Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för mars, 2013

Recension av ”Skuggan över Dianor”

Det här är faktiskt en riktigt rolig nyhet, Pebbles Karlsson AmbroseBookiecookiez har recenserat min bok Skuggan över Dianor (första delen av Det magiska förbundet) och gillade den! Jag citerar ett stycke ur hennes recension:

Det händer mycket saker och det är lätt att tycka om de olika karaktärerna. Ungdomarna kämpar för att göra vad som är rätt och riktigt och bryr sig om varandra på ett väldigt omtänksamt sätt. De reflekterar också mycket över sig själva och andra mycket sympatiskt. Till och med när fem av dem blir utsända, tillsammans med en rebell, att hitta ett magiskt svärd oroar sig Elio till exempel om dynamiken i gruppen. De är inte heller så klyschiga fantasyfigurer […]

Jag har gjort den tillgänglig gratis på Smashwords så länge den inte är antagen av något förlag. Seriens övriga sex delar är färdigskrivna sedan länge, men jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska göra av dem. Hoppas fortfarande på att något förlag ska vilja ge ut hela serien, så därför har jag avvaktat med att lägga upp de resterande delarna på Smashwords. Dock har diverse hälsobekymmer gjort att arbetet med att hitta en utgivare har legat ordentligt på is ett tag (liksom alla mina övriga projekt). Har inte alls orkat tagit tag i den frågan. Jag hoppas dock att allting ska ordna sig till det bästa. Vill ju inget hellre än att Det magiska förbundet på något sätt ska kunna ges ut.


Ibland har man otur när man tänker

DN 22 mars 2013

DN 22 mars 2013

Att det inte alltid blir helt rätt när kulturskribenter försöker tänka är ett ganska välbekant faktum vid det här laget. En person som ligger bakom en hel del egendomliga påståenden, Expressens Anders Nunstedt, avfärdade idag världens alla dj:s som ”anonyma” (utan förklaring eller motivering). Men de regerar ju ändå hela musikvärlden, så vad gör det att Nunstedts kontor är en vit fläck på deras världskarta?

Men idag var det ändå DN som tog priset i sin recension av 50 nyanser av honom. Seriöst, ”utländsk titel”? Viiskümmend halli varjundit (som boken heter på estniska) är en utländsk titel. Fifty shades of Grey är en originaltitel! Viss skillnad där. Åker man till Estland så är det dock ingen utländsk titel utan en inhemsk titel (också viktigt att tänka på).

Bättre lycka med tankeverksamheten nästa vecka, nu tar vi helg!


Nu blev det komplicerat

ab_130319

Aftonbladet 19 mars 2013

Ibland kommer det nyheter som både är bra och dåliga på samma gång. Det här är ett utmärkt exempel på detta. Yohio vill skriva en fantasyroman, han och hans manager/pappa har haft ett möte med ett förlag som är intresserat, trots att boken inte är skriven än! Jag älskar tanken på att Yohio skriver en fantasyroman, det kommer att ge hela genren välbehövlig uppmärksamhet och kan (med lite tur) vara startskottet på en länge efterlängtad fantasyboom i Sverige. En okänd person som skriver fantasy får ingen uppmärksamhet alls av svenska medier (för dem är det bara deckare, kokböcker och självbiografier som räknas), men det är helt annat med en kändis, då skrivs det om det. Aftonbladets artikel är ett strålande exempel på det. Det är kopplingen till Melodifestivalen som gör dem intresserade, inte att det handlar om fantasy.

Men problemet är att förlagen är intresserade trots att boken ännu inte är skriven! Jag tycker definitivt inte om tanken att författaren är viktigare än boken. Att förlagen väljer att ”ge ut författaren istället för manuset” är ett hån mot alla oss som kämpar för att skriva ett så bra manus som möjligt för att förlagen ska vilja ge ut dem. Jag tvivlar inte alls på att Yohio kan skriva en bra fantasyroman, han verkar vara en ovanligt begåvad person, men att förlagen visar intresse innan boken ens är skriven känns helt åt skogen.

Jag önskar Yohio lycka till och ber förlagen att skärpa sig!


En riktigt glad nyhet!

Elib 18 mars 2013

Elib 18 mars 2013

Det här är faktiskt en glad nyhet. Elibs 10 i topp-lista över mest utlånade böcker brukar i vanliga fall vara en sorglig uppräkning över diverse svenska deckare, men den här veckan ser vi att hälften av böckerna faktiskt är annat än deckare. Och extra roligt är att den som toppar listan är en debutant som inte har skrivit en deckare, kan bara gratulera Fredrik Backman till den välförtjänta förstaplatsen!

Det lär nog dröja några år innan vi ser någon fantasybok på 10 i topp-listan, men tills dess är det positivt att se att deckarna faktiskt har fått lite konkurrens, och att folkets nyfikenhet verkar ha blivit större. Lite tråkigt att Fredrik Backman är den ende debutanten/mindre kände författaren bland nio ”säkra kort”, men En man som heter Ove toppar trots allt listan och det är en bra början på att öka läsarnas nyfikenhet och få dem att vidga sina vyer.


Den yrkesfixerade litteraturvärlden

Jag vet inte riktigt vad det är med litteraturskribenter och deras fixering vid yrket som norm. Antalet spaltkilometer som skrivits som en slags lovsång till yrket måste förmodligen skrivas med tiopotenser. De kulturartiklar som har skrivits med arbetslöshet och utanförskap som utgångspunkt är mycket lätträknade. Den här artikeln (en recension av en bok som handlar om arbetarlitteratur) gör mig nästan rädd. I den känns det nästan som att skribenten sätter likhetstecken mellan litteraturforskning och arbetarlitteratur. Skribenten skriver bland annat följande:

En viktig fråga tveklöst, men den stora ödesfrågan är väl snarast hur man skall övertyga nya generationer av litteraturvetare och svensklärare om fördjupade litteraturhistoriska studiers relevans över huvud taget.

Detta alltså i en recension av en bok om arbetarlitteratur! Jag är inte någon form av litteraturvetare och har ingen sådan bakgrund, men jag vill ändå gärna ta bort likhetstecknet mellan litteraturen och yrket som norm, för den hör inte hemma i en tid som präglas av hög arbetslöshet och stort utanförskap. Och jag kan absolut inte se på vilket sätt yrket och litteraturen går hand i hand, för det gör den inte.

Den genre jag skriver kallas fantasy, men eftersom yrket långt ifrån är norm i mina berättelser känns det ändå som att jag har närmare kontakt med verkligheten än de yrkesfixerade kulturskribenterna. Det lär aldrig skrivas doktorsavhandlingar om mina verk och jag lär aldrig hyllas av landets kulturskribenter, eftersom jag vägrar acceptera yrket som norm. Men det kan jag leva med. Mina sympatier finns istället hos dem som sitter fast i olika former av utanförskap. Jag blir hellre sedd och uppskattad i såna kretsar än på landets kulturredaktioner (som ändå inte tar i fantasy ens med tång).

Hur många hundra år måste landet plågas av arbetslöshet och utanförskap innan landets kulturskribenter öppnar ögonen och märker att alla inte lika lyckligt lottade som dem och deras kompisar …? Helt klart kommer kulturskribenterna att fortsätta med sin sjukliga yrkesfixering, men jag kommer fortsätta att ifrågasätta dem. Ni behöver skaffa en ny snuttefilt nu, för yrkesnormen har blivit utsliten. Lyft näsan ur er arbetarlitteratur! Lär känna någon som drabbats av utanförskapet. Vidga era vyer. Bjud in någon arbetslös, långtidssjukskriven eller asylsökande till redaktionen och låt dem berätta sin historia!

För att tala ett språk som kulturskribenter brukar förstå tänkte jag avsluta det här inlägget med att citera vad Wikipedia skriver om begreppet fix idé:

Fix idé, övervärdig idé eller tankefixering är en återkommande och frekvent föreställning eller tanke som personer kan vara tvångsmässigt uppslukade av.


Den svenska avundsjukan

ab_130314_1

ab_130314_2

De båda ovanstående kommentarerna kommer från den här artikeln och är bara två i raden bland dem som skrevs. Det skrivs (av förståeliga anledningar) ganska ofta om Swedish House Mafia (SHM) och Avicii i tidningarna, och sådana här kommentarer dyker upp varenda gång. Det är givetvis lika tröttsamt varje gång. Självklart får gnällspikarna svar på tal, men den svenska avundsjukan gör sig alltid påmind.

Det är inte fel att vara avundsjuk. Jag är också avundsjuk. Jag vill också resa jorden runt och spela min musik inför utsålda arenor och tjäna miljoner och åter miljoner på det. Jag vill också kunna skänka flera miljoner till välgörenhet utan vidare, som Avicii gjorde. Dessutom vill jag också se mitt namn på en bok på bokhandelns diskar. Min verklighet ser dock helt annorlunda ut. Jag är luspank och så okänd att Expressens reportrar till och med hånar mig för det. Det som dock skiljer mig från de båda ”toppkommentatorna” ovan är att jag faktiskt kämpar för att förändra min situation. Jag kämpar för att skapa någonting själv. Jag kämpar för att en dag själv kanske kunna tjäna lika mycket pengar som våra housesensationer. Det är bättre att försöka åstadkomma någonting själv än att spotta på dem som faktiskt lyckats.

Tjänar man lika mycket pengar som SHM och Avicii så har man faktiskt gjort någonting rätt. Folk är villiga att betala stora summor för att se dem ”vända på och byta skiva”, och det är bara att gratulera! Jag skulle också vilja tjäna lika mycket pengar och vara lika respekterad som dem. Det är inte fel att vara avundsjuk, avundsjuka är en av de bästa drivkrafter man kan ha, utan allting handlar om hur man väljer att hantera sin avundsjuka.

(Skulle förresten vara intressant att veta varför Aftonbladet kallar de båda skribenterna för ”toppkommentator”. Känns inte som någon passande benämning.)


Mannen som inte gav upp

Jag hoppas att någon mer än jag såg dokumentärfilmen Jason Becker – Not dead yet som visades på SVT1 igår (går även att se här). Den handlade om den amerikanske gitarristen Jason Becker som vid endast 19 års ålder får reda på att han lider av nervsjukdomen ALS och i värsta fall bara har några år kvar att leva. Jason var dock envis och vägrade dö. Trots att han är svårt sjuk är han fortfarande vid liv över 20 år efter diagnosen och fortsätter skapa musik!

Det går inte annat än att beundra honom. Jag är full av beundran inför alla människor som vägrar låta svåra sjukdomar stoppa dem från att uppfylla sina drömmar. Det finns alldeles för många människor i världen som låter sina sjukdomar ta över deras vardag, därför är Jason ett äkta föredöme. Livet består av så otroligt mycket roligare och intressantare saker än sjukdomar.