Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Måste namnet vara bestämt?

En intressant fråga dök upp när jag och min vän Rebecca Mörtberg hade en av våra långa, men alltid lika spännande, diskussioner om skrivande. Behöver namnen på platserna och karaktärerna vara bestämda redan när man skriver första utkastet? Det visade sig att vi hade helt olika åsikter om det. Rebecca vill ha alla namn färdiga redan innan hon börjar skriva. Jag för min del, som är van att byta ut namnen i efterhand, är inte alls lika noga på den punkten.

Självklart kan det finnas anledningar till att vilja ha namnen färdiga redan innan man börjar skriva. Mycket i karaktärernas och platsernas identiteter sitter ju i namnen och därför kan man vilja ha grepp om det redan från början. Själv vill jag komma igång med skrivandet så fort som möjligt (efter att jag gjort all research, det vill säga, för den uppmärksamme har nog noterat att jag helst gör den i förväg). Att sitta och omsorgsfullt välja ut alla namn innan skrivandet påbörjas skulle inte alls fungera för mig, jag gör det hellre i redigeringen. Och det finns flera anledningar till att jag ofta får byta namn i efterhand. Här är några exempel:

  • Namn som inte funkar på en viss karaktär. Både Elio och Nico från Det magiska förbundet hade från början andra namn, namn som inte alls stämde in på deras karaktärer. Elio och Isabella är ju dessutom syskon, men med Elios tidigare namn var det omöjligt att föreställa sig dem som syskon. Nico hade ett ganska långt namn, och det kändes helt fel på någon som alltid är kort i tonen och har ett dunkelt förflutet.
  • Namn som låter för lika. Jag insåg att namnen Candida och Chiara lät lite för lika varandra, så jag ändrade stavningen på Chiara till Kiara. Sedan fick dock Candida istället namnet Novalie, så problemet var egentligen ur världen ändå, men jag gillade stavningen Kiara bättre och behöll den. Även andra exempel har förekommit där namn oavsiktligt har låtit för lika och där jag därför bytt ut något av dem.
  • Mer konsekvent. I ett relativt sent skede av arbetet med Det magiska förbundet bestämde jag mig för att använda italienska namn på karaktärerna (då jag insett att flera namn som jag använt faktiskt var italienska). I det läget hade karaktärerna namn som spretade åt alla möjliga håll. För att göra namnen mer konsekventa bytte jag ut massor med namn mot namn som klingade mer italienskt.
  • Två personer blir en. Det är inte någon ovanlig företeelse när man gör film av en bok att två karaktärer slås samman till en i filmen. Men det har faktiskt även hänt några gånger i Det magiska förbundet när jag insåg att det inte fanns anledning att ha två olika karaktärer när en av dem kunde fylla alla funktioner. Det måste ju finnas en möjlighet för läsaren att hålla reda på alla personer som förekommer. Med andra ord måste namnen ändras så att samma namn används hela tiden.
  • Könsbyte. Jag insåg att det fanns fyra prinsessor men ingen prins i Det magiska förbundet. Därför fick en av prinsessorna byta kön och bli prins istället för att jämna ut det hela. Följaktligen fick personen även byta namn. De tre prinsessorna är dock fortfarande i majoritet.
  • Namn som är varumärkesskyddade. Det var egentligen en ren slump att romanen Skuggan över Dianor fick just det namnet. Det ursprungliga namnet som jag valde till riket Dianor visade sig vara varumärkesskyddat. Det var givetvis inget som jag kollat upp innan jag började skriva, men däremot efteråt. Sånt kan leda till dyrköpta läxor för utgivaren, om man har riktig otur.

5 svar

  1. Jag håller med dig med att namnen kan man bestämma efter hand. Just nu skriver jag på en bok där jag inte alls har klart alla namn ännu men jag känner att det ger sig så småningom.

    2012/09/04 kl. 10:33

  2. Jag är nog en blandning av dig och Rebecca, Johan.
    Försöker att ha så många namn bestämda som möjligt i förväg, på både platser och personer. Men …
    … så smakar jag på namnet en tid, och om det inte passar, så ändrar jag. Ingenting i ens skrivande får vara så heligt att det inte kan strykas eller ändras, anser jag.

    I min fantasydebut Fred så gyllene, som kommer ut på Undrentide Förlag den 21 september, hade jag länge namnet Sendarien på själva huvudriket i min värld. En kompis och jag pratade om det och han nämnde lite i förbifarten att en viss David Eddings hade ett land som hette Sendarien. Jaha, bara att ändra. Märk väl att jag aldrig har läst Eddings böcker.
    Andra grejer man ibland får ge upp är till exempel om man vill ha vita korpar som används av en viss orden och som bara flyger med ytterst viktiga meddelanden från ett citadell. Och då hade jag inte läst George R R Martins A Song of Ice and Fire-serie när jag kom på det. Tyvärr hade han vita korpar som sänds från en specifik orden i ett specifikt citadell – och han är ju känd och skulle jag fullfölja min idé hade jag förstås blivit anklagad för plagiat eller stöld eller liknande.
    Samtidigt är det omöjligt att ha koll på allt och alla.

    Oj, jag smet från ämnet på slutet här. Sorry.

    2012/09/07 kl. 20:55

    • Tack för en intressant kommentar!🙂 Tyvärr händer det att andra författares namn fastnar i minnet och man tror att man kommit på det själv. Det händer oss alla, även om man faktiskt inte har läst boken. Därför är det bra att googla lite på namnen medan man ännu har möjlighet att ändra. Grattis till debutboken, förresten!🙂

      2012/09/11 kl. 00:30

      • Stort tack!

        Ja, det närmar sig nu. En dryg vecka kvar till släppet. Börjar bli lite pirrigt. De första intervjuerna närmar sig också. Borde inte vara nervös, med tanke på att jag själv är journalist, men nu kommer jag ju att hamna på ”fel” sida av skranket🙂.

        2012/09/11 kl. 21:15

  3. Jag ändrar, dock brukar huvudpersonerna ligga fast från början. Namn på platser kommer ofta medan jag skriver och jag lägger till detaljer i efterhand. I Isporten skapade jag en helt ny värld och jobbade med det vid sidan av själva skrivandet, skissade på karta letade namn som klingade fornnordiskt i norskan men främst bara genom att titta på svenska kartor (det bara kryllar av fornnordiska där). Sedan komponerade jag ihop egna namn på platser, tog början på ett ord och slutet på ett annat och slog ihop, eller hittade på själv. Själva klyftan genom inlandsisen i Islandet heter Isingagap, vilket jag hittat på själv men har ändå tagit ordsdelar från andra ord.

    2012/09/19 kl. 12:25

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s