Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för januari, 2012

Författaren som inte tog ett nej

Här är ytterligare en sån nyhet som jag tycker är så pass kul att jag bara måste dela med mig av den. Den handlar om författaren Johan Möller, bosatt i Vellinge, som tröttnade på sitt vanliga arbete och bestämde sig för att förverkliga sin dröm om att skriva en bok. Resultatet blev boken Wow, en tjej från Nätet!, som handlar om en man vid namn Erik Brunge som har allting i livet, utom kärleken, och därför bestämmer sig för att prova på nätdejting.

Att få förlagskontrakt visade sig dock vara svårare än han trott, och därför bestämde han sig för att ge ut boken som e-bok på sitt eget förlag, kallat NEJ Förlag. Namnet syftar på svaren han fick från förlagen när han skickade runt sitt manus. Genom att ge ut den som e-bok hoppas han att marknaden ska göra en egen bedömning av hans verk. (Källa)

Jag kan bara önska honom lycka till! Det känns alltid lika kul att höra om någon som vägrar låta sig nedslås av att få nej från förlagen utan kämpar vidare. Förhoppningsvis kommer läsarna att höja blicken från alla nyutkomna deckare och se att det faktiskt skrivs och ges ut annat.

Annonser

En hyllning till MTM!

Myndigheten för tillgängliga medier är en statlig myndighet som ser till att ta fram anpassade medier för personer med olika former av läshandikapp. Dessa anpassade medier är i första hand talböcker och punktskriftsböcker. För mig (som har problem med bland annat synen) och andra som av olika anledningar har svårt att läsa vanliga böcker, är MTM:s utbud en riktig guldgruva. Det består av mer än 80 000 böcker, och det är få titlar som jag sökt, men inte hittat, där! (Till och med ett verk som På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust finns där – 132 timmar tar det att lyssna igenom den!)

Självklart önskar jag att kunde läsa böcker på ”det vanliga” sättet, som förut, men tyvärr blir saker och ting inte alltid som man önskat, och då jag inte kan läsa böcker på det sätt jag brukade är jag mycket glad att jag istället kan lyssna på dem. MTM gör att alla människor har möjlighet att ta del av i stort sett alla böcker som ges ut. Utbudet består, utöver de mest välkända skönlitterära böckerna, även av en hel del egenutgivna böcker samt fackböcker.

Det är bara att buga och bocka, tack för att ni finns!

Uppdatering: Eftersom tidigare TPB (Talboks- och punktskriftsbiblioteket) numera går under namnet MTM har jag uppdaterat inlägget utifrån det.


Om 2011 års nyord

Det vore närmast ”tjänstefel” av en språkpolis och ordälskare att inte skriva någonting om 2011 års nyord, så here we go! Till att börja med tänkte jag säga någonting om Språkrådets lista över inskickade nyord för 2011. I stort sett alla ord tillhör kategorin internhumor, ord som kanske är roliga och välanvända inom en relativt liten krets, men som inte är till större nytta för någon utanför denna krets. Framför allt är det sällan någon ny företeelse som behöver något nytt ord utan ofta bara nya ord för någonting som redan har etablerade benämningar. Ord som indeeda (”hålla med”), russindisko och statuskapning (”facerape”) får 2011 gärna behålla för sig själv! Såna krystade och fantasilösa ord behövs faktiskt inte.

Desto bättre är orden bumerangbarn (”utflyttade barn som flyttar hem igen”), fickringning (”mobilen ringer av misstag upp någon när man har den i fickan”) och produment (”någon som både är producent och konsument”). De pekar på företeelser som det mig veterligen inte finns andra ord för, och de känns varken krystade eller som internhumor.

Språkrådet tar även upp en del andra nyord. Det mest anmärkningsvärda och mest användbara ordet borde vara terja, dvs. att manipulera en bild på det viset som naturfotografen Terje Hellesø gjorde. Det är lätt att tänka att det är ett modeord som är meningslöst och snart kommer att försvinna, men jag jämför det med ordet brasklapp, ett användbart ord som funnits med i hundratals år (den ursprungliga brasklappen sägs ha skrivits år 1517). Jag tycker att det är bra att vi har fått ett ord för oärlig bildmanipulation som är knutet till en specifik person som blivit påkommen med att göra det. Förhoppningsvis avskräcker en sådan benämning andra från att göra samma sak.

Fler ord som tas upp, och som är mycket användbara, är arabisk vår, missmatchning, retronym (benämning som införs i efterhand, ex.vis ”tjock-TV”. Det är dock inte något nytt ord!) samt trollfilter (troll på nätet har blivit ett så pass stort problem att det är bra att det finns ett etablerat ord som pekar på problemet). Det fåniga ordet curlingförälder har även fått ett välbehövligt motsatsord i och med flipperförälder.

(Observera dock att nyorden inte på något sätt är ”godkända” av Språkrådet och att de inte nödvändigtvis kommer att platsa i SAOL, deras listor bygger helt och hållet på iakttagelser över vilka nya ord som används. Läs gärna det här inlägget!)


Förlaget som tänkte fel

Det är faktiskt tråkigt att skriva inlägg som man vet redan på förhand kommer att vara mestadels negativa, men någon måste tyvärr komma även med de dåliga nyheterna. Det här inlägget kommer att handla om novellförlaget Novellix, förlaget som gjorde DN:s kulturskribent Maria Schottenius så till sig att hon råkade påstå att det skulle skrivas färre romaner utan förlagsredaktörer (ett riktigt märkligt påstående).

Novellix har i dagarna skickat ut ett långt och svåröverskådligt pressmeddelande där de berömmer sig själva och där varje mening inleds med orden ”Vi har …” Låt mig då tala om vad ni inte har gjort. Ni har inte givit ut någonting av någon författare som inte har blivit känd genom andra förlag, och ni har inte börjat ta emot manus från alla skickliga novellförfattare som finns runtom i landet och som ännu inte fått möjlighet att debutera (jag tillhör inte dem, eftersom jag inte skriver noveller). Att enbart ge ut verk av författare som redan är kända och där andra förlag fått dra det tunga lasset att lansera dem känns för mig som en mycket märklig affärsidé. Folk är inte rädda för att läsa verk av debutanter! Allt handlar om hur man marknadsför det hela. För mig, och förmodligen för de flesta andra bokläsare, är det viktigare med en intresseväckande baksidestext än ett känt författarnamn.

Pressmeddelandet har undertiteln eller Hur man startar ett förlag när man inte är Bonniers. Det är rent skrattretande. Nej, ni är inte Bonniers. Det var de som lanserade Jens Lapidus, som har skrivit en av era novellixer. Ni borde tacka Bonniers istället för att göra er lustiga över dem! Det var inte ni som gjorde det ekonomiska risktagandet att lansera Jens Lapidus.

Och att göra ett nummer av att novellix blivit ett av Språkrådets nyord 2011 känns ännu märkligare. Ordet tjejsamla finns också med på den listan, trots att det bara förekom i en enda nyhetsartikel och har blivit starkt ifrågasatt. Att ni fått med er produkt på den listan är med andra ord ingen större merit, Novellix. Den görs inte utifrån något särskilt urval, om ni nu trodde det.


Nya funktioner på läsplattorna

http://tv.expressen.se/swf/swf/satellit/satellite.swf?e=1&xmlUrl=http%3A%2F%2Ftv%2Eexpressen%2Ese%2Fnyheter%2Futrikes%2F1%2E2687743%2Fnu%2Dkan%2Ddu%2Dbladdra%2Dpa%2Den%2Dlasplatta%3Foutput%3Dxml%26standAlone%3Dtrue

Det intressanta nyhetsinslaget ovan från Expressens webb-TV handlar om de nya läsplattorna från den sydkoreanska tillverkaren Samsung. Det som skiljer dem från tidigare läsplattor är att det går att bläddra i e-böckerna som i en vanlig bok samt att det går att sätta ut bokmärken. Bläddrar gör man genom att dra med fingrarna över skärmen, vilket visar en animering av en sida som bläddras. Det går att ställa in hur många sidor man vill bläddra åt gången.

Personligen har jag aldrig känt något behov av att få e-böckerna att likna tryckta böcker, men om den nya tekniken gör att den rädsla och de fördomar som finns inför e-boken kan minskas är det förstås toppen.

Tanken är att tekniken ska användas för koreanska skolböcker, men Samsung hoppas även att den nya tekniken blir standard också för andra e-böcker.


Ringen och ironin

Känner att jag bara måste kommentera den 10 år gamla krönikan från Västerbottens-Kuriren (VK) som av okänd anledning åter börjat spridas som en löpeld över nätet. Det hela handlade om att en journalist från VK skrev en krönika som ironiserade över att författare skriver böcker för att tjäna extra pengar på filmprojekt (oklart exakt vilka böcker han syftade på). I krönikan antyds att böckerna Sagan om ringen/Ringarnas herre skrivits efter att filmerna gjorts, vilket har retat upp Tolkienfantaster världen över så till den milda grad att redaktören som lät publicera krönikan har blivit både trakasserad och mordhotad. Tolkienfantasterna har helt missat ironin i krönikan och tror att journalisten/redaktören helt enkelt bara var dåligt pålästa.

Vad ska man säga? Det här har blivit fel i alla ändar. Dåligt genomförd ironi är ingen anledning till att någon ska behöva bli hotad eller trakasserad! Nog för att det med all sannolikhet var en usel krönika (jag har inte läst den), men det är inget som motiverar sådana övertramp. Blotta tanken att någon kan ta till sådana metoder för en boks skull får mig att må dåligt. Nog för att det inte handlar om den skarpaste krönika som skrivits, men vi är ute på farlig mark om Tolkiens böcker faktiskt inte får ifrågasättas utan att det slutar såhär. Anser man att någon har fel får man helt enkelt skriva ett genmäle och föra fram sin egen mening, svårare är det inte.

Men förhoppningsvis har detta även lärt oss att all ironi inte är bra ironi och att ironi inte alltid fungerar. Ibland är det faktiskt bättre att vara rak och tydlig än att linda in någonting i tjusiga formuleringar och tro att man har skrivit någonting riktigt bra. Den där krönikan var uppenbarligen inte bra. Men som Voltaire (eller möjligtvis Evelyn Beatrice Hall i sin bok om Voltaire) sade: Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.

Uppdatering 120124: Jag insåg först efteråt att artikeln på DN (som låg till grund för det här inlägget) var från 2003! Eftersom den var den mest lästa artikeln på DN igår 120123 trodde jag i min enfald att den var nypublicerad. Med anledning av detta har jag gjort vissa ändringar. Det allra mesta som jag skrivit är dock lika giltigt ändå eftersom det här inlägget i första hand handlar om ironi som inte når ända fram.


Lika men olika

Jag har i flera inlägg berört de likheter och skillnader som finns mellan berättandet i en bok och i filmer. Det är någonting som alltid intresserat mig, eftersom jag på sätt och vis har en fot i vardera värld. Jag har pluggat ljud- och bildproduktion, lärt mig redigering och har även läst en mycket intressant delkurs i manusförfattande. Jag insåg tidigt att trots att det finns mycket stora likheter mellan de båda medierna så finns det även avgörande skillnader som inte går att bortse ifrån. Det som fungerar jättebra i boken blir inte nödvändigtvis lika bra i en film.

Ett exempel på hur det kan bli är det här exemplet. Det handlar om Jan ”Arne Dahl” Arnald, deckarförfattaren vars böcker filmatiserats och visas som tv-serie på SVT. Han uppger att mycket har förändrats i boken när den blivit filmatiserad, och att han inte riktigt känner igen sig. Boken var bättre! är ett klassiskt påstående som ofta brukar höras när en bok blir film. Det stämmer säkert ibland, men jag tror att man missar någonting väsentligt: Film är ett helt annat medium än en bok.

Framför allt när det är fråga om filmer som ska visas på bio ställs höga krav på att tempot hela tiden måste hållas uppe (de kraven är inte alls lika strikta när det är frågan om en tv-serie). Finns det någonting i boken som inte riktigt hör ihop med resten eller inte är väsentligt för handlingen kapas det gärna bort. Det förekommer även att två olika bifigurer kombineras till en vid filmatiseringen. För den som älskade boken och hade någon särskild favoritkaraktär eller favoritscen som inte fick plats i filmversionen kan det förstås kännas irriterande, men i de allra flesta fall tror jag att filmen vinner på att man tar sig vissa friheter mot originaltexten.

En intressant utmaning man kan göra om man känner för det är att ta en valfri text och tänka att du ska göra om det till ett filmmanus. Jag lovar att det är svårare än man tror (jag fick prova på det själv under utbildningen). Med största sannolikhet kommer du snabbt att inse vilken utmaning det faktiskt är att överföra en bok till film.

En film som är värd att nämna är Rumble Fish (1983, regisserad av Francis Ford Coppola), som bygger på en bok med samma namn av S.E. Hinton från 1975. Filmen följer boken minst sagt mycket noggrant, och det blev ärligt talat inte alls bra. Det som blev bra i boken (bland annat en scen där huvudpersonen Rusty James ligger avsvimmad) blev nästan ofrivilligt komisk i filmen eftersom den följde boken exakt. Den som läst boken visste exakt vad som skulle hända i nästa scen, vilket nog dock kan förklaras med att författarinnan var med och skrev manuset. Ett mycket talande exempel. En film är en film och en bok är en bok. Jag lär dock antagligen återkomma till de intressanta skillnaderna och likheterna fler gånger.