Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för mars, 2012

Intet nytt under solen

Jag tror att Sam Sundbergs krönika från SvD med titeln: E-boken läser läsaren väckte en hel del uppmärksamhet häromdagen. Jag citerar några stycken ur den:

Ta en så enkel sak som att din läs-app vet hur långt du kommit i en bok.

Tänk dig sedan att app-makaren skulle skicka siffrorna till förlaget: 41 procent av läsarna gav upp på sidorna 97 till 111. Dags för en reviderad upplaga?

Lägg till det information som att läsarna i genomsnitt orkade åtta sidor åt gången, men att bara fem procent av läsarna pausade under läsningen av sidorna 22 till 41, och en bladvändarnas vetenskap börjar ta form.

Någon skulle kunna säga att ”storebrorssamhället” har nått fram till e-böckerna. Själv tänker jag bara på några saker jag läst i alla dussintals böcker med ”onödigt vetande” som jag plöjt genom åren. Redan långt före e-böckernas tid gjorde ett förlag ett experiment genom att placera lappar i ett gäng utvalda böcker där man ombads ringa ett visst telefonnummer när man läste lappen. Alla böcker såldes, men endast 10 % av bokköparna ringde det aktuella numret. Slutsatsen blev att folk köper böcker, men läser dem inte. Ett annat förlag krävde i bokens slut att läsaren kontaktade förlaget för att de skulle skicka det sista kapitlet. Intet nytt under solen, läsarnas beteende har nog iakttagits så länge det har funnits böcker. I en bransch som omsätter så många miljarder årligen lämnas inget åt slumpen.

Själv tycker jag att det är en utmärkt idé att förlagen får reda på var någonstans läsaren tröttnar någonstans (om man nu av någon anledning inte kunde lista ut det själva). Det är ju meningen att författare och förlag ska kunna ta lärdom av sina misstag. Att något program skickar anonym användarstatistik stör mig inte det minsta, våra datorer (och smartphones) är högst sannolikt redan fulla utav såna program. Du har troligtvis accepterat det genom att klicka på Jag accepterar (eller motsvarande) när du installerade programmet.

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att jag tycker att det vore jättetråkigt om någon uppfattade e-boken som någon form av spionverktyg. Att man samlar anonym användarstatistik från olika dataprogram är varken ovanligt eller konstigt. Syftet är att förbättra produkten, och den tanken är god. Lämnar man allting åt slumpen blir det nog ganska svårt att göra affärer till slut.


Researchen före eller efter?

Det här inlägget är en kommentar på det här inlägget från Debutantbloggen, där Manne Fagerlind resonerar kring huruvida det är enklast och bäst att göra sin research före eller efter att man har skrivit sitt manus. Manne skriver såhär:

Tidigare såg jag research som ett slags nödvändig späkning, som pluggandet innan en tenta eller fastan innan påsktiden. Något mindre roligt som man var tvungen att ta sig igenom innan man kunde börja skriva av hjärtans lust.

För mig är det nog snarare tvärtom. Jag gör nästan all min research innan jag börjar skriva. Jag måste nästan arbeta på det sättet, för researchen har kommit att styra handlingen i ganska stor omfattning. Mina efterforskningar om speciella miljöer har inspirerat till händelser som jag troligen inte fått idén till annars. Uppslaget till en avgörande händelse i den avslutande delen av Eldskungen kom när jag läste på om glaciärer, jag hade aldrig kommit att tänka på det annars. Likaså är ett mycket speciellt avsnitt i andra delen av samma serie inspirerad av saker jag stötte på när jag läste om havskuster.

Det händer såklart att jag kollar upp saker medan jag skriver, men det är sällan jag justerar någonting rent faktamässigt när manuset väl är avslutat, då brukar allt fokus ligga på berättandet och språket. Och till skillnad från Manne tycker jag faktiskt att det är väldigt kul att göra research! Jag ägnade en hel sommar åt att samla fakta inför Det magiska förbundet (vilket gav mycket överskottsmaterial som använts till Eldskungen), och jag hade riktigt kul. Jag kanske skiljer mig från många andra skribenter, eftersom jag älskar att göra research, men avskyr att redigera.


Måste allt bli film?

Ibland stöter man på två konstiga nyheter på samma gång. Två nyheter som trots att de inte har med varandra att göra ändå hänger ihop och pekar på ett riktigt tragiskt fenomen. Två av nyheterna som jag stötte på den 6 februari var att det skulle göras film av Dominique Strauss-Kahns sexskandal samt en film om Katy Perry. För mig är det hela obegripligt. Inget av de båda filmprojekten känns som någonting som får mig att vilja gå på bio.

Den tragiska sanningen bakom de båda filmprojekten är förmodligen att filmbolagen nuförtiden i första hand vill satsa på historier kring personer och händelser som redan är välkända och som inte behöver presenteras för publiken. Både sexskandalen och Katy Perry är så pass välkända att de båda filmerna får mycket extra välbehövlig uppmärksamhet genom detta. Filmbolagens feghet är riktigt sorglig, men i slutänden är det faktiskt vårt eget fel. Vore vi filmkonsumenter lite modigare och lite mer nyfikna tror jag att filmbolagen skulle visa större mod när det gäller att spela in filmer.

Många bestsellers filmatiseras, men i en perfekt värld skulle ännu fler böcker bli filmer. Att en bok kanske inte har sålt i miljonupplagor är inget som hindrar att det blir en blockbuster. Vem låter bli att se en film därför att Jag har inte läst boken? Nej, precis. Fram för modigare filmbolag och mer nyfikna filmkonsumenter.

(Efter att jag skrivit det här inlägget stötte jag på den här nyheten, som handlar om att stölden av en serietidning tillhörande Nicolas Cage år 2000 också ska bli film …)


Boksnok!

Boksnok är ett riktigt intressant förlag. De ger ut e-böcker som riktar sig till barn i åldrarna 2-6 år. Genom att ladda ned en app och betala en månadsavgift på 79 kronor har småbarnsföräldrar hela tiden obegränsad tillgång till förlagets utbud bilderböcker i e-boksform som kan läsas via mobilen. Förlaget tjänar också syftet att erbjuda barnboksförfattare en möjlighet att nå ut till sina läsare.

Förlagets affärsmodell bygger på att 20 procent av deras inkomster fördelas bland deras författare utifrån hur pass ofta deras böcker blir lästa (kort sagt, ju fler gånger en bok blir läst desto mer pengar till författaren). Avtalet som skrivs med förlaget ger författaren rätt att ge ut sin bok på annat förlag efter ”överenskommen tid”.

Idén är onekligen intressant och känns nytänkande. Att som barn läsa från en mobil eller surfplatta känns troligen ännu mer naturligt än det gör för deras föräldrar (gissar jag, som inte har några barn själv). Tyvärr finns deras app än så länge bara för iPhone och iPad.


Olika sätt att få ut e-böcker

En av mina skribentvänner på kapitel 1 ställde en intressant fråga angående hur man gör för att ge ut en e-bok. Jag tyckte att frågan var så pass intressant att jag lät svaret jag skrev ligga till grund för det här inlägget.

Det är inte alls svårt att ge ut en e-bok! Det kan ta lite tid, men svårt är det inte. Inte heller behöver det kosta något, beroende på vilket alternativ man väljer.

Det finns flera alternativ. Vill du göra allting själv och släppa e-böckerna i egen regi kan du läsa på min blogg hur jag gjorde e-bok av Skuggan över Dianor (se exempelvis här och här).

Vill man att e-boken ska vara tillgänglig genom elib kan man anlita bland andra Recito. De gör hela jobbet med konvertering och sånt. Det kostar 2000 per bok. Fördelen med att göra på detta sätt är att boken kan lånas genom elib (dvs. lånas som e-bok via nätet med ett vanligt lånekort) samt att den kan köpas via nätbokhandlar (som e-bok).

Vill man få ut den för försäljning på Amazon och liknande är Smashwords det givna valet. Smashwords sköter all konvertering, men manuset måste vara formaterat enligt deras riktlinjer för att det ska godkännas. Man kan själv välja om man vill ta betalt för e-boken eller låta den vara gratis.

Värt att nämna är att det inte behövs något ISBN-nummer om man bara ger ut sin publikation som e-bok i egen regi. ISBN behövs bara om man ger ut en bok i tryckt version. Om man däremot ger ut en bok i både tryckt version och som e-bok behöver de olika nummer.


Varning för upprepningar!

Idag tänkte jag kort och gott höja ett varningens finger för någonting som jag själv lyckas med pinsamt ofta och som alltid är lika förargligt. Det är dock ingenting att blunda för, utan det är bara att lyfta fram det, eftersom jag gör fel precis som alla andra: Tjatiga upprepningar! Nedanstående citat kommer från ett forum på nätet där jag och några till diskuterade hemsidor. Felet jag gjorde i den här meningen tror jag att alla upptäcker ganska snabbt.

Själv valde jag dock avsiktligt johanlindback.com med a istället för ä avsiktligt för att inte krångla till det för dem utanför Norden.

Jag tror att ni alla såg det, ordet avsiktligt förekom två gånger! Adverbet i fråga gick att placera på två ställen i meningen, och jag lyckades såklart placera det på bägge! Ganska typiskt mig. Men tyvärr är det nog inte bara tankspridda jag som gör det felet, utan jag har sett det i fler texter. Det är lätt hänt, och tyvärr upptäcker man det inte alltid förrän det är för sent. Även om det inte hade hjälpt i det här fallet (eftersom det inte går att redigera inlägg i efterhand på det aktuella forumet) så efterlyser jag ändå en funktion i ordbehandlingsprogrammen som reagerar om man använder samma ord två gånger i samma mening (eller till och i två meningar efter varandra). Det finns sällan anledning att använda samma ord två gånger i en mening, och i regel inte heller två meningar efter varandra. Citatet nedan är ett bra exempel på det och kommer från ett inlägg jag skrev till en av mina vänner på Facebook (läs och gråt, det gjorde jag när jag såg vad jag skrivit …):

Har roat mig med att googla på ”otrevliga kändisar” emellanåt. Man blir smått chockad över vad man får läsa emellanåt.


En annorlunda inspirationskälla

Egentligen ska man vara rädd om sina ”yrkeshemligheter”, men jag tänkte ändå berätta litet grann om något som varit en stor inspirationskälla för mitt skrivande och som hjälpte mig att få upp ögonen för fantasyn. Det jag talar om är tv-spelen. Som 80-talist växte jag upp med 8- och 16-bitars Nintendo och stampade på elaka Goombas i Super Mario-spelen. Men det var kanske inte just den serien som intresserade mig allra mest. The Legend of Zelda (1986) var nog min allra första kontakt med ett fantasyinfluerat tv-spel (även om jag gillade uppföljaren Zelda II: The adventure of Link (1987) bättre). Andra spel med fantasyinfluenser som jag uppskattade var förstås Castlevania-serien och Wizards & Warriors-trilogin (som jag skrivit om tidigare).

Utöver att läsa mycket böcker spelade jag mycket tv-spel som ung, och jag upptäckte att tv-spelen gav mig en känsla som påminde om bokläsandet. Att följa Link, Simon Belmont eller riddaren Kuros genom ett helt spel med alla dess vedermödor var för mig ungefär samma sak som läsa en spännande bok, en bladvändare där man hela tiden måste veta vad som händer på nästa sida. Känslan av att utforska kusliga ruiner och underjordiska labyrinter, och att leta efter försvunna skatter och besegra mäktiga fiender, var en känsla som jag ville ta med mig när jag började skriva fantasy.

Mitt skrivande kan ses som en ren hyllning till tv-spelen, både de jag spelade som barn och de jag spelat som vuxen (för jag spelar givetvis fortfarande!). Den som vill kan troligen hitta en hel del influenser från olika spel i mitt skrivande. Jag har hela tiden sett en utmaning i att försöka återskapa känslan av ett spännande tv-spel genom mitt skrivande, men givetvis har jag även försökt ta det hela ett steg längre och få med det som är svårt att skildra i ett spel.

Om jag skulle dedicera Skuggan över Dianor till någon så vore det nog alla dem som skapar och har skapat de spännande tv-spel som förgyllt mitt liv. Utan dem hade det nog inte blivit någon fantasy för min del.