Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för januari, 2013

Bra gjort!

Det känns alltid kul att kunna uppmärksamma någon som gjort någonting bra, och i det här fallet är det regissören Lasse Hallström som gjort någonting riktigt bra i och med att han valt att ta till sig av Aftonbladets kritik av hans film Hypnotisören och klippa om den utifrån kritiken (källa). Aftonbladets recensent Jens Peterson kritiserade poliser som inte reagerade över att de plötsligt fick tag i viktig information. Hallström valde därför att korta filmen med 13 minuter för att undvika denna problematik.

Jag tycker att det är stort av Hallström att faktiskt ta till sig av kritiken, erkänna att recensenten hade rätt och ändra en befintlig produkt istället för att bara säga att ”Jag ska tänka på det till nästa gång” (vilket i och för sig vore stort nog). Många skulle kunna dra lärdomar från detta. Varför skulle inte ett förlag kunna justera kritiserade missar i en roman? (Dock förhoppningsvis i samråd med författaren.) Det sker såklart att saker ändras i romaner mellan olika tryckningar, men mig veterligen är det oftast korrekturfel eller smärre faktafel som ändras.

Jag känner inte till något exempel från litteraturens värld där en författare ändrat sitt verk utifrån kritik, men jag hoppas att så kommer att ske oftare i framtiden. Ibland måste man helt enkelt svälja prestigen och konstatera att Jag gjorde fel. Jag borde ha gjort såhär redan från början. Att hålla huvudet högt, ducka för kritiken och säga att ”Det här är mitt verk, det ska vara såhär!” känns för mig som en ganska dålig idé.

Annonser

Kul idé av tråkigt förlag

Ja vad annat kan man säga? Det tråkiga förlaget i rubriken är förstås Novellix, förlaget som aldrig tar några risker utan bara ger ut texter av skribenter som någon annan fått göra grovjobbet att lansera. Den roliga idén som de kommit med är att ge ut ljudböcker på Spotify. Det är faktiskt nytänkande (även om det har gjorts förut, snubblade på en talbok på tyska (!) på Spotify redan för flera år sedan). Först ut är Jens Lapidus, Karin Ström, Jonas Karlsson och Wille Craaford.

Härnäst ser vi dock fram emot att Novellix faktiskt tar steget och lanserar egna skribenter istället för att bara förlita sig på författare som andra förlag lanserat eller som blivit kända på andra sätt. Det finns gott om duktiga skribenter som kan skriva noveller runtom i landet och som Novellix har alla möjligheter att lansera. (Jag tillhör, som jag även tidigare nämnt, dock inte den skaran eftersom jag inte i första hand skriver noveller.)

För ett tidigare inlägg om Novellix läs här.


Andra Världar

I dagens inlägg tänkte jag passa på att göra reklam inför ett kommande evenemang som jag hoppas att så många som möjligt kommer att uppmärksamma, nämligen Andra Världar, arrangerat av eldsjälen Anna Vintersvärd. Andra Världar är en bokmässa för fantastik som kommer att arrangeras lör-sön 23-24 mars. Platsen är Sägnernas Hus i Sandhem i Mullsjö kommun utanför Jönköping.

Personligen tycker jag att initiativet är helt fantastiskt och jag hoppas att alla som har möjlighet passar på att besöka mässan. Det är en alldeles utmärkt plattform för oss som brinner för fantasy och närbesläktade genrer att visa upp oss. Och jag uppmanar även alla som läser det här inlägget att själva skriva blogginlägg om Andra Världar så att så många som möjligt får höra talas om det. Det här är en möjlighet som du helt enkelt inte får missa!


1000-projektet

Det här måste vara den bästa nyheten på länge, dvs. nyheten om Bonniers så kallade 1000-projekt. Det handlar om att göra 1000 tidigare utgångna böcker tillgängliga igen i form av e-böcker. Jag citerar Magnus Nytell, ansvarig för Bonnier Digital:

Det är vårt ansvar som långsiktig förläggare att tillgängliggöra svenska klassiker och annat som gått ur sortimentet. Helt plötsligt kan man nu få Harry Martinson, Per-Anders Fogelström och Pär Lagerkvist igen.

Bonniers utnyttjar en av de fördelar med e-boken som jag framhållit mycket länge, men som tyvärr i stort sett aldrig utnyttjats, dvs. möjligheten att ge äldre boktitlar nytt liv. Personligen har jag alltid tyckt att det är fruktansvärt att en bok är utgången och därför inte längre går att få tag i, annat än på biblioteken eller på antikvariat (om man har tur, dvs.) Det är inte meningen att en bok ska vara utgången, och Bonniers initiativ är förhoppningsvis första steget på vägen till att alla böcker som någon gång givits ut kommer att finnas tillgänglig som e-bok för all framtid.

Det som möjligtvis är tråkigt i sammanhanget är att böckerna blir så pass dyra. 115 kronor är helt klart för mycket. Detta är dock ingenting som kan lastas Bonniers eller e-boken som sådan eftersom e-böcker av någon obegriplig anledning inte har samma momssats som tryckta böcker. Jag förutsätter dock att det endast är en tidsfråga innan denna föråldrade bestämmelse ändras.


Vi tar det en gång till …

Aftonbladet 23 januari 2013

Aftonbladet 23 januari 2013

Jag vet inte hur svårt det kan vara egentligen. Tack vare säger man i positiva sammanhang. Är det negativa sammanhang heter det på grund av. Vill man vara neutral skriver man med anledning av. Försöker du ändra på detta kommer resultatet att bli en skrattretande text, som exemplet ovan (hämtat härifrån).

Det var väl inte så svårt egentligen …?


Är du lönsam, lille Kallentoft?

Annina Rabe i SvD 19 januari 2013

Annina Rabe i SvD 19 januari 2013

Yrkesnormen är en företeelse som emellanåt gör sig påmind. Inte sällan visar det sig bland kvällstidningarnas enkäter, där det ofta ställs frågor som är jobbrelaterade men där svarsalternativen ytterst sällan låter dig svara att du faktiskt saknar arbete. I dagens samhälle är det så självklart att du har ett arbete att du helt enkelt inte existerar om du är arbetslös eller av annan anledning saknar sysselsättning. Att ha ett arbete är en statusmarkör i dagens samhälle, och då säger det ju sig självt att många av de som har ett arbete vill kunna ståta med detta. Vem vill inte känna att man har status, liksom? Och vad som är status varierar givetvis från tid till tid. I dagens samhälle ger arbete status.

I det här inlägget vill jag dock i huvudsak belysa kulturskribenten Annina Rabes påstående i sin recension av Mons Kallentofts senaste bok Food junkie, som inte är någon deckare utan en självbiografisk bok som handlar om hans matmissbruk. Vad är det med kulturskribenter och yrkesnormen egentligen? Det är få gånger en så djup skiljelinje mellan de som har arbete och de som inte har arbete skissas upp som när man läser en artikel av en kulturskribent. Det känns som att de hela tiden vill ställa dig den klassiska frågan Är du lönsam lille vän? Rabe vill veta om Kallentoft är lönsam, för henne är det viktigare än att skriva om det som han valt att ta upp i sin bok. Själv utgår jag ifrån att Kallentoft i likhet med många andra svenska deckarförfattare gjort sig en förmögenhet på sitt skrivande och lämnar den frågan helt därhän. Det intresserar mig inte.

Själv är jag inte det minsta lönsam, i alla fall inte som mitt liv ser ut just nu. Men jag skäms inte det minsta för det eftersom jag har kämpat och arbetat och har betalat skatt helt i sin ordning, och jag har definitivt inte valt att mitt liv ska se ut som det gör just nu. Dock drömmer jag fortfarande om att en dag kunna försörja mig själv igen och kunna bygga upp en förmögenhet på mitt skrivande (eller min musik) på samma sätt som Mons Kallentoft gjort. Att jag i dagsläget är fullständigt oförmögen att försörja mig själv betyder inte att jag på något sätt har givit upp mina drömmar och utgår ifrån att resten av mitt liv kommer att se ut på samma sätt som det gör idag. Att mitt liv har kraschlandat på grund av mina hälsoproblem kan trots allt innebära en början på någonting nytt.

För tidigare inlägg i ämnet se här och här.


Tacka handen som föder dig?

En sak som jag länge funderat över är de mer eller mindre obligatoriska tacksidorna som förekommer i många böcker, såväl svenska som utländska. Vilka är det som brukar tackas? Vänner och familj får ofta ett tack. De som hjälpt till att läsa igenom manuskriptet får också ofta ett tack. I engelskspråkiga böcker får redaktören ofta ett tack (det förekommer mer sällan i svenska böcker). Men vad som verkar vara gemensamt är att förlaget mycket sällan får något tack! Detta oavsett om det är en debutbok eller en bok som skrivs senare i karriären.

För mig känns det tämligen konstigt. Skulle jag skriva en tacksida i en bok skulle jag definitivt tacka dem som varit villiga att göra en sådan chansning och ett sådant risktagande som det skulle innebära att ge ut en okänd skribent.

Som en jämförelse kan nämnas att det är betydligt vanligare att skivbolag får ett tack i konvoluten till skivorna. Givetvis finns det en skillnad mellan musikens och litteraturens värld, men grundprincipen borde vara detsamma. Om någon tror så pass mycket på mig att de är villiga att ta en risk för min skull borde jag faktiskt tacka dem. Det är inte alla människor som har turen att få uppleva att någon verkligen tror på dem. Och det är få författare/musiker som lyckats slå igenom utan att någon gång under karriären ha fått hjälp av ett förlag eller ett skivbolag. Borde man inte tacka handen som föder dig?

Är det fler än jag som har reagerat över detta? Eller finns det någon uppenbar förklaring till att förlaget sällan tackas som jag helt enkelt missat?