Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Pseudonymer

Pseudonymer är ett intressant fenomen som jag dock känner mig mycket kluven inför. I äldre tider användes pseudonymer ofta för att undvika förföljelse på grund av obekväma åsikter. Det är dock knappast därför pseudonymer används idag, i synnerhet inte här i Sverige. En annan anledning till att pseudonymer användes förr var det tragiska faktum att kvinnliga författare måste använda mansnamn för att kunna nå ut med sitt skrivande, men vad finns det för ursäkt till att använda en pseudonym i Sverige år 2011? Egentligen ingen. För mig signalerar pseudonymer att man inte riktigt vågar stå för vad man har skrivit. Jag tänkte dock ta upp och kommentera några exempel där jag kan tänka mig att pseudonymer används, vissa anledningar betydligt bättre än andra.

  • Ett namn som känns bättre att använda. Det var den här varianten som artisten Robin Carlsson använde sig av när hon gav ut sitt första album under namnet Robyn. Det var dock aldrig någon hemlighet vilket som var hennes riktiga namn. Helt okej, enligt min mening, så länge det inte görs någon hemlighet av vad författarens riktiga namn är. Det är ingen hemlighet att namnet Joanne Rowling döljer sig bakom pseudonymen J.K. Rowling (Joanne Rowling har nämligen inget andranamn! Att använda initialerna J.K. var förlagets idé.). Författaren Kathleen Wendy Peyton skriver under pseudonymen K.M. Peyton. Den svenske fantasyförfattaren Jo Salmson heter egentligen Catharina Wrååk, vilket hon inte gör någon hemlighet av (hon är ju även en av de mer välkända förlagsredaktörerna i landet).
  • Privatliv. Jag kan tänka mig att man vill använda pseudonym för att värna om sitt privatliv. Det lär dock troligen straffa sig i slutänden. Författaren kan inte signera böcker, inte hålla föredrag, över huvud taget inte synas i offentliga sammanhang, vilket nog lär resultera i låga försäljningssiffror. Och för att inte tala om hur många som kommer att se det som en utmaning att lista ut vilken den riktiga identiteten är … En förståelig anledning till att använda pseudonym, som dock troligen kostar betydligt mer än det smakar. (Pseudonymen Mara Lee fick även erfara vilka problem som uppstod när flygbiljetter bokades i hennes pseudonyms namn.)
  • Jag vill pröva på någonting nytt! Det här är en variant som kan vara fullt acceptabel, beroende på hur det genomförs. Ett författarnamn är ett varumärke som i regel borgar för en viss typ av produkt. Ingen säljer exempelvis ketchup under varumärket AjaxAgatha Christie använde pseudonymen Mary Westmacott för att skriva böcker som inte var deckare. Det är förståeligt att man vill kunna skriva inom någon annan genre utan att behöva riskera att göra tidigare läsare besvikna. En pseudonym gör att man inte behöver känna tvånget att skriva just den typen av böcker som man blivit känd för. Min personliga åsikt är att detta är helt okej så länge man inte gör någon hemlighet av vem som står bakom pseudonymen. Det finns mängder av musiker som spelar i olika band med olika inriktningar där det inte är någon hemlighet vilka som spelar i bandet. Författare behöver inte heller vara hemliga.
  • Det är många kockar inblandade i soppan. En dålig anledning till att använda pseudonym, men låt gå för det. Saga Borg (författarkollektivet bakom Jarlastavens vandring) och Carolyn Keene (författarna bakom Kitty-böckerna) är exempel på detta. En acceptabel anledning till att använda sig av denna variant är att man vill att böckerna ska finnas på samma ställe i bibliotekshyllorna även om de har olika upphovsmän.
  • PR-kupp. Att ge ut en bok under pseudonym och vägra avslöja sin rätta identitet är ett utmärkt sätt att väcka uppmärksamhet. Ett känt svenskt författarpar använde sig av den metoden år 2009, och ett av de pinsammaste ögonblicken i svensk litteraturhistoria var ett faktum när Aftonbladet avslöjade pseudonymens rätta identitet. Ett tämligen nesligt ögonblick för det aktuella författarparet. PR-kupper är och förblir ett av de absolut fånigaste tilltag som finns (men det pinsammaste av allt är att medierna aldrig lär sig att genomskåda det).
  • Falsk marknadsföring. Det här är det värsta av allt, men det förekommer. En Nicke Nyfiken-bok gavs ut under de ursprungliga upphovsmännen, Hans Augusto och Margret Reys namn, trots att ingen av de båda var inblandade (eller ens vid liv när boken skrevs). Böcker av okända författare har ibland givits ut under någon mer känd författares namn, trots att det inte är den personen som har skrivit boken (dock inte samma sak som att boken är spökskriven), helt enkelt för att den mer kände författaren säljer fler exemplar enbart på sitt namn. Oärligt och oförlåtligt, enligt min mening! (Även om det säger en del om hur personfixerade vi läsare är, en bra bok är ju en bra bok oavsett vem som har skrivit den.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s