Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för april, 2012

Behövs sammanhanget?

Ibland kan mina funderingar kring litteratur och skrivande dyka upp från de mest oväntade håll. Jag läste den här artikeln om Swedish House Mafia, housegruppen som spelar för utsålda arenor världen över trots att de aldrig släppt något riktigt album. I artikeln konstaterar de att de är alltför ”spontana” för att släppa ett album, och därefter säger de följande:

– Vi skulle verkligen älska att göra ett album, men så fort vi har gjort klart en låt så släpper vi den. Så vi kan inte sitta i studion i 12 månader och göra klart ett album, säger Axwell och fortsätter:

– Dessutom, med dansmusik så ändras allt så snabbt. När du har gjort klar en låt, och börjar med nästa, så känns den första gammal.

Tanken är intressant. En analogi inom litteraturen är att bara skriva noveller och publicera dem så snart de blivit klara, men aldrig skriva någon roman. En författare kan ha en lång och framgångsrik karriär bara genom att skriva noveller. Det finns inga krav vare sig på att skriva romaner eller att släppa album för att vara en framgångsrik författare eller musiker. Men för mig skulle inget av sätten fungera.

Min release Wintersleep är ett album (om än inte ett fysiskt sådant). Jag upplever att summan av de 20 låtarna blir betydligt större än om man skulle höra låtarna en och en utan att ha albumet som skapar ett sammanhang. Låtarna kompletterar varandra. Om jag ger ut mer musik kommer det också att bli i form av ett album som samlar ihop låtarna. På samma sätt skriver jag romaner och inte noveller. Jag behöver det där större sammanhanget som en novell inte ger.

Jag tror att det är därför jag inte kan skriva noveller, jag behöver ett sammanhang. På samma sätt har jag aldrig givit ut någon singel. Jag tänker inte på singlar när jag skapar musik, jag tänker på vilka låtar det är som kompletterar varandra. Och när jag skriver romaner tänker jag i sammanhang som inte kan slutföras på (exempelvis) 10 000 ord. Alla skribenter och musiker är nog olika på det viset.


Hur skulle det se ut?

Nej, det är inte jag som ställer mig frågan i inläggets rubrik, utan Carl-Johan Vallgren, när han i en intervju med DN kom in på ämnet att gråta till sitt eget skrivande. Jag citerar härifrån:

Gråter du aldrig?
– Gråter? När jag skriver? Hur skulle det se ut?
Vallgren skrattar och gör en avfärdande gest med armen.

Jag tänker inte ge mig in på att försöka förstå varför han inte gråter medan han skriver, jag kan bara konstatera att jag har gråtit floder medan jag skrivit, i synnerhet Det magiska förbundet. Fjärde delen, med namnet Kristalltornet, är en orgie i krossade drömmar och förhoppningar, och en närmast klaustrofobisk skildring av hur en människas liv enkelt kan raseras (inte helt olikt hur mitt eget liv har sett ut emellanåt). Jag grät massor medan jag skrev och redigerade den. Det var nästan likadant med den avslutande delen i samma serie, Den eviga drömmen. På slutet dödas en av seriens huvudpersoner. Den scenen fick mig att gråta otaliga tårar medan jag läste upp den för min fru.

Ärligt talat räcker det nästan med att jag tänker på repliken Nej Elio, det är inte jag som ska återvända hem, utan du (från Kristalltornet) för att jag ska börja gråta. Men det är ju förmågan att gråta som visar att man är människa och har känslor. Carl-Johan har nog säkert gråtit i andra sammanhang.


E-böcker har ingen baksidestext

Att folk kommer på anledningar att hacka på de till synes harmlösa e-böckerna är knappast någon nyhet, det är närmast en naturlag. Det senaste klagomålet jag hörde angående e-böcker är att de inte har någon baksidestext. Jag försökte bemöta påståendet med att det brukar stå där man laddar ned boken vad den handlar om, men personen som framförde klagomålet lät sig givetvis inte nöjas med detta, eftersom ”en vanlig bok kan man bara vända på och läsa där vad den handlar om”. Det var svårt att invända mot (även om jag stött på åtskilliga tryckta böcker där det inte stått någonting på baksidan, annat än namnet på förlaget och EAN-koden).

Men avsaknaden av baksidestext är inget som borde berättiga någon kritik mot e-boken som sådan. Den som köpt eller lånat e-boken vet troligtvis redan precis vad den handlar om, eftersom man läst det på elib eller på den sida hos nätbokhandeln där man köpte den. Om man ändå mot förmodan inte vet vad en specifik e-bok handlar om är svaret i regel bara en googling bort.

E-böcker och tryckta böcker är same but different: Samma text, samma upplevelse, men ändå två helt olika format. Det ena är gjort av papper och det andra av ettor och nollor. Jag gillar båda. E-böcker saknar baksidestexten, men de enda som verkar sakna den är de som söker anledningar att framställa e-boken i så dålig dager som möjligt. Den som läser en e-bok vill troligtvis inte störas av en sida där det står text som man redan känner till (om man tänker sig att man skulle lägga baksidestexten i e-bokens början).

Nej, e-boken har ingen baksidestext. Digitala musikfiler har heller ingen booklet som följer med alla cd-skivor. Jag har dock hittills aldrig hört någon säga att ”Jag avskyr mp3-filer, för det står inte vem som spelade piano på låt nummer 3!”


Första gången jag kallats författare

Egentligen är det ingen stor grej, men för första gången har jag blivit kallad författare. Det hela handlade om att jag svarade på en enkät som Frida Arwen Rosesund, eldsjälen bakom Mörkersdottir Förlag sammanställt (läs mer här). Enkäten handlade om hur man som skribent går till väga när man skriver. Jag blev ytterligt förvånad när jag såg enkätens sammanställning, en snyggt utformad broschyr med rubriken 18 svenska författares skrivvanor. Och det var inget dåligt sällskap jag hamnade i, bland de övriga som svarat på frågorna fanns kända fantasyförfattare som Pål Eggert, Maria Turtschaninoff, Bertil Mårtensson, Erik Granström, Anders Blixt samt Caroline L. Jensen. Det var verkligen hedrande att hamna i ett sådant sällskap! Men även om titeln antydde att alla medverkande var författare kallar jag mig inte författare. Dit har jag lång väg kvar. Än så länge är jag skribent, och inget fel i det. (Läs gärna om mitt resonemang kring titeln författare här.)

Mars 2012 var verkligen en rolig månad att vara skribent. Utöver att nämnda publikation utgavs fick jag även för första gången höra en av mina texter inläst som talbok samt att jag fick min livs första bokrecension. Det kommer att bli svårt att toppa en sådan månad!


”Som du vet, Bob”

Ett mycket förhatligt fenomen inom både litteratur och film är det som brukar kallas As you know, Bob, och som innebär att någon berättar något för en person för att läsaren/publiken också ska få reda på det, trots att personen som får höra det hela rimligtvis redan borde känna till det som berättas. Det är rena nödlösningen, och det är lite ironiskt att det förekommer ett ganska pinsamt exempel på det hela redan i början av storfilmen Avatar (scenen där nya medarbetare får förklarat för sig varför de befinner sig på planeten Pandora). Uppenbarligen är det någonting som många kan bortse ifrån, men eftersom somliga (bland annat jag själv) ändå irriteras av det är det värt att belysa detta fenomen.

Många skribenter verkar tro att de alltid behöver en ursäkt (eller en anledning, om man så vill) för att kunna berätta detaljer. Men man kan faktiskt beskriva någons utseende utan att personen i fråga behöver passera en spegel, och informationen om den åtråvärda mineralen unobtainium kunde ha smugits in på ett smidigare sätt i filmen Avatar. Det är nog många som reagerar på när någon talar om för ”Bob” något som han redan vet bara för att läsaren ska få reda på samma sak, mitt råd är att fundera ut någon annan lösning.

En av mina skribentvänner påpekade för mig att ”Bob-problemet” förekom i första kapitlet av Skuggan över Dianor, där väktarledaren Rasal förklarar för den unge vakten Faldyr att det snart är hundra år sedan det magiska förbundet slöts. Det hade varit pinsamt om jag själv trillat dig på någonting som jag själv ogillar, men det är faktiskt inte så konstigt att Faldyr inte kände till det förestående jubileet om man tänker på att riket Dianor är en diktatur och den enda information invånarna har är den som har godkänts av dess diktator. Ärkemagikern Zamudar ville inte att fler än nödvändigt skulle känna till att det snart gått hundra år sedan förbundet slöts, eftersom han befarar att det ska ge näring åt de motståndsströmningar som faktiskt finns i riket.


Spar allt du stryker!

Egentligen är det emot min filosofi att spara sånt som man inte behöver. Den traditionella ursäkten ”Det kan ju komma till användning senare …” är rena munvädret i mina öron. I min värld slänger, säljer eller återvinner man saker som man inte behöver. Men det finns ett undantag, och det är när det gäller sånt man stryker i sina texter. Det finns flera goda anledningar att bevara sånt man strukit. Jag brukar spara mina strukna texter i separata dokument. En tumregel är att om det är mer än två meningar som stryks bör det sparas, och här är anledningarna:

  • Genom att spara det man strukit kan man hålla koll på vilken information som fallit bort. Jag strök ett helt kapitel i Skuggan över Dianor, men genom att jag hade kvar det kunde jag se vilken information som behövde läggas in på andra ställen. I det här fallet var det informationen om de tre månarna som istället lades in i kapitel 2.
  • Passager som strukits kan ibland, med viss justering, faktiskt användas på helt andra ställen. Det har hänt mig flera gånger.
  • Strukna textrader kan jämföras med bortklippta scener i filmer (som ofta finns på dvd-filmer) eller tidigare outgivna låtar (som ofta finns på samlingsalbum), dvs. att de kan komma till användning i specialutgåvor och liknande. Alla texter stryks inte för att de är dåliga, utan ofta stryker man för att öka tempot. I en specialutgåva har man knappast samma krav på högt tempo. Specialutgåvor inom litteraturens värld är inte helt vanliga, men de förekommer. Det verkar exempelvis bli vanligare att pocketupplagorna innehåller material som inte fanns med i den första utgåvan.
  • Man kan ju faktiskt ångra sig också. Då är det bra att ha texten lättillgänglig så att man kan lägga tillbaka den.
  • Som akademiker måste jag även lägga till att texter som stryks faktiskt kan vara intressanta för litteraturforskare. Också värt att tänka på.

Ibland är det ju bra med digitalt

Dagens inlägg tar vid där gårdagens slutade, eftersom det handlar om ett mycket närliggande ämne. E-böcker och musikfiler kan tyckas vara två mycket närbesläktade medieformat, ändå tycks det som att en hel värld skiljer de båda åt. Medan marknaden för cd-skivor i stort sett har utplånats av musik på internet (både legal och illegal sådan) har e-boken inte alls fått samma varma mottagande. Tvärtom har e-boken fått ett mycket kyligt mottagande och på sina håll mötts av glåpord vars like jag aldrig sett om musik på internet. Det är svårt att låta bli att undra varför.

Är man så starkt emot att läsa böcker i digital form borde man väl vara lika starkt emot att lyssna på musik från annat än fysiska medium. Bokhandlar finns i nästan varenda stad (en ny bokhandel öppnade exempelvis här i Kiruna i fjol), men när öppnade en skivaffär senast någonstans …? I det här fallet är det dock inte ens fråga om att e-boken är på väg att konkurrera ut de tryckta böckerna. E-böckerna står för en mycket liten andel av de sålda böckerna i Sverige.

Jag uppskattar både tryckta böcker och cd-skivor, men jag uppskattar även dessa båda former av medier i digital form (dvs. i form av e-böcker och musikfiler) och kan inte låta bli att undra varför bemötandet blivit så olika. Jag har svårt att se att det skulle finnas en sådan enorm skillnad mellan musikens värld och litteraturens värld. Uppenbarligen tyckte man att det var bra med digitalt för musikens del, men inte alls lika bra med digitalt för litteraturens del. Jag lär nog aldrig förstå varför.

Skillnaden blir nog allra tydligast om man tänker sig att många kan vara beredda att betala (låt säga) 50 spänn för en egenutgiven bok, men hur många betalar samma summa för en egenutgiven cd-skiva? Risken är stor att man istället letar upp skivan på Spotify (vilket ger väldigt lite pengar till upphovsmannen), eller i värsta fall någon fildelningstjänst där man laddar ned skivan illegalt … (Och som alltid när det handlar om fildelning vill jag betona att all fildelning inte är illegal, men i det här exemplet syftar jag på sådan fildelning som är illegal.)