Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för oktober, 2011

God dag yxskaft, kära kulturskribent!

Ibland läser man saker som är så hårresande att man måste backa i texten och läsa det hela en gång till bara för att förvissa sig om att man faktiskt läste rätt, och därefter fundera över ifall man ska skratta eller gråta. Följande citat kommer från en artikel av Maria Schottenius i DN. (Jag ska erkänna att det inte är första gången jag har reagerat på liknande sätt när jag läst hennes artiklar …)

Författare i all ära. Det skulle inte bli några böcker utan författare. Men det skulle inte heller bli så många böcker utan förläggare, och just nu sprutar kreativiteten i denna lilla yrkeskår.

God dag yxskaft! Det skulle nog bli nästan exakt lika många böcker även utan förläggare, däremot skulle det bli svårare för varje enskild författare att nå ut till en bredare publik (det är dock inte detta som Schottenius anför). Läste hon igenom sin egen text innan hon publicerade den? Det står massor med möjligheter till buds för den skribent som inte får förlagskontrakt, och en egenutgiven bok är precis lika mycket bok som en bok som givits ut av ett större förlag. Det finns väl ändå inget som tyder på att det skulle skrivas färre böcker om det fanns färre förläggare? Påståendet är helt orimligt! Schottenius råkade nog, i sin iver att lovprisa novellförlaget Novellix (som hittills enbart givit ut verk av redan kända författare), skriva detta påstående som blev en aning överilat.


Konstnären och försäljaren

Läste det här intressanta blogginlägget av Frida SkybäckDebutantbloggen och kände att jag måste skriva min egen reflektion kring det hela. Frida reflekterar kring tanken att man inte kan försörja sig som författare bara genom att lida för sin konst, utan även måste vara en skicklig försäljare. Och jag kan inte annat än hålla med!

Till att börja med väljer jag dock att beteckna mig som skribent istället för konstnär eller författare. Varför? Jo, för jag känner mig inte som författare eftersom jag inte fått någon bok utgiven (att någon annan som heller inte fått någon bok utgiven ändå kallar sig författare stör mig dock inte det minsta, det är ju faktiskt ingen skyddad yrkestitel). Jag identifierar mig heller inte som konstnär, helt enkelt eftersom jag inte anser att jag sysslar med konst. Jag är ute efter att berätta en bra historia och förhoppningsvis lyckas skapa något form av intresse kring det hela. Konstnärer arbetar på andra sätt. Skribent känns betydligt mer träffande. Nog om detta.

Jag skulle se min procentuella fördelning mellan skribent och försäljare som 60/40. Jag ägnar mycket tid åt att försöka skapa ett intresse kring mig själv och det jag skriver, bland annat genom den här bloggen. Det är på det viset jag agerar försäljare. Jag hade gärna ägnat mer tid åt försäljardelen, men jag har nog varken den rätta driften eller det rätta intresset för det. För, låt säga, två år sedan, hade jag nog varit beredd att arbeta natt och dag för att kunna leva på mitt skrivande. Jag har inte längre den driften (vilket förstås beror på alla mina hälsoproblem). Idag är jag nöjd om jag kanske kan sprida lite glädje genom det jag skriver. Jag är inte ute efter att skriva bloggvärldens mest omtalade bok eller att toppa några försäljningslistor. Inte heller drömmer jag om att resa runt och hålla föredrag (som var något jag ofta drömde om för bara något år sedan). Jag har insett dels att den typ av fantasy jag skriver inte är av den sorten som säljer massupplagor, och dessutom har jag motvilligt tvingats inse att min hälsa inte tillåter några föredrags- eller signeringsturnéer. I ett sånt läge är det bättre att försöka vara nöjd med det man faktiskt har.

Dock har jag aldrig sett några problem med att någon väljer att skriva marknadsanpassad litteratur utifrån vad som för tillfället är populärt. Kan man skriva böcker som skänker glädje, och kanske till och med blir någons första stora läsupplevelse, kan det aldrig finnas något negativt över det. Livslängden för en sån bok riskerar givetvis att bli kortare, men det finns förstås med i beräkningarna. Att vara 80% försäljare och 20% konstnär är (åtminstone enligt min åsikt) inget fel alls, det är bara ett annat sätt att arbeta på.
Det viktigaste är att sprida glädje!


Där fick vi förklaringen

Blev nästan glad när jag läste den här artikeln i SvD, där akademiledamoten Horace Engdahl intervjuas. Engdahl är aktuell med boken Cigaretten efteråt. Den som har följt min blogg har nog inte undgått att lägga märke till mitt intresse för boktitlar. Utöver att jag tycker att tobaksindustrin redan har fått betydligt mer uppmärksamhet än de förtjänar tyckte jag inte att det här var någon konstig titel. Den är kort, kärnfull och lätt att komma ihåg, och säger en del om boken i fråga. Detta till trots har författaren det goda omdömet att han i SvD:s artikel förklarar precis vad titeln kommer sig utav.

Uttrycket kommer från tobaksreklamen, en bild av ett rökande par i sängen med tecken på nyss avslutad intensiv aktivitet. Horace Engdahl skriver om blosset som rit när människan står inför det absoluta: ”Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt.”

Sådär bra förklaringar har jag sällan läst till betydligt sämre boktitlar! Och av en akademiledamot dessutom, de har knappast gjort sig kända för att vara lättillgängliga. All heder åt Horace för den förklaringen! Skulle vara intressant med en förklaring till Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog av Jonas Hassen Khemiri (som faktiskt bräckte Alex Schulman i den inofficiella tävlingen i längst boktitel, grattis Jonas!).


Hur viktigt är det med genrer?

Idag tänkte jag ta upp någonting som jag hela tiden har uppfattat som något relativt harmlöst, men som ändå verkar fungera som ett rött skynke för många, nämligen genrer. Jag har uppfattat att somliga anser genrer som någonting riktigt onödigt som inte borde få finnas. Jag har själv svårt att förstå vad som gör någon så uppretad, men det går att ha bestämda åsikter om i stort sett allt. I det här inlägget kommer jag att ta upp vad jag tycker, och som vanligt ser jag det inte som något problem alls om ni inte håller med mig. Tvärtom vore världen ganska tråkig om alla tyckte lika!

Jag tänker inte gå igenom genrernas historia, för det går att läsa på Wikipedia, men det är lätt att konstatera att lyrik, epik och dramatik är en något otillräcklig genreindelning. Men hur många genrer behöver man egentligen? Ibland får man känslan av att författare påstår sig ha uppfunnit en ny genre för att de hoppas att de och deras böcker ska framstå som unika och nyskapande. Det är inget fel i att försöka framhålla det unika i det man skapat, men att försöka göra det genom att ”uppfinna” en ny genre (med en troligtvis ganska krystad benämning) är åtminstone enligt mig helt fel väg att gå!

Smashwords har 17 olika kategorier under den övergripande rubriken Fiction. Det är ett intressant riktmärke och jag upplever att de har täckt in alla genrer som behöver en egen benämning. Troligtvis behöver man inte ens så många. De har tack och lov inte klumpat ihop fantasy, sci-fi och skräck, som är tre genrer som ofta brukar få samsas under samma rubrik. Även deckare och thriller/spänning har tack och lov fått varsina rubriker. Flera genrer skulle kunna samsas under samma beteckning, men deras kategorier får nog ändå anses som väl valda och genomtänkta.

Jag är tämligen säker på att alla skönlitterära böcker med lätthet kan sorteras in under någon av dessa kategorier. De flesta böcker skulle troligen även kunna sorteras in under flera kategorier. Jag valde att lägga min novell Elnora under young adult istället för fantasy, av den anledning att jag tror att de läsare som är intresserade av litteratur för unga vuxna skulle vara mer intresserade av den än fantasyläsarna. Givetvis hade den även passat under fantasy (kategorin för barnböcker, som jag först övervägde visade sig dock mestadels innehålla barnböcker av typen bilderböcker/pekböcker, vilket kändes litet fel). Det var dock inga större problem att välja ut den huvudsakliga kategorin för Elnora! Och jag tror inte att någon annan heller skulle ha några större problem att hitta en passande kategori.

Genrer handlar mycket om marknadstänkande: Vilken målgrupp/läsekrets är det som kan tänkas vara intresserade av mina böcker? Om man inte kan finna en passande genre för sina böcker, hur ska man då kunna marknadsföra den? Det är en fråga som jag ofta undrat. Och om man försöker marknadsföra sina böcker under någon genrebeteckning som man hittat på själv, hur ska man då kunna få läsarna att intressera sig för den? Det kanske fungerar för en etablerad författare som säljer böcker bara genom sitt namn, men för någon som är oetablerad?

Underskatta inte betydelsen av en tydlig genretillhörighet, jag är ganska säker på att det underlättar för läsaren att hitta boken, samt att det underlättar för författaren att förklara varför du just ska läsa min bok.

(Upptäckte att den alltid lika skickliga, roliga och trevliga kanadensiska författarinnan Blake Northcott var inne på precis samma spår som jag. Läs gärna det här intressanta inlägget!)


Somliga har tur

Läste den här artikeln, som publicerades den 29 september, och som handlar om musikern Nathan Larson, som just har givit ut sin första bok. Det är omöjligt att inte vara avundsjuk på honom, eftersom han faktiskt blev tillfrågad om han ville skriva en bok, vilket han förstås ville. Min första tanke var att det luktade mytbildning/varumärkesbyggande om hans story, för det hela kändes nästan litet väl osannolikt. Men så funderade jag litet mer och började fundera över om man över huvud taget vill göra en grej av att allt har gått som på räls, jag har aldrig blivit refuserad? Jag tror snarare att det är så att man hellre framstår som den som verkligen fick kämpa, och slutligen äntligen lyckades. Om man får välja vilken bild man vill ge av sig själv, vilken bild ger man …?

Jag har tidigare skrivit att det inte finns någon som jag är så avundsjuk på som Camilla Läckberg, men frågan är om jag inte är mer avundsjuk på Nathan. Han är ju både en författare som aldrig blivit refuserad och en firad filmmusikkompositör (filmmusik är något som jag alltid drömt om att arbeta med).

Och varför skriver jag det här, kan man fråga sig? Jo, för att jag vill bryta tabut kring att vara avundsjuk! Jag kommer aldrig att acceptera att det är så förbjudet att vara avundsjuk. I min värld kan avundsjuka faktiskt vara någonting bra. Jag tror att avundsjukan är en viktig drivkraft för att vi alla ska känna motivationen att kämpa hårdare. Och det är bra att Nathan visar att ingenting är omöjligt.


Få, färre, färst!

Dagens inlägg blir kort och kärnfullt. Jag tänkte helt enkelt bara passa på att puffa litet grann för superlativformen av ordet få, nämligen färst! Bara vid något enstaka tillfälle har jag stött på det i tal eller text, och det känns ganska konstigt. Adjektiv finns i de olika komparationerna positiv, komparativ och superlativ. Ordet har dock länge, av någon anledning, varit känt som adjektivet utan superlativform. Detta stämmer dock inte. Färst, som superlativform av få, finns med i SAOL.

Jag brukar säga att språk är till för att förnyas, men i det här fallet handlar det inte om någon egentlig förnyelse, för varför skulle man inte kunna säga färst när man kan säga flest, mest, bäst och andra liknande superlativ?

Däremot undrar jag vad vi ska med ordet umami till när vi har det utmärkta ordet välsmakande. Eftersom vi inte kallar sött för amai, salt för shio, beskt för nigai, eller syrligt för suppai. Jag har absolut inget emot japanska (det är ett vackert språk), men behöver man inte låneord främst när man saknar egna, lämpliga ord i språket …? Så är inte fallet här. (Eller är det möjligtvis samma fenomen som förvandlade senapskål till rucola som gjort att det blev umami, dvs. viss inblandning från livsmedelsindustrin, som även bekostar forskningen kring grundsmakerna?)


Hur ska det sluta …?

Nyheten om att regissören David Fincher valt att ändra slutet i sin filmatisering av Män som hatar kvinnor är faktiskt intressant (jag läste den nyheten här). Somliga skulle nog genast utbrista så kan man ju inte göra!, men själv tycker jag att det är en helt genialisk idé. Inte nog med att han ger en anledning till dem som redan sett den svenska filmatiseringen att se även hans tolkning, han visar tydligt att är slutet dåligt så är det dåligt, och då ser man till att göra det bättre. Jag tvivlar inte en sekund på att han kan skapa ett betydligt bättre slut än det i den svenska versionen (jag har inte läst boken, så jag kan inte göra några jämförelser utifrån den).

Den svenska filmatiseringen var faktiskt bättre än jag väntat mig (med tanke på att jag faktiskt inte gillar deckare). Trots det emellanåt plågsamt långsamma tempot var det en helt okej film. Men slutet var bland det sämsta jag någonsin sett! När nyhetsankaret från Rapport med blicken riktad mot kameran förklarar att ”X misstänks ha begått självmord” höll det på att bli stoppknappen. När hörde du en journalist säga så om ett dödsfall som nyligen ägt rum? Av hänsyn till anhöriga, och för att inte riskera så kallad självmordssmitta, brukar man snarare säga något i stil med ”polisen misstänker inget brott”. Mycket dåligt i en film som i övrigt verkar ha varit mycket noggrann med alla detaljer. Jag är säker på att någon liknande härdsmälta inte förekommer i Finchers version.

Slutet på den svenska filmatiseringen är intressant på flera sätt. Det var inte ens den förlängda versionen jag såg, men ändå var slutet utdraget och krystat i det längsta. Mitt helhetsintryck av filmen hade förbättrats ordentligt om man valt att sluta litet tidigare. Tittaren vet precis vad man vill ha sagt, och vissa saker är det bättre att lämna åt fantasin. Att man inte ”följer boken” är ett vanligt klagomål när det gäller filmatiseringar, men jag tycker ärligt talat att det många gånger faktiskt blir sämre om man följer boken för noga. Det finns många likheter mellan filmer och böcker, men det går inte att komma ifrån att det som blev bra i en bok inte nödvändigtvis blir lika bra på film, och då måste filmmakarna använda sin fantasi och våga släppa taget om boken.


Greedo sköt först!

Det finns mycket man kan reta upp sig på, vissa saker mer meningsfulla än andra. Något som jag personligen inte riktigt kan förstå hur man kan reta upp sig så mycket på är de omgjorda Star Wars-filmerna. Många klagar över att George Lucas förstör deras barndom (ibland används ännu värre uttryck) genom att han i efterhand har gjort om delar av filmerna. De sex filmerna (och hela franchisen som sådan) var en del av min uppväxt också, och personligen har jag inte det minsta problem med att han vill göra de förändringar som han upplever är nödvändiga.

Jag har full respekt för att en kreatör vill känna sig nöjd med sina verk. Jag skulle inte dra mig för att ändra detaljer som jag inte vore nöjd med i mina manus även efter att de givits ut (vare sig genom ett förlag eller i egen regi). Däremot skulle jag (i likhet med Lucas) vara helt öppen om vilka förändringar som gjorts (annars blir det ju någon form av historierevisionism, och då är man ute på hal is). Allra bäst är det ju om allting blir så bra som möjligt redan från början, men ibland kan omständigheterna göra att saker måste justeras i efterhand. J.R.R. Tolkien ändrade ju detaljer i sina ringen-böcker mellan upplagorna (dock utan att möta ens i närheten lika mycket kritik som George Lucas).

Jag bryr mig inte om huruvida det var Han Solo eller Greedo som sköt först. Jag ser det som att fram till 1997 (när Special Edition-filmerna utkom) var det Han Solo som sköt först, därefter var det Greedo. Inget att hetsa upp sig över, det är ju ingen ändring som gjorts i hemlighet eller som förändrar handlingen i någon större omfattning. Jag upplever George Lucas ändringar som ett sätt att förlänga filmernas livslängd. Specialeffekter åldras mycket snabbt, och jag har full förståelse för att något som utspelas i en (upplevd) framtid inte bör se ut som 1970-talet. Lucas vision verkar vara ett skapa en tidlös saga, och jag ser inget konstigt i det.

Ärligt talat, det finns betydligt mer meningsfulla saker att reta upp sig på! Och i min värld är upplevelsen viktigare än alla regler som säger att sådär kan man inte göra.


Historien känns igen

”Näste Stieg Larsson” nummer 691 anmäler sig! Den här gången heter aspiranten Alexander Söderberg och är tidigare känd för manusen till filmatiseringarna av Läckberg-böckerna Stenhuggaren och Olycksfågeln (med andra ord är han inte på något sätt en nybörjare och har troligtvis gott om branschkontakter). Söderberg har fått förlagskontrakt för en trilogi, som redan innan den givits ut i vanlig ordning hunnit säljas till ett flertal länder (det börjar bli tradition nuförtiden). SvD antyder i den här artikeln även att Hollywood är intresserat av att göra film av dem. Känns historien igen? Det är knappast första gången man tror sig ha hittat ”den nye Stieg Larsson”. Och i vanlig ordning är det inte bland de inskickade manusbuntarna man letar, utan bland redan etablerade författare (för som manusförfattare är Söderberg definitivt etablerad). Allt för att man ska slippa besväret att behöva presentera ett nytt namn för allmänheten …

Det finns något djupt tragiskt över att förlagen är på jakt efter en ny Stieg Larsson, istället för att försöka hitta en ny författare som kommer att kunna bygga upp en framgångsrik karriär utan att han eller hon måste jämföras med någon annan författare! Jag begriper förstås att bokutgivning inte handlar om välgörenhet, men vad är det som säger att en författare som vågar tänka utanför lådan inte också skulle kunna sälja böcker? Jonas Jonasson och Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är ett bra exempel på det (faktiskt svårt att tänka sig att det var Piratförlaget som gav ut den, det är inte direkt det modigaste förlaget i mina ögon). Historien känns igen. Det är en ny Stieg Larsson man söker, inte en skicklig författare med goda idéer.

Något som däremot känns positivt i sammanhanget är att Söderberg tillåts göra sin litterära debut vid 41-års ålder. Kanske en liten tröst för mig som fyller 31 i januari och har varit orolig över att anses ”förbrukad” i flera år. Uppenbarligen finns det hopp även för oss som fyllt 25! (Om någon undrar: Ja, jag är avundsjuk, och nej, det här inlägget är inte på något sätt riktat mot Alexander Söderberg personligen utan ska tolkas som en kritik mot förlagens och mediernas Stieg Larsson-fixering.)


När ska språkpolisen rycka ut?

Nej, jag utger mig inte för att kunna besvara rubrikens fråga i det här inlägget. Det kommer att aldrig att gå att avgöra vad som är acceptabelt språkbruk eller inte. Gråzonen mellan vad som definitivt är rätt och vad som utan tvekan är fel är ganska stor. Och det blir inte enklare när storsäljande och inflytelserika författare bestämmer sig för att utmana konventionerna. Ett exempel på det är Ulf Lundell, som under arbetet med sin senaste bok Allt är i rörelse kände sig tvingad att rätta till det som redaktören rättat i hans manus. Eller som han uttrycker saken (citerat härifrån):

Det var en ny redaktör den här gången. Min tidigare redaktör visste att hon inte skulle göra svenska av det. Det är språket jag försöker göra sönder för att få tag i det igen. Jag är ute efter att sätta läsaren på hal is.

Vad ska man säga? Förväntar sig någon att språkpolisen ska rycka ut för att arrestera honom? Nej, det kommer givetvis inte att hända. Personligen kan jag reta upp mig på dem som avsiktligt (i brist på bättre uttryck) ”krånglar till” språket, men vem är jag att säga att en av landets mest framgångsrika artister och författare gör fel? Givetvis måste språket förändras, men hur det hela ska ske är en fråga som nog får lämnas öppen för diskussion. Själv vill jag skriva korrekt svenska och är inte särskilt intresserad av att förändra språket (jag tycker att det är viktigare att berätta en bra historia), och jag hoppas att jag får fortsätta med det.


Drottningen av ”fulkultur”?

Vad är detta, ett inlägg som tar deckarna i försvar? Nej, det är det verkligen inte, eftersom jag avskyr deckare lika mycket som jag alltid har gjort. Känner ändå att jag måste säga något om den här artikeln (DN 110909). Rubriken är Camilla Läckberg – drottningen av ”fulkultur”. Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta åt den. DN kallar alltså den litterära genre som helt har dominerat bokdiskar, försäljningslistor, kultursidor och tv-tablåer de senaste 10 åren för ”fulkultur”? Att de dessutom sätter ordet inom citattecken gör knappast saken bättre. Nej, deckarna är ingen litterär outsider eller underdog som kämpar för att få komma in i det litterära finrummet, det är deckarna som är den nya finkulturen, och det är Läckberg, Mankell, Marklund, G.W. och alla deras deckarskrivande vänner som helt har barrikaderat det litterära finrummet! Har DN fullständigt missat det?

Det är snarare fantasy som är fulkultur. Ingen behöver be om ursäkt för att man skriver deckare, men är det någon genre som blivit tämligen styvmoderligt behandlad i svenska litteraturkretsar så är det fantasy. Det ges ut en hel del fantasy i Sverige, men nästan allt är översatt. Det ges ut mycket få svenska originalverk inom fantasyn.

Jorden anropar DN, Läckberg skriver finkultur, jag (och alla andra strävande fantasyskribenter i det här landet) skriver fulkultur! Det är inte vi som skriver fantasy som får våra verk filmatiserade för dyra pengar och visade i TV4 på söndagskvällarna, och det är inte våra böcker som helt dominerar den offentliga litterära diskussionen.

(Ja, jag är fullt medveten om att deckare (eller kriminalromaner, som de ofta kallas eftersom det låter bättre) säljer bättre än fantasy, men kalla för guds skull inte deckare för fulkultur!)


Ett test av AutoREALM

Jag läste någonstans att ”alla riktiga fantasyböcker innehåller en karta i början”. Påståendet stämmer knappast, eftersom det finns åtskilliga bra fantasyböcker som helt saknar kartor. Däremot kan man ha väldigt goda anledningar att behöva skapa en karta i äkta fantasystil. Om inte annat är det få saker som är så inspirerande som att sitta och titta på – eller skapa en egen – fantasykarta. Eftersom jag är både fattig och snål, och obotligt förtjust i fri programvara (och då menar jag fri i bemärkelsen freeware eller licensierad enligt GNU GPL, jag är inte det minsta intresserad av crackade program) sökte jag efter ett gratisprogam som kunde användas för att framställa fantasykartor. Jag hittade ett enda gratisprogram, och det var AutoREALM. Det bör dock påpekas att detta inte på något sätt är något nytt program. Första versionen kom redan 2000, och senaste uppdateringen gjordes 2008.

Så, vad kan detta program prestera? Jag har stora förväntningar på dagens gratisprogram. I regel fungerar de väl så bra som vilket kommersiellt program som helst, åtminstone för en hemanvändare som inte använder programmet yrkesmässigt (men många gratisprogram skulle även duga att använda så). De som ligger bakom programmen är ofta kunniga och engagerade människor, som dessutom i regel får hjälp av andra skickliga användare runtom i världen som erbjuder sig att förbättra källkoden (dvs. det som utgör programmet) trots att de inte får betalt. Ett av de mer kända gratisprogrammen, som jag är en flitig användare av, är OpenOffice.org (det krångliga namnet är valt för att undvika eventuellt varumärkesintrång, det kallas förstås Open Office).

Dock måste jag genast göra er alla besvikna genom att konstatera att det här programmet inte på långa vägar håller måttet. Det är närmast omöjligt att prestera ett användbart resultat i det här programmet. Och särskilt mycket inspiration erbjuder det inte heller. Bilden nedan är ett bra exempel på vad som går att åstadkomma med programmet. Kustlinjerna är frihandsritade med en funktion som kallas fraktaler inställd, vilket får kustlinjerna att se mer verklighetstrogna ut. Om man inte kan tänka sig att rita landmassor vars utseende avgörs av slumpen är det här programmet inte värt att testa.

De symboler som finns tillgängliga påminner om de så kallade Clip Art-bilderna som jag tyckte var jättekul när jag var yngre. Bilden nedan visar närmast ett skräckexempel.

Symbolerna är både taffligt skapade och därtill inkonsekventa, vilket blir ännu tydligare ju fler symboler man går igenom. Stilen varierar väldigt, och somliga är i färg och andra i svartvitt! Användargränssnittet är ganska tidstypiskt för program som släpptes kring millennieskiftet, och känns sådär lagom kul att arbeta med.

Kort sagt, om man nöjer sig med att skapa en mycket enkel karta som enbart markerar ut städer, då kan AutoREALM vara till hjälp, men knappast annars.


Om elibs spamskydd

Ser du vad det står? Just det här spamskyddet är relativt enkelt att tyda, men inte sällan måste jag faktiskt gissa vad det står, och ofta blir det fel så att jag måste göra om det hela. Det sorgliga i det hela är dock inte att spamskydden är svåra att tolka, utan att de faktiskt behövs. Det fanns inte från början utan har tillkommit senare, så uppenbarligen finns det dem som inte sköter sig utan missbrukar tjänsten. Där kan man tala om de verkligen förstör för oss alla!

Jag kan bara instämma i den lilla texten längst ned till höger: stop spam, read books.


Författaren som kändis

Författaren som kändis är titeln på en ny bok av Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson (Roos & Tegnér). Det här är i vanlig ordning ingen recension, eftersom jag inte har läst boken, men jag tycker att det hela är en intressant företeelse och jag förstår tanken med att skriva en bok om det. Själv kan jag inte annat än tycka att det är något djupt tragiskt över det faktum att alltmer fokus riktas mot författaren och att böckerna nästan hamnar i skymundan. Det finns författare som trivs i rampljuset och gärna uppträder i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag respekterar dem (i min värld existerar inget som heter sell-out, bara bättre och sämre marknadsföring), men det är jättesynd att personfixeringen ökar.

I min värld är det självklart att ställa upp på intervjuer och i andra sammanhang som hör ihop med skrivandet. Men att en författare förväntas stå och laga mat i tv eller liknande känns tråkigt. Det är givetvis inget fel i att någon väljer att göra så, men det känns fel om de förväntas ställa upp i såna sammanhang. I min värld känns det hela litet grann som när jag går på Konsum och handlar. Jag är intresserad av matvarorna, men jag är inte särskilt intresserad av vad kassörskan gör när hon inte sitter i kassan. Jag är självklart intresserad av vilka råd en etablerad författare kan ge en aspirerande skribent (som jag), men jag är faktiskt inte det minsta intresserad av vilken som är hans/hennes favoriträtt …

Men det värsta av allt är när det motsatta händer, nämligen att kändisen blir författare, att en känd person får förlagskontrakt enbart genom sitt kändisskap (för då slipper ju förlaget arbetet med att lansera denna person för allmänheten). Såna gånger är det faktiskt värt att påpeka att den person som sålt allra mest böcker de senaste åren aldrig har ställt upp i några matlagningsprogram. Stieg Larsson dog nämligen året innan hans skönlitterära debut utkom! Är boken tillräckligt bra så kommer den att sälja ändå, förlagen behöver inte vara så ängsliga. Det görs ett stort arbete att lansera Leif G.W. Persson som den ”nye” Stieg Larsson, men den nya storsäljaren kan lika gärna finnas bland manusbuntarna på förlagskontoret. Detta ägnas det dock sällan någon tanke åt, eftersom författaren verkar ha blivit viktigare än boken.


Romankonsten nere för räkning!

Bäva månde romankonsten, för tv-programmet Babels programledare Daniel Sjölin slutar sitt arbete för att krossa den! Trots att han ”avslutade sitt författarskap” genom Världens sista roman år 2007 är det alltså nya friska tag som gäller nu. Vet inte riktigt vad man ska säga om ett sånt där uttalande, det låter som något som jag definitivt hade kunnat säga själv för fem år sedan (när självförtroendet var på topp och livet ännu inte hade hunnit komma emellan alla drömmar). Onekligen blir jag avundsjuk, jag hade gärna velat kunna säga sådär själv.

Frågan är bara hur han ska kunna krossa romankonsten? Och varför man ska krossa den? I vilket fall som helst finns det ingen risk att hans nya projekt inte kommer att låta höra talas om sig …


Har jämförts med

Dagens korta men kärnfulla inlägg handlar om ett uttryck som man stöter på tämligen ofta i medierna, men som visar sig vara ganska innehållslöst om man skärskådar det litet närmare, nämligen när man säger att någon har jämförts med någon. För mig säger uttrycket absolut ingenting. Det är underförstått att man syftar på att någon är lika bra eller likvärdig med någon annan, men allt som bygger på något som är underförstått riskerar snabbt att bli urvattnat. Att uttrycka någonting underförstått ger intrycket av att man inte riktigt står för det man säger.

Salieri har jämförts med Mozart, skulle man kunna säga, men tänk om det underförstådda som inte sägs rakt ut är: Men man kom fram till att Mozart var bättre. Det säger med andra ord ingenting! Istället skulle man kunna säga att Salieri anses vara lika bra som Mozart, vilket är något helt annat och säger betydligt mer. Men det sägs i stort sett aldrig. Att säga att någon har jämförts med någon säger faktiskt inget om vad resultatet blev. Det där är ytterligare en klyscha som har gjort sitt.

(Coca Cola har jämförts med diskvatten, men man kom fram till att colan var mycket godare. Ja, ni förstår vad jag menar …)


Var inte hon död …?

Jovisst, det är hon ju faktiskt, det vill säga Sigourney Weavers rollkaraktär i filmen Avatar (2009), men enligt den här artikeln har regissören James Cameron uppgett att hon ändå kan komma att finnas med i filmens båda uppföljare, som planeras till 2014. Uttalandet ”ingen dör egentligen i science fiction-filmer” borde kunna bli en modern klassiker. Men det är inte bara inom science fiction som de döda plötsligt kan återuppstå, utan det förekommer även i fantasy. Den kanadensiske fantasyförfattaren Steven Erikson har använt sig utav greppet att återuppliva dem som läsaren trott varit döda. Och vem har glömt professor Dumbledores gästspel i sista Harry Potter-boken, trots att J.K. Rowling försäkrade att han var död, och Gandalfs återuppståndelse i den där boken om ringen …?

Jag kan bara tala utifrån vad jag själv tycker, men jag tycker att det är fel mot läsaren att återuppliva personer som man av goda anledningar trott varit döda. Om man visar att inte ens döden är slutgiltig finns det en risk att läsaren till slut inte kommer att lita på något som man skriver. Själv närmar jag mig döden med stor respekt. Döden är ett bärande tema i alla mina tre skrivprojekt, och den som är död, den är död. Man ska inte vara rädd för att tala och skriva om döden (för det är trots allt, på gott och ont, det mest naturliga som finns), men man bör ändå visa en viss respekt för den.


Skriva klart hela serien?

Ska man skriva klart hela serien innan man ger ut första delen? Det är en intressant fråga som jag inte tror att det finns något givet svar på. Det här är (som vanligt) ett resonemang utifrån hur jag ser på det hela.

Fördelarna med att skriva klart hela serien är att man kan visa upp för ett eventuellt förlag att man klarar av att hålla kvalitén uppe under en hel bokserie. Man kan visa att (exempelvis) tredje och fjärde delen inte blir markant sämre än de två första delarna. Andra fördelar är att man får arbetsro. Om första delen säljer mycket bättre (eller sämre) än förväntat riskerar arbetsron att störas av detta. Man har även säkerställt att alla delar i serien kommer att finnas färdiga. Den som är intresserad av fantasy känner säkert till det öde som drabbade Robert Jordan (1948-2007) och hans serie Sagan om drakens återkomst. Jordan avled hastigt innan serien hunnit färdigställas, vilket tvingade förlaget att ta in en annan författare för att färdigställa serien.

En ytterligare fördel är att läsarna slipper vänta. Författaren Brian S. Pratt uppger att han alltid ser till att skriva färdigt en serie helt innan han ger ut första delen, för att läsarna ska slippa behöva vänta längre än nödvändigt på nästa del. (Alla som exempelvis följer A Song of Ice and Fire av George R. R. Martin vet vad väntan kan innebära. Det går ofta 5-6 år mellan böckerna i hans serie.)

Det finns dock även nackdelar med det hela. Arbetet kan kännas bortkastat om man inte lyckas få den första delen antaget av något förlag. Då gäller det att ha en genomtänkt plan för att ge ut projektet på egen hand. Om man blir antagen av ett förlag kan det finnas en risk att man tvingas göra stora bearbetningar på sitt material. Det är även inte alls säkert att ett förlag vill ge ut sju delar (eller hur många det nu kan tänkas vara). De kanske vill att du endast ska skriva tre delar, och då hamnar man i en besvärlig situation om man redan har sju delar färdiga (den svenska utgivningen av ovan nämnda A Song of Ice and Fire har exempelvis avbrutits inte mindre än två gånger! Detta öde har även drabbat fler fantasyserier.). En annan uppenbar nackdel är att man måste låta sina läsare vänta på att över huvud taget få läsa något nytt från dig medan du arbetar på nästa serie.

Som sagt, det går inte att säga vad som är rätt eller fel, utan att alla skribenter måste arbeta på det sätt som känns bäst. Själv lär jag aldrig kunna arbeta på något annat sätt än att jag ser till att ha allt material färdigt innan jag ger ut första delen. Jag vet att jag inte fungerar att arbeta på något annat vis.


Dmytryks sju regler

Jag har tidigare berättat att jag är utbildad redigerare och att det har varit till stor hjälp för mig i mitt skrivande, i synnerhet när jag kommer till det stadiet att det är dags att redigera den färdiga texten. (Men även i tidigare stadier av skrivandet har det varit till hjälp! En klippare arbetar ju faktiskt med filmen även under själva inspelningen för att säkerställa att det material som filmas går att klippa ihop till en film, klipparen är alltså inte bara med under efterarbetet.) Jag lär troligtvis återkomma till vilka lärdomar en författare kan dra av filmklippandets konst i fler inlägg, men jag tänkte börja med att ta upp sju regler som den amerikanske filmklipparen Edward Dmytryk (1908-1999) stipulerade. Där finns flera lärdomar att dra för den som ska redigera en text. Jag har gjort mina egna tolkningar utifrån hans råd.

    1. Gör aldrig ett klipp utan en uttrycklig anledning. Bara för att man kan klippa/redigera betyder det inte att man måste göra det. Gör det texten bättre?
    2. Om du är osäker på var du ska göra ett klipp, klipp långt hellre än kort. Med andra ord: Redigera bort för lite hellre än för mycket om du är osäker på vad du ska redigera bort.
    3. Klipp i rörelse där det är möjligt. Har förstås mer med film att göra än med text, men det kan ändå vara intressant att ha i åtanke.
    4. Det nya är bättre än det gamla. Syftar på att det är bättre att få in nya element i berättandet än att hålla fast vid det som läsaren redan känner till. Faktiskt ett mycket bra råd. Jag har redigerat bort hela kapitel av just den här anledning. För det inte handlingen framåt ska man verkligen överväga om det alls ska vara kvar.
    5. Alla scener bör börja och sluta med pågående händelser. Också ett mycket bra råd. En scen kan börja med en replik, som kastar läsaren in i handlingen. Man behöver inte börja med att beskriva hur själva scenen uppstår, om det inte är viktigt för handlingen!
    6. Klipp för rätt innebörd istället för exakt motsvarighet. Det här rådet är nog mest för film. Jag tror att det ska tolkas som att det är viktigare att innebörden av en händelse blir rätt istället för att allt ska stämma exakt. Inom filmens värld kan det vara svårt att filma om scener, eller göra kompletteringar. Inom skrivandets värld är det mycket enklare och man behöver sällan ta till nödlösningar. (Jag fick lära mig att det inom filmens värld kallas för nödklipp.)
    7. Ämnet först – därefter gestaltning. Jag antar att just det här rådet kan diskuteras. Jag tolkar det som att det syftar till att man måste göra sammanhanget klart för läsaren innan man börjar gestalta det. Men jag tror även att det gör att göra tvärtom, för att väcka läsarens nyfikenhet.

(Källa: Wikipedia)


Lästid?

Jag stötte på ett intressant begrepp, som jag aldrig tidigare träffat på i ett sånt här sammanhang, när jag surfade runt på elibs hemsida. Jag lade märke till att det nystartade Mix Förlag för sina e-bokstitlar har uppgivit lästid (eller, som i fallet med Spöket på Canterville: 37 minuters läsning). Jag har aldrig tidigare stött på något förlag som uppgivit liknande uppgifter för sina böcker, men varför inte? När man köper en cd-skiva står det ju i de allra flesta fall på konvolutet hur lång en låt är, och likaså uppges det ju på alla ljudböcker, så varför skulle man inte kunna uppge liknande uppgifter för en e-bok? Jag förstår att man har arbetspendlare och liknande i åtanke, för dem kan en lästid på runt 45 minuter vara ett rent försäljningsargument.

Jag gissar att man har räknat med en snitthastighet i läsningen på 250 ord i minuten (som är den genomsnittliga läshastigheten för vuxna läsare i USA, se här). Man uppger dock inte det. Även om det är en intressant uppgift (som jag tycker att man ska fortsätta uppge) så kanske man borde förtydliga att det handlar om ex: 45 minuter med 250 ord per minut, eller något liknande. Medan längden på en låt är densamma oavsett vem som lyssnar kan läshastigheten variera ganska ordentligt beroende på vem som läser.


När är man klar?

Ja, när är man klar? Den frågan vet jag att många skribenter ställer sig. Det finns givetvis inget givet svar på den frågan, utan jag kan bara försöka besvara den utifrån hur jag ser det. Jag tänkte besvara den utifrån ett optimistiskt och ett pessimistiskt perspektiv. Båda alternativen är dock lika giltiga.

Utifrån ett optimistiskt perspektiv är man klar när man känner att man har berättat den historia man ville berätta, skapat de karaktärer man ville skapa, förmedla de känslor man ville förmedla och inte längre känner att det finns något att tillägga. Men hur vet man när man har kommit dit? Mitt främsta råd är att låta texten vila så länge som möjligt, helst någon månad, inför de sista redigeringsomgångarna. Då får man den nödvändiga distansen till det hela och ser texten med andra ögon. Till en början kanske man skriver om hela eller delar av kapitel. Sedan ändrar man meningar. När man är nere på den nivån att man ändrar ord, är man färdig! Då kan man troligtvis inte göra texten bättre. Jag skulle vilja säga att det är mycket få läsare som bedömer texten utifrån enstaka ordval. När man är nere på den nivån är det bättre att gå vidare i processen, eller kanske till och med börja på nästa text.

Utifrån ett pessimistiskt perspektiv måste jag dock säga att en bok aldrig blir klar. Det är inte ovanligt att en text ändras eller bearbetas mellan olika upplagor eller utgåvor, och inget fel i det! Går det att göra sitt verk bättre även efter utgivningen ska man givetvis göra det. Jag ser det inte som en förlust att ge ut en revised edition eller en author’s cut eller vad man skulle kunna kalla det. Det är vanligt inom musikvärlden att ge ut digital remasters, och begreppet director’s cut inom filmvärlden känner nog alla till. Jag ser inget fel i att göra på liknande sätt inom litteraturens värld! Och är man en aspirerande författare på jakt efter förlagskontrakt kan det definitivt finnas anledning att uppdatera sin text (förutsatt att man fortfarande tror på den). Den text som blev refuserad för tre år sedan kan ju mycket väl bli antagen när den blivit bearbetad, och kanske blir läst av en annan förlagsredaktör som gillar den bättre.


Kom ihåg att ändra pronomen!

Det finns vissa typer av fel som man verkar göra hela tiden, fastän man är medveten om dem. Jag har tagit upp en del andra fel tidigare, men ett fel som dykt upp flera gånger senaste tiden, och som är ganska allvarligt är att jag inte har koll på pronomen. Exempel: Om jag skriver Kalle köpte en glass. Han åt upp den, så syftar pronomet han utan tvekan på Kalle. Men om jag ändrar meningen så att det istället blir Kalle köpte en glass, det gjorde Benny också. Han åt upp den, då är det ju inte längre lika säkert vem han syftar på. Är det Kalle eller Benny? Liknande fel uppstår ofta när jag skriver, eftersom jag ofta lägger till meningar eller bisatser när jag redigerar texten. I mitt exempel var felet ganska harmlöst, men vill det sig riktigt illa kan hela sammanhanget bli fel, på grund av att pronomet syftar på fel person.

Var uppmärksam på det där, det är ett rätt pinsamt fel att göra …


Bokens åsikt v/s författarens åsikt

Är bokens åsikt densamma som författarens åsikt? Kan en författare uttrycka åsikter i sin bok som inte nödvändigtvis stämmer överens med sina privata åsikter? Jag utger mig inte för att kunna besvara den fråga i det här blogginlägget, utan tänkte bara skriva ned mina tankar kring det hela.

Det korta svaret är såklart ja, självklart måste man kunna föra fram tankar i sina fiktiva verk utan att dessa bör tolkas som ett uttryck för sina personliga frågor. Men det hela är komplicerat. Jag tror att det ligger nära till hands att tänka något i stil med Hur sjutton tänker människan? om en författare för fram oväntade åsikter i sina (skönlitterära) böcker, trots att man rimligtvis bör ha i åtanke att det är fiktion. Samtidigt skulle det nästan kännas lika fel om man som författare kunde skylla ifrån sig genom att säga Det här är bara fiktion. Som författare har man ett ansvar för det man skriver. Summan av kardemumman blir ett ganska delikat och intressant dilemma.

Jag tycker dock att det är ganska fånigt med frågor som ställs som att de inte går att besvara. Jag kan inte komma med något definitivt svar på frågan (eftersom svaret inte är 42 eller något som går att leta fram på Wikipedia), men jag kan ge ett svar utifrån hur jag ser det. Självklart kan man som författare ge uttryck för åsikter som inte är ens egna, men, man bör gärna problematisera det. Även om det är fiktion är det ganska dumt att låta kontroversiella åsikter stå oemotsagda. Genom att problematisera det hela visar man att man som författare tänkt till lite.

Någon som har några tankar kring detta?

(Om någon undrar hur jag kom att tänka på det här så var det en tanke som dök upp när jag skrev på en av delarna i Det magiska förbundet, där några av karaktärerna gör något som jag nog inte skulle ha gjort själv. Det vore dock en spoiler om jag gick in på exakt vad det var.)


Ord som har gjort sitt: Kärleksbarn!

Bilden ovan är hämtad från Expressens webbsida den 15 september. Ordet kärleksbarn kan nog tyckas harmlöst och nästan litet gulligt. Inte alls, anser jag. Personligen anser jag att ordet har vissa likheter med sommarkatt. När sommaren är slut struntar man i sommarkatten och lämnar den åt sitt öde. Skaffar man barn har man tagit ett beslut för livet. Barnet kommer att finnas kvar även om/när kärleken tar slut. Därför tycker jag att det är ganska fånigt att förknippa ett livsavgörande beslut med någonting som i värsta fall varar ett par månader, eller kanske ännu mindre (det finns sorgligt många exempel på förhållanden som spruckit redan innan barnet hunnit födas). Någon får gärna förklara vad det finns för samband mellan kärleken och barnet som gör att man kan använda ordet kärleksbarn, för jag ser inget sånt samband. (Att det finns ett samband mellan kärleken och graviditeten är en helt annan sak!)

Ordet kärleksbarn känns som rena stenåldern, men som bilden ovan visar används det fortfarande. Med tanke på att Jay-Z uppenbarligen inte riktigt vill kännas vid barnet (jag utgår ifrån att det är därför han har hållit det hemligt), känns ordet om möjligt ännu mer malplacerat!

Jag har tidigare skrivit om de typografiska termerna horunge och dubbel horunge, två ord som också gjort sitt. Då och då dyker även uttrycket oäkta barn upp, som om det vore ett helt naturligt sätt att uttrycka sig offentligt. Varför vill man någon så illa att man använder såna uttryck …? Varför är det omöjligt att bara skriva att Jay-Z har ett (tidigare okänt) barn, utan något fullständigt onödigt prefix? Man anmärker ofta på vilka ord medierna använder för att beskriva något, och det med rätta, eftersom det kommer att påverka hur vi som läsare ser på det som rapporteras, men ordet kärleksbarn är ett ord som vi glömt att ifrågasätta.