Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för september, 2012

En spik i självbiografiernas kista

Det är inte kul att skriva inlägg om värdelösa händelser, men vissa dumheter måste man dessvärre ta upp för att kunna göra ett statement om ”Vad i h*e håller du på med?” Den här nyheten, som handlar om att Monica Lewinsky ska skriva ännu en självbiografi om händelser som hon redan avhandlat i en tidigare självbiografi från 1999 känns lika kul som förra veckans sopor. Det där med folk som tror att de måste skriva en självbiografi så fort de varit med om någonting var en värdelös företeelse redan innan det här, och det här gjorde allting ännu värre.

Det finns anledning att ställa sig en viktig fråga efter detta: Är det över huvud taget någon mening med att läsa någons självbiografi, om det ändå kommer att visa sig om dryga 10 år (eller i värsta fall ännu tidigare — titta på Ann Heberlein) att det fanns mer att berätta men som man valde att hålla inne med? Vem kan vara säker på att man verkligen har fått höra hela historien? Onekligen en skicklig PR-strategi från Lewinskys sida, hon har verkligen världens journalistkår i sin hand. För oss som konsumerar böcker är det dock en ganska dålig nyhet. Om jag hade ägnat tid och pengar åt Lewinskys förra självbiografi skulle jag känna mig tämligen lurad nu.

Ett populärt skämt är att en dator hinner bli omodern redan innan man hunnit hem med den. Med självbiografier är det ännu värre, de hinner bli inaktuella redan innan pdf-filen ens nått tryckeriet. Lewinsky gör ett farligt prejudikat. Ska man förvänta sig att ”2012 års version av sanningen” är annorlunda än 1999 års version? Det här känns som ytterligare en spik i självbiografiernas kista. Skriv en roman istället (eller en intressant fackbok)!

Annonser

Integritet med förhinder

Aftonbladet 120926

Få begrepp väcker så mycket uppmärksamhet och rör upp så starka känslor som just ordet integritet. Det här inlägget handlar inte om integriteten i sig, utan om det faktum att om man som journalist gärna bör ha koll på vad man egentligen skriver när man skriver om ett så pass känsligt och politiskt brännande ämne. I det här fallet tror jag inte att det blev riktigt rätt. Journalisten som skrivit den gulmarkerade texten ovan verkar alltså mena att den nya Facebookfunktionen gjorde att det ifrågasattes huruvida användarna behövde integritet eller inte. Jag tror inte att det var så det var menat, men det är så det står!

Ska man ge sig in i en av de mest infekterade debatter som finns i det här landet bör man nog börja med att kontrollera att man har skrivit rätt. En enkel felskrivning kan göra att budskapet blir rakt det motsatta mot vad som var tanken … (Jag tror att journalisten menade att integriteten kompromissades.)

(Texten kommer härifrån.)


Utrensning på Kulturhuset

Notera: Jag hann inte ens publicera det här inlägget innan den här nyheten publicerades, där det meddelades att Kulturhuset backar från sitt beslut, så jag är fullt medveten om att de tagit sitt förnuft till fånga. Jag väljer dock ändå att publicera detta inlägg eftersom sakfrågan i sig fortsätter att vara lika aktuell ändå. Den berättigade följdfrågan huruvida det ingick i PR-strategin att ”Först ser vi till att skapa en storm av protester, därefter backar vi från det hela. Ingen skada skedd och massor med publicitet!” låter jag vara obesvarad.

Det är inte mycket som gör mig förvånad nuförtiden. Den här nyheten om att Behrang Miri, ny konstnärlig chef på Kulturhuset i Stockholm valt att rensa bort Tintin-böckerna från bokhyllorna känns som ytterligare en av alla vansinniga nyheter som gör en irriterad men knappast förvånad.

Låt oss nu avhandla den här saken en gång för alla: Det går inte att anpassa historien så att den passar ihop med dagens värderingar, punkt! Det skulle inte gå att skapa Tintin-albumen så som Hergé skapade dem idag. Men de skapades för länge sedan i en tid med andra värderingar och där okunskap ledde till fördomar. Att försöka anpassa förfluten tid efter dagens värderingar fungerar inte. Det är inte utan anledning som uttrycket historierevisionism för de flesta av oss står för någonting negativt, men är det också ett av alla de begrepp som det är tänkt att vi ska omvärdera och istället uppfatta som någonting naturligt och positivt? Det kommer då aldrig att hända i min värld. Historia är inget som du kan anpassa efter dagens normer hur gärna du än vill, så är det bara! Du kan påverka framtiden, men inte gårdagen. Jag är så vansinnigt utled på den här diskussionen, men det är högst troligen inte sista gången den dyker upp.

Idag är det Tintin som inte passar in i dagens värderingar, vilken bok blir det imorgon? Det kan vara din eller min.


Äntligen en bra boktitel!

Äntligen! Den som följt min blogg har garanterat inte undgått att lägga märke till att jag ogillar långa, krystade och konstiga boktitlar som svenska böcker alltför ofta dras med. Därför blev jag jätteglad när jag läste vad Jonas Jonassons nya bok kommer att heta. Analfabeten som kunde räkna är en alldeles perfekt boktitel! Den känns rolig, men samtidigt underfundig och intresseväckande, och man behöver bara läsa den en gång för att lägga den på minnet.

Hundraåringen som klättrade ut genom ett fönster och försvann (Jonassons förra bok) var ingen vidare boktitel utan snarare ett typexempel på vad svenska böcker brukar heta, men den här gången blev det klart bättre. Hoppas verkligen att förlaget behåller den titeln när boken kommer ut på marknaden och inte får kalla fötter för att den är för kort, för slagkraftig och för enkel att komma ihåg …

(Källa)


Var det inte text det handlade om?

  • 2010: Det gick inte i år, men nästa år ska jag i alla fall besöka bokmässan!
  • 2011: Det gick inte i år heller, men nästa år ska jag i alla fall besöka bokmässan!
  • 2012: …

Nej, det blir det ingen bal på slottet för mig i år heller. Förutom att det är alldeles för långt mellan Kiruna och Göteborg och resan därför blir alldeles för dyr sätter även hälsan käppar i hjulet. Självklart hade det varit jättekul att kunna träffa mina skrivarvänner och få diskutera skrivande, och litet av varje, men eftersom jag inte har fått fram ett ljud sedan i maj blir det aningen komplicerat. Du skulle få ut mer av att läsa en serietidning än att träffa mig, såvida du inte kan teckenspråk. Och även med teckenspråk är det svårt att föra en mer avancerad konversation än Hur mår du? Jag mår bra. Mor är rar. (Som bekant har jag även problem med mina händer, vilket även det begränsar mina möjligheter att kommunicera.)

Jag nämnde för en av mina vänner att jag drömmer om att bli den förste (i alla fall så vitt jag vet) som egentligen inte kan prata som håller föredrag på bokmässan. Den drömmen kommer jag fortsätta ha kvar. Jag har ju inte en tanke på att ge upp drömmen om att bli författare. Givetvis drömmer jag om att jag nästa år vid den här tiden har fått antingen Elden som befriar eller något annat projekt utgivet, och att jag får hålla föredrag antingen om den eller om något annat. Men jag begriper ju att det inte är realistiskt eftersom jag inte kan prata. På grund av det öde som drabbade mina stämband har text blivit mitt primära sätt att kommunicera, men då har man ju inte så mycket på bokmässan att göra, dessvärre. Där är pratandet viktigare än det skrivna ordet. Därför kan jag tyvärr inte säga annat än att nästa år blir det nog inte heller någon bokmässa för min del.

Att signera böcker (om jag skulle ha turen att få någon utgiven) är tyvärr inte heller att tänka på. Min vänsterhand fungerar tillräckligt bra för att skriva min namnteckning på enstaka myndighetspapper. Men jag tror ändå, trots alla dessa problem, att jag skulle ha någonting att säga om jag fick möjlighet. Drömma får man som sagt alltid göra.

Är det inte text det handlar om? Nej, på denna fest för de lyckligt lottade är det viktigaste att du kan prata. Det där med text är såklart inte lika viktigt.


Att redigera text v/s film – tagning 2

Dagens inlägg handlar om något som jag tycker är verkligt intressant och som jag tror kan vara intressant även för fler, nämligen ytterligare ett inlägg där jag resonerar kring likheterna och skillnaderna mellan att redigera en text och att redigera en film. (Det tidigare inlägget hittar du här.)

I dagens inlägg kommer jag att utgå ifrån Walter Murchs (1943-) sex viktigaste kriterier för hur ett klipp ska utföras. Han har rangordnat dem i fallande skala och tilldelat varje kriterie en procentsiffra utifrån hur pass viktigt det aktuella kriteriet är i sammanhanget. (Jag använder ordet klippare, men du kan tänka på det som redigerare, dvs. den som redigerar, vare sig det handlar om film eller text.)

  • Sinnesstämning (51 %) – stämmer klippet in på hur klipparen vill att tittaren ska känna sig vid det aktuella tillfället? Murch anser detta som det viktigaste kriteriet, och jag förstår honom. Som berättare, vare sig man berättar med bilder eller med ord (eller med toner) handlar allting som att försätta sin publik i en viss sinnesstämning. Detta innebär alltså att när du redigerar din text ska du utgå ifrån den känsla som du vill väcka hos läsaren.
  • Handlingen (23 %) – för klippet handlingen framåt? Talar nog för sig självt. Litet knappt hälften så viktigt som föregående punkt. Jag tolkar det hela som att det inte är det viktigaste att handlingen förs framåt om man vill skapa en speciell känsla i en viss scen, men att det är viktigare än de fyra punkter som följer!
  • Rytmen (10 %) – sker klippet vid ett tillfälle som är rytmiskt intressant och känns ”taktmässigt rätt”? Faktiskt väldigt intressant och viktigt, både i fråga om filmer och texter.
  • Blickpunkt (7 %) – håller tittaren blicken fäst på rätt ställe i bildrutan före och efter klippet? Är viktigt att tänka på när man klipper en film, men är även intressant att ha i åtanke när man redigerar texter. Kommer läsaren att ha rätt saker i åtanke inför nästa stycke? Som författare vill man inte fästa fokus på fel sak när det finns något annat som är betydligt viktigare.
  • Rutans tvådimensionella plan (5 %) – följer klippet 180-gradersregeln [som innebär att personerna tittar åt rätt håll om man klipper mellan närbilder på två personer som talar till varandra]? – Det här är en intressant skillnad mellan film och text. I en text bör du helst inte hoppa mellan olika personers perspektiv i en och samma sekvens utan bör helst hålla dig till en persons perspektiv. I en film finns större utrymme för att växla mellan olika personers perspektiv.
  • Det tredimensionella handlingsutrymmet (4 %) – [något förenklat: stämmer handlingen]? – Man kan lätt tro att det här är det som klipparen tar mest hänsyn till när man klipper en film, men så är alltså inte fallet. Klipparen ägnar relativt lite uppmärksamhet åt att få alla detaljer att stämma. Att så kallade kontinuitetsfel/klaffel kan uppstå är med andra ord sånt som man faktiskt kan tillåta eftersom det finns andra faktorer som anses viktigare i 96 fall av 100. I en text är detta inte något man behöver bekymra sig över, det är enkelt att rätta till felaktigheter i en text. Det är betydligt värre i en film där man kan tvingas till kostsamma omtagningar eller lika kostsamma digitala bearbetningar för att rätta till fel.

(Källa)


Romankaraktären som fick problem

Expressen 24 september 2012

Konstiga nyheter råder det knappast någon brist på, men det här är definitivt en av de konstigare. Romankaraktären i Karl-Johan Karlssons bok fick alltså sin dörr vandaliserad. Därmed är den största skandalen inom svensk litteratur sedan advokat Bjurman förgrep sig på Lisbeth Salander ett faktum! Hela den fruktansvärda nyheten finns att läsa här, men Expressens rapportering kring det hela blir precis lika obegriplig ändå … (Varsågod, jag bjuder på gratisreklamen som boken fick nu!)

Uppdatering 121212: Eftersom det har uppstått oklarheter kring det här inlägget vill jag påpeka att jag faktiskt är fullt medveten om att romankaraktären som åsyftas i Expressens rubrik är en verklig person. Det här inlägget syftar till att ironisera över rapporteringen kring den aktuella nyheten, som rubriksättaren verkligen saboterade. Se det här inlägget.