Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Min första stora läsupplevelse: Prydainkrönikan

Personligen tycker jag att det finns någonting tragiskt över skribenter som skriver tårögt nostalgiska artiklar (eller liknande, i värsta fall hela böcker) om något som var viktigt för dem själva när de var yngre, och hoppas att andra ska tycka att det är lika viktigt som dem. Själv tycker jag att det är viktigare att leva i nuet och ta vara på det som finns här och nu. Då kan man givetvis fråga sig varför jag skriver ett sånt här inlägg. Det finns två anledningar: Dels var det Prydainkrönikan som öppnade mina ögon för fantasyn, både vad gäller att läsa och skriva, och dels har den här serien aldrig riktigt fått den uppmärksamhet den förtjänat här i Sverige.

Medan en viss trilogi om en ring och en viss septologi med ett lejon i huvudrollen ständigt trycks i nya upplagor har Prydainkrönikan inte funnits i tryck i Sverige på många år. Det är fruktansvärt tragiskt, den hade definitivt förtjänat ett bättre öde än så! Den kunde åtminstone ges ut i en samlingsvolym. Men nog om alla tråkigheter, låt oss gå in på det som är roligare istället. Detta är dock ingen recension, utan helt enkelt en krönika om en bokserie som på sätt och vis förändrade mitt liv (jag hade troligtvis aldrig intresserat mig för fantasy om det inte varit för den här serien).

Jag tror att jag var 11 när jag för första gången läste Prydainkrönikan. Det var långt ifrån de första böcker jag läste (jag har läst böcker så länge jag kan minnas), men det var min dittills största läsupplevelse, och jag har aldrig glömt dem efter att jag läste dem. För den som inte känner till serien kan jag berätta att den skrevs av Lloyd Alexander (1924-2007) och består av fem böcker (De trennes bok, Den svarta kitteln, Llyrs slott, Taran vandraren och Storkonungen), vilka gavs ut 1964-68 (på svenska 1982-84). Disneys Taran och den magiska kitteln är ett ”hopkok” av seriens två första böcker, men är relativt fristående.

Jag tänker inte göra någon lång utläggning om vad serien handlar om (det går att läsa här), utan jag nöjer mig med att berätta på vilket sätt den är speciell för mig. Det var verkligen första gången karaktärerna i en bok riktigt fångade mig. Taran (”den andre grisvaktaren”, som är seriens huvudperson) blev som en vän till mig. Det kändes som att jag följde honom på hans äventyr. Jag gladdes med honom i hans triumfer och sörjde med honom när saker inte gick som planerat. Att läsa de fem böckerna i serien var mer som att titta på en lång, spännande äventyrsfilm snarare än att läsa en bok. Att man sedan fick följa Tarans utveckling, från en ung, emellanåt ganska naiv pojke, till att de första stegen mot att bli en man, var också en stor förtjänst. Det där är något jag skulle vilja uppleva oftare inom litteraturen. Märk väl att Prydainserien inte är tegelstenstjocka och spänner över tiotals år i handlingen. Böckernas snittlängd är omkring 200 sidor, vilket känns perfekt på alla sätt och vis.

Jag skulle kunna skriva massor om personporträtten, humorn, miljöskildringarna och allt annat som bländade mig när jag läste dem. Men jag nöjer mig med en sak: Språket. Det är varken omständligt eller krystat, och helt utan en ständigt närvarande författare som hela tiden lägger sig i (som i Narnia-böckerna), och det är heller inte onödigt enkelt med tanke på målgruppen (det är trots allt i första hand barnböcker), utan det är helt enkelt perfekt! Lloyd Alexander låter mig själv utforska landet Prydain (som har avsiktliga likheter med verklighetens Wales). Till skillnad från C.S. Lewis står han inte hela tiden bakom mig och talar om för mig hur jag ska tolka allt jag ser, utan jag får själv utforska hans värld (som otålig elvaåring var det extra välkommet). Jag har läst böckerna även på engelska, och den svenska översättningen fångar originaltexten perfekt (enligt min mening).

Det finns ingen rim och reson alls i att Narnia-böckerna ständigt trycks i nya upplagor, medan Prydain-böckerna inte gör det. Jag har läst böcker från 1800-talet som stått emot tidens tand bättre än Narnia-böckerna. Prydain-böckerna är tidlösa (bortsett från enstaka ord i översättningen). Och det är värt att notera att Alexander (till skillnad från radarparet Tolkien/Lewis) aldrig har anklagats för dåliga kvinnoporträtt. Prinsessan Eilonwy var en stark och kraftfull gestalt som jag sällan stött på i böcker jag läst tidigare. När de båda britterna ofta lyfts fram som exempel på dåliga skildringar av kvinnor tycker jag att det är synd att Alexander sällan lyfts fram som ett exempel på motsatsen. Han var före sin tid!

Värt att notera är att när jag för första gången på många år åter läste Storkonungen (sista delen i serien, och min favorit) var det med rädsla för att förstöra magin från barndomen, men till min förvåning fann jag att den var precis lika bra nu som då! Annars är det ju regel snarare än undantag att det är som att bryta en förtrollning när man som vuxen tar del av det som förgyllde ens barndom.

Det behöver troligtvis inte ens sägas, men Prydainkrönikan var en stor förebild när jag skrev Det magiska förbundet, även om likheterna i handlingen är relativt få. Det är främst sättet att berätta som jag tagit intryck av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s