Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för april, 2013

Inte nu igen…

Så har det hänt igen. Varje gång det dyker upp upprop mot någon form av orättvisor på Twitter så måste man tydligen uppge vilket yrke man har. Jag är helt emot all form av rasism och jag är helt emot all form av orättvisa mellan män och kvinnor, men jag är även emot att vilket yrke man har alltid verkar ställas i centrum. Kravet på alltid förväntas uppge sitt yrke är en djup orättvisa i sig. Alla människor har inte den turen att man har ett arbete att gå till. Ska vi andra ställas utanför? Trots att man (som jag) står på samhällets absoluta botten kan man faktiskt ändå vara emot orättvisor!

Den här gången gäller saken taggen #ärfeminist. Skulle gladeligen starta ett upprop mot all yrkesfixering i samhället, men med risk för att bli utskrattad och hånad av dem som har arbeten och som ser det som självklart att alla andra också har det så känner jag mig tvingad att avstå. Trots att det är en mycket viktig fråga vågar jag inte riskera min hälsa för det. Och det är antagligen just det som är problemet. Jag är garanterat inte ensam om det.

Vi som är sjuka, arbetslösa, socialt utslagna, asylsökande som inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden eller på annat sätt befinner sig i utanförskap är de absolut svagaste och mest utsatta i samhället, men vi kan inte strejka för att få högre lön, vi har inga särskilda dagar då våra frågor uppmärksammas och ingen drar igång Twitterkampanjer för oss. Vi har ingen kraft över att slåss för att slippa bli stigmatiserade. Är det inte dags att fundera lite över vart vårt yrkesfixerade samhälle egentligen är på väg?

Jag är helt emot alla former av orättvisor som är knutet till ett specifikt kön, sexuell läggning, etnicitet, inkomstnivå eller andra sätt som somliga älskar att dela upp oss människor, men ha gärna i åtanke att de som befinner sig i FAS 3 inte arbetar gratis efter klockan 15:52, de arbetar gratis efter 00:00.


Nu ska hela rasket rivas

Sådana här nyheter dyker upp lite då och då och känns alltid lika konstiga. Författaren P O Enquists gamla hus i Hjoggböle ska rivas. Så sent som häromdagen minns jag en nyhet om att ett gammalt hus där Ringo Starr en gång bott skulle rivas. Det blev även rabalder om ett gammalt hus där Cornelis Wreesvijk en gång bott. Det går inte att bevara precis vartenda hus där någon kändis bott någon gång under sitt liv!

Att man vill bevara det som en person skapat under sitt liv kan jag mycket väl förstå, men att folk är så ivriga att bevara vartenda ställe där personerna i fråga har bott kan jag inte förstå. Enquists kåk i Hjoggböle är knappast Mårbacka. Har folk verkligen inget viktigare att lägga sin tid på …? Riv eländet! Hus som inte går att använda på något meningsfullt sätt behöver inte bevaras bara för att någon kändis bott där. Bygg bostäder där folk kan bo istället! Det börjar bli dags att göra någonting åt bostadsbristen nu.

(Som en ren anekdot i sammanhanget kan nämnas att en av de nio adresser där jag bott under mitt liv faktiskt var huset mittemot det hus i Falun i vilket Selma Lagerlöf bodde när hon skrev Nils Holgersson och Jerusalem. Det är faktiskt lite kul.)


Ny recension av ”Skuggan över Dianor”

Till min stora glädje har Skuggan över Dianor, första delen av sju i min fantasysvit Det magiska förbundet recenserats ännu en gång. Recensenten heter Rebecca Mörtberg. Jag citerar några rader ur hennes recension (texten i sin helhet kan läsas här):

Trots mina anmärkningar så måste jag säga att boken var bra i dess helhet. Perfekt som ungdomsfantasy, men kan även uppskattas av vuxna/unga vuxna. Jag är dessutom väldigt imponerad och glad i att få läsa en gratis e-bok som är välskriven från början till slut. Ordentligt korrekturläst, enkelt uppbyggda karaktärer, inga överdådiga beskrivningar och definitivt värt att ge sin tid att läsas. Jag läste den från början till slut och väntar nyfiket på en fortsättning på deras äventyr.

Kan inte annat än känna mig mycket glad över att en bok som inte är officiellt utgiven faktiskt blivit recenserad inte mindre än tre gånger, och alla gångerna med mycket positiva omdömen! Sånt värmer verkligen, även om jag mycket väl förstår att ingen skribent någonsin klarar sig ett helt liv utan dåliga recensioner emellanåt. Jag hoppas att nästa steg blir att något förlag kommer att intressera sig för den och seriens övriga sex delar. Men så länge den inte fått förlagskontrakt är den tillgänglig gratis via Smashwords.


En liten ljusglimt

Aftonbladet 22 april 2013

Aftonbladet 22 april 2013

Att läsa svenska försäljnings- och utlåningslistor är sällan någon munter läsning, men den här listan kändes faktiskt lite positiv ändå. En av böckerna på pockettoppen (Little bee av Chris Cleave) är faktiskt ingen deckare, utan en bok där en av huvudpersonerna är asylsökande. Enligt bokens sida på Wikipedia är en filmatisering på gång, och det känns som att det faktiskt finns förutsättningar för att den kommer att klara Lindbäcktestet.

På boktoppen ser det ännu bättre ut, där är endast en av böckerna deckare. Många suckar kanske över att tre av platserna på listan ockuperas av 50 nyanser-serien, men det gör definitivt inte jag. Att något annat än svenska/nordiska dussindeckare blir lästa är för mig ytterst positivt. Mer sånt här!


Klarar du Lindbäcktestet?

I den tecknade serien Dykes to watch out for av Alison Bechdel från 1985 uppger en av karaktärerna att hon bara vill se filmer som uppfyller vissa kriterier, vilka kommit att bli kända som Bechdeltestet. Jag är förvisso inte någon hyllad serietecknare utan en fullständigt okänd skribent med författardrömmar, men jag vill inte vara sämre utan genom det här blogginlägget vill jag lansera Lindbäcktestet, som utgör ett komplement till tidigare nämnda test. Jag vill bara se filmer som uppfyller följande kriterier:

  • Ha minst två namngivna personer som lider av olika former av utanförskap (exempelvis arbetslöshet/avsaknad av fast anställning, långtidssjukskrivning, asylsökande som har svårt att komma in på arbetsmarknaden)
  • … som pratar med någon av dem som inte befinner sig i utanförskap
  • … och (det här blir nog det svåraste), de får inte vara filmens antagonister, dvs. the bad guys som måste dö, eller på annat sätt oskadliggöras, innan eftertexterna rullar. Detta beror på att det är en tämligen oacceptabel bild av en person i utanförskap.

Förmodligen är det en del av er som läser detta som sitter och skrattar nu, men ägna ett ögonblick åt att fundera över vad det egentligen är du skrattar åt. Hur ofta skildras människor som lider av utanförskap rättvisande på film (eller i litteratur)?

Jag är tämligen säker på att mycket mycket få filmer (eller böcker) skulle klara Lindbäcktestet. När du hör ordet utanförskap tänker du förmodligen på extremister i stil med de båda tjetjenska bröderna i Boston, eller varför inte UNA-bombaren? Inget kunde vara mer fel. Brott begås även av människor med arbete och som kan anses vara etablerade i samhället, men det anses inte vara lika avvikande och anmärkningsvärt. Det är när ett brott begås av en person i utanförskap som man gärna framhåller utanförskapet. Man verkar anse att personens utanförskap förklarar deras gärningar. Hur ofta sker det när det är fråga om personer som har arbeten?

För att illustrera testet tänkte jag ta upp några exempel:

  • Jägarna (1996)/Jägarna 2 (2011). Ingen av de båda filmerna klarar Lindbäcktestet. De personer i utanförskap som förekommer är samtliga antagonister.
  • Aladdin (1992). Huvudpersonen/protagonisten är i utanförskap, men han är också ensam om det, så filmen klarar inte testet.
  • Sagan om ringen (2001). Filmen klarar faktiskt testet, eftersom varken Frodo eller Sam har någon fast anställning, och de utan tvekan talar med personer som inte är i utanförskap (ex.vis Elrond och Galadriel). (Och så kallas den fantasy, den skildrar ju verkligheten bättre än Jägarna och de flesta andra filmer!)

Fram för en mer rättvisande bild av människor i utanförskap! Ser fram emot att det startas bloggar som beskriver huruvida filmer klarar Lindbäcktestet. Bechdeltestet har fått sällskap.


Försenat aprilskämt?

Är det ett försenat aprilskämt som man försöker få oss att gå på? Postkodlotteriet skänker pengar till ett projekt som ska bidra till att minska ”fördomarna kring jazz” (källa). Är väldigt tacksam att jag inte är medlem där, och jag uppmanar alla er som är medlemmar att protestera mot detta. De där pengarna behövs bättre på annat håll. Och fördomar finns kring alla former av kulturyttringar! Det är ingenting man råder bot på genom att plöja ner pengar i ett meningslöst projekt. Det här är så enfaldigt att det är omöjligt att beskriva med ord.

Använd pengarna till att råda bot på svälten i tredje världen eller värna utrotningshotade djur istället. Det går faktiskt ingen större nöd på landets jazzentusiaster!


Ordet finns faktiskt!

Språkrådet på Twitter 19 april 2013

Språkrådet på Twitter 19 april 2013

Jag följer språkrådet på Twitter, och deras inlägg brukar i regel vara mycket intressanta. Det här inlägget var extra intressant. Frågeställaren undrar om det finns någon veckomotsvarighet till ordet månatlig, och det gör det ju faktiskt! Av någon anledning verkar folk ofta tro att vissa ord inte finns när de faktiskt gör det. Ett annat ord som många verkar ha missat är färst (superlativformen av ; få, färre, färst). Det ordet är så okänt att jag får ett rött streck under det när jag skriver det här, eftersom WordPress tror att det är ordet fräst jag försöker skriva. Färst står dock på sidan 251 i SAOL på nätet.

Ett gott råd är att innan man utgår ifrån att ett visst ord inte finns istället kolla i SAOL, som finns väldigt lättillgängligt på nätet (går även att ladda ned gratis till datorn för att använda om man inte är uppkopplad). Och vore det så att man behöver använda ett visst ord som inte står med i SAOL så är det antagligen bara att uppfinna det själv och använda det ändå. Ordet hen har ju tagits emot med öppna armar, trots att det inte står med i SAOL i dess nya betydelse. Hen står ju i var och varannan tidningsartikel nuförtiden.


Bra sagt, och dåligt sagt

Som skribent måste man utmana och provocera, både genom det man skriver och som person. Mediefavoriten Sofi Oksanen (en av få författare som får lika mycket uppmärksamhet i medierna som deckarförfattarna) har uppenbarligen koll på det där. Känner att jag måste citera och kommentera två saker som hon sa i den här intervjun.

SvD 17 april 2013

SvD 17 april 2013

Det där var ju inte så trevligt sagt. Inte ens en åldersnojig person som jag anser att 24 är någon ålder att tala om. Men jag kan ju inte påstå att det kändes enklare att vara 32 år och outgiven efter att ha läst det där. Sånt där säger man om man är mån om att bli klassad som kulturelit. Och jag kan personligen inte känna igen mig i att vilja ”bara ge ut en bok”. Själv vill jag berätta en historia! Om jag bara hade varit ute efter att få ge ut en bok skulle jag ha skrivit deckare istället (sannolikheten att få en deckare utgiven är aningen större än att få ett fantasymanus antaget).

SvD 17 april 2013

SvD 17 april 2013

Det där var däremot väldigt bra sagt! Även om huvudpersonen i Oksanens senaste bok också råkar vara författare så är det helt rätt inställning. Böcker där huvudpersonen bara råkar ha samma yrke som författaren är tröttsamma. Om man nu nödvändigtvis måste ge sådant utrymme åt huvudpersonens yrke kan man åtminstone försöka lyfta blicken lite och inte skriva om det som råkar finnas allra närmast till hands. Jag har större respekt för dem som skriver skönlitterära texter om annat än sitt eget yrke, det känns som att det är de som är de verkliga berättarna!


Grattis, tror jag

Egentligen borde man ju vara glad för rapparen Petters skull. Trots att han lider av dyslexi kommer han enligt den här artikeln att ge ut sin bok 16 rader till hösten. Det är i sig inget unikt att en dyslektiker ger ut en bok; H.C. Andersen, John Irving och Terry Goodkind är andra exempel på författare med dyslexi. Dyslexi är inget hinder för framgång, Ingvar Kamprad och Pablo Picasso är andra exempel på kända personer med dyslexi. Dock måste frågan ställas om förlaget har valt att ge ut manuset eller att ge ut författaren. Skulle 16 rader ha blivit utgiven om författaren exempelvis hetat Per Olsson och varit helt okänd?

I samband med detta uppkommer nästa fråga i sammanhanget, vilket förlag är det som ska ge ut boken? Jag sökte tappert men hittade faktiskt ingen information om vilket förlag som den ska ges ut på. Ska han ge ut den själv? Eller har han gjort samma ”misstag” som Yohio, att utgå ifrån att bara för att han har skrivit en bok så kommer den att ges ut (på ett förlag)? Chansen är god att något förlag kommer att nappa och vilja ge ut boken, men då handlar det ju om att förlaget blir överlyckligt över att kunna ge ut en författare som de slipper omaket med att behöva lansera. Att författaren är en dyslektiker som kämpat för att skriva en bok blir en ren anekdot i sammanhanget, det har inte på något vis påverkat förlagets beslut.

Jag gratulerar Petter till att ha lyckats skriva en bok. Även om det aldrig är omöjligt så förstår jag att det varit svårt för honom. Däremot hoppas jag att vi får ett slut på det eviga snacket om att ”skriva en bok” är detsamma som att ”få boken utgiven genom ett förlag”. Först skriver man boken, därefter får man hålla tummarna för att något förlag blir intresserat och vill ge ut den. Det är så det borde vara för alla, vare sig man heter Petter, Yohio eller är helt okänd. Det är manuset som ska ges ut, inte författaren!


Upp- och nedvända världen

Världen har plötsligt vänts upp och ned. Kunde inte tro mina ögon när jag läste de här båda nyheterna idag, att filmatiseringen av ”Lars Keplers” bok skjuts upp och att Benny Andersson ser till att filmatiseringen av Cirkeln blir av. Vanligtvis hade man förväntat sig det motsatta, att ännu en dussindeckare blir film medan fantasyfilmatiseringar är lika sällsynta som uppehållsväder på midsommarafton. Det här var faktiskt en väldigt glad nyhet. Förhoppningsvis kommer filmatiseringen av Cirkeln att bidra både till att fler fantasyböcker blir utgivna i landet, samt att de även filmatiseras.

Det är kul med glada nyheter, och det är utan tvekan kul att få känna sig både överraskad och förvånad. Det här hade jag aldrig gissat. Deckarna har ju som bekant barrikaderat både bokdiskar, tv-tablåer, den offentliga litterära diskussionen och ”det litterära finrummet”. Nu får ni faktiskt maka på er och släppa fram annat också.


20-åringen som var för gammal

SvD 13 april 2013

SvD 13 april 2013

Det här var egentligen en ovanligt bra artikel, rak och okonstlad. Michael Ondaatje (känd för bland annat boken Den engelske patienten) berättar öppenhjärtigt om sitt författarskap och hur han tänker när han skriver. En typ av artikel som man får läsa alldeles för sällan. Tyvärr finns det ett stort problem med den. På flera ställen (se exempelvis rubriken på bilden ovan) omnämns att Ondaatje ser det som positivt att han började skriva ”sent” i livet.

Enligt Wikipedia blev han för första gången publicerad som 20-åring, fick sin första diktsamling utgiven som 25-åring och sin första roman som 33-åring. Nog för att jag brukar vara väldigt åldersnojig emellanåt, men det där var extremt. Inte ens jag (en 32-åring som känner sig som 93) skulle kalla 33 ”sent i livet”. Om alla med författardrömmar förväntas ha blivit publicerad som 20-åring, för att det annars klassas som ”sent”, står vi inför ett allvarligt problem. Jag tror att mycket få personer har förmånen att bli publicerad så tidigt i livet som Ondaatje.

Jag vet att alldeles för många av mina inlägg är kängor mot kulturskribenter, men när de skriver sådana saker är det faktiskt svårt att inte säga något. Trist att Henrik Sahl Johansson förstörde en i övrigt mycket bra artikel genom att ge sig in i det där mycket konstiga resonemanget.

(Notera att rubriken på detta inlägg är en så kallad ”kvällstidningsrubrik”, avsiktligt vald och helt i linje med SvD:s rubrik på artikeln om Ondaatje.)


Tystnad är det farligaste som finns

SvD 7 april 2013

SvD 7 april 2013

Jag börjar bli väldigt less nu. Less på kulturskribenternas ständiga värnande om yrket som norm. Denna yrkeskår kommer högst troligen aldrig att inse att det finns människor som inte kan arbeta på grund av sjukdom eller som inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden av andra anledningar. För kulturskribenten är världen svartvit, frågan är inte om du har ett arbete utan vad du arbetar med. Något annat är otänkbart. Citatet ovan kommer härifrån. Jag skulle gärna vilja berätta för den verklighetsfrånvända recensenten vad konsekvenserna av att inte ha något arbete är. Är dock inte helt säker på att skribenten i fråga skulle lyssna.

Boken som recenseras handlar om en utarbetad psykiater som drabbas av utbrändhet. Jag vet någon som drabbades av utbrändhet på grund av arbetslöshet, nämligen jag! Förstörde jag er rubbade världsbild nu? Att vara arbetslös är inte ett heltidsarbete, det är ett dubbelt heltidsarbete! Det är dessutom ett arbete där ingen någonsin kommer att säga att du gör någonting bra och du kommer aldrig att komma i närheten av en möjlighet att förhandla upp din lön genom att kunna berätta vad du har gjort bra. Ingen tycker att du är en bra människa för att du sliter som ett djur för att hitta ett arbete. SvD:s kulturskribenter arbetar gissningsvis 07-16. Den arbetslöse arbetar 00-24.

Att Jenny Åkervall, författaren som skrivit boken som recenseras, inte vet hur det känns att vara arbetslös framstår som så pass uppenbart att det inte ens är värt att kommentera. En bra recensent borde dock ha vetat att ifrågasätta författarens normtänkande och balansera denna. Det sker inte här, av den enkla anledningen att kulturskribenterna hyllar en norm som möjligtvis var riktig 1913 men inte 2013 där vi befinner oss nu.

Här bör även tilläggas att det finns något djupt tragiskt över författare som skriver romaner med sitt eget yrke som utgångspunkt (Åkervall är långt ifrån ensam om det). Jag har själv arbetat med att utreda brott men det innebär inte att jag skriver deckare. Vad jag gjorde under min arbetstid påverkade inte på något sätt vad jag skrev på fritiden. Arbetet lämnade jag kvar på jobbet när jag gick hem för dagen. Och dessutom har jag aldrig fallit för yrkesnormen. Många av personerna i mina manus lider av olika former av utanförskap. Som jag skrev i ett tidigare inlägg känns det nästan som att mina fantasymanus ligger närmare verkligheten än den yrkescentrerade litteratur som idag ockuperar bokdiskarna. I mina manus är det långt ifrån självklart att de som skildras har ett arbete.

Jag utmanar landets alla förlag att ge ut litteratur som inte ställer yrket och yrkesnormen i centrum. Jag har tidigare utmanat landets alla kulturredaktioner att bjuda in någon människa som drabbats av utanförskap till redaktionen och låta dem berätta sin historia. Jag begriper att inget av det någonsin kommer att hända, men det måste ändå sägas eftersom tystnad är bland det farligaste som finns.

Kom ihåg att kulturskribenter är makthavare i och med att de tillhör de viktigaste opinionsbildare vi har. De är dock inte demokratiskt valda så det finns ingen möjlighet att rösta bort dem som du saknar förtroende för.

Och när kommer det att skrivas en deckare där huvudpersonen är arbetslös? De kan ha precis vilket yrke som helst som inte har det minsta med polisarbete att göra, men arbetslösa är de aldrig. Jag som trodde att det var deckarna som gjorde anspråk på att vara realistiska, inte min fantasy.


För enkelt att bli författare?

expressen_130402

Expressen 1 april 2013

Ja man undrar nästan om det är ett aprilskämt, artikeln publicerades trots allt igår kväll. Henning Mankell uttrycker i den här artikeln att han tycker att det är för enkelt att bli författare idag. Jag undrar verkligen vad han grundar det påståendet på. Möjligen kan det vara så att det är enklare att få deckare utgivna idag än vad det var för 20 år sedan, men inom övriga genrer tror jag att det är lika svårt som det alltid varit att få sina manus utgivna. Att försöka sig på en karriär som författare har aldrig varit något tacksamt projekt, varken idag eller för 20 år sedan. Är man lika rik och uppburen som herr Mankell är det dock lätt att se ned på alla andra som inte nått lika högt som honom. Han presenterar inga källor till sitt påstående, och jag undrar om det verkligen stämmer att det skrivs mer idag än för 20 år sedan. Det skrivs antagligen fler deckare, men vad finns det som tyder på att det skrivs mer allt som allt?

Känner att jag vill säga något om den politiska undertonen också. Jag är antagligen inte bättre själv. Det finns politiska undertoner i mina manus också, bland annat kängor mot den förhatliga yrkesnormen. Däremot anser jag inte att det är viktigt att det finns politiska undertoner i det som skrivs. Det är inte fel att ge sina läsare en tankeställare, men det är viktigare att ge läsarna en läsupplevelse och att motivera dem att läsa din nästa bok.


Hur sjutton …? Del 2

Första april förra året listade jag lite diverse underligheter som mina älskade bloggläsare googlat på innan de besökt min blogg och jag tänkte göra samma sak även i år. Tänkte dock börja med att lista de fem vanligaste sökningarna:

  1. fifty shades of grey svenska
  2. alexander söderberg
  3. johan lindbäck
  4. situationstecken (sic!)
  5. allvetande berättare

Alexander Söderberg är deckarförfattare på Norstedts förlag. Jag har omnämnt honom i ett inlägg en gång, men jag kan inte riktigt förstå hur han kunnat bli den näst mest eftersökta termen som fört läsare till min blogg.

Efter att detta avhandlats tänkte jag ta upp lite diverse ”annorlunda” sökord som förekommit. De allra flesta sökningarna har varit relevanta och har anknutit till något som jag bloggat om, men sedan finns det undantag … (Observera att alla söktermer är copy/pejstade, så det är inte mina egna språkliga grodor som står.) Jag ber även om ursäkt i förväg ifall någon uppfattar mina kommentarer som dryga, jag är inte ute efter att göra mig lustig över någon utan detta är tänkt att uppfattas som ren humor.

    • förslag på vad kungen skriker twitter 

Jag tror att han skriker ”Avskaffa monarkin nu, sha-la-la-la-la!”

    • hur långt bör ett kapitel vara? / hur lång ska en bok vara 

Hur långt bör ett snöre vara? Hur djup bör en snödriva vara? Nej, det finns inget svar på den frågan.

    • robyn riktiga namn 

Du har hamnat på fel blogg …

    • johan 28 facebook 

28? Det var 2009, och då varken bloggade jag eller hade Facebook.

    • bra titel till deckaree

”Mannen som blev dödad”, kanske?

    • vem är den nya skådisen i stället för antony hopkins 

Ursäkta …?

    • är mannen intresserad 

Ursäkta …?!

    • tony rickardsson skilsmässa

Ursäkta …?!?

    • johan disneydags

Tacka vet jag Disney Channel. Phineas & Ferb får man aldrig nog av.

    • roland hassels heter elin 

Det där förstod jag inte riktigt …

(Obs: Jag skrev det här inlägget för en dryg månad sedan, innan Melodifestivalen och Martin Rolinskis låtstöld (som gjorde att jag fick 2500 oväntade läsare på en och samma kväll), så därför stämmer det inte riktigt längre. Det här inlägget är skrivet med utgångspunkt från hur läget såg ut då. Trodde inte det skulle hinna förändras så mycket, men jag hade uppenbarligen fel.)