Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Litteraturen behöver idéer – inte proffs

Att skriva blogginlägg för att kommentera och påpeka uppenbarliga felaktigheter och konstigheter i artiklar eller krönikor skrivna av journalisterna på de större redaktionerna är inte det roligaste man kan göra som bloggare, men det måste ändå göras. Den dag någon tillåts vara helt oemotsagd är vi ute på mycket hal is. Det som kommenteras i det här inlägget är den här artikeln av Annina Rabe. I skottgluggen står de egenutgivna böckerna. Rabe skriver bland annat såhär:

Jag har läst ett stort antal egenpublicerade böcker de senaste åren och måste tyvärr säga att ytterst få av dem har hållit någon större verkshöjd. Det kan för all del ha varit trevliga läsupplevelser ändå, men summan av det hela är att man oftast ändå förstår varför förlagen har fattat de beslut de har gjort.

Jag är nog den förste att medge att kvalitén på egenutgivna böcker kan vara mycket ojämn, men, detsamma gäller även för böcker som givits ut genom ett förlag. Jag har stött på mycket besvärande felaktigheter och konstigheter även i sådana böcker, och Rabes journalistkollegor har i sina recensioner många gånger anmärkt på dåligt redigerade böcker. Med andra ord är det en mycket konstig kritik att rikta enbart mot böcker som inte är utgivna via förlag. Alla som läser mycket böcker har nog flera gånger stött på förlagsutgivna böcker där man funderat hur förlaget resonerat när de beslutat sig för att ge ut boken i fråga.

Att det finns hundratals förfördelade PO Enquistar där ute som aldrig får chansen är helt enkelt inte sant.

Det där är nog bland det dummaste jag någonsin läst! Det finns många anledningar till att ett manus refuseras. Av de tusentals manus ett förlag får ta emot varje år från förhoppningsfulla skribenter är det bara ett fåtal som antas. Det kan finnas många anledningar till att ett manus refuseras, en av dem är att manuset är i en genre som just den förlagsredaktören som läste manuset inte fastnade för, medan en annan redaktör hade gjort en helt annan bedömning. Dessutom kan en deckare (säljande genre) ha enklare att passera nålsögat än en fantasybok (något mindre säljande). Förlagen gör ingen hemlighet av att frågan huruvida det finns en marknad för boken är avgörande i fråga om den kommer att antas eller inte. Med andra ord håller inte Rabes resonemang.

Litteraturen behöver proffs, skriver Rabe i sin rubrik. Jag håller inte med, litteraturen behöver idéer! Men det största tankefelet av alla begår Rabe när hon inte verkar tro att det finns författare bland manusbuntarna på förlagen som har möjlighet att sälja massupplagor. Ibland är det slumpen som avgör vilka författare som får chansen, och sedan blir det ytterligare ett slumpmoment vilka av dem som blir utgivna som kommer att skriva en bestseller. Litteraturhistorien är full av exempel på författare som refuserats gång på gång men sedan slutligen blivit antagna och skrivit storsäljare. Med Rabes egendomliga resonemang borde egentligen bara Camilla Läckberg (som aldrig blivit refuserad och vars första bok blev en storsäljare) fått chansen.

Det är de som vågar fortsätta och aldrig ger upp som är litteraturens framtid. Somliga föraktar uttryck som kulturelit, men vilket annat ord ska man använda om journalister som ser ned på dem som verkligen har idéer och engagemang …? Att ge ut böcker är inget som ska vara förbehållet dem som haft turen att få förlagskontrakt, den möjligheten ska alla ha!

3 svar

  1. Jag har lite svårt att bestämma mig. Faktiskt. Håller jag med Rabe om allt hon skrev? Nej! Men jag håller inte med om hela din replik heller. Det är den här indelningen i två läger som är problemet, tillsammans med fördomarna. ”Etablerad” behöver kanske inte betyda varken tråkig eller hög kvalitet. Precis som egenutgiven inte per automatik nödvändigtvis står för varken nytänkande eller värdelöst. ”Gränsen” borde dras någon helt annanstans! Kanske vid genre eller efter tycke och smak, men inte efter hur stort kapital upphovsmannen har i (bok)ryggen.

    För naturligtvis behöver LITTERATUREN idéer! Även om en (fiktiv) genomsnittsläsare inte tycks orka hålla fler genrer i huvudet än en i taget, och just nu råkar det vara deckare – eller vampyrer! Men jag vägrar tro att den stora majoriteten av läsare ute i verkligheten är lika enkelspåriga. Lite variation, eller några nya idéer, vill nog alla ha. Och de finns där! Problemet är att de har väldigt svårt att synas i bruset. Vet man inte vilken bok man söker efter är internetbokhandlarna fel ställe att börja leta. Och i IRL-handeln finns nästan bara det som garanterat säljer: det flest köper – deckare, kokböcker och enstaka biografier och den där dammige blodsugaren. Det är här de verkligt stora idéerna behövs! Hur får vi den synliga litteraturen att framstå som mindre förutsägbar, minde TRÅKIG! Eller m a o; hur släpper vi fram alla de fantastiska idéer som finns (eller är på väg in) mellan pärmarna? Virtuella bibliotikarier på Adblibris? Intresseorganisationer med statsanslag? Enskilda författares desperata rop på uppmärksamhet?

    Och det behövs proffs! De som faktiskt kan fånga sina idéer och skapa nya böcker. Såna som tar av sin tid och sitt intellekt för att få ihop det, inte skjuter upp det på obestämd framtid eller aldrig kommer till avslut. Proffs på hantverket att skriva, så att orden skapar upplevelser för läsaren. Är det inte dit många av oss strävar? Vad jag tror att Rabe egentligen menar med hänvisnignen till ”proffs” är ”erfarenhet”. Den som går att fuska fram med ett förlag bakom sig eftersom de vet vad man ska tänka på, hur man marknadsför och hur branschen funkar. Erfarenheten att få läsaren att se bortom det irrelevanta – HUR boken kom till eller VEM som betalade – och istället putta läsaren direkt in i tycke- & smakfrågan. Det kommer ta tid för oss egenutgivare att samla ihop den erfarenhet som krävs för att bli jämställda med förlagsvärlden. Men för varje framgångssaga kommer vi en liten bit närmare.

    Fast visst vore det till hjälp om egenutgivare slapp lastas för varandras brister. Vi har ingen möjlighet att ta ansvar för varandras texter och är inte i närheten av det ”kollektiv” som förlagskoncernerna utgör. Men ingen säger att de ska sluta läsa Bonniers böcker för att de inte gillade ett par av deras titlar. Alla som är beredda att förlåta dem för enstaka ”skitböcker” borde kunna ha minst lika stort överseende med ”oss”.

    2012/03/09 kl. 09:24

  2. jophan

    Idéer finns det hur många som helst. Alla författare jag har pratat med är överens om att det är att ha erfarenheten och skickligheten att tillsammans med bra redaktörer lyckas gestalta sina idéer som är utmaningen. Jag ställer mig nog med andra ord på Annas sida här.

    2012/03/09 kl. 10:22

  3. Har börjat blogga igen!🙂
    Så kika gärna in!
    Allt bra förresten?

    2012/03/09 kl. 20:34

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s