Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Övertydlig eller undertydlig?

Jag vet inte hur många av er som har spelat det relativt nyutkomna tv-spelet Legend of Zelda: Skyward Sword. Det är på det stora hela ett mycket bra och väl genomtänkt spel, men har en del brister i storyn och framför allt på det sättet den berättas. Hjälten Link har i spelet fått en ny sidekick, en mystisk blå varelse vid namn Fi, som verkar ha till främsta uppgift att påpeka sånt som spelaren redan vet eller själv kan räkna ut. Spelets berättande är helt enkelt övertydligt. Samma fenomen förekommer även i böcker. Jag kan givetvis inte genom det här inlägget en gång för alla säga hur det borde vara, men det här är min syn på saken.

Att vara undertydlig (jag vet att det ordet egentligen inte finns, men eftersom ni alla förstår vad jag menar så använder jag det ändå) är heller inte alltid så bra. Att låta läsaren själv behöva räkna ut somliga saker kan bli fel. Risken finns att läsaren tolkar berättelsen fel, och det är ju faktiskt författaren som ska berätta, inte läsaren! Som med så mycket annat är det inte extremfallen som blir bäst, det bästa är när man hittar ett mellanläge mellan de båda ytterligheterna.

Det finns ingen anledning att påpeka det som är alldeles uppenbart, men samtidigt är det inte säkert att allting är så uppenbart. Somliga tycker att det är fel att använda adverb som påpekar hur någon säger något, att det istället ska framgå genom replikerna. Men det är långt ifrån alltid tydligt. Hur kan man, exempelvis, vara säker på att någon inte är ironisk? Det är ofrånkomligt att det genom texten inte går att höra hur en replik uttalas, som man ju hör när man talar med varandra i vardagen. Det var de vanligen förekommande missförstånden i de tidiga kommunikationerna över internet som gjorde att smileyn uppfanns i början av 80-talet, på det viset minskade risken att jobbiga missförstånd uppstod. I prosa använder man dock (tack och lov) inte smileys, men då måste man använda andra sätt att hantera den risk för missförstånd som riskerar att uppstå.

Det här är den typen av fel av problem som kan vara svåra att upptäcka i sin egen text. Om man inte har möjlighet att ta hjälp av någon annan för korrekturläsning är det en bra idé att låta texten vila så pass länge att man kan se den med nya ögon. Då blir det förhoppningsvis enklare att finna en bra balans mellan övertydlig och undertydlig.

Ett svar

  1. När jag skriver första utkastet brukar jag alltid vara övertydlig. I redigeringen går det sedan över till att bli undertydlig. Ibland är det väldigt svårt att hitta den där speciella balansen, även om jag låtit texten vila ett tag. Tycker att det är mest irriterande att läsa något där allt är övertydligt, för det känns då som om man blir dumförklarad.

    Och det är inget fel i att använda adverb eller adjektiv. Ibland är det som du säger att det inte går att göra på något annat vis. Personligen tycker jag att en text där man måste tolka allt på egen hand är ganska tråkig.

    2011/12/29 kl. 15:51

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s