Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Den yrkesfixerade litteraturvärlden

Jag vet inte riktigt vad det är med litteraturskribenter och deras fixering vid yrket som norm. Antalet spaltkilometer som skrivits som en slags lovsång till yrket måste förmodligen skrivas med tiopotenser. De kulturartiklar som har skrivits med arbetslöshet och utanförskap som utgångspunkt är mycket lätträknade. Den här artikeln (en recension av en bok som handlar om arbetarlitteratur) gör mig nästan rädd. I den känns det nästan som att skribenten sätter likhetstecken mellan litteraturforskning och arbetarlitteratur. Skribenten skriver bland annat följande:

En viktig fråga tveklöst, men den stora ödesfrågan är väl snarast hur man skall övertyga nya generationer av litteraturvetare och svensklärare om fördjupade litteraturhistoriska studiers relevans över huvud taget.

Detta alltså i en recension av en bok om arbetarlitteratur! Jag är inte någon form av litteraturvetare och har ingen sådan bakgrund, men jag vill ändå gärna ta bort likhetstecknet mellan litteraturen och yrket som norm, för den hör inte hemma i en tid som präglas av hög arbetslöshet och stort utanförskap. Och jag kan absolut inte se på vilket sätt yrket och litteraturen går hand i hand, för det gör den inte.

Den genre jag skriver kallas fantasy, men eftersom yrket långt ifrån är norm i mina berättelser känns det ändå som att jag har närmare kontakt med verkligheten än de yrkesfixerade kulturskribenterna. Det lär aldrig skrivas doktorsavhandlingar om mina verk och jag lär aldrig hyllas av landets kulturskribenter, eftersom jag vägrar acceptera yrket som norm. Men det kan jag leva med. Mina sympatier finns istället hos dem som sitter fast i olika former av utanförskap. Jag blir hellre sedd och uppskattad i såna kretsar än på landets kulturredaktioner (som ändå inte tar i fantasy ens med tång).

Hur många hundra år måste landet plågas av arbetslöshet och utanförskap innan landets kulturskribenter öppnar ögonen och märker att alla inte lika lyckligt lottade som dem och deras kompisar …? Helt klart kommer kulturskribenterna att fortsätta med sin sjukliga yrkesfixering, men jag kommer fortsätta att ifrågasätta dem. Ni behöver skaffa en ny snuttefilt nu, för yrkesnormen har blivit utsliten. Lyft näsan ur er arbetarlitteratur! Lär känna någon som drabbats av utanförskapet. Vidga era vyer. Bjud in någon arbetslös, långtidssjukskriven eller asylsökande till redaktionen och låt dem berätta sin historia!

För att tala ett språk som kulturskribenter brukar förstå tänkte jag avsluta det här inlägget med att citera vad Wikipedia skriver om begreppet fix idé:

Fix idé, övervärdig idé eller tankefixering är en återkommande och frekvent föreställning eller tanke som personer kan vara tvångsmässigt uppslukade av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s