Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Vad är meningen med första meningen?

Jag skriver det här inlägget som en kommentar på Jonas Thentes blogginlägg från 27 oktober. Han har skrivit många intressanta och tänkvärda blogginlägg, men den här gången höll jag inte riktigt med honom. Thente skriver om Umberto Ecos nya roman Begravningsplatsen i Prag, som Eco enligt Thente skrivit ”för att täppa till truten på alla mediokra exploatörer av ‘historiska thrillers’ (läs: Dan Brown)”. Att hacka på Dan Brown, en framgångsrik och förmögen författare till flera storsäljare, är knappast något nytänkande, snarare tröttsamt. Medan alla deckarförfattare i regel stryks medhårs i medierna får Brown istället löpa gatlopp. Fantasilöst, tycker jag. Och Eco lär knappast få vare sig Brown eller någon annan att sluta skriva, om det nu var vad han var ute efter. Men det var inte det jag ville kommentera.

Thente lovprisar den inledande meningen i Ecos bok. Jag kan dock inte riktigt påstå att jag delar hans entusiasm. Här är första meningen, citerad från Thentes blogg:

Den flanör som den där grå morgonen i mars 1897 på egen risk hade gått över Place Maubert, eller la Maub, som förbrytarna kallade detta torg (på medeltiden centrum för universitetslivet, ty här samlades de horder av studenter som läste vid fakulteten för humaniora på Vicus Stramineus eller Rue du Fouarre, och senare platsen för avrättning av den fria tankens apostlar, som Étienne Dolet) skulle ha befunnit sig på en av de få platser i Paris som förskonats från baron Haussmanns rivningsprojekt, bland ett virrvarr av stinkande gränder, genomkorsade av floden Bièvre, som i det området ännu rann fram ur metropolens inälvor, där den varit instängd, och nu febrigt rosslande och starkt förorenad kastade sig ut i den närbelägna Seine.

Jag delar inte alls Thentes entusiasm. Det här känns mer som en ängslig förläggare som inte vågat säga till en världsberömd författare att ”det där fungerar inte, du måste korta ned meningen!” Den är rent hopplöst lång med massor av bisatser och en lång utvikning inom parentes, precis vad alla skrivråd helt avråder ifrån! Dessutom innehåller den exempel på liknelser som åtminstone i min värld sänker texten istället för att lyfta den. (Jag har dock sett betydligt värre exempel.)

Möjligen kan meningen ses som ett exempel på det klassiska ”first you learn the rules, then you break them”. Jag tror ärligt talat inte att någon debutant eller mindre namnkunnig författare hade kommit undan med en sådan första mening i en bok. Den första tanken som dyker upp för mig är ”hur många sidor kommer jag att orka läsa i den här boken om alla meningar är såhär snårigt skrivna? Kommer det att fortsätta såhär hela boken?”

Nåväl, boken är en storsäljare, ingen tvekan om den saken. Och vem är jag att kritisera Umberto Eco? (Utöver läsare, det vill säga.) Men det hindrar mig ändå inte från att kommentera den. Meningen känns vare sig kraftfull eller intresseväckande. Jag delar med andra ord inte alls Thentes entusiasm den här gången.

(Och, om någon undrar, självklart är jag avundsjuk på Umberto Eco.)

5 svar

  1. Jag tappade intresset nånstans i parantesen. Men så gillar jag inte krångligt skrivna böcker och texter heller. Det genialiska är när man kan säga det svåra så enkelt att alla förstår. Enligt mig:).
    Kram

    2011/11/16 kl. 06:37

  2. När jag kommit igenom parantesen så hade jag glömt vad meningen egentligen handlade om. Fler sådana meningar på första sidan och jag hade slutat läsa. Det finns ingen som helst anledning att krångla till det så.

    2011/11/16 kl. 07:59

  3. Satt och nickade instämmande när jag läste kommentarerna från Maria och Monika. Meningen dribblade bort mig totalt i alla sina svängar och parenteser att jag inte hade någon aning om vad som avhandlats. Någonstans innan jag började läsa tänkte jag ”Vadå första meningen, borde de inte prata om första stycket” för då kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att det var en mening. När jag såg att det inte var någon punkt i sikte blev jag nästan lite stressad.

    2011/11/16 kl. 09:27

  4. Pax

    Några av hans andra böcker ställer lika höga krav på läsaren. Om man orkar komma igång blir man i regel både nöjd och klokare.
    Tittade nyss i Lennie Normans Gubbvarning och hittade där något som passar in på ditt exempel. Är Eco både bildare och gubbe?

    2011/11/16 kl. 11:21

  5. Jag håller med, den meningen känns som en stor fet knäpp på näsan, till alla läsare och författare som inte kan förstå njutningen av förstaklassisk litteratur – se hur dumma ni är! Nu tror jag ju inte att det var avsikten, men alla litteraturkritiker som inte rosar den har ju därmed idiotförklarat sig själv och vem vill det? En förstamening ska väcka intresse och kasta en in i handlingen så att man från början sugs med i berättelsen, tycker jag. Alla böcker behöver ju inte börja så men på något sätt ska lusten att fortsätta läsa väckas, den lusten kan inte vänta till sidan 100. Antingen ska nyfikenhet väckas för en av karaktärerna eller för själva berättelsen men gärna båda. ;D

    2011/11/16 kl. 17:34

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s