Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för oktober, 2011

God dag yxskaft, kära kulturskribent!

Ibland läser man saker som är så hårresande att man måste backa i texten och läsa det hela en gång till bara för att förvissa sig om att man faktiskt läste rätt, och därefter fundera över ifall man ska skratta eller gråta. Följande citat kommer från en artikel av Maria Schottenius i DN. (Jag ska erkänna att det inte är första gången jag har reagerat på liknande sätt när jag läst hennes artiklar …)

Författare i all ära. Det skulle inte bli några böcker utan författare. Men det skulle inte heller bli så många böcker utan förläggare, och just nu sprutar kreativiteten i denna lilla yrkeskår.

God dag yxskaft! Det skulle nog bli nästan exakt lika många böcker även utan förläggare, däremot skulle det bli svårare för varje enskild författare att nå ut till en bredare publik (det är dock inte detta som Schottenius anför). Läste hon igenom sin egen text innan hon publicerade den? Det står massor med möjligheter till buds för den skribent som inte får förlagskontrakt, och en egenutgiven bok är precis lika mycket bok som en bok som givits ut av ett större förlag. Det finns väl ändå inget som tyder på att det skulle skrivas färre böcker om det fanns färre förläggare? Påståendet är helt orimligt! Schottenius råkade nog, i sin iver att lovprisa novellförlaget Novellix (som hittills enbart givit ut verk av redan kända författare), skriva detta påstående som blev en aning överilat.


Konstnären och försäljaren

Läste det här intressanta blogginlägget av Frida SkybäckDebutantbloggen och kände att jag måste skriva min egen reflektion kring det hela. Frida reflekterar kring tanken att man inte kan försörja sig som författare bara genom att lida för sin konst, utan även måste vara en skicklig försäljare. Och jag kan inte annat än hålla med!

Till att börja med väljer jag dock att beteckna mig som skribent istället för konstnär eller författare. Varför? Jo, för jag känner mig inte som författare eftersom jag inte fått någon bok utgiven (att någon annan som heller inte fått någon bok utgiven ändå kallar sig författare stör mig dock inte det minsta, det är ju faktiskt ingen skyddad yrkestitel). Jag identifierar mig heller inte som konstnär, helt enkelt eftersom jag inte anser att jag sysslar med konst. Jag är ute efter att berätta en bra historia och förhoppningsvis lyckas skapa något form av intresse kring det hela. Konstnärer arbetar på andra sätt. Skribent känns betydligt mer träffande. Nog om detta.

Jag skulle se min procentuella fördelning mellan skribent och försäljare som 60/40. Jag ägnar mycket tid åt att försöka skapa ett intresse kring mig själv och det jag skriver, bland annat genom den här bloggen. Det är på det viset jag agerar försäljare. Jag hade gärna ägnat mer tid åt försäljardelen, men jag har nog varken den rätta driften eller det rätta intresset för det. För, låt säga, två år sedan, hade jag nog varit beredd att arbeta natt och dag för att kunna leva på mitt skrivande. Jag har inte längre den driften (vilket förstås beror på alla mina hälsoproblem). Idag är jag nöjd om jag kanske kan sprida lite glädje genom det jag skriver. Jag är inte ute efter att skriva bloggvärldens mest omtalade bok eller att toppa några försäljningslistor. Inte heller drömmer jag om att resa runt och hålla föredrag (som var något jag ofta drömde om för bara något år sedan). Jag har insett dels att den typ av fantasy jag skriver inte är av den sorten som säljer massupplagor, och dessutom har jag motvilligt tvingats inse att min hälsa inte tillåter några föredrags- eller signeringsturnéer. I ett sånt läge är det bättre att försöka vara nöjd med det man faktiskt har.

Dock har jag aldrig sett några problem med att någon väljer att skriva marknadsanpassad litteratur utifrån vad som för tillfället är populärt. Kan man skriva böcker som skänker glädje, och kanske till och med blir någons första stora läsupplevelse, kan det aldrig finnas något negativt över det. Livslängden för en sån bok riskerar givetvis att bli kortare, men det finns förstås med i beräkningarna. Att vara 80% försäljare och 20% konstnär är (åtminstone enligt min åsikt) inget fel alls, det är bara ett annat sätt att arbeta på.
Det viktigaste är att sprida glädje!


Där fick vi förklaringen

Blev nästan glad när jag läste den här artikeln i SvD, där akademiledamoten Horace Engdahl intervjuas. Engdahl är aktuell med boken Cigaretten efteråt. Den som har följt min blogg har nog inte undgått att lägga märke till mitt intresse för boktitlar. Utöver att jag tycker att tobaksindustrin redan har fått betydligt mer uppmärksamhet än de förtjänar tyckte jag inte att det här var någon konstig titel. Den är kort, kärnfull och lätt att komma ihåg, och säger en del om boken i fråga. Detta till trots har författaren det goda omdömet att han i SvD:s artikel förklarar precis vad titeln kommer sig utav.

Uttrycket kommer från tobaksreklamen, en bild av ett rökande par i sängen med tecken på nyss avslutad intensiv aktivitet. Horace Engdahl skriver om blosset som rit när människan står inför det absoluta: ”Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt.”

Sådär bra förklaringar har jag sällan läst till betydligt sämre boktitlar! Och av en akademiledamot dessutom, de har knappast gjort sig kända för att vara lättillgängliga. All heder åt Horace för den förklaringen! Skulle vara intressant med en förklaring till Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog av Jonas Hassen Khemiri (som faktiskt bräckte Alex Schulman i den inofficiella tävlingen i längst boktitel, grattis Jonas!).


Hur viktigt är det med genrer?

Idag tänkte jag ta upp någonting som jag hela tiden har uppfattat som något relativt harmlöst, men som ändå verkar fungera som ett rött skynke för många, nämligen genrer. Jag har uppfattat att somliga anser genrer som någonting riktigt onödigt som inte borde få finnas. Jag har själv svårt att förstå vad som gör någon så uppretad, men det går att ha bestämda åsikter om i stort sett allt. I det här inlägget kommer jag att ta upp vad jag tycker, och som vanligt ser jag det inte som något problem alls om ni inte håller med mig. Tvärtom vore världen ganska tråkig om alla tyckte lika!

Jag tänker inte gå igenom genrernas historia, för det går att läsa på Wikipedia, men det är lätt att konstatera att lyrik, epik och dramatik är en något otillräcklig genreindelning. Men hur många genrer behöver man egentligen? Ibland får man känslan av att författare påstår sig ha uppfunnit en ny genre för att de hoppas att de och deras böcker ska framstå som unika och nyskapande. Det är inget fel i att försöka framhålla det unika i det man skapat, men att försöka göra det genom att ”uppfinna” en ny genre (med en troligtvis ganska krystad benämning) är åtminstone enligt mig helt fel väg att gå!

Smashwords har 17 olika kategorier under den övergripande rubriken Fiction. Det är ett intressant riktmärke och jag upplever att de har täckt in alla genrer som behöver en egen benämning. Troligtvis behöver man inte ens så många. De har tack och lov inte klumpat ihop fantasy, sci-fi och skräck, som är tre genrer som ofta brukar få samsas under samma rubrik. Även deckare och thriller/spänning har tack och lov fått varsina rubriker. Flera genrer skulle kunna samsas under samma beteckning, men deras kategorier får nog ändå anses som väl valda och genomtänkta.

Jag är tämligen säker på att alla skönlitterära böcker med lätthet kan sorteras in under någon av dessa kategorier. De flesta böcker skulle troligen även kunna sorteras in under flera kategorier. Jag valde att lägga min novell Elnora under young adult istället för fantasy, av den anledning att jag tror att de läsare som är intresserade av litteratur för unga vuxna skulle vara mer intresserade av den än fantasyläsarna. Givetvis hade den även passat under fantasy (kategorin för barnböcker, som jag först övervägde visade sig dock mestadels innehålla barnböcker av typen bilderböcker/pekböcker, vilket kändes litet fel). Det var dock inga större problem att välja ut den huvudsakliga kategorin för Elnora! Och jag tror inte att någon annan heller skulle ha några större problem att hitta en passande kategori.

Genrer handlar mycket om marknadstänkande: Vilken målgrupp/läsekrets är det som kan tänkas vara intresserade av mina böcker? Om man inte kan finna en passande genre för sina böcker, hur ska man då kunna marknadsföra den? Det är en fråga som jag ofta undrat. Och om man försöker marknadsföra sina böcker under någon genrebeteckning som man hittat på själv, hur ska man då kunna få läsarna att intressera sig för den? Det kanske fungerar för en etablerad författare som säljer böcker bara genom sitt namn, men för någon som är oetablerad?

Underskatta inte betydelsen av en tydlig genretillhörighet, jag är ganska säker på att det underlättar för läsaren att hitta boken, samt att det underlättar för författaren att förklara varför du just ska läsa min bok.

(Upptäckte att den alltid lika skickliga, roliga och trevliga kanadensiska författarinnan Blake Northcott var inne på precis samma spår som jag. Läs gärna det här intressanta inlägget!)


Somliga har tur

Läste den här artikeln, som publicerades den 29 september, och som handlar om musikern Nathan Larson, som just har givit ut sin första bok. Det är omöjligt att inte vara avundsjuk på honom, eftersom han faktiskt blev tillfrågad om han ville skriva en bok, vilket han förstås ville. Min första tanke var att det luktade mytbildning/varumärkesbyggande om hans story, för det hela kändes nästan litet väl osannolikt. Men så funderade jag litet mer och började fundera över om man över huvud taget vill göra en grej av att allt har gått som på räls, jag har aldrig blivit refuserad? Jag tror snarare att det är så att man hellre framstår som den som verkligen fick kämpa, och slutligen äntligen lyckades. Om man får välja vilken bild man vill ge av sig själv, vilken bild ger man …?

Jag har tidigare skrivit att det inte finns någon som jag är så avundsjuk på som Camilla Läckberg, men frågan är om jag inte är mer avundsjuk på Nathan. Han är ju både en författare som aldrig blivit refuserad och en firad filmmusikkompositör (filmmusik är något som jag alltid drömt om att arbeta med).

Och varför skriver jag det här, kan man fråga sig? Jo, för att jag vill bryta tabut kring att vara avundsjuk! Jag kommer aldrig att acceptera att det är så förbjudet att vara avundsjuk. I min värld kan avundsjuka faktiskt vara någonting bra. Jag tror att avundsjukan är en viktig drivkraft för att vi alla ska känna motivationen att kämpa hårdare. Och det är bra att Nathan visar att ingenting är omöjligt.


Få, färre, färst!

Dagens inlägg blir kort och kärnfullt. Jag tänkte helt enkelt bara passa på att puffa litet grann för superlativformen av ordet få, nämligen färst! Bara vid något enstaka tillfälle har jag stött på det i tal eller text, och det känns ganska konstigt. Adjektiv finns i de olika komparationerna positiv, komparativ och superlativ. Ordet har dock länge, av någon anledning, varit känt som adjektivet utan superlativform. Detta stämmer dock inte. Färst, som superlativform av få, finns med i SAOL.

Jag brukar säga att språk är till för att förnyas, men i det här fallet handlar det inte om någon egentlig förnyelse, för varför skulle man inte kunna säga färst när man kan säga flest, mest, bäst och andra liknande superlativ?

Däremot undrar jag vad vi ska med ordet umami till när vi har det utmärkta ordet välsmakande. Eftersom vi inte kallar sött för amai, salt för shio, beskt för nigai, eller syrligt för suppai. Jag har absolut inget emot japanska (det är ett vackert språk), men behöver man inte låneord främst när man saknar egna, lämpliga ord i språket …? Så är inte fallet här. (Eller är det möjligtvis samma fenomen som förvandlade senapskål till rucola som gjort att det blev umami, dvs. viss inblandning från livsmedelsindustrin, som även bekostar forskningen kring grundsmakerna?)


Hur ska det sluta …?

Nyheten om att regissören David Fincher valt att ändra slutet i sin filmatisering av Män som hatar kvinnor är faktiskt intressant (jag läste den nyheten här). Somliga skulle nog genast utbrista så kan man ju inte göra!, men själv tycker jag att det är en helt genialisk idé. Inte nog med att han ger en anledning till dem som redan sett den svenska filmatiseringen att se även hans tolkning, han visar tydligt att är slutet dåligt så är det dåligt, och då ser man till att göra det bättre. Jag tvivlar inte en sekund på att han kan skapa ett betydligt bättre slut än det i den svenska versionen (jag har inte läst boken, så jag kan inte göra några jämförelser utifrån den).

Den svenska filmatiseringen var faktiskt bättre än jag väntat mig (med tanke på att jag faktiskt inte gillar deckare). Trots det emellanåt plågsamt långsamma tempot var det en helt okej film. Men slutet var bland det sämsta jag någonsin sett! När nyhetsankaret från Rapport med blicken riktad mot kameran förklarar att ”X misstänks ha begått självmord” höll det på att bli stoppknappen. När hörde du en journalist säga så om ett dödsfall som nyligen ägt rum? Av hänsyn till anhöriga, och för att inte riskera så kallad självmordssmitta, brukar man snarare säga något i stil med ”polisen misstänker inget brott”. Mycket dåligt i en film som i övrigt verkar ha varit mycket noggrann med alla detaljer. Jag är säker på att någon liknande härdsmälta inte förekommer i Finchers version.

Slutet på den svenska filmatiseringen är intressant på flera sätt. Det var inte ens den förlängda versionen jag såg, men ändå var slutet utdraget och krystat i det längsta. Mitt helhetsintryck av filmen hade förbättrats ordentligt om man valt att sluta litet tidigare. Tittaren vet precis vad man vill ha sagt, och vissa saker är det bättre att lämna åt fantasin. Att man inte ”följer boken” är ett vanligt klagomål när det gäller filmatiseringar, men jag tycker ärligt talat att det många gånger faktiskt blir sämre om man följer boken för noga. Det finns många likheter mellan filmer och böcker, men det går inte att komma ifrån att det som blev bra i en bok inte nödvändigtvis blir lika bra på film, och då måste filmmakarna använda sin fantasi och våga släppa taget om boken.