Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Minne, sorg och törne

Dagens inlägg kommer också att handla om en stor läsupplevelse, men det är ingen recension. Jag kommer helt enkelt att berätta om den största läsupplevelse jag hittills haft som vuxen, nämligen Minne, sorg och törne av Tad Williams. Det hela är en trilogi som består av delarna Tronen av drakben, Avskedets sten och Gröna ängelns torn. De tre delarna blev i sin tur uppdelade i inte mindre än tolv delar när de översattes till svenska, men jag tänker inte göra förvirringen ännu större genom att räkna upp namnen på dessa. Varför jag skriver om denna serie är (i likhet med mitt tidigare inlägg om Prydainkrönikan) till stor del beroende på att detta är ytterligare en fantastisk serie som dock aldrig fått den uppmärksamhet den förtjänat här i Sverige. Till skillnad från ringen och lejonet finns de inte längre i tryck. Jag tänker inte göra någon lång genomgång av handlingen, utan den som är intresserad av att läsa om det kan läsa här.

Vad är det som gör den här serien så bra? Om man bortser från att det emellanåt är en ruggigt spännande äventyrsberättelse som innehåller ett flertal fullständigt oväntade twistar i handlingen har författaren lyckats bygga upp en värld som jag aldrig sett maken till. Handlingen utspelar sig på en kontinent kallad Osten Ard, som befolkas av ett flertal olika folkslag, vilka alla har sina motsvarigheter i vår egen verklighet. Det dominerande folkslaget kallas Erkynländare, och motsvaras på ett ungefär av medeltida britter. En detalj som dock skiljer Williams världsbygge jämfört med många andra fantasyförfattares är att de olika folkslagen inte talar samma språk! Språkförbistringen är en del av problematiken, och det är en mycket intressant tanke som nog inte är så vanlig.

En av de saker som serien, på gott och ont, blivit mest känd för är dock sin längd. I den engelska originalutgåvan omfattar serien ungefär 2500 tätskrivna sidor. Att serien är lång har sin förtjänst i att det blir en upplevelse som räcker länge. Man får lära känna alla karaktärer och deras sinsemellan olika världar i lugn och ro och författaren lyckas bygga upp en atmosfär som jag sällan stött på i någonting annat jag läst. Problemet är dock att tempot emellanåt är plågsamt långsamt, i synnerhet i seriens andra bok, Avskedets sten. Läsaren blir givetvis belönad för sitt tålamod, men man frågar sig onekligen hur lång en bok bör vara och hur mycket tålamod man kan förvänta sig från läsarens sida. Stundom är serien farligt nära att bli en såpopera, det vill säga att man får känslan av att författaren drygar ut handlingen med avsikt. Till skillnad från andra serier som jag också läst håller sig Williams dock hela tiden på rätt sida gränsen. Det vore intressant om han kunde ge ut en omredigerad och nedkortad version av serien, det hade lyft den ytterligare ett steg. Men det är egentligen inget stort problem, man vet hela tiden att man kommer att bli belönad för sitt tålamod.

En detalj som är lite rolig är Nessies bok, som spelar en viktig roll i handlingen. Översättarna John-Henri Holmberg och Anders Bellis tänkte lyckligtvis till där. I det engelska originalet heter den Nisse’s book!

2 svar

  1. SV: Jaha! Hur går det med ditt skrivande?😀

    2011/09/27 kl. 09:51

  2. SV: Haha, eller hur!😀 Men försöker du få något publicerat, eller skriver du för skojs skull?

    2011/09/27 kl. 10:54

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s