Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Hur sjukt kan det bli?

Det här är en sån debatt som man egentligen inte borde ge sig in i, eftersom den är både allmänt fånig och ovärdig i största allmänhet, men det hela är ett unikt fall och på flera sätt ganska intressant, så därför kan jag faktiskt inte låta bli att kommentera den. Det hela handlar om författaren Ann Heberlein som redan efter två år känner sig tvingad att göra en form av uppgörelse med sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (2009) (men främst verkar det vara frågan om en uppgörelse med sin tidigare förläggare Svante Weyler). Detta gör hon genom den nyutkomna boken Ett gott liv. Jag citerar följande text härifrån:

Och hennes mål med nya boken Ett gott liv är, enligt henne kanske, kanske inte, att ta hämnd på sin före detta förläggare Svante Weyler. Detta genom att distansera sig från Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och beskriva hur hon upplevde att Weyler tog makten över henne och exploaterade hennes psykiska sjukdom.

Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja. Det här har blivit fel i alla ändar. Trodde Heberlein att Weyler gav ut hennes bok som någon form av välgörenhet? Bokbranschen fungerar inte så, och eftersom Heberlein faktiskt givit ut böcker innan sin bok från 2009 borde hon vara väl medveten om det? Är man inte beredd att betrakta sitt verk som en kommersiell produkt som är till för att säljas bör man nog ge ut den i egen regi (det trodde jag att alla visste). Sedan kan man givetvis fråga sig i största allmänhet hur pass lyckat det är att ge ut en bok av en författare som lider av någon form av psykisk ohälsa. Jag tänker inte ge mig in på att diskutera vem som har gjort rätt eller fel i det fallet, det får var och en själv reflektera över. (Givetvis kan även en person som lider av psykiska problem ge ut en bok, det är inte det jag ifrågasätter, men den som ger ut en bok måste vara medveten om vad det innebär i fråga om publicitet och allt annat som kan medfölja!)

Vad som däremot är riktigt fel är att tro att bara för att man någon gång givit ut en bok tro att alla ens privata mellanhavanden är av intresse för en större publik. Schismen mellan Heberlein och Weyler borde ha avhandlats inom en betydligt trängre krets. Att inte stå för den bok man skrivit bara två år tidigare känns milt sagt konstigt. Och det allmänna beteendet att hålla inne med sina sanningar tills man har möjlighet att skriva en bok om det gör att hela litteraturvärlden blir en parodi på sig själv! (”Jag blir så förbannad, jag måste skriva en bok om det!”)

Har man något att säga ska man ta det direkt med den som är berörd, inte vänta tills man får en möjlighet att skriva en bok om det. En schism mellan två personer bör avhandlas mellan fyra ögon. Jag kan förstås bara tala för mig själv, men det finns inte en chans i världen att jag är intresserad av att läsa någons partsinlaga i bokform. Det här är ovärdigt för alla inblandade, inte minst för alla som lider av, eller någon gång lidit av, psykisk ohälsa. Jag lider verkligen med dem som läst Heberleins förra bok och kanske känt sig hjälpta av den, hur ska de känna nu?

Bespar oss sånt här!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s