Om litteratur och skrivande! (Och livet.)

Arkiv för juni, 2014

Sanningen om livet

Råkade läsa på flera ställen (bland annat här) att journalisten och tv-kritikern Johan Croneman tänker ägna sitt Sommar i P1 åt att återupprätta 70-talet. Jag citerar:

Jag skall berätta sanningen om 70-talet. Trött på allt sladder och alla lögner och allt hittepå från generationer som inte ens var födda då.

Jag har läst en del av vad Croneman skrivit om sitt uppenbarligen hett älskade 70-tal tidigare och tror mig veta på ett ungefär vad programmet kommer att handla om. Jag lär högst troligen aldrig någonsin komma i fråga för att bli sommarpratare, så därför tar jag tillfället i akt att använda det här blogginlägget för att lära Croneman ett och annat om livet. 70-talet är slut! Jag (som är född 1981) är inte det minsta intresserad av vad 70-talet var eller inte var. Vad som är sanning eller lögn om 70-talet intresserar mig inte (och vem kan egentligen avgöra vad som är sanning eller lögn i det här fallet? Vad 70-talet var eller inte var kommer även i fortsättningen att vara en mycket subjektiv fråga.)

Hela mitt liv har jag fått lära mig att det var på 70-talet allt det roliga hände. Att allt var mycket bättre innan internet och annat fördärv dök upp. Det intresserar mig inte det minsta. Att oräkneliga människor födda på 40-60-talen tycker att 70-talet var det underbaraste som hänt betyder verkligen ingenting för mig. Deras nostalgitårar är faktiskt obetydliga för mig. För mig finns det bara en sak som räknas, och det är framtiden.

Jag hade flera väldigt roliga år på 90- och 00-talet. Det innebär dock inte att jag på något sätt hela tiden försöker återuppleva den tiden, eller vill förändra vad andra människor eventuellt anser om den tiden. Flera roliga saker i mitt liv hände exempelvis 1996, men jag förväntar mig inte att alla andra ska älska 1996 lika mycket som jag bara för det. Och dessutom är framtiden ännu roligare. Jag föredrar att tänka att ”morgondagen kommer att bli den bästa dagen i mitt liv”. Att ett decennium som tog slut för 34 år sedan skulle vara den bästa tiden i livet finns inte på min världskarta. Jag tänker leva i nuet och göra morgondagen till den bästa tiden i mitt liv.

Ditt liv blir vad du gör det till. Vi har alla vårt eget ansvar att se till att den framtid som oundvikligen kommer blir bättre än gårdagen. Även om jag har turen att leva tills jag fyller 90 kommer jag fortfarande att tycka att framtiden är mycket intressantare än gårdagen.

Titta inte bakåt, för det är inte dit du är på väg är ett av mina favoritcitat. Det säger allt. Det är dags att skrota 70-talet nu.

Annonser

En livslång kärlekssaga

Flera av er har säkert stött på den, den tecknade skämtserien med en gammal, trött bok och en kaxig läsplatta, som slutar med att boken, inför hotet att bli uppeldad av läsplattan, stänger av läsplattan, och där tar historien slut. Många av er skrattade säkert. Jag skrattade inte alls. Det var förvisso en skämtserie, där man inte kan förvänta sig någon större verklighetsförankring. Jag skulle kunna raljera ganska ordentligt över den där serien och påpeka alla brister i den, men jag låter bli det. Jag nöjer mig med att konstatera att jag och e-boken har en livslång kärleksrelation.

Det var just en e-bok som gjorde att mitt förlag fick upp ögonen för mitt skrivande och valde att ge ut mina böcker i tryckt form. Skuggan över Dianor fanns under en period tillgänglig gratis på Smashwords, och det var där min förläggare läste den och så småningom bestämde sig för att ge ut den. Skratta ni åt e-boken, den som känner för det, men för mig hjälpte en e-bok till att uppfylla en livslång dröm. Tack vare en e-bok kunde jag bocka av den översta kvarvarande punkten på min bucket list.

Och självklart finns Skuggan över Dianor att köpa som e-bok för den som önskar!


DN tycker att Neil Gaiman suger

DN 4 juni 2014

DN 4 juni 2014

Det här ämnet har jag berört förut, och det är lika tröttsamt varje gång. Äldre skribenter envisas med att försöka använda ordet ”sugande” i positiv bemärkelse, trots att det har genomgått en minst sagt omfattande förändring i betydelse (vilket inte är ovanligt. En gång i tiden betydde ordet kåt faktiskt glad.) Ringer det verkligen inga som helst varningsklockor när man försöker använda ordet ”sugande” om någonting som faktiskt är positivt? Vore det inte bättre att använda ett mindre laddat uttryck som inte bäddar för missförstånd?

Om man lyckas få en intervju med en av världens absolut främsta författare tycker jag faktiskt att man kan presentera den på ett betydligt trevligare sätt.

(Hanna Fahl är född 1978 och kan knappast klassas som en ”äldre” skribent. Vanligtvis när någon använder uttrycket är det personer som är födda tidigare än så.)


Sommar, sommar, somnar…

Idag meddelades vilka som blev årets sommarpratare i P1. Jag kommer att sitta bänkad 2 augusti när Steve Angello sommarpratar, och 9 augusti när Felix ”PewDiePie” Kjellberg sänder sitt program. I övrigt är utbudet ungefär lika slätstruket och förutsägbart som det brukar vara (om än förvånansvärt bra, jämfört med tidigare år). Två kungligheter, två deckarförfattare, x antal journalister, skådespelare och musiker. Inget som får en att höja på ögonbrynen. Att hoppas att någon som skriver fantasy (eller någon närbesläktad genre) skulle få sommarprata var nog att hoppas för mycket. Här är det deckare som gäller (även om det lyckligtvis till viss del balanseras upp av författare som inte skriver deckare).

Men det som är riktigt illa är att ingen av de som sommarpratar är arbetssökande, långtidssjukskriven eller i utanförskap på något annat sätt. Det är de som verkligen kan berätta någonting om livet. År efter år har programmet fyllts av personer som är stora nog att ha egna artiklar på Wikipedia och som har råd att åka på lyxsemester en gång i veckan om de så önskar. Det intresserar mig inte nämnvärt. Jag vill höra fler personer som lyckats överleva utan att hela tiden bli strukna medhårs.

P1 presenterade 57 sommarpratare idag. Det är betydligt fler än 1 av 57 invånare i Sverige som sitter fast i olika former av utanförskap.


Bländverk som talbok

Äntligen finns Bländverk tillgänglig som talbok genom MTM (Myndigheten för tillgängliga medier, tidigare Talboks- och punktskriftsbiblioteket). Har lyssnat igenom min novell Solvisaren och kan konstatera att uppläsaren Thomas Ekelöf har gjort ett strålande jobb med att levandegöra min text. Han har dramatiserat replikerna på ett mycket snyggt sätt. Som författare känner jag mig stolt. Att höra sin egen text läsas upp är verkligen en mycket speciell upplevelse.

Det är dessutom kul att MTM valde att läsa in e-boksversionen (inläsningsprojektet påbörjades redan innan den tryckta versionen hunnit komma ut). Det är mycket ovanligt att de väljer att läsa in titlar som endast finns som e-bok, och måste ses som ett erkännande för e-boken som sådan.

MTM:s talböcker är endast tillgängliga för personer med funktionshinder, men alla författare som medverkar i antologin har rätt att få ett exemplar av talboken.