivna sidor. Att serien är lång har sin förtjänst i att det blir en upplevelse som räcker länge. Man får lära känna alla karaktärer och deras sinsemellan olika världar i lugn och ro och författaren lyckas bygga upp en atmosfär som jag sällan stött på i någonting annat jag läst. Problemet är dock att tempot emellanåt är plågsamt långsamt, i synnerhet i seriens andra bok, Avskedets sten. Läsaren blir givetvis belönad för sitt tålamod, men man frågar sig onekligen hur lång en bok bör vara och hur mycket tålamod man kan förvänta sig från läsarens sida. Stundom är serien farligt nära att bli en såpopera, det vill säga att man får känslan av att författaren drygar ut handlingen med avsikt. Till skillnad från andra serier som jag också läst håller sig Williams dock hela tiden på rätt sida gränsen. Det vore intressant om han kunde ge ut en omredigerad och nedkortad version av serien, det hade lyft den ytterligare ett steg. Men det är egentligen inget stort problem, man vet hela tiden att man kommer att bli belönad för sitt tålamod.

En detalj som är lite rolig är Nessies bok, som spelar en viktig roll i handlingen. Översättarna John-Henri Holmberg och Anders Bellis tänkte lyckligtvis till där. I det engelska originalet heter den Nisse’s book!


Är utseendet viktigt?

En vanlig fråga som ställdes på kapitel 1 medan jag var aktiv där var om det var viktigt att beskriva hur karaktärerna man skriver om ser ut. Det finns givetvis inget rätt eller fel i detta, utan det här är bara ett inlägg om hur jag ser på det hela.

Jag tycker inte att det är något fel i att beskriva hur en karaktär ser ut. Om man har en tydlig bild av hur någon ser ut är det inte alls konstigt att man vill dela med sig av den bilden. Det är faktiskt inte konstigare än att man beskriver hur himlen ser ut, hur miljöer och byggnader ser ut och så vidare. Det som jag dock ofta retar mig på är att beskrivningarna ofta blir tämligen utdragna, och inte sällan innehåller liknelser som är mer skrattretande än effektfulla. Jag försöker göra mina beskrivningar så korta och effektiva som möjligt. Ett påpekande som fick en gång angående en av mina texter var att jag ”stannade upp” i berättandet för att beskriva en persons utseende. Jag lärde mig mycket av det. Men samtidigt retar jag mig ibland på tillfällen där författare försöker beskriva någons utseende ”i förbigående”, ungefär som att man måste be om ursäkt för att berätta hur någon ser ut. Snälla, gör inte det!

Nästa fråga som uppkommer är vad man ska berätta. Jag tror att vi alla är överens om att man inte kan berätta allt som finns att säga om en persons utseende. Själv brukar jag välja ut det som är viktigast för läsaren att ha med mig, och ofta räcker det så. Det magiska förbundet kan sägas ha sex huvudpersoner, och för dessa är de viktigaste utseendemässiga dragen följande: Alldagligt utseende, rödlockigt hår, bruna ögon, kortväxt, gänglig samt bredaxlad. Kommer läsaren ihåg dessa beskrivningar till respektive karaktär är det troligen lätt att föreställa sig hur han eller hon ser ut. Att se alldaglig ut är kanske en intetsägande beskrivning, men sådana människor ser du hela tiden. Att ha ett utseende som man inte lägger märke till är också ett utseende.

För att sammanfatta det hela: Var inte rädd för att beskriva hur någon ser ut, men undvik krystade liknelser (läsaren förstår nog ganska snabbt vad man vill säga och vill hellre komma vidare i handlingen). Välj ut det utseendemässiga drag som du tycker är viktigast att läsaren har i åtanke. Stannar karaktären upp vid en spegel för att få ett ”lämpligt tillfälle” att beskriva sitt utseende kommer jag att ”snabbspola”, men det vet du redan. (Risken finns att förlagsredaktören som ska läsa ditt manus till och med trycker på stoppknappen där, men det känner du också redan till.) 🙂


Ett år!

Idag firar jag och Maria ettårig bröllopsdag, därför tänker jag inte skriva något vanligt inlägg idag. Lyssna på den här låten istället, Waiting for you av Seal, den är vad man skulle kunna kalla ”vår” låt. Den gavs nämligen ut 2003, året när vi träffades. Jag känner igen mig mycket i det som han sjunger i refrängen, There has been no one brighter than you […] I have been waiting for you. Jag hade verkligen väntat på henne, men hon var definitivt värd all väntan!

Seal är för övrigt en man med en strupe av guld. Om något av mina verk någon gång skulle bli en Hollywoodproduktion för flera miljarder hoppas jag verkligen att de låter honom sjunga ledmotivet. Mycket vackrare sångröst än så kan nog en människa inte ha!