Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Tystnad är det farligaste som finns

SvD 7 april 2013

SvD 7 april 2013

Jag börjar bli väldigt less nu. Less på kulturskribenternas ständiga värnande om yrket som norm. Denna yrkeskår kommer högst troligen aldrig att inse att det finns människor som inte kan arbeta på grund av sjukdom eller som inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden av andra anledningar. För kulturskribenten är världen svartvit, frågan är inte om du har ett arbete utan vad du arbetar med. Något annat är otänkbart. Citatet ovan kommer härifrån. Jag skulle gärna vilja berätta för den verklighetsfrånvända recensenten vad konsekvenserna av att inte ha något arbete är. Är dock inte helt säker på att skribenten i fråga skulle lyssna.

Boken som recenseras handlar om en utarbetad psykiater som drabbas av utbrändhet. Jag vet någon som drabbades av utbrändhet på grund av arbetslöshet, nämligen jag! Förstörde jag er rubbade världsbild nu? Att vara arbetslös är inte ett heltidsarbete, det är ett dubbelt heltidsarbete! Det är dessutom ett arbete där ingen någonsin kommer att säga att du gör någonting bra och du kommer aldrig att komma i närheten av en möjlighet att förhandla upp din lön genom att kunna berätta vad du har gjort bra. Ingen tycker att du är en bra människa för att du sliter som ett djur för att hitta ett arbete. SvD:s kulturskribenter arbetar gissningsvis 07-16. Den arbetslöse arbetar 00-24.

Att Jenny Åkervall, författaren som skrivit boken som recenseras, inte vet hur det känns att vara arbetslös framstår som så pass uppenbart att det inte ens är värt att kommentera. En bra recensent borde dock ha vetat att ifrågasätta författarens normtänkande och balansera denna. Det sker inte här, av den enkla anledningen att kulturskribenterna hyllar en norm som möjligtvis var riktig 1913 men inte 2013 där vi befinner oss nu.

Här bör även tilläggas att det finns något djupt tragiskt över författare som skriver romaner med sitt eget yrke som utgångspunkt (Åkervall är långt ifrån ensam om det). Jag har själv arbetat med att utreda brott men det innebär inte att jag skriver deckare. Vad jag gjorde under min arbetstid påverkade inte på något sätt vad jag skrev på fritiden. Arbetet lämnade jag kvar på jobbet när jag gick hem för dagen. Och dessutom har jag aldrig fallit för yrkesnormen. Många av personerna i mina manus lider av olika former av utanförskap. Som jag skrev i ett tidigare inlägg känns det nästan som att mina fantasymanus ligger närmare verkligheten än den yrkescentrerade litteratur som idag ockuperar bokdiskarna. I mina manus är det långt ifrån självklart att de som skildras har ett arbete.

Jag utmanar landets alla förlag att ge ut litteratur som inte ställer yrket och yrkesnormen i centrum. Jag har tidigare utmanat landets alla kulturredaktioner att bjuda in någon människa som drabbats av utanförskap till redaktionen och låta dem berätta sin historia. Jag begriper att inget av det någonsin kommer att hända, men det måste ändå sägas eftersom tystnad är bland det farligaste som finns.

Kom ihåg att kulturskribenter är makthavare i och med att de tillhör de viktigaste opinionsbildare vi har. De är dock inte demokratiskt valda så det finns ingen möjlighet att rösta bort dem som du saknar förtroende för.

Och när kommer det att skrivas en deckare där huvudpersonen är arbetslös? De kan ha precis vilket yrke som helst som inte har det minsta med polisarbete att göra, men arbetslösa är de aldrig. Jag som trodde att det var deckarna som gjorde anspråk på att vara realistiska, inte min fantasy.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s