Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Yrkesnormen i litteraturen

Jag har tidigare skrivit ett inlägg där jag beskrev den så kallade yrkesnormen, normen att varje människa ska ha ett specifikt yrke. I ett land som plågas av höga ohälsotal och där arbetslöshet har varit ett stort problem under åtminstone 40 års tid finns det enligt min mening inget utrymme alls för någon norm som säger så. Alla människor har inte ett jobb som man går till på morgonen. Somliga är arbetslösa, andra deltar i någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd (Fas 3, en av landets ”största arbetsgivare”, räknas i min värld inte som ett ”yrke”, sedan är andra fria att inte hålla med mig), och ytterligare andra lider (precis som jag) av svåra hälsoproblem som gör att man inte kan arbeta. Kort sagt finns inget utrymme för någon yrkesnorm.

Intressant att notera är hur två nyutkomna böcker belyser problematiken. Den ena boken, Skitliv av Victor Bernhardtz, verkar hålla med mig om problematiken. Den handlar om unga vuxna och deras svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Jag har inte läst den, men om man får döma av SvD:s recension tycks den vara ett grundskott mot yrkesnormen (som dock troligast lär överleva, det verkar finnas gott om personer som vill hålla den vid liv).

Den andra boken jag syftar på, Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson är dock ett sådant exempel där både boken och Elise Karlssons recension visar vilket problem yrkesnormen faktiskt är. Redan i recensionens andra stycke nämner Karlsson att bokens huvudperson arbetar som publikvärd på Dramaten. I det korta porträttet över författaren som publicerats i anslutning till recensionen nämns redan i andra meningen att författaren arbetar som publikvärd på Dramaten (precis som bokens huvudperson). Läser man recensionen i dess helhet får man dock intrycket av att huvudpersonens yrke inte verkar utgöra någon bärande del av handlingen i boken, vilket får mig att undra varför man då ger författarens och huvudpersonens gemensamma yrke en sådan framskjuten plats i recensionen? Jag hittar ingen förklaring till det. Det tycks mig som att det är yrkesnormen som gör sig gällande igen. (Varför jag valde att ta med den här boken och recensionen av den i det här sammanhanget är för att den är ett dagsaktuellt exempel som visar på problemet med yrkesnormen.)

Hur har jag själv hanterat yrkesnormen i mina manus, kanske någon undrar? Jag skulle kunna skriva ett helt långt blogginlägg bara om det (och det kommer säkert senare), men jag nöjer mig med att konstatera att redan i mitt första helt färdiga manus, Skuggan över Dianor, förekommer karaktärer som saknar yrke och som på grund av detta tar till desperata åtgärder. I båda de romaner som jag skrivit under året, Elden som befriar och Solens yttersta dom, förekommer karaktärer utan yrke, och med liv som av den anledningen blir mycket komplicerade, på centrala platser i handlingen, och temat återkommer fler gånger i mina manus. Jag är även på gång att skriva en ny roman där avsaknaden av yrke utgör ett bärande tema. Någon yrkesnorm har med andra ord aldrig funnits i min värld.

Arbetarlitteratur är ett välkänt begrepp inom litteraturen. Jag blir gärna känd som den som gav Inget yrke-litteraturen ett ansikte, för den litteraturen behövs definitivt. Yrkesnormen behöver ifrågasättas, den har nämligen tjänat ut sin roll. Kan vi inte istället bara fråga varandra ”Hur vill du beskriva dig själv och ditt liv?” och låta personen som får frågan själv avgöra om yrket/sysselsättningen (eller bristen på densamma) är relevant i sammanhanget. Många är stolta över sina yrken, men många skäms över att behöva berätta att man inte har något yrke och vill hellre berätta andra saker om sig själv. Låt dem då göra det!

(För att inga missförstånd ska uppstå vill jag dock betona att jag inte talar om människor som inte vill arbeta, utan människor som inget hellre vill men som helt enkelt inte släpps in på arbetsmarknaden, alternativt har för dålig hälsa för att kunna arbeta. Den gemensamma nämnaren är inget yrke. Personer som själva väljer att inte försöka hitta arbete faller utanför ramen för den här diskussionen.)

4 svar

  1. Tänkte påpeka de som inte vill jobba. Som är ambitiöslösa och utnyttjar systemet, men det gjorde du i slutet så jag hoppar över.

    Det är något med det med vilket jobb man har, och hur det hänger ihop med hur man är. Det finns starka föreställningen om hur vissa yrkesgrupper ska vara. Det gör yrkesnormen ännu starkare för genom att veta vilket yrke man har, tror många, att de kan genomskåda ens personlighet. Det behöver inte stämma alltid även om man bli till en viss grad präglad av det man jobbar med.

    2012/12/12 kl. 10:09

    • Självklart syftar jag enbart på dem som haft otur. Jag sökte långt över tusen jobb över hela landet innan jag fick mitt första jobb, och jag hade gladeligen fortsatt arbeta om inte hälsan satt stopp. Vill man inte jobba så har man bara sig själv att skylla. Jag hoppas att jag inte var otydlig.

      Du har rätt i det du säger, men huvudsaken är att det alltid finns möjlighet att välja vad man vill berätta om sig själv.

      2012/12/12 kl. 10:17

  2. Ping: Klasskriget mot de unga | Svensson

  3. Ping: Är du lönsam, lille Kallentoft? « Johan Lindback

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s