Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Boken som sög

Alla har vi någon gång läst en riktigt dålig bok. DN:s Maria Schottenius har läst Bergtagen av Thomas Mann. Jag har inte läst den boken, men är den verkligen så dålig? Av rubriken (se bilderna ovan) att döma rör det sig om en ”sugande klassiker”. Läser man dock hela recensionen framgår det att Schottenius faktiskt är ganska förtjust i den, så varför beskriver hon den då som ”sugande”? (Som nog de flesta av oss associerar med någonting riktigt dåligt.)

Förklaringen är förstås att det rör sig om nytt språkbruk och gammalt språkbruk som obönhörligt krockar med varandra. 50-talisten Schottenius är ingen ungdom och använder förstås uttrycket ”sugande” som det användes när hon växte upp. Detta är dock en dålig ursäkt, eftersom språk hela tiden förändras och det nog är välbekant för de flesta att man säger att någonting suger om man uppfattar det som riktigt dåligt. Det känns närmast provocerande att använda ett uttryck som gått igenom en sådan förändring i betydelse på det där viset! Ungefär som att man kan hålla fast vid en gammal betydelse bara för att man känner för det, vilket åtminstone i min värld framstår som helt orimligt. Här kommer ett till exempel som också är provocerande:

Med sitt klappträd ner vid strand
Pigan står så kåter,
Knyter til sitt förkläds-band,
Och sin barm uplåter;
(Ur Fredmans Epistel N:o 48 av Carl Michael Bellman (1790))

(Ordet kåt betydde glad på den tiden, inget annat!)

Ett svar

  1. Ping: Bra bok suger « Johan Lindback

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s