Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för februari, 2012

Facebooksida för Det magiska förbundet!

Jag ska erkänna att det inte var planerat från början, men tack vare lite uppmuntran så blev det ändå av. Jag har skapat en Facebooksida för Det magiska förbundet! Istället för att göra en sida för varje del i serien valde jag att göra en sida som täcker in hela serien. Så jag uppmanar alla er som som gillar fantasy och som har Facebook att gå in på Det magiska förbundets Facebooksida och gilla den! Är du redan inloggad på Facebook behöver du bara klicka på gilla-knappen i listen till höger. Enklare kan det inte bli, eller hur? 🙂

Annonser

Nej, den boken vill jag inte läsa

Det finns bra sätt att marknadsföra böcker, och mindre bra sätt. I det här inlägget tänker jag ta upp några marknadsföringsknep som definitivt inte får mig att vilja läsa en bok, trots att den som givit ut den verkar tro det.

*Nästan slutsåld. Att påpeka att en produkt nästan är slutsåld är ett vanligt knep. Men det säger egentligen ingenting om hur bra en produkt är. För att det ens ska kännas lite imponerande måste den upplagan som nästan är slutsåld ha varit väldigt stor, men det framgår i stort sett aldrig om så var fallet. Och varför skulle jag vara intresserad av att köpa någonting som kanske kommer att vara restnoterat i flera månader tills en ny upplaga hunnit tryckas?

*Storsäljare. Att kalla någonting för storsäljare väcker säkert somligas nyfikenhet, dock inte min. Att påpeka att en bok har sålt mycket är tänkt att öka nyfikenheten, man förväntas känna att man måste ta reda på vad det är som har gjort att boken säljer så bra, och därigenom ökar förhoppningsvis försäljningen. Att kalla en bok storsäljare är ganska riskfritt, för hur ska jag eller någon annan kunna kontrollera hur många exemplar den egentligen har sålt i? Värt att tänka på.

*Det här är min sista bok. Att marknadsföra en bok med att det blir den sista bok man kommer att skriva är en garanti för att få mycket uppmärksamhet i medierna, det har vi sett flera exempel på. Men såvida författaren inte är 89 år gammal är det helt omöjligt att utlova att det verkligen blir den sista boken, för på några år kan man hindra ändra sig flera gånger om. Det har vi också sett flera exempel på.

*Filmrättigheterna är sålda. Det här är det värsta av allt! Att framhålla att filmrättigheterna till en bok är sålda redan innan den ens kommit ut i handeln blir allt vanligare och känns allt fånigare. Tror utgivaren/författaren att ingen vill läsa en bok där filmrättigheterna inte redan är sålda innan den ens hunnit till tryckeriet? Ett svenskt förlag som skrivit en bok som handlar om att Året är 2017 och Håkan Juholt är statsminister ståtar med att de har sålt filmrättigheterna till den (vill du veta vilket förlag det gäller så får du googla). Räck upp en hand alla som är imponerade. Att säga att man sålt filmrättigheterna är ofarligt på flera sätt. Jag kan sälja rättigheterna till min fru, och därigenom ståta med att jag faktiskt sålt dem. Dessutom ska man komma ihåg att det kan vara väldigt lönsamt att köpa filmrättigheter i rent spekulationssyfte (”boken kan ju faktiskt bli en storsäljare …”). Något som många verkar missa är att sålda filmrättigheter inte på något sätt garanterar att filmatiseringen blir av. Tvärtom, det finns många exempel på fall där filmrättigheterna slutligen har återgått till författaren (men då är ju ”nyttan redan gjord”, så att säga). Dessutom är det fullständigt omöjligt för någon utomstående att kolla upp sanningshalten i påståendet, det finns ju inga offentliga handlingar att tillgå.

Det är dags att byta strategi nu. Ni är genomskådade!


Ibland blir det fel

Ibland går det helt enkelt inte som planerat, men de flesta av oss människor är mycket dåliga på att erkänna det. När en favorittippad person i ett OS kommer näst sist bortförklaras det gärna med att det hela ”gick som planerat” eller något liknande. I stort sett aldrig talas det om att det har skett ett fiasko. Därför blev jag så glad när jag läste den här artikeln på Aftonbladets hemsida angående Charlotte Perellis misslyckande i lördagens Melodifestival. Jag är inte på något sätt skadeglad, men jag blev både glad och rörd när jag läste följande uttalande som hennes manager Staffan Jordansson gjorde:

Det gick inte hem i stugorna. Men det är allas fel att det inte funkade, vi, låtskrivarnas … Vi har helt enkelt gjort ett för dåligt jobb […]

Det som gjorde mig glad är att Jordansson så öppet och förbehållslöst faktiskt erkänner att det hela inte gick som planerat, trots att vi talar om en artist som vunnit tävlingen två gånger, och europafinalen en gång. Alla misslyckas vi ibland, själv skulle jag nog kunna skriva en hel bok om alla gånger jag misslyckats med olika saker (för att inte tala om mina misslyckanden när det gäller att få mina böcker utgivna …) Det är mänskligt att misslyckas, och därför måste man kunna erkänna att ”det här var ett misslyckande”, inte ha en bortförklaring redo för varje möjligt utfall som inte är klockren framgång. Det rakryggade uttalandet förtjänar att lyftas fram, så talar ett proffs! Inte ens en stenrik och mycket framgångsrik person som Charlotte Perelli lyckas hela tiden. Det hela blev ännu bättre av Charlottes eget uttalande, som går helt på tvärs gentemot liknande uttalanden som gjorts tidigare av hennes artistkollegor:

Jag kommer inte att ställa upp nästa år direkt, men man ska aldrig säga aldrig.

Jag kan nämna flera namn på kända artister som efter liknande misslyckanden utlovat att de aldrig mer kommer att ställa upp. Jag hade absolut inte väntat mig att hon skulle säga så, men det är stort att säga så. Normen är att säga ”allt gick som planerat”, ”alla gjorde rätt” och liknande. Det är sällan någon såhär förbehållslöst och rakryggat medger att något gått fel. Tänk om fler kunde ta efter! Det är en mänsklig rättighet att inte lyckas med allt man gör, och det är en mänsklig rättighet att inte behöva låtsas som att ett fiasko egentligen är en succé.

Uppdatering 120228: Läs gärna den här artikeln, om TV4:s svenska version av The Office, för ett alldeles utmärkt exempel på hur det kan se ut när man inte vill medge att något har gått fel.


LIX

De flesta av er har säkert någon gång hört talas om LIX (läsbarhetsindex), en metod som introducerades 1968 av C.H. Björnsson. För de som inte känner till det kan man säga att det är ett sätt att räkna ut hur pass svårläst en text är genom att en uträkning görs där det genomsnittliga antalet ord per mening läggs ihop med andelen ord som innehåller fler än sex bokstäver. Formeln för uträkningen är komplicerad för den (som i likhet med mig) har bättre hand med ord än med siffror, men resultatet (det som alltså kallas läsbarhetsindex) är faktiskt användbart.

Tolkning av LIX

Tolkning av LIX

Lyckligtvis behöver man inte göra uträkningen själv. Den här fantastiska sidan gör allt arbete åt dig! Jag gjorde ett test på ett kapitel ur Skuggan över Dianor som jag tror är ganska representativt för romanen som helhet och fick resultatet 29. Ett resultat under 30 anses som mycket lättläst, barnböcker. Eftersom boken i fråga faktiskt är en barnbok är resultatet ett tecken på att jag åtminstone inte gjort något generalfel i fråga om språket. Det ligger uppenbarligen på rätt nivå. Novellen Elnora (som också har sitt ursprung i Det magiska förbundet) gav värdet 26.

Bilden nedan visar hur uträkningen av det aktuella kapitlet såg ut.

Läsbarhetsindex för ett kapitel ur Skuggan över Dianor

Läsbarhetsindex för ett kapitel ur Skuggan över Dianor


Är e-boksrean motsägelsefull?

För första gången någonsin omfattas bokrean även av e-böcker. För mig som är av den uppfattningen att en bok inte nödvändigtvis måste vara gjord av papper känns det hela logiskt och välkommet. Magnus Nitell, ansvarig för Bonnierförlagens digitala utgivning, är dock skeptisk mot denna företeelse. Jag citerar honom härifrån:

Jag tycker det är motsägelsefullt. Rea bygger på att det finns något att rea ut, men en digital fil finns där hela tiden.

Personligen tycker jag dock inte att det är motsägelsefullt. Jag tror inte att jag är ensam om att se på bokrean som mer än ett sätt att bli av med osålda exemplar av fjolårets storsäljare, jag ser det som en möjlighet att våga lägga pengar på böcker som man inte är villig att betala fullpris för. En bok kan mycket väl vara värd 99 kronor, men kanske inte 249 kronor. På det viset kan jag upptäcka författare som jag kanske inte vågat mig på att köpa till fullpris. Samma sak borde det vara när det gäller e-böcker: Ge författaren en chans att bli upptäckt! När det gäller e-böcker är det dessutom extra viktigt att ge bokköparen incitament att våga prova på att köpa. Den som blir nöjd med en e-bok köpt på rea kommer förhoppningsvis inte att dra sig för att köpa nästa e-bok till fullpris.


Förlaget som säger ifrån

Debatten kring det könsneutrala pronomet hen är det nog ingen som har missat. Ett intressant inlägg i debatten kommer från det idérika förlaget Sagolikt (som jag skrivit om tidigare). Deras uppfattning är att användandet av ordet ”hen” bidrar till att kringgå de verkliga problemen. Jag citerar författaren Anette Skåhlberg härifrån:

Vi får inte ett mer jämställt samhälle genom att byta ut hon och han, utan vi riskerar att ta ett steg bakåt. I stället för att arbeta med att göra hon och han lika starka så använder man ”hen” för att slippa tänka på de problem vi egentligen har, säger hon. […] det viktiga är ju att hjälpa barn att fatta att hon och han är lika starka. Att de är lika mycket värda. Mindre skillnad mellan könen sker inte för att vi ändrar ett ord utan för att vi ändrar en attityd.

För att vidga debatten ger hon tillsammans med illustratören Katarina Dahlquist ut boken Känn med hen där användandet av pronomet problematiseras. Jag tror att det är välbehövligt. I grund och botten är ju problemet obalansen mellan könen, inte hur man benämner könet. Jag tror att deras bok är värd att kolla in för den som är intresserad av problematiken kring att skriva könsneutralt. Att boken handlar om de fem medlemmarna i familjen h; hun, hin, hån, hyn och hen känns som ett utmärkt exempel på Skåhlberg/Dahlquists idérikedom.


Nej tack till egenutgivna böcker

En utveckling som verkar bli allt vanligare på amerikanska bokbloggar och som är djupt tragisk är den växande motviljan när det gäller att recensera egenutgivna böcker. Skälen varierar. En blogg jag läste uppgav att egenutgivna böcker ofta innehöll undermåligt språkbruk, stavfel och outvecklad handling och att bloggaren i fråga därför inte vill recensera egenutgivna böcker. Men ett skäl som varit återkommande, och som på sätt och vis är förståeligt, är att författare som själv givit ut sina böcker tenderar att fästa större vikt vid recensionen än någon som är utgiven genom ett förlag och därför inte drar sig för att gå till angrepp mot recensenten om denne väljer att såga boken.

Självklart är det fruktansvärt att en författare inte respekterar bloggarens åsikter, men jag anser ändå att det är ett dåligt skäl att neka att recensera en egenutgiven bok. Som jag visade i det här inlägget finns det även förlagsutgivna författare som inte sköter sig. Jag har även stött på ett fall där agenten till en författare som givits ut på ett förlag kallade en recensent för bitch på grund av en sågning (ordet bitch kan verka harmlöst i svenska öron, men för en amerikan är det något helt annat).

Jag hoppas verkligen att bloggare världen över med tiden kommer att ändra sin inställning till att recensera egenutgivna böcker. Tyvärr tror jag att problemet med mindre välskrivna böcker är svårt att komma till rätta med, men det är ändå inget argument för att helt vägra recensera en egenutgiven bok. Märker man redan i bokens början att den inte kommer att hålla måttet kan man välja att inte läsa vidare. När det gäller författare som inte kan acceptera en sågning kan man bara hoppas att världens alla indieförfattare inser vilken skada sånt beteende leder till. Ett litet fåtal ställer till det för den stora massan.

Antalet böcker som skrivs av författare utan förlagskontrakt lär knappast bli färre, och de egenutgivna böckerna har definitivt framtiden för sig. Därför vore det synd om världens alla bokbloggare inte gav dem en chans.