Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Pseudonymer igen

Pseudonymer är en styggelse som jag retat mig på många gånger. Jag trodde/hoppades att vi skulle slippa eländet efter PR-cirkusen kring Lars Kepler 2009, men nu är det redan dags igen. Den här gången kallar sig personen som inte vill avslöja sitt namn Kim Kolliander. Personen i fråga, som inte ens vill avslöja om h*n är man eller kvinna, skriver ett debattinlägg i DN, där personen talar i egen sak, och har dessutom den dåliga smaken att underteckna sitt inlägg med sin pseudonyms namn, ett namn som helt uppenbarligen är påhittat! Där kan man tala om förakt för sina läsare, men nu var det egentligen inte detta jag skulle beröra. Jag tänkte citera några passager ur personens debattinlägg och kommentera dem.

Men huvudskälet är utan litterär finess, nämligen en svår scenskräck som gör att jag hellre skjuter skallen av mig än framträder i ”Babel”. Eller proppar mig full med tabletter om jag inte lyckats avböja ett evenemang. Jag ligger sömnlös en vecka inför ett enkelt biblioteksbesök. Desutom vill jag gärna åka tunnelbana utan att bli igenkänd som något annat än en människa.

Vad ska man säga? Nej, jag tycker faktiskt inte särskilt synd om dig. Författare är något man väljer att bli, jag har aldrig hört talas om att någon tvingas till att bli författare. Om det som faktiskt är många människors stora dröm känns som en sådan plåga för dig hade det väl varit bättre att välja en annan väg i livet? Den aspekten berörs över huvud taget inte i din partsinlaga. Jag är inte heller någon människa som älskar att synas, tvärtom, däremot vet jag vad det kan innebära om man får ett stort genombrott som författare, jag är fullt beredd att ta den ”risken” (det är ju en av mina stora drömmar i livet vi talar om!). Det är långt ifrån alla som skriver som blir ombedda att medverka i Babel. Jag själv skulle bli överlycklig om någon tyckte att just jag var tillräckligt intressant för att medverka där!

Efter ett tiotal böcker där min skygga person tvingats åbäka sig kring de olika titlarna har jag denna gång försökt lösa dilemmat med en pseudonym. Det har redan under skrivandet släppt lös en skaparglädje jag inte mött […] Om jag i detta läge, i skydd av pseudonymen, gör några valhänta försök att sprida boken på Facebook eller genom Twitter, förtjänar det då att mötas med hån?

Nej, ingen förtjänar att bli hånad, däremot ser jag inget konstigt i att en person som försöker etablera sig som författare (och faktiskt därigenom bli en potentiell maktfaktor) ifrågasätts och granskas. Det är just det faktum att pseudonymen används som skydd som retar upp både mig och många andra. I detta läge förtjänar det även att citeras ur recensionen som Jens Liljestrand skrev i DN:

Vilket för oss till pseudonymen. Boken är uppenbarligen utgiven under fingerat namn för att skapa ytterligare ett mysterium kring mysteriet. Och upphovsmannen hjälper själv gärna till, twittrar och bloggar förtjust om gissningsleken kring sin identitet – ena stunden sägs det (åtminstone om man får tro Kolliander själv) vara Malte Persson, andra Gabriella Håkansson eller Maja Lundgren.

I rest my case, säger jag bara. Och nu talar jag direkt till dig ”Kim Kolliander”, hoppas att du vet om att du har fått uppleva det som är den stora drömmen både för mig och många av mina skrivande vänner, samt många andra opublicerade skribenter runtom i landet? Du har fått uppleva glädjen över att någon ville publicera dig (inte bara en, utan uppenbarligen flera gånger) och ändå är du inte nöjd! Fundera litet grann kring det där. Jag tror att du gör fler människor än mig ledsna. Vi är många som drömmer om att se våra böcker bland alla andra böcker på bokhandelns hyllor, du får uppleva det! Själv sitter jag ibland och läser ur ett refuseringsbrev som jag faktiskt sparade där en förläggare skrev att de på allvar övervägde att anta mitt verk Eldskungen för utgivning, det är så nära jag har kommit. Du har lyckats! Känner du ingen glädje alls över det …?

Ett svar

  1. Kim Kolliander

    Hej Johan,

    roligt att du intresserar dig för min ringa persons förehavanden.
    Och för att svara på din fråga: jo, jag är glad och tacksam över att mitt skrivande fungerar så pass att förlag vill ge ut mina böcker, att de hittar en del läsare och gör vissa av dessa stimulerade.
    Mitt inlägg handlade inte om att beklaga mig över något, blott att förklara varför jag valt att skriva under pseudonym – och invända mot den förhastade slutsats recensenten dragit.
    Och jag hoppas att du efter den ledsamhet jag orsakat också kan instämma i att det inte bara handlar om att bli publicerad. Har man som jag skrivit i tjugofem år finns det också andra värden. Livet till exempel. Jag vill bli läst och uppskattad (självklart) men jag vill också leva ett vanligt liv. Kunna möta människor på jämlik nivå, inte så att alla vet något om mig (om jag råkar bli kändis) men inte tvärtom och därmed etableras en obalans vid möten. Jag anser att man måste ha rätt att få skriva böcker och ändå hålla en låg personlig profil i offentligheten. Ta amerikanen Thomas Pynchon, en levande klassiker men ingen som vet hur han ser ut, var han bor eller annat. Jag har inte hört någon som missunnat honom hans tillbakadragna tillvaro. Är inte böckerna och deras värde huvudsaken? Kan vi inte respektera att vi har olika sätt att leva, att det inte ingår att man ska vara en glad tv-personlighet bara för att man varit fräck nog att publicera en bok.

    Ha det så gott och lycka till med DITT skrivande!
    hälsar
    ”Kim Kolliander”

    2012/01/10 kl. 18:06

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s