Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Några tankar om biografier

Dagens inlägg kommer att handla om det som nog (tillsammans med deckarna och kokböckerna) dominerade årets bokmässa, nämligen biografierna. Den 29 augusti publicerades den här artikeln, skriven av Maria Schottenius i DN. I sin artikel konstaterar hon att ”den svenska beröringsskräcken för personliga livsöden har släppt”, samt att hon upplever att det har blivit mer tillåtet att använda ordet ”jag” i sina texter (tyvärr utvecklar hon inte det resonemanget, för det hade varit intressant att veta vad som får henne att uppleva det där, biografier i olika former har väl alltid givits ut?). Nu var det inte artikeln som sådan jag tänkte skriva om idag, men jag tänkte kommentera Schottenius resonemang en aning. Jag återkommer i ett senare inlägg om mina tankar kring ordet jag i boktexter.

När det gäller biografier är det viktigt att skilja mellan biografier som skrivits om en person samt självbiografier, som skrivits av en person om sig själv. Jag anser inte att de alls går att klumpa ihop och avhandla i ett sammanhang? Varför? För att de är helt olika saker! Schottenius nämner nyutgivna böcker om Gösta Ekman d.ä., Carl Larsson och StigSlasClaesson. Det lär inte finnas många ”jag” i dem. De är nämligen döda alla tre! Så om böckerna är nyskrivna lär de inte ha kunnat skriva om sig själva. Problemet med många ”jag” lär vara väldigt litet i biografier som skrivits om någon (dvs. kort och gott biografier).

När det gäller självbiografier finns det troligen betydligt fler ”jag” i texten, men jag anser att det handlar om en helt annan genre, som jag till skillnad från Schottenius inte vill klumpa ihop tillsammans med biografierna. Självbiografier är oundvikligen en partsinlaga, det vill säga att någon oemotsagt berättar sin historia och hur de upplevde det som hänt. Jag läser sällan självbiografier, men om jag väl läser någon är jag fullt införstådd med att antalet ”jag” i texten nog kommer att vara ganska många. En biografi är inte samma typ av partsinlaga, de kan vara ganska kritiskt skrivna. Självbiografier har ofta något djupt tragiskt över sig. Som jag tidigare skrev är det svårt att komma ifrån tanken att någon har hållit inne med någonting som borde sagts långt tidigare enbart av den anledning att de fått en check av ett förlag för att berätta sina historier. Biografier känns betydligt mer angelägna.

Men givetvis finns även intressanta självbiografier. Jag rekommenderar alla att läsa Om ett missfoster av Pauline Wågström (kan bland annat köpas härifrån). Den som läser hennes bok får ta del av en mycket intressant och tänkvärd (och emellanåt skrämmande) livshistoria. Och hon fick inte någon fet lönecheck av någon för att skriva den, eftersom hon givit ut den alldeles själv!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s