Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för augusti, 2012

Vad hände med nyfikenheten?

Jag har lagt upp material på både svenska och engelska på Smashwords (har dock olika konton för de olika språken). Föga förvånande noterar jag att materialet på engelska blivit läst mer än dubbelt så många gånger som materialet på svenska. Egentligen borde det vara märkligt, jag har inte gjort något större väsen av mina engelska texter mer än att omnämna dem på Twitter och skriva om dem på min engelska blogg (som dock än så länge har 95 % svenska läsare). Mina texter på svenska har fått betydligt större uppmärksamhet, så vad ligger bakom detta märkliga utfall?

Jo, enligt min mening handlar det om att en förvånansvärt stor andel av oss svenskar har en ytterst fientlig attityd både mot e-böcker och mot böcker som inte är utgivna genom ett förlag. Letar man sig utanför landets gränser finns det en helt annan nyfikenhet både inför e-böcker och ”independentförfattare”. Där finns inte alls samma fixering vid att böckerna ska vara tryckta på papper och utgivna av ett förlag som här. Någon sådan nyfikenhet existerar inte i vårt land.

När jag dessutom skriver en så pass obskyr genre som fantasy (som förvisso är omtyckt av läsarna, men som förlagen inte vill syssla med) är jag väldigt tacksam att jag behärskar engelska tillräckligt väl för att kunna översätta mina verk. Min gissning är att fler och fler svenska aspirerande författare kommer att söka sig utanför landets gränser så småningom. Tack, övriga världen, för att ni har den nyfikenhet som de flesta av oss svenskar helt verkar sakna!


Och vad är meningen med detta …?

Att jag inte tycker om sexism är nog ingen nyhet vid det här laget. Jag är dock heller inte den som sätter kaffet i halsen så fort någon tänjer litet på gränserna, men vad är detta …? Stötte på denna notis i samband med att jag bevakade kulturhändelser för att få uppslag till kommande blogginlägg. Någon kanske undrar varför rubriken När 22 tjejer tog min oskuld gör mig irriterad. Jo, nämligen därför att den för det första är så utstuderat vald för att fånga uppmärksamheten hos läsare av företrädesvis det manliga könet, och för det andra har den inte ett skvatt med fotboll att göra, trots att notisen gör reklam för Hammarby Damfotboll.

Någon kommer säkert att invända att ”Nu får Hammarby Damfotboll mer uppmärksamhet för att du skriver om dem på din blogg!” Det bjuder jag på. Jag är ute efter att visa att all publicitet minsann inte är bra publicitet. Som jag skrev tidigare fasar jag inför den dag då folk inte längre vågar uppmärksamma saker av anledningen att de inte vill ge det uppmärksamhet. Om en sådan rubrik gör att män blir mer intresserade av damfotboll känner jag mig uppriktigt sagt ledsen över mitt eget kön, men eftersom det är 2012 nu så tror jag att folk genomskådar såna här billiga trick. Skäms, Hammarby Damfotboll! (För den som vill kolla upp det hela finns hela artikeln här.)

(Bör dock påpeka att ingen skugga bör falla över lagets spelare, för jag har svårt att tänka mig att de var med och godkände denna reklam. Och dessutom dricker jag inte kaffe, att sätta kaffet i halsen är bara ett uttryck!)


Måste namnet vara bestämt?

En intressant fråga dök upp när jag och min vän Rebecca Mörtberg hade en av våra långa, men alltid lika spännande, diskussioner om skrivande. Behöver namnen på platserna och karaktärerna vara bestämda redan när man skriver första utkastet? Det visade sig att vi hade helt olika åsikter om det. Rebecca vill ha alla namn färdiga redan innan hon börjar skriva. Jag för min del, som är van att byta ut namnen i efterhand, är inte alls lika noga på den punkten.

Självklart kan det finnas anledningar till att vilja ha namnen färdiga redan innan man börjar skriva. Mycket i karaktärernas och platsernas identiteter sitter ju i namnen och därför kan man vilja ha grepp om det redan från början. Själv vill jag komma igång med skrivandet så fort som möjligt (efter att jag gjort all research, det vill säga, för den uppmärksamme har nog noterat att jag helst gör den i förväg). Att sitta och omsorgsfullt välja ut alla namn innan skrivandet påbörjas skulle inte alls fungera för mig, jag gör det hellre i redigeringen. Och det finns flera anledningar till att jag ofta får byta namn i efterhand. Här är några exempel:

  • Namn som inte funkar på en viss karaktär. Både Elio och Nico från Det magiska förbundet hade från början andra namn, namn som inte alls stämde in på deras karaktärer. Elio och Isabella är ju dessutom syskon, men med Elios tidigare namn var det omöjligt att föreställa sig dem som syskon. Nico hade ett ganska långt namn, och det kändes helt fel på någon som alltid är kort i tonen och har ett dunkelt förflutet.
  • Namn som låter för lika. Jag insåg att namnen Candida och Chiara lät lite för lika varandra, så jag ändrade stavningen på Chiara till Kiara. Sedan fick dock Candida istället namnet Novalie, så problemet var egentligen ur världen ändå, men jag gillade stavningen Kiara bättre och behöll den. Även andra exempel har förekommit där namn oavsiktligt har låtit för lika och där jag därför bytt ut något av dem.
  • Mer konsekvent. I ett relativt sent skede av arbetet med Det magiska förbundet bestämde jag mig för att använda italienska namn på karaktärerna (då jag insett att flera namn som jag använt faktiskt var italienska). I det läget hade karaktärerna namn som spretade åt alla möjliga håll. För att göra namnen mer konsekventa bytte jag ut massor med namn mot namn som klingade mer italienskt.
  • Två personer blir en. Det är inte någon ovanlig företeelse när man gör film av en bok att två karaktärer slås samman till en i filmen. Men det har faktiskt även hänt några gånger i Det magiska förbundet när jag insåg att det inte fanns anledning att ha två olika karaktärer när en av dem kunde fylla alla funktioner. Det måste ju finnas en möjlighet för läsaren att hålla reda på alla personer som förekommer. Med andra ord måste namnen ändras så att samma namn används hela tiden.
  • Könsbyte. Jag insåg att det fanns fyra prinsessor men ingen prins i Det magiska förbundet. Därför fick en av prinsessorna byta kön och bli prins istället för att jämna ut det hela. Följaktligen fick personen även byta namn. De tre prinsessorna är dock fortfarande i majoritet.
  • Namn som är varumärkesskyddade. Det var egentligen en ren slump att romanen Skuggan över Dianor fick just det namnet. Det ursprungliga namnet som jag valde till riket Dianor visade sig vara varumärkesskyddat. Det var givetvis inget som jag kollat upp innan jag började skriva, men däremot efteråt. Sånt kan leda till dyrköpta läxor för utgivaren, om man har riktig otur.

Dålig journalistik möter dålig verklighet

Dålig journalistik är ett allvarligt problem. Stora problem i världen som journalistiken skildrar är också ett problem. Ibland krockar dessa båda faktorer och då måste man fråga sig vilket problem som är störst. Vad gäller saken? undrar du antagligen. Jo, det gäller nyheten om antimobbingorganisationen Friends nya rapport där man bland annat rapporterar att ett stort antal elever ofta utsätts för kränkningar i skolan. Sveriges Radios Ekonyheter rapporterade kring rapporten, men råkade uppge fel siffror. Av misstag uppgav man för höga siffror. Av denna anledning valde de att göra avbön efter att ha konfronterats av ett annat program från SR, nämligen Medierna. Men problemet slutar inte där. Jag citerar följande från Mediernas artikel:

Men det var inte bara statistiken som blev fel. Enligt Anne Lagercrantz [ansvarig utgivare för Ekot] var Friends undersökning dessutom för dåligt genomförd för att Ekot överhuvudtaget skulle rapportera om den.

Må så vara att Ekot uppgav fel siffror, och må så vara att Ekot inte ansåg att undersökningen egentligen höll måttet för att leda till en nyhetsrapportering, men faktum kvarstår att mobbing är ett problem som existerar i skolorna. Det känns som att Ekot och Medierna på något egendomligt sätt försöker förminska problemet med mobbing i skolorna. Som mångårigt mobbingoffer i skolan vet jag att mobbing är ett problem som existerar. Det existerade för 100 år sedan och det kommer högst sannolikt att existera om 100 år. Att be om ursäkt för att man uppgett felaktiga siffror hjälper inte mobbingoffren. Att öppet säga att problemet med mobbing i skolorna är mindre än man först uppgett hjälper ingen! Det hjälper definitivt inte alla som (i likhet med mig själv) känner en klump i magen varje gång de går till skolan. Min erfarenhet var att skolan var mycket konflikträdd och handskades mycket valhänt med problemet med mobbing, och jag har hört många andra berätta om precis samma sak.

En tanke som jag har svårt att släppa är tanken på en grej som jag läste i en annan av de större svenska medierna, en undersökning som visar att det oftast är mobbarna som det går bra för senare i livet. Det förvånar mig inte det minsta. De har ju tagit sig fram genom livet genom att förstöra för andra människor, en dålig vana som dock troligtvis fungerat mycket bra. Jag nämnde denna undersökning i en diskussion på ett forum en gång och blev genast avfärdad med repliken Du verkar vara en socialt utslagen människa och du ska inte kalla andra människor för mobbare! Detta påstående styrkte snarast min tes. Och om så är fallet så är jag hellre socialt utslagen än en mobbare.

Mobbing förstör människors liv, både i skolan och ute i arbetslivet (jag har haft arbetskamrater som berättat att de känt sig mobbade, och det förvånar mig inte det minsta om de som mobbat dem även var mobbare i skolan). Hur man kan vilja förminska ett problem som förstör människors liv är mer än vad jag begriper. Att be om ursäkt för dålig journalistik gör inte att man får verkligheten att se bättre ut. Om det är varannan elev eller ”färre än var femte” som utsätts för mobbing spelar för mig ingen roll alls. Problemet kvarstår.

I mina öron låter det lika korkat som att säga att 20 miljoner människor som riskerar att svälta till döds är ett mindre problem än att 50 miljoner människor riskerar att svälta till döds. Problemet finns ju fortfarande och det är fortfarande människors liv vi talar om.


Tillgänglig eller otillgänglig?

E-böcker fortsätter att vara någonting mycket kontroversiellt här i Sverige. Folk framhåller gärna hur mycket de älskar doften av papper, ljudet av sidor som bläddras och att läsa baksidestexten. Det hindrar mig ändå inte från att ta upp en solklar fördel med e-böcker som ofta förbigås. Om man endast satsar på att skriva en enda storsäljare och sälja massupplagor av en enda bok spelar det ingen roll om man ger ut sitt verk som tryckt bok eller e-bok. Men om man ska satsa på att bygga upp ett varaktigt författarskap, som inte innebär att du för resten av ditt liv kommer att vara förknippad med en enda bok, har e-boken en stor fördel.

Ofta läser jag om författare som är bedrövade över att deras äldre och mindre välkända verk är utgångna hos förlaget, och förlaget (som förstås sitter på alla rättigheter) har inget som helst intresse av att trycka upp någon ny upplaga. Det är kostsamt och de väntade intäkterna kommer inte att täcka de kostnaderna. En e-bok blir aldrig utgången! Den kostar inget att reproducera. Förlaget kan hålla den tillgänglig i princip för all framtid. Ingen författare behöver känna någon besvikelse över att deras mindre kända titlar inte längre finns tillgängliga.

Någon kan invända att böcker alltid går att låna på biblioteken. Det är förstås sant, men då ska man komma ihåg att biblioteken köper in långt ifrån alla böcker som ges ut. På grund av begränsad budget måste man sålla bland de titlar som ges ut. Det går att låna en bok från annat bibliotek genom så kallat fjärrlån, men det kan innebära lång väntetid, för att inte tala om att boken sedan måste lämnas tillbaka. Dessutom slits tryckta böcker, och en bok som är utgången hos förlaget går såklart inte att ersätta. E-böcker slits inte, och ingen behöver fjärrlåna dem från något annat bibliotek och sedan vänta en lång tid på att den inkommer.

Och när det gäller frågan om författarskap: E-böcker kan hållas tillgängliga på så sätt att alla titlar som en författare skrivit i princip kan nås från en och samma webbsida! Min tanke är att alla mina böcker ska kunna läsas från min sida på Smashwords. Jag vill göra det enkelt för mina läsare att läsa mina verk, inte göra det så svårt som möjligt! Mina böcker kommer att vara lika enkla att få tag i om 20 år som idag. Så fungerar det inte riktigt med tryckta böcker. Även om en enstaka titel av en författare ständigt trycks upp i nya upplagor kan samma författare ha en intressant produktion bakom sig som helt fallit i glömska på grund av att förlaget inte anser det lönsamt att hålla den i tryck. E-boken löser sådana problem!

Uppdatering 120824: Idag skulle jag för skojs skull kolla upp en bok som jag läst om för att se vad det var för bok. Går in på Adlibris och möts genast av meddelandet Tillfälligt slut. Det hade inte hänt om den funnits som e-bok. De tar aldrig tillfälligt slut.


Det här med självbiografier …

Det här måste vara den mest vedervärdiga nyheten med litteraturanknytning jag läst på länge. Anders Behring Breivik ska tydligen få ge ut en självbiografi. Jag citerar följande från Aftonbladet:

– Han säger att han har fått förfrågningar från flera utländska förlag som vill publicera det han skriver, säger Tord Jordet till VG.

Självbiografin väntas bli klar tidigast under första halvåret 2013.

När jag först såg rubriken om att han skulle skriva en självbiografi höll jag på att få spader. Är man värd någon form av belöning när man har begått ett av efterkrigstidens största massmord? Men efter att ha läst texten blev jag litet lugnare. Uppenbarligen verkar uppgifterna komma från Breivik själv och vara helt och hållet obekräftade. De får nog tas med en rejäl skopa salt. Jag tror inte ens att det mest ljusskygga av alla förlag skulle befatta sig med en självbiografi skriven av honom. Att det däremot kommer att skrivas böcker om honom är en helt annan sak, det finns ju böcker om många massmördare.

Att få ge ut en självbiografi är enligt min mening något man ska förtjäna. Människor som Breivik förtjänar definitivt inte att få skriva självbiografier. Jag läste i ett sammanhang om en person med en intressant livshistoria som erbjöd sin självbiografi till ett förlag, men möttes av beskedet att ”Vi kan inte ge ut din självbiografi eftersom du inte är tillräckligt känd”. Sedan på vilket sätt man blir känd verkar för somliga förlag inte vara lika viktigt. Men jag väljer dock att avfärda detta som ännu fler tankespöken från Breivik.

Och vad skulle hända med den recensent som eventuellt skulle såga den? Breivik verkar inte riktigt vara den typ av människa som accepterar att någon tycker annorlunda …


Det där med handknackad HTML-kod …

Alla som någon gång befattat sig med HTML-koder vet vilket elände det är. Jag fick min beskärda del av det hela förra året när jag tänkte göra en enkel hemsida. Jag använde ett gratisprogram vid namn KompoZer (som egentligen är fruktansvärt bra) och hoppades att jag skulle slippa handknackad HTML-kod (dvs. koder som man får skriva för hands). Trots att jag använde en HTML-redigerare var det massor och åter massor med saker som jag var tvungen att komplettera för hands helt enkelt för att det blev fel. När hemsidan slutligen var klar trodde jag att eländet med HTML-kod var över, men icke.

I och med att jag startade min engelskspråkiga blogg häromdagen behövde jag lägga in en hänvisning till den nya bloggen på den svenska bloggen (eftersom jag har förvånansvärt många besökare från andra länder som antagligen inte kan svenska). Vad händer då? Jo, för att kunna lägga in en enkel hänvisning i sidhuvudet måste jag skriva länken i form av HTML-kod! Och efter en lång stunds klurande och krånglande insåg jag att kommandot för länk inte är link, som jag trodde, utan a (!!!). Tack för kaffet, HTML …

Faktum kvarstår dock att min svenska blogg besöks av förvånansvärt många icke-svenskar och min engelska blogg besöks av uteslutande svenskar. Så kan det vara.