Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Ett dåligt liv är faktiskt ganska dåligt!

Det finns vissa saker som gör mig extra upprörd, och en av de sakerna är definitivt när människor med hårda och dekadenta liv, och som inte sällan dör en alltför tidig död, hyllas som hjältar. Det senaste exemplet är Amy Winehouse, men det finns många fler exempel än henne. Jag har tidigare kritiserat dem som skyndade att romantisera Amys död genom att göra henne till medlem av ”Club 27” på Wikipedia. Vad finns det för romantiskt i att dö två månader före sin 28-årsdag på grund av en extrem konsumtion av alkohol och narkotika? Det finns en mening med att hylla hennes liv och det hon skapade, det har jag aldrig ifrågasatt, men att hylla hennes död genom det förhatliga ”Club 27”-snacket ger jag ingenting alls för! Det är någon form av sjukt romantiserande som jag aldrig kommer att förstå mig på. Jag kan förstå att det väckte stor uppmärksamhet när flera välkända musiker dog vid 27 års ålder enbart inom loppet av några år, men att man fortfarande 40 år senare håller på med det där snacket är bedrövligt. Hade Amys död väckt mindre uppmärksamhet om hon levt två månader till och hunnit fylla 28?

En artikel som skrivits om ämnet, och som jag personligen tycker är rent bedrövlig läsning, är den här artikeln, som publicerades på SvD:s hemsida den 12 november. Rubriken är Ett ”dåligt” liv är inte det sämsta, skriven av Bobo Karlsson. I den radas exempel upp på välkända musiker och författare som levt hårda liv men ändå skapat välkända och hyllade verk. Ett citat som är ganska talande för artikeln är detta:

Själv bugar jag mig så jag slår pannan blodig. För utan allas er starka insats, mitt i era privata helveten – när ni brann, brände ut er, eller fortfarande brinner – hade vårt klot kanske bara blivit ett mer gapande tomrum, en ”lonely planet”.

Jag håller inte med på något vis! Den citerade meningen är, enligt mig, en klyschornas klyscha! Det finns inget romantiskt i att leva ett hårt liv. Jag önskar inget hellre än att Amy Winehouse och hennes familj hade fått uppleva hennes 28-årsdag. Det hade varit bättre om Jack Kerouac och Dylan Thomas (för att ta två exempel) fått fortsätta leva och kunnat skriva fler böcker eller dikter. Det finns inget romantiskt över deras hårda liv och alltför tidiga död! Världen hade klarat sig utan På drift om den (och Kerouacs övriga verk) tillkom till priset av att Kerouacs fru blev änka. Jag förstår inte hur någon skulle kunna påstå något annat! För varje artist eller författare (eller vad de nu verkade inom) som dött en för tidig död finns det vänner och familjer och drabbas, men detta ägnas förstås knappast en tanke, det ”passar ju liksom inte in” i resonemanget.

Liknande diskussioner har förekommit många gånger i många sammanhang. Men ingen har lyckats ge något trovärdigt bevis för att missbruket ledde till bättre musik eller bättre böcker. Sambandet kan mycket väl vara det motsatta, att de som är skickliga på att skapa även har lätt att fastna i missbruk. Att det finns en korrelation (samband) innebär inte att det även finns en kausalitet (orsakssamband). Det finns många som skrivit bra böcker och gjort bra musik som inte har haft svåra missbruksproblem, men av någon anledning är det enklare och roligare att lyfta fram och hylla just dem som dött en för tidig död på grund av sina problem. Jag kan inte säga annat än att det är fel och inte minst respektlöst mot alla som drabbats av personens död. Jag använder varken alkohol eller andra droger, men jag skapar ändå, och jag tror inte för ett ögonblick att jag hade skapat bättre eller haft större framgångar om jag använt droger!

Det finns mycket annat i Karlssons artikel som jag lätt skulle kunna haka upp mig på. En passage lyder exempelvis ”… i en miljö där gammal hederlig moral ersatts av ny militant moralism.” Det vore intressant att veta vilka belägg han har för detta och vad han grundar detta påstående på. ”Militant moralism”? Är man ”militant moralist” för att man tycker att det är viktigt att ha lagar och viktigt att se till att de efterföljs? Sure thing, i så fall är jag väl en militant moralist, och ser inga problem alls med den saken. Jag försöker dock undvika att haka upp för mig alltför mycket på den, för det är Karlssons artikel definitivt inte värd. Jag anser dock att en sådan artikel inte får vara oemotsagd, därför skrev jag det här inlägget. Fantasirikedomen när det gäller att förklara varför ett ”dåligt” liv faktiskt inte är så dåligt tycks aldrig sina. Men jag kommer aldrig att köpa det!

(Grattis på 30-årsdagen, Britney Spears! Även om du inte är någon av mina favoritartister är jag glad att du lever och kan fortsätta skapa.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s