Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för februari, 2013

Låt bli att elda upp böcker!

Den här nyheten (från DN) om att biblioteket i Backe i Jämtland bränner upp böcker som inte längre får plats på grund av sparkrav känns riktigt, riktigt tråkig. Att böckerna rensats ut är inget skäl till bränna upp dem, särskilt inte med tanke på att ortsbor erbjudit sig att ta hand om dem och förvara dem tills de kunnat skänkas bort. Enda anledningen att bränna upp en bok är om den är helt utsliten, men i det här fallet verkar det även handla om böcker i relativt gott skick, och då bränner man dem inte, punkt! Bokbränning hör inte hemma i en demokrati på 2000-talet.

Dock går det inte att blunda för att böcker faktiskt tar väldigt stor plats, och med tanke på att det hela tiden kommer ut fler växer behovet av ytterligare ytor som i värsta fall kostar stora summor. Problemet som uppstått i Backe riskerar även att uppstå på andra håll. I det här fallet går det inte att blunda för att e-boken har en fördel gentemot de tryckta böckerna. E-böcker upptar inga stora ytor och behöver heller inte kasseras för att de inte längre får plats. Förhoppningsvis kommer de böcker som ges ut enbart som e-böcker att bli allt fler i framtiden, vilket minskar behovet av lagringsytor.

Utan tvekan är det viktigt att vi har bibliotek, de är en av de absolut viktigaste samhällsinstitutioner vi har, men de kan inte bli hur stora som helst i kvadratmeter räknat, och då uppstår såna här problem, sorgligt nog. Jag hoppas innerligt att Strömsunds kommun tar sitt förnuft till fånga och låter bli att elda upp böckerna!

Annonser

Det där med spoilervarningar

Aftonbladet 26 februari 2013

Aftonbladet 26 februari 2013

Det här med spoilers har blivit en het potatis sedan historieprofessorn Dick Harrison råkade spoila slutet på filmen Sjätte sinnet (från 1999) i finalprogrammet av På spåret. Bilden ovan kommer från den här artikeln i Aftonbladet. Det är författaren Börge Hellström som själv avslöjar slutet i en av sina böcker, Odjuret från 2004, men Aftonbladet är väldigt försiktiga och varnar i länken till artikeln med röd text att artikeln innehåller spoilers.

En fråga man bör ställa sig är hur länge man bör varna för, eller undvika, spoilers. Jag minns något diskussionsforum där någon blev upprörd över att någon spoilat slutet på Hobbiten av J.R.R. Tolkien. Den boken utkom 1937, så nog är det väl ändå hög tid att lätta lite på spoilerberedskapen? Personligen anser jag att man faktiskt måste kunna diskutera någonting utan att ha spoilerfaran hängande som en giljotin över sig. Det är närmast omöjligt att diskutera en film som just Sjätte sinnet utan att ta upp det faktum att Bruce Willis rollfigur faktiskt är död. Att man inte bör spoila en film eller bok som fortfarande är aktuell säger nästan sig självt, av respekt för upphovsmän och för dem som ännu inte hunnit ta del av den, men hur länge fortsätter någonting att vara aktuellt? Inte i 14 år i alla fall!

Den ständiga rädslan för spoilers innebär nästan en form av censur, och censur för sällan något gott med sig. Jag tycker att rädslan för spoilers har gått helt överstyr. I artikeln som bilden ovan kommer ifrån är det bokens författare som själv väljer att spoila sin bok, det måste väl ändå kunna tolkas som att det hade varit okej för Aftonbladet att publicera artikeln utan spoilervarningar. Jag tycker att den röda texten såg väldigt illa ut i sammanhanget. Sådana röda texter bör (enligt min mening) endast användas för att varna för starka bilder, vilket jag är mycket tacksam för att i stort sett alla medier gör.

För att citera en bekant från Twitter: Frodo förstörde ringen!

(Det är jag själv som har pixlat över bilden ovan, vilket jag gjorde eftersom jag inte var ute efter att provocera någon utan bara ville visa hur Aftonbladet valt att hantera situationen.)


Det där med låtstölder

Jag har inte tittat på Melodifestivalen sedan 2003. Musiken tilltalar mig inte, det är inte sån musik jag lyssnar på, och själva programidén som sådan tilltalar mig inte heller. Påståendet om låtstölder brukar sägas vara en klassisk del av tävlingen. Det brukar vanligtvis vara ganska tröttsamt, för enbart det faktum att två låtar har liknande sound och en del toner som är exakt lika innebär inte att det är en stöld. Därtill ska man komma ihåg att många låtar bygger på ackordföljder som förekommer i massor av andra låtar, och en ackordföljd har i regel ingen verkshöjd (dvs. att det kan inte anses som plagiat för att två låtar bygger på samma ackordföljd).

Men det här var ett tilltag utöver det vanliga. Jag reagerade på att Modern Talking faktiskt trendade på Twitter efter den tredje deltävlingen. Det nämndes att In and out of love av Martin Rolinski var ett plagiat av den tyska duon. Deras gamla hitlåtar Brother Louie och Cheri Cheri Lady nämndes. I lördags, när alla bidrag blev tillgängliga att lyssna på efter fjärde deltävlingen, passade jag på att lyssna på Rolinskis bidrag. Det rådde ingen tvekan om att låten lät precis som Modern Talking och jag kände genast igen den. Det var dock den mindre kända Sweet Little Sheila från 1986 som blivit plagierad. Två låtar kan låta lika av ren tillfällighet, men här var likheterna så stora att det knappast kan röra sig om en ren tillfällighet. Notera att till och med Modern Talkings falsettkör (som blivit något av deras signum) finns med i refrängen på Rolinskis låt!

En mindre insatt journalist på någon av kvällstidningarna skrev en gång att ”anklagelserna om låtstöld brukar i regel sluta med en axelryckning”. Det stämmer inte alls. Ett branschproffs (vars namn jag inte nämner) berättade en gång för mig att anklagelser om låtstöld i regel slutar med att de inblandade förlagen gör upp sinsemellan, att den kompositör vars låt blivit plagierad anses som medkompositör på plagiatet och får betalt därefter. Detta sker dock långt ifrån offentlighetens ljus. Det är ytterst få plagiatfall som leder till rättegång. Det allra vanligaste är att man träffar en överenskommelse utan att det behöver leda till rättegång. Det är dock långt ifrån detsamma som att det hela slutar med en ”axelryckning” eller att det rinner ut i sanden.

En fråga man bör ställa sig är hur troligt det är att upphovsmännen bakom Rolinskis låt hört originalet. Det är inte någon av Modern Talkings mer kända låtar, den släpptes aldrig som singel. Men, den fanns med i den så kallade Space Mix som avslutade albumet Alone från 1999, som sålde platina i Sverige (den hörs mellan 8:11-9:35). Det är väldigt troligt att upphovsmännen har hört det albumet.

I det här fallet skulle jag gissa att Dieter Bohlen (som skrivit Sweet Little Sheila) så småningom kommer att crediteras som låtskrivare på In and out of love.

Avslutningsvis bör nämnas att det där med låtstölder/plagiat är ett gissel för alla oss som komponerar musik. Givetvis är man alltid rädd att den fantastiska låt man arbetar med visar sig låta precis som någon annan låt. Det kan som sagt hända av ren olyckshändelse. Det bästa man kan göra då är att antingen skrota låten, försöka ändra det som låter för likt eller kontakta upphovsman/förlag och försöka träffa en uppgörelse. Utan tvekan har allmänheten en mycket låg tolerans mot låtstölder, så att försöka stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det regnar är ingen bra idé.

Uppdatering 130302: Enligt det här reportaget uppger Rolinski att hans låt är en ”hyllning” till Modern Talking. Är det standardreceptet för att slingra sig undan plagiatanklagelser? Känns som att man har hört det förut. Hade det varit en hyllning till Modern Talking borde Rolinski ha uppgivit det innan tävlingen, men det har han mig veterligen inte gjort. Reportaget tar även upp andra påstådda plagiat i årets festival, somliga mer uppseendeväckande än andra. Caroline af Ugglas låt lät nästan lite väl lite lik Lars Winnerbäck och Miss Li:s låt.


Humlan kan visst flyga!

SvD 24 februari 2013

SvD 24 februari 2013

Många av mina inlägg har tyvärr varit kommentarer till egendomliga påståenden från kulturskribenterna på DN och SvD. Det är tråkigt men nödvändigt. Kulturskribenter utgör en viktig maktfaktor i samhället och de måste granskas på samma sätt som politiker. De innehar maktpositioner, och all form av makt behöver granskas. Påståendet från Jan Lumholdt i den här recensionen är ett utmärkt exempel på varför det är viktigt att kulturskribenterna granskas och ifrågasätts.

Att humlor ”egentligen inte kan flyga” är en ytterst seglivad myt som det gör mig ont att någon väljer att föra vidare. Jag citerar följande (källbelagda) text från Wikipedia:

En långlivad myt om humlor är att de enligt fysiska lagar inte borde kunna flyga, och att det är en gåta att de flyger ändå. Denna myt blev populär på 1930-talet när den berömde aerodynamikern och föreläsaren John McMasters återberättade en anekdot om en schweizisk aerodynamiker som vid en middagsbjudning gjorde några ungefärliga beräkningar, och konstaterade att enligt hans ekvationer så kunde inte humlor flyga. Alltså, enligt vad dåtidens aerodynamiker kände till, i form av aerodynamikens grundlagar – så borde inte en humla kunna skapa tillräckligt med lyftkraft på grund av sina relativt små vingar, låga flyghastighet och tyngd. Men det är dock inget bevis på att de inte kan flyga, snarare ett bevis på att humlor inte kan glidflyga.

Man kan inte återberätta en sådan myt bara för att man tycker att den är illustrativ och ”bra”. Rimligtvis borde Lumholdt ha hänvisat till ”myten om att humlan inte kan flyga” istället för att framställa det som en sanning. Men vis av erfarenhet vet jag att folk inte brukar tycka om när man påpekar att deras favoritmyter är just myter och inte sanning. Det är dock bara att tugga i sig och acceptera att man haft fel. Humlan kan flyga, punkt.

Det kan tyckas vara helt obetydligt huruvida en humla kan flyga eller inte, men vilken myt är det som sprids nästa gång? Och vilket påstående är det som kulturskribenterna missar att kolla upp innan de publicerar nästa gång?


Ytterligare en klyscha som gjort sitt

Något som jag tycker är intressant är att göra jämförelser mellan filmens värld och litteraturens värld, och i det här inlägget tänkte jag diskutera litet grann om en klyscha som ofta förekommer i filmer/tv-serier, men som jag (lyckligtvis) aldrig stött på inom litteraturen. Klyschan i fråga består i att filmens karaktärer samlas kring en tv för att lyssna på när någon på tv meddelar något som är väsentligt för handlingen (oftast är det en nyhetsuppläsare). (Det kan förstås även vara något som sägs på radio.) Sedan tar nyhetsuppläsaren en oväntad paus och sändningen blir tyst tillräckligt länge för att karaktärerna kring tv:n ska kunna kommentera vad som sagts. Därefter fortsätter nyhetsuppläsaren som om ingenting hänt.

Tanken är troligtvis att man inte kan ha två personer som pratar i munnen på varandra. Men den krystade lösningen för att komma runt detta problem fungerar inte heller. Det får inte vara tyst i tv eller radio. I radio finns det i regel system som automatiskt börjar spela musik om så kallad dead air (oväntad tystnad) uppstår. Därför är det tämligen ologiskt att det plötsligt skulle bli tyst. Huruvida allting behöver vara fullständigt logiskt eller inte i en fiktiv berättelse kan förstås diskuteras, men utifrån alla oräkneliga recensioner jag läst genom åren vet jag att ologiska beteenden ofta är något som lyfts fram som något negativt.

Det finns klyschor som faktiskt fungerar, men det här är inte en av dem. Det är dags att skrota den här klyschan nu. En skicklig manusförfattare kan enkelt planera så att man inte hamnar i en situation där nyhetsuppläsaren måste hålla tyst x antal sekunder för att handlingen ska fungera som planerat. De gånger någon måste agera ologiskt för att handlingen ska fungera borde varningsklockorna ringa för då finns risken att man faktiskt är ute och cyklar. Istället bör man fundera över om situationen går att lösa på annat sätt. Här har filmens värld något att lära av litteraturen.

Det finns även en liknande variant på den här klyschan där någon stänger av radion eller tv:n när en nyhet som är av vikt för handlingen meddelas, och den är ännu värre!


Den sista hälsningen

Blev inspirerad till att skriva det här inlägget när jag läste min vän Malin Johanssons inlägg om hur hennes farfar sade till henne vid deras sista möte att Och du! Skriv om mig. Det var väldigt rörande. Osökt började jag tänka på vad som var det sista min farfar (som avled 2004) sade till mig innan vi skildes åt sista gången. Av någon anledning skjutsade han mig till bussen, trots att busstationen låg bara ett stenkast från där han bodde. Jag har på känn att vi båda kände på oss att det var vårt sista möte och att han ville ge mig skjuts för att vi skulle hinna få si sådär tio minuter till i varandras sällskap. Han hade tidigare den dagen berättat att han led av ”kräftan”, och därtill var han både blek och avmagrad.

Farfar var en skicklig diktare vars dikter regelbundet publicerades i lokaltidningen och jag vet att några av dem även publicerades i diktantologier. Därtill var han en skicklig musiker. Jag har nog ärvt både hans intresse för skrivande och musik. Hans sista hälsning innan vi skildes åt hade dock ingenting med vare sig skrivande eller musik att göra utan löd istället Se för helvete till att använda skydd när du ligger med tjejer! 

Väldigt kloka ord förvisso, men kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig. Jag hade nog sagt någonting annat som sista hälsning till mitt barnbarn, men farfar var helt klart en speciell människa.


Att de aldrig ger sig …

SvD 20 februari 2013

SvD 20 februari 2013

Så var det igång igen. Att någon kulturskribent närmast tvångsmässigt måste sjunga skrivmaskinens (eller någon annan form av starkt föråldrad tekniks) lov är dessvärre inget ovanligt. Textpassagen ovan dök upp i den här recensionen av en skiva (!). Resonemanget som skribenten ger uttryck för här är felaktigt av flera anledningar. Långa och pratiga böcker har skrivits även på skrivmaskin. Förmågan att skriva alltför ordrika texter beror högst troligtvis inte på vad man använder för något för att skriva utan hur man är som person. Och alla de problemen som skrivmaskiner medför innebar att bra texter riskerade att aldrig bli skrivna, alternativt att man drar sig för att göra nödvändiga ändringar pga den extra arbetsbörda som oundvikligen följde. (Eller så klottrar man sitt maskinskrivna manus fullt med handskrivna korrigeringar som Ulf Lundell brukar göra.)

Nej, skrivmaskinen har verkligen gjort sitt. Jag har själv skrivit på skrivmaskin under flera plågsamma år som effektivt dödade all glädje att skriva. Nästa gång ni kulturskribenter känner tvånget att romantisera gamla saker som ni hittat på något skrotupplag kan ni väl ta något annat, för en gångs skull? Skrivmaskinen dyker upp på kultursidorna till och från, men tillför i vanlig ordning inget nytt annat än att jag skriver ett nytt inlägg för att nyansera bilden av skrivmaskinen en aning. För mig är skrivmaskinen ett avslutat kapitel sedan många år. Jag har ägt och använt flera stycken genom åren, men jag saknar ingen av dem det minsta.

Om en bok blir bra eller inte beror på en skicklig författare som gör ett bra arbete, samt en bestämd förlagsredaktör som inte är rädd att tala om att ”Det blir bättre om du skriver såhär istället”. Vad boken skrivs på är inte det minsta intressant! (Förutom att skrivmaskinen medför ökad arbetstid och ökade kostnader för att det ska kunna bli en bok i slutänden.) Att Nick Cave skrev sina låttexter på skivan på skrivmaskin gjorde mer för PR-värdet än kvalitén på texterna.