Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för april, 2013

Inte nu igen…

Så har det hänt igen. Varje gång det dyker upp upprop mot någon form av orättvisor på Twitter så måste man tydligen uppge vilket yrke man har. Jag är helt emot all form av rasism och jag är helt emot all form av orättvisa mellan män och kvinnor, men jag är även emot att vilket yrke man har alltid verkar ställas i centrum. Kravet på alltid förväntas uppge sitt yrke är en djup orättvisa i sig. Alla människor har inte den turen att man har ett arbete att gå till. Ska vi andra ställas utanför? Trots att man (som jag) står på samhällets absoluta botten kan man faktiskt ändå vara emot orättvisor!

Den här gången gäller saken taggen #ärfeminist. Skulle gladeligen starta ett upprop mot all yrkesfixering i samhället, men med risk för att bli utskrattad och hånad av dem som har arbeten och som ser det som självklart att alla andra också har det så känner jag mig tvingad att avstå. Trots att det är en mycket viktig fråga vågar jag inte riskera min hälsa för det. Och det är antagligen just det som är problemet. Jag är garanterat inte ensam om det.

Vi som är sjuka, arbetslösa, socialt utslagna, asylsökande som inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden eller på annat sätt befinner sig i utanförskap är de absolut svagaste och mest utsatta i samhället, men vi kan inte strejka för att få högre lön, vi har inga särskilda dagar då våra frågor uppmärksammas och ingen drar igång Twitterkampanjer för oss. Vi har ingen kraft över att slåss för att slippa bli stigmatiserade. Är det inte dags att fundera lite över vart vårt yrkesfixerade samhälle egentligen är på väg?

Jag är helt emot alla former av orättvisor som är knutet till ett specifikt kön, sexuell läggning, etnicitet, inkomstnivå eller andra sätt som somliga älskar att dela upp oss människor, men ha gärna i åtanke att de som befinner sig i FAS 3 inte arbetar gratis efter klockan 15:52, de arbetar gratis efter 00:00.

Annonser

Nu ska hela rasket rivas

Sådana här nyheter dyker upp lite då och då och känns alltid lika konstiga. Författaren P O Enquists gamla hus i Hjoggböle ska rivas. Så sent som häromdagen minns jag en nyhet om att ett gammalt hus där Ringo Starr en gång bott skulle rivas. Det blev även rabalder om ett gammalt hus där Cornelis Wreesvijk en gång bott. Det går inte att bevara precis vartenda hus där någon kändis bott någon gång under sitt liv!

Att man vill bevara det som en person skapat under sitt liv kan jag mycket väl förstå, men att folk är så ivriga att bevara vartenda ställe där personerna i fråga har bott kan jag inte förstå. Enquists kåk i Hjoggböle är knappast Mårbacka. Har folk verkligen inget viktigare att lägga sin tid på …? Riv eländet! Hus som inte går att använda på något meningsfullt sätt behöver inte bevaras bara för att någon kändis bott där. Bygg bostäder där folk kan bo istället! Det börjar bli dags att göra någonting åt bostadsbristen nu.

(Som en ren anekdot i sammanhanget kan nämnas att en av de nio adresser där jag bott under mitt liv faktiskt var huset mittemot det hus i Falun i vilket Selma Lagerlöf bodde när hon skrev Nils Holgersson och Jerusalem. Det är faktiskt lite kul.)


Ny recension av ”Skuggan över Dianor”

Till min stora glädje har Skuggan över Dianor, första delen av sju i min fantasysvit Det magiska förbundet recenserats ännu en gång. Recensenten heter Rebecca Mörtberg. Jag citerar några rader ur hennes recension (texten i sin helhet kan läsas här):

Trots mina anmärkningar så måste jag säga att boken var bra i dess helhet. Perfekt som ungdomsfantasy, men kan även uppskattas av vuxna/unga vuxna. Jag är dessutom väldigt imponerad och glad i att få läsa en gratis e-bok som är välskriven från början till slut. Ordentligt korrekturläst, enkelt uppbyggda karaktärer, inga överdådiga beskrivningar och definitivt värt att ge sin tid att läsas. Jag läste den från början till slut och väntar nyfiket på en fortsättning på deras äventyr.

Kan inte annat än känna mig mycket glad över att en bok som inte är officiellt utgiven faktiskt blivit recenserad inte mindre än tre gånger, och alla gångerna med mycket positiva omdömen! Sånt värmer verkligen, även om jag mycket väl förstår att ingen skribent någonsin klarar sig ett helt liv utan dåliga recensioner emellanåt. Jag hoppas att nästa steg blir att något förlag kommer att intressera sig för den och seriens övriga sex delar. Men så länge den inte fått förlagskontrakt är den tillgänglig gratis via Smashwords.


En liten ljusglimt

Aftonbladet 22 april 2013

Aftonbladet 22 april 2013

Att läsa svenska försäljnings- och utlåningslistor är sällan någon munter läsning, men den här listan kändes faktiskt lite positiv ändå. En av böckerna på pockettoppen (Little bee av Chris Cleave) är faktiskt ingen deckare, utan en bok där en av huvudpersonerna är asylsökande. Enligt bokens sida på Wikipedia är en filmatisering på gång, och det känns som att det faktiskt finns förutsättningar för att den kommer att klara Lindbäcktestet.

På boktoppen ser det ännu bättre ut, där är endast en av böckerna deckare. Många suckar kanske över att tre av platserna på listan ockuperas av 50 nyanser-serien, men det gör definitivt inte jag. Att något annat än svenska/nordiska dussindeckare blir lästa är för mig ytterst positivt. Mer sånt här!


Klarar du Lindbäcktestet?

I den tecknade serien Dykes to watch out for av Alison Bechdel från 1985 uppger en av karaktärerna att hon bara vill se filmer som uppfyller vissa kriterier, vilka kommit att bli kända som Bechdeltestet. Jag är förvisso inte någon hyllad serietecknare utan en fullständigt okänd skribent med författardrömmar, men jag vill inte vara sämre utan genom det här blogginlägget vill jag lansera Lindbäcktestet, som utgör ett komplement till tidigare nämnda test. Jag vill bara se filmer som uppfyller följande kriterier:

  • Ha minst två namngivna personer som lider av olika former av utanförskap (exempelvis arbetslöshet/avsaknad av fast anställning, långtidssjukskrivning, asylsökande som har svårt att komma in på arbetsmarknaden)
  • … som pratar med någon av dem som inte befinner sig i utanförskap
  • … och (det här blir nog det svåraste), de får inte vara filmens antagonister, dvs. the bad guys som måste dö, eller på annat sätt oskadliggöras, innan eftertexterna rullar. Detta beror på att det är en tämligen oacceptabel bild av en person i utanförskap.

Förmodligen är det en del av er som läser detta som sitter och skrattar nu, men ägna ett ögonblick åt att fundera över vad det egentligen är du skrattar åt. Hur ofta skildras människor som lider av utanförskap rättvisande på film (eller i litteratur)?

Jag är tämligen säker på att mycket mycket få filmer (eller böcker) skulle klara Lindbäcktestet. När du hör ordet utanförskap tänker du förmodligen på extremister i stil med de båda tjetjenska bröderna i Boston, eller varför inte UNA-bombaren? Inget kunde vara mer fel. Brott begås även av människor med arbete och som kan anses vara etablerade i samhället, men det anses inte vara lika avvikande och anmärkningsvärt. Det är när ett brott begås av en person i utanförskap som man gärna framhåller utanförskapet. Man verkar anse att personens utanförskap förklarar deras gärningar. Hur ofta sker det när det är fråga om personer som har arbeten?

För att illustrera testet tänkte jag ta upp några exempel:

  • Jägarna (1996)/Jägarna 2 (2011). Ingen av de båda filmerna klarar Lindbäcktestet. De personer i utanförskap som förekommer är samtliga antagonister.
  • Aladdin (1992). Huvudpersonen/protagonisten är i utanförskap, men han är också ensam om det, så filmen klarar inte testet.
  • Sagan om ringen (2001). Filmen klarar faktiskt testet, eftersom varken Frodo eller Sam har någon fast anställning, och de utan tvekan talar med personer som inte är i utanförskap (ex.vis Elrond och Galadriel). (Och så kallas den fantasy, den skildrar ju verkligheten bättre än Jägarna och de flesta andra filmer!)

Fram för en mer rättvisande bild av människor i utanförskap! Ser fram emot att det startas bloggar som beskriver huruvida filmer klarar Lindbäcktestet. Bechdeltestet har fått sällskap.


Försenat aprilskämt?

Är det ett försenat aprilskämt som man försöker få oss att gå på? Postkodlotteriet skänker pengar till ett projekt som ska bidra till att minska ”fördomarna kring jazz” (källa). Är väldigt tacksam att jag inte är medlem där, och jag uppmanar alla er som är medlemmar att protestera mot detta. De där pengarna behövs bättre på annat håll. Och fördomar finns kring alla former av kulturyttringar! Det är ingenting man råder bot på genom att plöja ner pengar i ett meningslöst projekt. Det här är så enfaldigt att det är omöjligt att beskriva med ord.

Använd pengarna till att råda bot på svälten i tredje världen eller värna utrotningshotade djur istället. Det går faktiskt ingen större nöd på landets jazzentusiaster!


Ordet finns faktiskt!

Språkrådet på Twitter 19 april 2013

Språkrådet på Twitter 19 april 2013

Jag följer språkrådet på Twitter, och deras inlägg brukar i regel vara mycket intressanta. Det här inlägget var extra intressant. Frågeställaren undrar om det finns någon veckomotsvarighet till ordet månatlig, och det gör det ju faktiskt! Av någon anledning verkar folk ofta tro att vissa ord inte finns när de faktiskt gör det. Ett annat ord som många verkar ha missat är färst (superlativformen av ; få, färre, färst). Det ordet är så okänt att jag får ett rött streck under det när jag skriver det här, eftersom WordPress tror att det är ordet fräst jag försöker skriva. Färst står dock på sidan 251 i SAOL på nätet.

Ett gott råd är att innan man utgår ifrån att ett visst ord inte finns istället kolla i SAOL, som finns väldigt lättillgängligt på nätet (går även att ladda ned gratis till datorn för att använda om man inte är uppkopplad). Och vore det så att man behöver använda ett visst ord som inte står med i SAOL så är det antagligen bara att uppfinna det själv och använda det ändå. Ordet hen har ju tagits emot med öppna armar, trots att det inte står med i SAOL i dess nya betydelse. Hen står ju i var och varannan tidningsartikel nuförtiden.