Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

En spik i recensionernas kista


Jag läser massor med recensioner, framför allt musik- och bokrecensioner. Det beror på att jag dels har ett stort intresse för musik och litteratur, men även för att jag är mycket intresserad av recensionerna i sig. Jag tycker att det är intressant att se vilka brister och förtjänster som framhålls, min förhoppning är såklart att det ska hjälpa mig att utvecklas. Men den som följt min blogg vet att jag inte är särskilt glad över sifferbetygen som recensenterna oftast delar ut. De är i regel tämligen intetsägande. Det som är intressant är själva omdömet.

En recensent kan framhålla något som en brist, men som för någon annan istället är en styrka. Det är det jag syftar på när jag säger att vi alla har en skyldighet att lära oss att tolka en recension. Att en bok får 4 av 10 i omdöme i en recension betyder inte nödvändigtvis att den är dålig, allt handlar om vad du själv tror om den utifrån recensentens beskrivning av den. Men recensenterna gör det inte alltid lätt för oss. I det här inlägget tänker jag kommentera en av de pinsammaste stunderna i musikrecensionernas historia (åtminstone som jag upplevt).

Bilden överst i inlägget är hämtad från den här recensionen, en recension av en specialutgåva av Lana Del Reys album Born to die (en utgåva som inte ens fått rätt namn i recensionen). Den förtvivlade recensenten Anders Nunstedt erkänner att han vid tidigare tillfälle gav albumet betyget 2 av 5 och är nu ivrig att släta över sitt ”misstag”. Den nya utgåvan (med några extra låtar adderade för att fansen ska köpa samma skiva som de redan har en gång till) får full pott, dvs. 5 getingar. Jag finner inte ord för hur pinsamt detta är.

Jag vågar inte ens tänka på hur många skivor, böcker, filmer m.m. som sågats genom åren och där recensenten i efterhand insett att man haft fel (åt båda hållen). Några, som Lana Del Rey, är förunnade en form av upprättelse där recensenten erkänner att han/hon haft fel och höjer betyget i efterhand. Håkan Hellström förärades samma sak av Aftonbladet en gång, men då ökade betyget från 4 av 5 till 5 av 5, här handlar det om 2 av 5 som plötsligt blir 5 av 5!

När en recensent efter såhär kort tid (den första utgåvan kom tidigare i år) så fullständigt kan ändra uppfattning om ett verk känns det som att det krävs en seriös diskussion om recensionernas och sifferbetygens egentliga värde. Detta är pinsamt, och enligt min mening är detta ett stort problem. Recensioner kommer alltid att finnas och alltid att behövas, men detta väcker verkligen frågan om värdet av betygen. Oftast är det betyget som dominerar hela recensionen, och som Nunstedt med all önskvärd tydlighet visat är det inte alls att lita på.

Det här är en spik i recensionernas kista, och definitivt en dödsstöt mot systemet med sifferomdömen. Det som var en tvåa tidigare i år kan vara en femma några månader senare (om du har tur, det vill säga). Jag tycker inte riktigt att det kan fungera såhär. Inte alls! Nunstedt vill säkert försvara sig med att det var en helt ny utgåva som han recenserade, men trots allt är det i grund och botten samma skiva som han tidigare sågade. Det är allt annat än ovanligt att populära skivor släpps i nya versioner med bonusspår efter relativt kort tid, men det är ytterst sällsynt att dessa recenseras. Lana Del Rey tillhör en privilegierad skara på flera sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s